Arkiv för maj, 2014

En makalös majhelg mellan hägg och syrén

Posted in Natur och årstider, Poesi, Vardagligt with tags , , , , on 25 maj, 2014 by japetus

”Maj är väl ändå den härligaste tiden på året…”

Så skrev en arbetskamrat på FB för någon dag sedan tillsammans med ett par av de vackraste försommarfoton jag sett på länge. Och det är nog många svenskar som kan hålla med om det när vinter blivit vår och övergått i de första färgstarka fyrverkerierna av blommande blomsterprakt, vacker fågelsång och ljuvlig blomdoft.

Livets krafter är så obändigt starka och bryter fram som en vårflod av starka intryck efter vinterns monotona och starka tigande grepp om naturen, som våren sedan mjukat upp med tö, lövsprickning och murriga jordfärger. Maj kan nästan kännas som en dröm, en försmak av paradiset efter det kärva, kalla och monotona järngrepp som vintern hållit oss i.

Blommande hägg i Stockholms skärgård
Blommande hägg i majskymningen, Stockholms skärgård, fångad av min arbetskamrat Ebba H.

Maj är månaden som återställer sommartonerna och naturens hela vackra färgpalett. Maj målar naturen i ljuvliga färgtoner och hela sommaren ligger framför oss som på ett silverfat. Det är stark förväntan och längtan i luften. Nätterna är så ljusa och ljuvliga. Dagarna så skinande blå. Maj återbefolkar naturen med den livligaste och vackraste fågelsången. Själv får jag höra koltrasten varje morgon när jag strax före 06.00 åker till jobbet. Den sitter alltid i någon av trädtopparna och sjunger vid busshållplatsen. Det är en ynnest att få uppleva detta och den vackra upplevelsen gör den långa resan till jobbet så mycket lättare än den är vintertid.

humla_pa_lila_syren
Humla på lila syrén, foto: Thor Thorsson, ”Thors fotoblogg”.

Och så ger oss ju maj både häggen och syrénen, dessa två starka symboler för romantik, examenstid, giftermål och löftesrik försommar. Men maj är också blommande fruktträdgårdar, hagtorn, oxel och ginst. Makalöst vackra de med. En känsla av ett drömskt Astrid Lindgren-land som i Körsbärsdalen, i det evigt blommande Nangijala.

Bröderna Lejonhjärta i Körsbärsdalen
Jonatan och Skorpan Lejonhjärta i Körsbärsdalen

spindel_i_naet_under_vita_syrenblommor
Vit syrén med spindel, eller som Bellman uttryckte det: ”minsta kräk i kärr och syra, nyss av solens värme väckt”. Foto: Thor Thorsson, ”Thors fotoblogg”.

Kanske är det så att maj förenar det bästa av våren med det bästa av sommaren? Vårens friskhet och fräschet med sommarens värme och blomning? Och myggen, flugorna och getingarna lyser ännu till största del med sin frånvaro. Maj, vårmånaden som ofta känns som sommar. Kanske är det därför vi tycker så mycket om maj? (Jag har här lämnat allergikerna utanför resonemanget för de har ofta en annan syn på maj av uppenbara skäl.)

I den pågående och snart gångna majhelgen kom så till slut också den definitiva sommarkänslan. Med besked. Temperaturen kröp upp till strax under 30 grader och solen sken från en klar och nästan helt sommarblå himmel. De få moln som visade sig var bara välkomna. Så kunde jag gå ut och uppleva sommarvärmen i kortbyxor och t-shirt och samtidigt ännu befinna mig mellan hägg och syrén i den allra vackraste blomningen. Det blev en alldeles magnifikt makalöst majhelg!

Verner Aspenström har skrivit en fin och finurlig dikt om maj:

”Maj månad kom som ett fotbad
efter en lång marsch.
För göken var det en strävsam tid.
Nätterna seglade som dun på sjöarna.
Hade inte grannens svarta hund skällt
skulle vi drömma än…”

Jag gillar den den dikten. Den säger också något om hur man kan uppleva drömska maj.

Jag återkommer också gärna till de fantastiskt uttrycksfulla och vackra naturstämningar av försommar som den engelska författaren Richard Adams fångade i sin klassiska roman ”Den långa flykten”, i original Watership Down. Jag brukar återvända till den så här års när jag vill sätta fingret på den underbara känsla av naturens skönhet som fyller mig med sådann ro och harmoni. Maj och juni, härliga ljusa månader.

watership-down

Det är kapitlet ”The crow and the beanfield” ur Watership Down (1972) som inleds med detta härliga naturlyriska viktorianska citat:

”And let them pass, as they will too soon,
with the beanflower’s boon
and the blackbird’s tune
and May and June!”

(Robert Browning: ”De Gustibus”, 1855)

Maj känns för mig litet som en dröm – mellan vår och sommar – med ständigt för mycket att göra på jobbet och en känsla av att ständigt försöka hålla fast vid och hinna uppleva något overkligt vackert som alltför hastigt glider undan och bleknar bort…

PS:
En avslutande fotnot till den här bloggen kan vara att berätta att min romantiska känsla för denna månaden t o m tog sig det uttrycket att jag i maj 1999 plockade och sparade det gamla årtusendets sista hägg. Jag har den pressad kvar som bokmärke i en av mina favoriter bland det 20:e århundradets finaste diktsamlingar, lämpligen maj-mästaren Hjalmar Gullbergs mästerverk ”Kärlek i tjugonde seklet”.

PPS:
Under rubriken ”Relaterade” nedan finns mer av mig om maj, det här var nämligen inte det första jag skrivit om detta ämne.

Annonser

Civilkuraget griper in – del 1: snöbollskriget i Rosersberg

Posted in Film, Ironi, Personlig kommentar with tags , , , on 21 maj, 2014 by japetus

Mitt mellan hägg och syrén kommer här helt otippat en vintrig berättelse med anledning av att en kompis helt nyligen berättade om civilkurage på ett inspirerande sätt. Här kommer ett bidrag på samma tema. Ja, eller om detta var ett exempel på dåligt omdöme från min sida. Döm själva!

~  ~  ~

Vi befinner oss på Rosersbergs pendeltågsstation en februarikväll 2002 då jag i väntan på södergående pendel blir vittne till något väldigt märkligt. Något alldeles förfärligt upprörande som gör mig både rasande arg och ledsen på samma gång.

Det är ett gäng killar, åtta eller nio stycken, i 14-15 års åldern och de kastar snöboll på en äldre dam med käpp som gör tappra försök att finna skydd på den långa öppna perrongen. Det ser verkligen förjävligt ut.

Jo då, jag och mina vänner kastade också snöboll, mycket snöboll, när vi var i ungefär samma unga ålder. En och annan ruta krossades tyvärr. Men vi skulle aldrig någonsin ha kommit på idén att kasta på en gammal dam med käpp som har så uppenbart svårt att gå. Och att kasta så många snöbollar på henne. Det ser obegripligt fegt ut.

De här killarna är alldeles för stora och alldeles för många för att kasta snöboll på en försvarslös person på det här sättet. Några av dem kastar både långt och ganska bra kan jag se. Nu träffas också den gamla damen i ryggen.

Jag fylls av en helig vrede när jag ser detta, rusar snabbt från sidan in i händelsernas centrum och ställer mig mellan den gamla damen och hennes snöbollskastande plågoandar:
– Era fega svin, kasta på en försvarslös gammal dam, skäms på er!

Jag blockerar med armen en andra snöboll som är på väg att träffa tanten och hjälper henne därefter in i en skyddande väntkur.

Nu skulle den här historien ha kunnat sluta… Och kanske borde den också ha slutat just här. Men det blev inte så. På gott och ont.

~  ~  ~

För när jag kommer ut från kuren hör jag hånfulla rop från Rosersbergshuliganerna. Nu gapar och skriker de förolämpningar till mig från andra sidan staketet och järnvägen. Det var då som fan! Nu far något clinteastwoodskt i mig och jag går rätt ut på perrongen, ställer mig oskyddad framför dem och ropar trotsigt tillbaka:

– Vad fan skriker ni för?! Kasta på försvarslösa gamla tanter det kan ni era fega jävlar! Men törs ni kasta på mig??? Vem vet, jag kanske kastar tillbaka??? 

Pendeltåg vinter

Jag har gjort en snabb bedömning av den taktiska situationen. Det är åtminstone 20-30 meters skotthåll och jag har ett järnvägsspår och ett staket mellan mig och huligangänget. De kan inte komma jättenära och de kan framförallt inte heller omringa mig. Ett frälsande tåg kommer att rulla in om drygt 5 minuter om det skulle bli för hett – eller kallt – om öronen.

När jag svarat blir det tyst en stund på andra sidan staketet.  Grabbarna ser litet paffa ut. Uppenbarligen vet de först inte riktigt hur de ska hantera situationen. De viskar inbördes med varann. Men sen börjar några av dem krama snöbollar. Snart gör hela huliganhopen det. Jag flyttar inte på mig. Det är uppenbart att ett fullskaligt snöbollskrig nu är mycket nära förestående. Oddsen ser onekligen väldigt ojämna ut. Men…

Trumfkortet; huliganerna har underskattat sin motståndare. De vet inte vem de har utmanat… De vet inte att den ensamme killen – gubben i deras ögon – på plattformen är litet annorlunda funtad, uppvuxen med idoler som Clint Eastwood, Aragorn Arathorns son, Robin Hood, Zeb Macahan, Aramis från de tre musketörerna och Gandalf den Vite. Dessutom är han ingen mindre än det sena 70- och tidiga 80-talets ”Älvsjö-skräck” (!!!), en alldeles ovanligt hård- och långkastande snöbollsmästare. Därtill obehagligt träffsäker. En ärrad veteran från otaliga snöbollskrig i ett svunnet årtusende, långt innan datorer och dataspel lockade bort småpojkarna från snöbollskastandets tidlöst ädla konst.

Det var inte så mycket den här killen var bra på i gympan, förutom att springa och så förstås paradgrenen – kast med liten boll. Han var en av Långbrodals rektorsområdes absolut bästa i sin årskull.

Och så kommer det sig att huliganerna faktiskt börjar kasta på mig. En märklig och overklig situation. Först står jag bara där och ser snöboll efter snöboll komma farande. Det märks visserligen snart att det bara är fyra eller fem av dem som är bra på att kasta. Men med så många som kastar samtidigt är det ganska tjockt med snöbollar i luften. De anstränger sig verkligen för att göra mig illa. Och de är uppenbarligen väldigt irriterade på mig för de skriker glåpord och går verkligen in för att träffa mig.

Här får jag damma av min gamla snöbollskrigskompetens. Jag har konstant blicken på bollarna i luften och har backat undan så det är åtminstone ca 30 meter mellan mig och kastarna. Jag rör mig i sidled hela tiden, följer snöbollarnas banor och sidesteppar gång på gång. Till huliganernas frustration har de helt enkelt väldigt svårt att träffa mig. Jag känner mig som den ensamme trollkarlen Gandalf belägrad av alla de nio ringvålnaderna på Väderklint eller Clint Eastwood i ”Pale Rider” när alla busarna skjuter på honom samtidigt, men jag värjer mig och blir inte träffad…

Clint Eastwood Pale Rider
Min store förebild – Clint Eastwood; här i klassikern ”Pale Rider” från 1985 där de fega busarna, som ger sig på försvarlösa offer, får vad de förtjänar!

Det bästa som det belägrande grabbgänget får till är ett par snöbollar jag får plocka ned med handen. Det gör litet ont för de kastar så hårt de kan, fast beslutna att jaga bort och förnedra den ensamme utmanaren på plattformen. Men de skulle behöva kasta ännu hårdare, snabbare och koordinera sig bättre för att verkligen träffa.

Jag går litet åt sidan och börjar krama bollar själv. Går fram med fyra bollar och börjar kasta in mig. Jag kastar hårt, fokuserat och ganska snabbt i serier om fyra. Tvingar tillbaka gänget från staketet. När de försöker gömma sig bakom nätgallret får de skurar med snösplitter över sig. I andra serien om fyra bollar kommer de två första fullträffarna. En kille får en hård och tung boll på axeln, tappar sina snöbollar och backar undan och en av dem som står närmast bakom staketet, gapat och skrikit värst åt mig, får en klassisk ”smackträff” i hårfästet så luvan flyger av…

”- Jävla idiot!!!” skriker han åt mig.
”- Skyll dig själv, ropar jag tillbaka, den som ger sig i leken får leken tåla! Jag sa ju att jag kanske skulle kasta tillbaka!

Huliganerna börjar backa undan, ingen vågar längre stå kvar inom räckhåll för den ensamme snöbollskastaren på perrongen. De märker snart att de får backa undan mer än 50 meter för att vara på den säkra sidan.

Men när tåget kommer rusar hela gänget fram igen och kastar en förtretad svärm snöbollar mot tåget, gapar och skriker och gör fuck off-tecken åt mig. Jag håller upp handen mot rutan, vänder mig om och andas lugnare medan tåget rullar ut från station. Jag har blandade känslor av skam och stolthet inom mig. Det känns att jag gjort något bra som sedan övergått i något omdömeslöst, barnsligt och omoget. Det är också 12 år sen nu, men jag minns det väldigt tydligt fortfarande. Och jag måste erkänna att jag faktiskt ändå – all in all – inte ångrar det jag gjorde…


Trailern till Clint Eastwoods klassiker ”Pale Rider”.

Obamas passiva strategi mot Putins aggressiva expansion fungerar

Posted in Personlig kommentar with tags , on 18 maj, 2014 by japetus

Jag har kommenterat min oro i bloggen under våren med anledning av president Putins tilltagande aggressiva utrikespolitik.

Jag läste nu precis en mycket intressant artikel som beskriver hur president Obamas passiva strategi för att möta Putins aggression har börjat få effekt. De till synes förhållandevis små ekonomiska sanktion som USA och EU hittills riktat mot Putins regim har kanske verkat som en både just passiv och uddlös strategi, men efter att ha läst den aktuella artikeln kan jag förstå att så inte är fallet.

Inför hotet om än mer drastiska sanktioner börjar nu investerare dra öronen åt sig. Ingen vill längre investera i Ryssland, rubeln faller och importen blir dyrare och dyrare.

Putin tvingas nu inse att Ryssland är en del av den globala ekonomin och att hans aggessivt expansiva utrikespolitik börjar bli dyr, väldigt dyr.

Artikeln om de ekonomiska konsekvenserna för Ryssland efter Putins aggressiva utrikespolitik

Russian President Vladimir Putin visits Sochi
Putin har nyligen haft anledning att uppdatera sina kartor över Ryssland – men det börjar kosta på…

 

Exit – Malik Bendjelloul, första vackra majkvällen 2014

Posted in musik, Natur och årstider, Vardagligt with tags , , , on 14 maj, 2014 by japetus

Hälsade igår på en gammal god vän som i förra veckan varit nära döden i en trafikolycka. Han överlevde, svårt skadad, och befann sig på rehab Furuhöjden i Täby/Gribbylund. Livet är skört.

Vägen vidare var en folktom buss 524 som i ca 50 min snirklade sig fram från Löttingelund genom för mig mindre välkända norrförorter mot Upplands Väsby i den tilltagande majskymningen. Den vackraste hittills denna regniga och kylslagna maj. Och där satt jag ensam i den tomma bussen och funderade på hur små marginalerna som skiljer liv från död kan vara. Hur nära det varit att min gamle vän inte överlevt.

Färden gick genom Vallentuna; längs vidsträckta fält, åkrar och betesmarker, längs sjöar och stora golfbanor, hästgårdar och skogsdungar. Ett vackert kulturlandskap. Också ett mycket gammalt kulturlandskap för här finns många minnesmärken från vikingatiden. Tankarna kom och gick. Solen, fortfarande bländande stark som en gigantisk scenstrålkastare, sjönk allt lägre.

Vallentuna om våren
Vackra Vallentuna om våren

Det var en makalöst meditativ stilla och underbar upplevelse. På väg genom okänt land i skymningen; en mini-roadmovie. I den sista kvällssolens ljus såg det förbirusande landskapet ut som paradiset på Jorden. Kanske var det i själva verket just så? Det var hursomhelst en alldeles väldigt vacker majkväll på Jorden.

Senare på kvällen nåddes jag av det mycket sorgliga och lika överraskande beskedet att dokumentärfilmaren Malik Bendjelloul hastigt avlidit. Det verkar helt obegripligt att denne vitale, begåvade man skulle behöva ryckas bort så tidigt som vid 36 års ålder. För äldre än så blev han nu inte.

Malik Bendjelloul
Malik Bendjelloul (1977-2014)

Ja det här var en stor chock, mycket sorgligt. För de flesta är Malik Bendjelloul förstås den Oscars-vinnande dokumentärfilmaren med succén ”Searching for Sugarman” om den amerikanske musikern Sixto Rodriguez. För mig är Malik nog än mer den underfundige journalisten bakom den mycket välgjorda dokumentären om Kraftwerk jag tidigare skrivit om. SVTs barnprogram ”Ebba och Didrik” från 1990 var jag nog inte i målgruppen för, men har förstått att många också minns honom för den roll han hade där.

Formuleringen ”hastigt” om dödsorsaken lämnar fältet fritt för spekulation. Å andra sidan är nog en död vid 36 års ålder oftast hastig, på ett eller annat sätt.

Så kvällen igår slöt sig i en mix av glädje över min vän som överlevt sin svåra olycka och den plötsliga chocken och sorgen över att en så vital och ung man som Malik Bendjelloul inte längre fanns bland oss. Det var en riktig existentiell kväll igår.

Men om jag nu själv skulle få välja den kväll då jag slutar mina dagar så skulle jag nog välja en kväll som den då Malik Bendjelloul reste hem. En kväll som den igår. En obegripligt vacker stilla försommarkväll i maj.

Avslutar med en av mina absoluta favoriter med uttrycksfulla The Cure: ”A night like this” från 1985 som verkligen känns alldeles helt rätt för denna stund…


PS: Någon timme efter att bloggen skrivits klar kommer så beskedet, svaret på frågan som hängt i luften alltsedan Bendjellouls ”hastiga” död rapporterades sent igårkväll. Det var självmord. Så blev denna händelse än mer obegripligt sorglig.

Det är ett sånt förfärligt slöseri varje gång en ung människa tar sitt liv och jag kan bara beklaga att Malik uppenbarligen inte kunde få det stöd han hade behövt. Med mina erfarenheter från SPES i ryggen kan jag säga att det i de allra flesta fall går att rädda en deprimerad suicidbenägen person. Men i de fallen där en vuxen människa verkligen bestämt sig för denna sista handling är det förstås i längden omöjligt att undvika.

Om ett möte med Sanna Nielsen – och ett lycka till!

Posted in musik with tags , , on 10 maj, 2014 by japetus

Första veckan i juli 2006…

Ett dånande högtryck hade parkerat sig över Smålandskusten där jag och mångårige vännen Herman, som efter 18 slitsamma år just hoppat av sin restaurangrörelse, hade landat. Vi skulle ha några avkopplande dagar på pappas sommarställe vid havet. Det blev en av de vackraste sommarveckor jag upplevt.

En litet otippad avstickare var att vi åkte in till Oskarshamn för att se Sanna Nielsen uppträda. Det var en sån där sommarkväll man bara drömmer om att få uppleva och kanske i bästa fall får ett par stycken per sommar i Sverige. Det var vindstilla, kvällssol och fortfarande dryga 20 plus på kvällen när Sanna gjorde entré. Inramningen var mycket svensk och somrig.

Ingen av oss var väl egentligen någon fan av Sanna, men efter den här mycket fina konserten och det samtal vi hade med henne efteråt så framstod hon som den mycket sympatiska artist jag sedan gång på gång fått bekräftat att hon är. Jag – och kanske särskilt vännen H – blev klart ”starstruck” och ett par foton togs.

 

2006-07-01--06  Med Herman i Misterhults skärgård 278
Herman 38 år och Sanna Nielsen 21 år i Oskarshamn, 5 juli 2006

Så inför kvällens framträdande vid Eurovision i B & W Hallerne, Köpenhamn önskar jag av hela mitt hjärta allt gott till Sanna! Lycka till nu!

Sanna Nielsen är nu en ordentligt rutinerad artist och en mycket fin och värdig representant för Sverige i ESC. Jag har ju tidigare noterat att temat i hennes låt ”Undo” hämtat en hel del inspiration från den vackra signaturen till STVs ”Den vita stenen” av Bengt Hallberg, men det är något som upphovsmannen Fredrik Kempe snarast ska hållas ansvarig för. Och det är ju ingen dålig inspirationskälla han valt…


Sanna Nielsen: ”Undo”, semifinalen i ESC, 6 maj 2014

Första utslagna häggen 2014 siktad

Posted in Natur och årstider on 3 maj, 2014 by japetus

Dags att rapportera årets siktning! Idag såg jag några häggar på väg att slå ut i centrala Uppsala. Och jag kan tänka mig att häggarna på Centralbadets skyddade innergård i Stockholm hunnit ännu längre.

Ett ganska tidigt år i år alltså om jag räknar dagens datum 3 maj. Och det höll på att bli rekord, men så slog vädret om på Valborg och bromsade blomningen.

Häggar på väg att slå ut
Häggar i färd med att slå ut

Och så här ser statistiken ut för de år jag tidigare rapporterat i bloggen:

2013, siktning 9 maj: https://japetus.wordpress.com/2013/05/12/forsta-haggen-i-stockholm-slog-ut-i-helgen-som-gick/

2012, siktning 7 maj: https://japetus.wordpress.com/2012/05/07/forsta-haggen-slar-ut-2012/

2011, siktning 7 maj: https://japetus.wordpress.com/2011/05/07/sa-ar-aven-detta-ars-forsta-hagg-siktad/

2010, siktning 15 maj: https://japetus.wordpress.com/2010/05/15/forsta-haggen-rekordsent-i-ar/

2009, siktning 7 maj: https://japetus.wordpress.com/2009/05/07/forsta-haggen-siktad/

2008, siktning 2 maj: https://japetus.wordpress.com/2008/05/02/arets-forsta-blommande-hagg-siktad/

1990, siktning 30 april: ingen blogg, men det ursprungliga rekord jag alltjämt sneglar på vid den här tiden varje år…