Om ett möte; kärlekspoeten Urban och vispoeten Barbro

Ibland öppnas fönster mot det förflutna och jag får en aha-upplevelse som liksom kastar ett extra förklarande ljus över det som varit…

I den utmärkta och starkt berörande SVT-dokumentären om Barbro Hörberg häromveckan fanns ett härligt klipp från en julafton en gång på 60-talet hemma hos familjen Hörberg i Göteborg. Det var ett filmklipp i färg med inslag från ett tidstypiskt julfirande som på många sätt såg nog så välbekant ut trots att det hände sig för 50 år sedan.

En detalj i den gamla filmen var en öppnad julklapp Barbro höll i som fick mig att haja till. Jag såg ett för mig mycket välbekant bokomslag som gav mig mer än en ledtråd och på mer än ett sätt. Uppenbarligen hade Barbro fått diktsamlingen ”Vi kommer att träffas imorgon” av den nu sedan länge bortglömde poeten Urban Torhamn. Och vips hade jag ett dubbelt kärt, i mitt tycke orättvist bortglömt, ämne att blogga om. En oväntad och plötslig beröringspunkt mellan två för mig var för sig omtyckta poetiska personer.

Torhamn

Att Barbro Hörberg ligger mig varmt om hjärtat känner läsare av denna blogg till, men att Urban Torhamn också gör det är det nu hög tid att berätta. Ja om du nu till äventyrs ens hört talas om denne Urban? Troligen inte. Han är borta nu och var sedan länge bortglömd när han gick bort.

Den nämnda diktsamlingen utgavs år 1963, vilket då gör att min sherlockskt osvikliga slutledningsförmåga placerar det hörbergska julfirandet till mitten av 60-talet. Av större intresse är att Barbro uppenbarligen läste Urban. Det förvånar mig knappast, men gör mig desto mer glad och litet varm i hjärtat.

Urban Torhamn 1969
Urban Torhamn (1930-2010) Foto av Lütfi Özkök taget 1969

Urban Torhamn var en firad svensk poet på 50-, 60- och 70-talen. Kanske var det särskilt hans finstämda och uttrycksfulla kärlekspoesi som gjorde intryck? Strofen ”Du ler – och trädet står i brand med eld över spårlös snö…” är en av de vackra torhamnska poesipärlor som för alltid stannat i mitt minne. Jag minns själv att jag i sena tonår började läsa hans dikter med stor behållning.

Jag blev väldigt förtjust i Torhamns vackra bildspråk och ömsinta formuleringar. En annan av Urbans dikter jag tror att jag fortfarande kan åtminstone delvis utantill är romantiska ”I juli” – ”Jag har kommit in i ditt rum för tidigt på morgonen… Hur kan du sova när du är så vacker?”

Jag blev så förtjust i Torhamn att jag faktiskt letade rätt på allt jag kunde hitta på Stockholms antikvariat – den ovan nämnda samlingen samt ”Lisbeth!” (1975), den fantastiskt fina debuten ”Dikter 1957” (1957) och den prisbelönta ”Mellan våra ansikten” (1979). Diktsamlingarna var inte svåra att hitta och gick redan då för en billig penning för Torhamn var knappast i ropet längre i slutet på 80-talet. Tio år efter att han gav ut det som skulle visa sig bli hans sista diktsamling.

När författaren Urban Torhamn somnade in hösten 2010, nyss fyllda 80 år, hade han inte publicerat några nya dikter på 31 långa år. Den hyllade poeten kom att leva sin sista tid isolerad i sitt mångåriga hem på Södermalm som ”en växande gåta för sin omgivning”. Vem var Urban Torhamn? Varför tystnade han?

Det slog mig då att han var nästan jämngammalt årsbarn med Barbro Hörberg, vilken ju som bekant rycktes bort vid ungefär samma tid i det 70-tal då Urban Torhamn publicerade sin sista diktsamling.  En poet och en vissångare kan tystna av olika anledningar. De tystnade alltså ungefär samtidigt i någon mån. Det är en fin tanke att Barbro troligen uppskattade det Urban skrev. Kanske kunde Urban uppskatta Barbros finstämda vispoesi?

Barbro och sovdjuret 1969
Barbro Hörberg (1932-1976) och sovdjuret, foto från 1969

Men kanske har de båda nu brutit tystnaden? Kanske finns de nu i själva verket någon helt annanstans och utbyter tankar  om den poesi och de ord de båda –  på litet olika sätt – var så mästerliga på att finna och uttrycka?

Men för mig och för alla andra vars hjärtan Urban och Barbro rört vid kommer de förstås aldrig att tystna. De berörde mig djupt och jag känner en bestående tacksamhet gentemot dem båda. En tacksamhet som följer mig på vägen genom livet. Liksom de…

10 svar to “Om ett möte; kärlekspoeten Urban och vispoeten Barbro”

    • Tack så hemskt mycket!
      Nej det här har jag inte hört, så intressant… Varmt tack igen!

      • Va kul att kunna komma med något nytt! Älskar det. jag för min del älskar Barbro Hörberg. Önskar så att någon skrev en bok om henne, vill veta mer om henne. jag var liten när hon dog, men minns att min mamma var så jätte ledsen, att mamma förklarade att en sångerska som hon tyckte så mycket om var död… Detta präglade mig mycket och jag började redan som 11 åring lyssna på Barbro, nu när min mamma blivit dement, har jag börjat lyssna på henne igen. Ha en fin dag

      • Ja det här var jättespännande för mig!
        Ja Barbro är en för mig mycket kär artist och poet. Och vilken sorgens dag det måste ha varit för alla de många lyssnare hon hade när den tragiska nyheten kom. Det är så extra sorgligt när en så kreativ person rycks bort så tidigt. En person som betydde så mycket för så många. Tänk vad mycket mer fantastiskt hon kunde ha skrivit! Jag letade efter hennes sommarpratarprogram från 1973. Det hade jag verkligen velat höra, men tyvärr är det raderat. De kunde inte spara alla rullarna med dessa ljudupptagningar på SR vid den tiden. Det gjorde mig också ledsen, för här var ju något som så många hade velat höra.
        Och jag hajade verkligen till när jag i filmen om henne såg att hon tydligen läste Torhammar. Det var en så fin koppling att jag bara måste få skriva om det. Och just det att de var ungefär lika gamla och ”tystnade” vid ungefär samma tid men av helt olika anledningar.
        Jag har också letat efter en biografi om henne, men någon sådan finns ännu inte. Tror att det möjligen kan vara nåt på gång. I forumet på FaceBook finns en fin artikel om Barbro som Anna Döbling skrivit och den har du säkert sett!

  1. Jag måste säga att radiodokumentären om Torhamn var både välgjord och intressant. Och sorglig. Det var tydligt att han på många sätt alltid var en mycket ovanlig och med tiden alltmer otidsenlig person. Samt att det blev värre och värre för honom ju längre tiden gick medan hans isolering tilltog och hälsa avtog…
    Men hans ord lever vidare! Tack för dem!

  2. Jag efterlyser oxå en biografi om Barbro. Nej den artikeln har jag missat. Var hittar jag den?

  3. haha jag är glömsk och förvirrad tack 😹

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: