Civilkuraget griper in – del 1: snöbollskriget i Rosersberg

Mitt mellan hägg och syrén kommer här helt otippat en vintrig berättelse med anledning av att en kompis helt nyligen berättade om civilkurage på ett inspirerande sätt. Här kommer ett bidrag på samma tema. Ja, eller om detta var ett exempel på dåligt omdöme från min sida. Döm själva!

~  ~  ~

Vi befinner oss på Rosersbergs pendeltågsstation en februarikväll 2002 då jag i väntan på södergående pendel blir vittne till något väldigt märkligt. Något alldeles förfärligt upprörande som gör mig både rasande arg och ledsen på samma gång.

Det är ett gäng killar, åtta eller nio stycken, i 14-15 års åldern och de kastar snöboll på en äldre dam med käpp som gör tappra försök att finna skydd på den långa öppna perrongen. Det ser verkligen förjävligt ut.

Jo då, jag och mina vänner kastade också snöboll, mycket snöboll, när vi var i ungefär samma unga ålder. En och annan ruta krossades tyvärr. Men vi skulle aldrig någonsin ha kommit på idén att kasta på en gammal dam med käpp som har så uppenbart svårt att gå. Och att kasta så många snöbollar på henne. Det ser obegripligt fegt ut.

De här killarna är alldeles för stora och alldeles för många för att kasta snöboll på en försvarslös person på det här sättet. Några av dem kastar både långt och ganska bra kan jag se. Nu träffas också den gamla damen i ryggen.

Jag fylls av en helig vrede när jag ser detta, rusar snabbt från sidan in i händelsernas centrum och ställer mig mellan den gamla damen och hennes snöbollskastande plågoandar:
– Era fega svin, kasta på en försvarslös gammal dam, skäms på er!

Jag blockerar med armen en andra snöboll som är på väg att träffa tanten och hjälper henne därefter in i en skyddande väntkur.

Nu skulle den här historien ha kunnat sluta… Och kanske borde den också ha slutat just här. Men det blev inte så. På gott och ont.

~  ~  ~

För när jag kommer ut från kuren hör jag hånfulla rop från Rosersbergshuliganerna. Nu gapar och skriker de förolämpningar till mig från andra sidan staketet och järnvägen. Det var då som fan! Nu far något clinteastwoodskt i mig och jag går rätt ut på perrongen, ställer mig oskyddad framför dem och ropar trotsigt tillbaka:

– Vad fan skriker ni för?! Kasta på försvarslösa gamla tanter det kan ni era fega jävlar! Men törs ni kasta på mig??? Vem vet, jag kanske kastar tillbaka??? 

Pendeltåg vinter

Jag har gjort en snabb bedömning av den taktiska situationen. Det är åtminstone 20-30 meters skotthåll och jag har ett järnvägsspår och ett staket mellan mig och huligangänget. De kan inte komma jättenära och de kan framförallt inte heller omringa mig. Ett frälsande tåg kommer att rulla in om drygt 5 minuter om det skulle bli för hett – eller kallt – om öronen.

När jag svarat blir det tyst en stund på andra sidan staketet.  Grabbarna ser litet paffa ut. Uppenbarligen vet de först inte riktigt hur de ska hantera situationen. De viskar inbördes med varann. Men sen börjar några av dem krama snöbollar. Snart gör hela huliganhopen det. Jag flyttar inte på mig. Det är uppenbart att ett fullskaligt snöbollskrig nu är mycket nära förestående. Oddsen ser onekligen väldigt ojämna ut. Men…

Trumfkortet; huliganerna har underskattat sin motståndare. De vet inte vem de har utmanat… De vet inte att den ensamme killen – gubben i deras ögon – på plattformen är litet annorlunda funtad, uppvuxen med idoler som Clint Eastwood, Aragorn Arathorns son, Robin Hood, Zeb Macahan, Aramis från de tre musketörerna och Gandalf den Vite. Dessutom är han ingen mindre än det sena 70- och tidiga 80-talets ”Älvsjö-skräck” (!!!), en alldeles ovanligt hård- och långkastande snöbollsmästare. Därtill obehagligt träffsäker. En ärrad veteran från otaliga snöbollskrig i ett svunnet årtusende, långt innan datorer och dataspel lockade bort småpojkarna från snöbollskastandets tidlöst ädla konst.

