Charmiga Ubangi på Ritz Reunion

Vi har just slagit oss ned vid vårt bokade bord och fått in våra chillihamburgare med varsin öl. I bakgrunden rullar en spellista som får oss att med jämna mellanrum nicka instämmande och gillande med belåtna kännarminer; det var verkligen längesen jag hörde en sådan spellista. Den är som ett av mina blandband av årgång 1987. Var befinner vi oss egentligen?

Chilliburgare på RITZ
En hamburgare på Ritz 1987?

Det är det tredje Ritz Reunion-evenemanget och liksom tidigare tillfällen har man hyrt in sig i Debaser Medis lokaler. Ett vettigt koncept för det är en väl fungerande scen och lokal. Mycket trevlig personal och maten är inte alls dum. På en monitor rullar konsertlistor från de år på 80-talet då Ritz var Stockholms och Sveriges främsta rockklubb och klubbscen. Ja det är verkligen kul att se alla de bekanta akterna rulla förbi.

Den här gången har Ubangi och Robert Johnson and the Punchdrunks anlitats för att spela, men det är främst för Ubangis skull jag är där. Och för musikens skull som DJs Micke Goulos, Peter Lindgren och Pontus Wedlund spelar. Jag vet ju att jag här i ett och samma sammanhang får höra en alldeles väldig massa musik jag verkligen tycker om.

Ritz Reunion

Nåväl, hamburgarna smakade lika bra nu som då och spellistan gjorde oss förstås på oförskämt bra humör. En detalj jag denna gång saknade var dock de speciella Ritz-affischerna och förstås själva Ritz-skylten som tidigare riggats vid DJ-båset. Det kan tyckas helt nördigt oviktigt, men dessa symboler är kringgärdade av en alldeles särskild mystik som bidrar till att ladda upplevelsen med en djupare meningsfylld innebörd av nästan religiös natur.

När vi sedan efter maten rör oss runt i den stora och vackert ljussatta lokalen påminns jag om varför man väljer just Debaser Medis för dessa arrangemang. Det är stämningsfullt. Och tjockt med folk. En trappa upp har man NagNagNag-baren och nere finns stora baren och stora scenen. Det är mycket folk både upp och nere strax före 22.00 när spelningarna ska börja. Precis som tidigare reunion-kvällar är det inte den vanliga Debaser-publiken som är på plats, utan just Ritz-publiken. Man kan utan tvekan säga att detta är 60-talisternas kväll. I afton gör sig kidsen icke besvär!

Det är Robert Johnson and the Punchdrunks som börjar konserten. Det här är ett band som egentligen började när Ritz historia slutade, dvs 1992. Jag kan tycka att jag borde veta mer om dem, ha en relation till dem. Jag har ju hört en del om dem. Men inget med dem förrän nu. Men det jag hör är inget som får mig att gå igång. De kör nån sorts bredbent instrumentalrock med litet 50-talsinslag. Låter litet som gamla Disneyland after Dark i de bästa stunderna. Men jag är inte inlyssnad på RJoP så jag kan inte ge en rättvis recension och stoppar därför här.

Innan och efter spelningen så kör DJ den ena pärlan efter den andra. Det är en monumental hyllning till new wave, postpunk, punk, indiepop och synth. Det är en kraftig njutning för mig att bara stå där och njuta av musiken som sköljer över mig i maffiga sjok; den stora lokalen rökfylls dessutom så sakteliga och blir alltmer Ritz-lik när det röda och blåa ljuset skapar suggestiva effekter. Ritz-atmosfären förtätas alltmer. Det här är en kraftig nostalgikick och en riktigt härlig upplevelse!

De flesta som är på plats är förstås där för att se Ubangi, partybandet som existerade mellan 1982-1985 och med litet olika konstellationer ändå ständigt hade de karismatiska och kreativa förgrundsgestalterna Orup, Cia Berg (nu Soro) och Mats Wigerdal som frontpersoner. De fick mig ofta att musikaliskt tänka på Devo och Madness men också med sin speciella humor och sköna scenshow. Det ska bli väldigt kul att se dem igen.

Och jag blir inte besviken. Till publikens stora jubel dyker dras ridån åt sidan vid ca 23.45 och Ubangi står redo. Det är nästan samma Ubangi som i den klassiska uppsättningen 1982-83 med blåssektionen. Låt vara att två av killarna i blåset är nya, ”knappt var födda när vi höll på” som Orup säger. Men i övrigt är det verkligen Ubangi på scen. Förutom Orup, Cia och Wigerdal är det extra skoj att ”Ragge” på trumpet och ”Crille” bakom trummarna finns på plats. Det är kul för oss i publiken och väldigt tydligt hur kul de har på scen.

Ubangi Ritz 2014
Ubangi på ”Ritz Reunion”, 5 april 2014 (klicka för ännu större bild)

Både Orup, Cia och Wigerdal är sig egentligen ganska lika. De är smärta och frisyrerna känns igen. Cia är väl den som frisyrmässigt avviker med sitt tjusiga extralånga gråa hår, hon ser ut litet som ett skogsrå. Mycket fin. Kreative Wigerdal ger oss några prov på sin galna sköna David Byrne-inspirerade scenshow – dans och gester – medan Orup kommer med en och annan kul kommentar och fyrar av det ena breda leendet efter det andra. Detta är verkligen en charmig och trevlig kväll.

Jag är nöjd med det jag hör och ser. De är mer tighta än vad jag vågat hoppas på. Det är verkligen rytmiskt tight och blåset är fett. Kraftfullt och skönt. De är verkligen bra, riktigt bra. Faktiskt bättre nu än för 30 år sedan. Jag står där och gungar med i publiken och bara njuter när jag får höra ”Messin’ with my guy”, ”(Dance with me) Gino”, ”In Zaire”, ”It’s not unusual” och ”The little cat and the dirty dog”.

Det är klart att det är en styrka för bandet att ha ett sånt veritabelt proffs som Orup som under de 30 år som gått sen Ubangis tid kunnat leva gott på musiken efter sitt stora genombrott 1987. Orup är väldigt duktig på scen och han gör förstås som vanligt en utmärkt cover på tjuren från Wales gamla dänga ”It’s not unusual”. Och så spelar han ju en del gitarr. Även det med den äran.

Efter spelningen är jag kvar ett par timmar och bara dansar och dansar och dansar. Jag får ju passa på när den här fantastiska musiken som annars så sällan bjuds plötsligt finns i ett så rikligt utbud. Det blir fart på mina 46-åriga dansben. När jag strax före 03.00 på natten lämnar lokalerna är jag mycket nöjd och mycket glad. Och även en aning i hatten. Det är helt ok en sån här kväll och med tanke på den goda uppslutningen och stämningen så jag tror det kommer bli fler sådana här kvällar.

Den tredje Ritz Reunion kvällen blev klart bättre än den andra och i nivå med den första – som ju var helt exceptionell tack vare den då svåröverträffat breda och suveräna laguppställningen på scen.


Ubangi: ”The little cat and the dirty dog”, Ritz Reunion 2014


Ubangi: ”Gino”, Ritz Reunion 2014 – komplett med Wigerdals a.k.a. Captain Mannequin/The Carrot Man’s klassiska dansmoves och allra sötaste Cia

2 svar to “Charmiga Ubangi på Ritz Reunion”

  1. Hej!
    Kul att du såg att jag länkade. Jag hade tänkt skriva det hos dej, men glömde. Ja det var verkligen en toppenkväll. Roligt med filmerna.
    /Malena

    • Ja visst var det en toppenkväll med ett band som faktiskt både spelade bättre och blivit ännu snyggare än då!🙂
      Och filmsnuttarna här tyckte jag var jättekul att lägga upp. Vilket drag! Och så kul att se hur kul de hade på scen också!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: