Om ett möte; kärlekspoeten Urban och vispoeten Barbro

Ibland öppnas fönster mot det förflutna och jag får en aha-upplevelse som liksom kastar ett extra förklarande ljus över det som varit…

I den utmärkta och starkt berörande SVT-dokumentären om Barbro Hörberg häromveckan fanns ett härligt klipp från en julafton en gång på 60-talet hemma hos familjen Hörberg i Göteborg. Det var ett filmklipp i färg med inslag från ett tidstypiskt julfirande som på många sätt såg nog så välbekant ut trots att det hände sig för 50 år sedan.

En detalj i den gamla filmen var en öppnad julklapp Barbro höll i som fick mig att haja till. Jag såg ett för mig mycket välbekant bokomslag som gav mig mer än en ledtråd och på mer än ett sätt. Uppenbarligen hade Barbro fått diktsamlingen ”Vi kommer att träffas imorgon” av den nu sedan länge bortglömde poeten Urban Torhamn. Och vips hade jag ett dubbelt kärt, i mitt tycke orättvist bortglömt, ämne att blogga om. En oväntad och plötslig beröringspunkt mellan två för mig var för sig omtyckta poetiska personer.

Att Barbro Hörberg ligger mig varmt om hjärtat känner läsare av denna blogg till, men att Urban Torhamn också gör det är det nu hög tid att berätta. Ja om du nu till äventyrs ens hört talas om denne Urban? Troligen inte. Han är borta nu och var sedan länge bortglömd när han gick bort.

Den nämnda diktsamlingen utgavs år 1963, vilket då gör att min sherlockskt osvikliga slutledningsförmåga placerar det hörbergska julfirandet till mitten av 60-talet. Av större intresse är att Barbro uppenbarligen läste Urban. Det förvånar mig knappast, men gör mig desto mer glad och litet varm i hjärtat.

Urban Torhamn (1930-2010) Foto av Lütfi Özkök taget 1969

Urban Torhamn var en firad svensk poet på 50-, 60- och 70-talen. Kanske var det särskilt hans finstämda och uttrycksfulla kärlekspoesi som gjorde intryck? Strofen ”Du ler – och trädet står i brand med eld över spårlös snö…” är en av de vackra torhamnska poesipärlor som för alltid stannat i mitt minne. Jag minns själv att jag i sena tonår började läsa hans dikter med stor behållning.

Jag blev väldigt förtjust i Torhamns vackra bildspråk och ömsinta formuleringar. En annan av Urbans dikter jag tror att jag fortfarande kan åtminstone delvis utantill är romantiska ”I juli” – ”Jag har kommit in i ditt rum för tidigt på morgonen… Hur kan du sova när du är så vacker?”

Jag blev så förtjust i Torhamn att jag faktiskt letade rätt på allt jag kunde hitta på Stockholms antikvariat – den ovan nämnda samlingen samt ”Lisbeth!” (1975), den fantastiskt fina debuten ”Dikter 1957” (1957) och den prisbelönta ”Mellan våra ansikten” (1979). Diktsamlingarna var inte svåra att hitta och gick redan då för en billig penning för Torhamn var knappast i ropet längre i slutet på 80-talet. Tio år efter att han gav ut det som skulle visa sig bli hans sista diktsamling.

När författaren Urban Torhamn somnade in hösten 2010, nyss fyllda 80 år, hade han inte publicerat några nya dikter på 31 långa år. Den hyllade poeten kom att leva sin sista tid isolerad i sitt mångåriga hem på Södermalm som ”en växande gåta för sin omgivning”. Vem var Urban Torhamn? Varför tystnade han?

Det slog mig då att han var nästan jämngammalt årsbarn med Barbro Hörberg, vilken ju som bekant rycktes bort vid ungefär samma tid i det 70-tal då Urban Torhamn publicerade sin sista diktsamling.  En poet och en vissångare kan tystna av olika anledningar. De tystnade alltså ungefär samtidigt i någon mån. Det är en fin tanke att Barbro troligen uppskattade det Urban skrev. Kanske kunde Urban uppskatta Barbros finstämda vispoesi?

Barbro Hörberg (1932-1976) och sovdjuret, foto från 1969

Men kanske har de båda nu brutit tystnaden? Kanske finns de nu i själva verket någon helt annanstans och utbyter tankar  om den poesi och de ord de båda –  på litet olika sätt – var så mästerliga på att finna och uttrycka?

Men för mig och för alla andra vars hjärtan Urban och Barbro rört vid kommer de förstås aldrig att tystna. De berörde mig djupt och jag känner en bestående tacksamhet gentemot dem båda. En tacksamhet som följer mig på vägen genom livet. Liksom de…

Annons