Det var inte så mycket den här killen var bra på i gympan, förutom att springa och så förstås paradgrenen – kast med liten boll. Han var en av Långbrodals rektorsområdes absolut bästa i sin årskull.

Och så kommer det sig att huliganerna faktiskt börjar kasta på mig. En märklig och overklig situation. Först står jag bara där och ser snöboll efter snöboll komma farande. Det märks visserligen snart att det bara är fyra eller fem av dem som är bra på att kasta. Men med så många som kastar samtidigt är det ganska tjockt med snöbollar i luften. De anstränger sig verkligen för att göra mig illa. Och de är uppenbarligen väldigt irriterade på mig för de skriker glåpord och går verkligen in för att träffa mig.

Här får jag damma av min gamla snöbollskrigskompetens. Jag har konstant blicken på bollarna i luften och har backat undan så det är åtminstone ca 30 meter mellan mig och kastarna. Jag rör mig i sidled hela tiden, följer snöbollarnas banor och sidesteppar gång på gång. Till huliganernas frustration har de helt enkelt väldigt svårt att träffa mig. Jag känner mig som den ensamme trollkarlen Gandalf belägrad av alla de nio ringvålnaderna på Väderklint eller Clint Eastwood i ”Pale Rider” när alla busarna skjuter på honom samtidigt, men jag värjer mig och blir inte träffad…

Clint Eastwood Pale Rider
Min store förebild – Clint Eastwood; här i klassikern ”Pale Rider” från 1985 där de fega busarna, som ger sig på försvarlösa offer, får vad de förtjänar!

Det bästa som det belägrande grabbgänget får till är ett par snöbollar jag får plocka ned med handen. Det gör litet ont för de kastar så hårt de kan, fast beslutna att jaga bort och förnedra den ensamme utmanaren på plattformen. Men de skulle behöva kasta ännu hårdare, snabbare och koordinera sig bättre för att verkligen träffa.

Jag går litet åt sidan och börjar krama bollar själv. Går fram med fyra bollar och börjar kasta in mig. Jag kastar hårt, fokuserat och ganska snabbt i serier om fyra. Tvingar tillbaka gänget från staketet. När de försöker gömma sig bakom nätgallret får de skurar med snösplitter över sig. I andra serien om fyra bollar kommer de två första fullträffarna. En kille får en hård och tung boll på axeln, tappar sina snöbollar och backar undan och en av dem som står närmast bakom staketet, gapat och skrikit värst åt mig, får en klassisk ”smackträff” i hårfästet så luvan flyger av…

”- Jävla idiot!!!” skriker han åt mig.
”- Skyll dig själv, ropar jag tillbaka, den som ger sig i leken får leken tåla! Jag sa ju att jag kanske skulle kasta tillbaka!

Huliganerna börjar backa undan, ingen vågar längre stå kvar inom räckhåll för den ensamme snöbollskastaren på perrongen. De märker snart att de får backa undan mer än 50 meter för att vara på den säkra sidan.

Men när tåget kommer rusar hela gänget fram igen och kastar en förtretad svärm snöbollar mot tåget, gapar och skriker och gör fuck off-tecken åt mig. Jag håller upp handen mot rutan, vänder mig om och andas lugnare medan tåget rullar ut från station. Jag har blandade känslor av skam och stolthet inom mig. Det känns att jag gjort något bra som sedan övergått i något omdömeslöst, barnsligt och omoget. Det är också 12 år sen nu, men jag minns det väldigt tydligt fortfarande. Och jag måste erkänna att jag faktiskt ändå – all in all – inte ångrar det jag gjorde…


Trailern till Clint Eastwoods klassiker ”Pale Rider”.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: