Arkiv för juni, 2014

Om OA och den alltid aktuella frågan om kläderna gör mannen

Posted in Historia, Hyllningar with tags , , , on 29 juni, 2014 by japetus

Jag såg en obetalbar bild häromdagen. Den var gjord av en alldeles ovanligt duktig tecknare och jag har sett den många gånger tidigare. En av de bästa skämttecknare vi haft. Att bilden är mer än 100 år gammal gör ju inte saken sämre. Det har varit några bloggar om La Belle Epoque här på sistone, här kommer ett nedslag i Sverige mitt i denna period.

Göra kläderna mannen OA
”Göra kläderna mannen?”

Det finns en tidlös kvalitet att fånga det groteskt roliga i de obetalbara figurer och fysionomier Oskar Andersson med sån skärpa fångade med sin penna. För eftervärlden är han dock mer känd som ”OA”. Ja det finns en tidlös kvalitet i OAs teckningar som fungerar precis lika bra idag som för 100 år sedan.

OA var Sveriges första serietecknare. Men det är långt ifrån som pionjär inom denna genre han främst förtjänar att bli ihågkommen. Med sin ”originella fantasi och groteska gestaltningsförmåga”, som det står i Nordisk Familjebok från 1922, tillhör han den skara fin de siècle-personligheter som i dag mer än hundra år senare fortfarande ”fungerar”.

Mellan 1902 och 1906 gjorde Andersson ett tjugotal avsnitt av sin berömda ”Mannen som gör vad som faller honom in”. Andersson läste också med nöje andra seriepionjärers alster, som Richard Outcaults ”The Yellow Kid”, som startat redan 1896.

Kanske är det särskilt de tidstypiska militärerna och luffarfigurerna som är allra bäst? Det var också så att han hade ett skarpt öga för samhällets mindre lyckade existenser, baksidan av dåtidens förgyllda fasad. Luffarfigurerna är helt groteska i sitt uttryck.

Den värld Andersson frammanar i sina serier och teckningar är förstås en svunnen tid av grosshandlare och punschbaroner, men andan, associationsrikedomen och galghumorn, liksom tveksamheten inför den tidens nya teknik gör honom närmast till en samtida. Kanske är det också att det extrema, det förvridna – eller varför inte det skämtteckningsartade – har en kärna av något evigt mänskligt?

Oskar_Andersson_OA
Oskar Emil ”OA” Andersson (1877-1906)

OA var dock sorgligt nog en orolig själ, inbunden och tvångsmässig i sitt beteende, och han var i perioder mot slutet av sitt liv plågad av depression. Ett besök på en militärövning ska ha påskyndat processen då han som stor djurvän tog illa vid sig av att se hur hästarna behandlades illa. Och hur soldaterna frös. Han led av tilltagande paranoia och sköt slutligen sig själv hösten 1906 bara 29 år gammal.

Men OAs genialitet är oomtvistad och hans fråga är lika aktuell idag som då vid förrförra sekelskiftet. Det är nog tyvärr så att kläderna alltför ofta gör mannen!

Läs gärna Carl Johan Malmbergs mycket välskrivna artikel i SvD från 2005.

Om den missförstådde mannen med det sorgsna ansiktet – ärkehertig Franz Ferdinand

Posted in Historia, Personlig kommentar with tags , , , , , , on 28 juni, 2014 by japetus

Jag har alltid tyckt att det är något sorgset med hans blick. Han ser så dyster ut. Och det är inte bara den vanliga känslan av stelhet och brustna blickar jag kan få när jag ser svartvita foton från förrförra sekelskiftet.  Ja han ser så sorgsen och dyster ut med sin stora mustasch och eleganta uniformer, Franz Ferdinand, ärkehertig och tronföljare i Österrike-Ungern.

Det är en absurd tanke, men jag får för mig att han ser ut som att han redan vet att han kommer att skjutas, mördas 50 år gammal. Att han trots ett 50-årigt händelserikt liv som dubbelmonarkin Österrike-Ungerns uppburne tronföljare, på krönet av det praktfulla La Belle Epoque, ändå i praktiken bara kommer att bli ihågkommen för att ha blivit mördad den 28 juni 1914 kl. 10.45 på förmiddagen i Sarajevo – med känt katastrofalt världshistoriskt resultat som följd. Första världskriget var ju själva urkatastrofen som inledde 1900-talet.

För det var ju kanske i själva verket Franz Ferdinands fel att Första världskriget bröt ut? Och kanske därmed i förlängningen även hans fel att Hitler kom till makten och det Andra världskriget med alla dess konsekvenser blev ett faktum? Ett lagom stort ansvar att inför eftervärlden bära på sina mördade axlar. I ännu högre grad än i fallet Olof Palme har mordet på Franz Ferdinand helt kommit att överskugga hans egentliga livsgärning under det förhållandevis långa liv han faktiskt ändå levde.

Franz Ferdinand 1914
Franz Ferdinand Carl Ludwig Joseph Maria von Österreich Este, (1863-1914) ärkehertig och tronföljare av Österrike-Ungern. Foto från 1914. (Klicka för större bild)

Jag blev mer och mer nyfiken på Franz Ferdinand och insåg att jag här hade ett typiskt uppslag för min blogg. En omstridd och möjligen missförstådd person som det verkat populärt att tycka oreflekterat illa om. Under de gångna månaderna har jag därför läst mycket om denne till synes sorgsne och melankoliske, möjligen missförstådde man och jag kom att fascineras av hur fullkomligt splittrad bilden av honom är.

Han beskrivs å ena sidan som en utstuderat dryg, otrevlig, överlägsen, reaktionär, reserverad, högdragen och förnäm ärkekonservativ militarist och å andra sidan som en mycket kärleksfull och omtänksam familjefar som hade förvånansvärt moderna idéer kring reformationen av den gamla dubbelmonarki han stod i begrepp att inleda så snart han bestigit dess tron. Men han fick ju aldrig göra det. Han fick aldrig sätta sina planer i verket. Tyvärr…

Allra mest onyanserat negativ upplevde jag förvånansvärt nog att den engelske historikern Max Hastings bild av Franz Ferdinand var. Jag har alltid tidigare uppskattat det jag läst av Hastings, men det här upplevde jag som så pass överraskande enkelspårigt och illvilligt, ja nästan oförskämt, skrivet att jag tar med den artikeln som ett motiverande avstamp här.

För idag, på 100 årsdagen av det mord som han är hågkommen för, skulle jag vilja berätta om den personliga bild jag under de gångna månaderna fått av denne kontroversielle, mördade ärkehertig, tronföljare och trebarnsfar.

~    ~    ~

Kanske var det när jag såg det vackra porträttet från 1910 som var återgivet i färg som jag fick en första positiv känsla för ärkehertigen? Jag tycker det är en väldigt fin målning och gillar verkligen färgerna i bilden. Jag tycker det vilar någonting väldigt stillsamt över bilden. Kanske något nollställt? Något neutralt och opersonligt?

Franz Ferdinand porträttmålning 1910
Franz Ferdinand, porträttmålning av konstnären Wilhelm Vita, 1910 (Klicka för större bild)

Fotona på Franz Ferdinand gav mig samtidigt mindre behagliga associationer till en datorgenererad och inte lika smickrande bild. Nämligen konstnären Nancy Bursons datorgenererade bild från 1983 av den ultimate diktatorns ansikte, Big Brother från Orwells 1984.

Nancy-Burson Big Brother 1983
Burson har använt följande personers ansikten som förlaga: Josef Stalin, Benito Mussolini,  Mao Tse-Tung, Adolf Hitler och Ayatollah Khomeini. Jag får för mig att jag också ser den melankoliske Franz Ferdinand i bilden. Däremot kan han inte alls sägas vara den minsta gemensamma nämnaren för dessa diktatorer. Verkligen inte.

Det är nog mest mustaschen och den nollställda minen i 1800-talsfotona som fört tanken till Bursons bild.

Men nu tar vi det från början. När Franz Ferdinand föddes 1863 var det som brorson till kejsaren och på behörigt avstånd från tronföljden. Så hände något dramatiskt. Kusinen kronprins Rudolf begick självmord 1889 tillsammans med sin 17-åriga älskarinna i jakstugan i Mayerling och tronföljdssituationen förändrades drastiskt. Franz Ferdinands far, kejsarens yngre bror, ärkehertigen Karl Ludwig blev nu tronföljare. Men fadern avsade sig inom några dagar tronföljden till sin son. Franz Ferdinand var nu tronföljare, ”the coming man” och en mycket betydelsefull person i Donaumonarkin. Vid 27-års ålder började han nu också coachas och utbildas för detta viktiga uppdrag.

Det hindrade inte att han trots denna personliga börda hade tid för att resa, skaffa sig intryck från andra delar av världen och odla personliga intressen. 1892-1893 gjorde Franz Ferdinand en jorden-runt-resa då han bl a ägnade sig åt det ena av sina två stora personliga intressen – jakt. Det andra var antikvitetssamlande. Ärkehertigen var känd som en av världens största samlare av antikviteter. Något som underlättade detta dyra intresse var att han, utöver det kungliga apanaget, tidigt ärvde sin kusin Hertigen av Modena, en av Europas rikaste adelsmän.

Franz Ferdinand hade dock också problem med en aldrig riktigt utredd lungsjukdom som under hans uppväxt tvingade honom till långa perioder av konvalescens vid Medelhavet och kryssningar i varmare vatten. Något som också bidrog till att hålla honom borta från hovet i Wien. En miljö han av många anledningar inte trivdes i; hovlivet intresserade honom föga och blev senare i livet en plåga pga hans val av hustru.

franz-ferdinand-india
Franz Ferdinand i den indiska djungeln i samband med sin stora jorden-runt-resa 1892-93

Trophy Room
En salongerna i Franz Ferdinands slott Konopiste i nuvarande Tjeckien några mil söder om Prag; väggarna överfulla av jakttroféer vilket antyder vidden av ärkehertigens extrema jaktintresse (han ska ha fällt över 250 000 villebråd; vilket otroligt nog kunde vara möjligt för en kunglig jägare). Slottet rymde också en av Europas mest imponerande samlingar av antikviteter. Här på Konopiste, tillsammans med sin familj, trivdes han mycket bättre än i hovintrigernas Wien.

Vid hovet i Wien fanns förstås kejsar Franz Joseph I av Österrike-Ungern och med honom hade Franz Ferdinand en av många skäl ansträngd relation. De två männen var väldigt olika till sin personlighet och hade helt skilda uppfattningar om hur kejsardömets politik borde se ut. Kejsaren var en mycket behärskad och tystlåten person, medan ärkehertigen var impulsiv och hade vad man idag skulle ha kallat ”en kort stubin”.

De två männen irriterade sig på varandras olikheter och deras diskussioner slutade inte sällan i högljudda gräl som ofta slutade med att kejsaren slog näven i bordet och avslutade diskussionen med: ”Så länge som jag lever är det jag som bestämmer!”. Kammartjänarna har berättat om de verbala åskväder som de ofta hörde mullra inifrån salongen när kejsaren och ärkehertigen satt i möte.

EmperorFranzJosef
Kejsar Franz Josef I av Österrike-Ungern (1830-1916)

Kejsaren var fortfarande vid 84 års ålder (1914) en mycket vital person som innehaft sitt ämbete i rekordlång tid (66 år) och skötte det med en närmast otrolig nit. Han arbetade fortfarande ca 12 timmar per dag.

En annan förklaring till kejsarens dåliga relation till sin tronföljare kan vara att han (Franz Josef) själv blev kejsare så ung, bara 18 år gammal, och aldrig förstod vikten av kompetensöverföring och behovet av att på ett vettigt sätt kommunicera med och gradvis sätta in sin efterträdare i uppdraget.

Franz Ferdinand å sin sida har, som jag nämnde tidigare, också beskrivits som en besvärlig person. Den tyske historikern Michael Freund är en av dem som bidragit till den negativa bilden av Franz Ferdinand då han kallar honom för en man med ”oinspirerande energi , mörk i framtoning och känslor, som utstrålade en aura av egendomlighet och kastade en skugga av våldsamhet och hänsynslöshet. En sann personlighet mitt i den älskvärda tanklöshet och meningslöshet som präglade det österrikiska samhället den tiden…”

Det är ganska tydligt att Franz Ferdinand inte var en överdrivet smidig person som idag nog skulle ha beskrivits som litet kantig och med behov av att för sitt viktiga uppdrags skull utveckla sin sociala kompetens. Han var helt enkelt inte särskilt charmig i relationen till andra än sin familj och sina allra närmaste vänner. Det är också orättvist att döma personer utifrån ett nutida förhållningssätt till ”social kompetens” och nutida umgängesformer. Kejsaren och ärkehertigen var båda produkter av 1800-talets högreståndsmiljöer. Helt klart är att Franz Ferdinand var en sammansatt person

Historien om hur Franz Ferdinand träffade sin innerligt älskade hustru Sophie berättade jag igår. Det var ännu ett stort tvisteämne för kejsare och ärkehertigen. Det motarbetade paret fick hursomhelst tre barn i ganska snabb takt efter giftermålet. Ärkehertigen fick en familj och det står helt klart att den betydde oerhört mycket för honom. I en tid då högreståndspersoner i praktiken inte såg särskilt mycket av sina barn och ofta hade älskarinnor vid sidan om sina livlösa konvenansäktenskap var Franz Ferdinand ett sympatiskt undantag.

The_Austro_Hungarian_Empire_Before_the_First_World_War_Q81810
Ärkehertigen och hans familj år 1910: Franz Ferdinand och Sophie med sina tre barn Sophie (1901-1990), Maximilian (1902-1962) och Ernst (1904-1954). Pojkarnas tidstypiskt käcka sjömanskostymer för mina tankar till Ingmar Bergmans ”Fanny och Alexander”. (klicka för större bild)

Det fanns främst en ytterligare stor orsak till kejsaren och ärkehertigens dåliga relation; olika syn på politik och förnyelse. Kejsaren ogillade starkt Franz Ferdinands mycket rimliga förslag angående moderniseringen av hovet och den kejserliga armén och flottan. Ärkehertigen hade gjort en typisk kunglig militär karriär och stigit snabbt i graderna ; vid 14 blev han löjtnant och vid 31 var han generalmajor. Men han var genuint intresserad av de militära frågorna och förtjänade den utnämning till Generalinspektör för de väpnade styrkorna han fick 1913. Han tog uppdraget på allvar och det var också i sin kapacitet som generalinspektör som han skulle komma att göra sin historiska resa till Bosnien-Herzegovina och Sarajevo 1914 för att närvara vid den stora militärmanöver som där skulle genomföras.

Men framförallt hade Franz Ferdinand planer på att förvandla och modernisera dubbelmonarkin Österrike-Ungern till en trippelmonarki där även de slaviska folkgrupperna inom riket skulle erbjudas större självstyre. Det kallades trialism. På grund av detta upplevdes Franz Ferdinand som ett hot av de panslavistiska grupperna i Östeuropa och då särskilt serberna på Balkan. Dessa ville i stället bryta loss de slaviska delarna av riket, så att de kunde bilda egna självständiga stater.

Det har sagts att Franz Ferdinands mål var att skapa ett Österrikes Förenta Stater där även den stora folkgruppen av slaver skulle få medinflytande. Han förstod att det största hotet mot stabiliteten i det land han snart skulle regera var just slavernas förtryckta ställning. Som det var 1914 var landet just en ”dubbelmonarki” där österrikare och ungrare dominerade och styrde. Särskilt var det inom den av ungrarna kontrollerade södra delen av landet som oron bland de många underkuvade serberna kokade under ytan. Franz Ferdinand såg det stora behovet av förändring av såväl den ungerska administrationen som av hur de behandlade sina minoritetsfolk.

Ärkehertigen ogillade helt enkelt ungrarnas omotiverat starka ställning i förhållande till den majoritet av serber som fanns inom dubbelmonarkins ena halva, Kungariket Ungerns gränser, och motarbetade den ungerska adelns inflytande. Han hade planer på ökad demokratisering av landet, och ville alltså öka inflytandet för landets övriga minorieter. Också i dessa frågor stod kejsaren och ärkehertigen milsvitt ifrån varandra.

Hela idén med dubbelmonarkin var kejsarens eget skötebarn eftersom han varit med så länge att han varit regent i 20 år när personalunionen mellan Kejsardömet Österrike och Kungariket Ungern ingicks 1867. Tanken med trippelmonarkin var därför en enda stor frontalkrock mellan ärkehertigen och kejsaren.

world_war_i_1914-1918_austria-hungary_map
Dubbelmonarkin Österrike-Ungern 1914 och de länder som kejsardömet sönderföll i (klicka för större bild)

Utrikespolitiskt stod ärkehertigen för en pro-tysk linje, men också för ett närmande till Ryssland och ett återskapande av goda relationer med det stora tsarriket i öster. Han ville på det sättet driva en politik som skulle föra det diplomatiska läget ca 100 år tillbaka då Ryssland och Österrike (och England och det skulle som bli Tyskland) stod enade mot det gemensamma hotet från Napoleons Frankrike. Denna slaviska- och ryssvänliga inställning gjorde att han tillhörde duvorna bland makthavarna i Österrike-Ungern. Han ville, till skillnad från stora delar av armén – och då särskilt den notoriskt krigshetsande höken generalstabschefen Greve Franz Conrad von Hötzendorf – inte ha krig med Serbien och Ryssland.

Det ville inte heller Franz Ferdinands tyske bundsförvant kejsar Wilhelm av Tyskland. Både Franz Ferdinand och Wilhelm tillhörde nämligen den gruppering i sina respektive länder som när det kom till kritan inte ville ha krig. Dessa två män var på denna punkt orättvist missförstådda. De var vid denna tid i Europa mycket illa omtyckta och har kommit att få klä skott för militarism, imperialism och vapenskrammel, men sanningen är alltså den att ingen av dem ville ha krig.

Wilhelm II var känd för sina storslagna uniformer och för att ägna sig åt obalanserade kraftfulla och krigiska uttalanden för att imponera på sin omgivning. Men även om hans attityd och tonläge ofta var krigiskt så följde han sällan eller aldrig upp dem i handling. Det fanns dock ingen anledning att missförstå ärkehertigen på den här punkten. Han både talade och agerade för fred. Han var alltså kongruent, till skillnad från sin tyske bundsförvant.

Kaiser_Wilhelm_Ii_and_Germany_1890_-_1914_HU68367
Friedrich Wilhelm Viktor Albert von Preußen, (1859-1941), kejsar Wilhelm II av Tyskland

Ärkehertigen hade en mycket bättre relation med Wilhelm av Tyskland än med sin farbror kejsaren. Både Franz Ferdinand och Wilhelm var produkter av sin tid, den glänsande La Belle Epoque, det stora gemensamma intresset var jakt och de talade samma modersmål. Franz Ferdinands mustascher var kraftigare men aningens mindre sturskt uppvridna än sin jämnårige kollega och bundsförvant kejsar Wilhelm II av Tyskland. Wilhelms far, den förre tyske kejsaren Wihelm I, hade dött ung och Wilhelm II kröntes därför redan som 29-åring 1888 medan Franz Ferdinand som bekant fortfarande sommaren 1914 vid 50 fyllda inte hade fått bestiga tronen. Här fanns en smärre rangmässig obalans mellan de båda männen.

Wilhelm bemödade sig dock verkligen om att ha en god relation med sin blivande regentkollega Franz Ferdinand och han hade också på ett mycket tidigt stadium stött ärkehertigens kontroversiella giftermålsplaner och personligen skrivit till den gamle kejsar Franz Josef i Wien om detta. När tronföljarparet besökte Tyskland behövde de inte heller plågas av den hovetikett som gjorde att de helst inte uppehöll sig i Wien. Den tyske kejsaren behandlade alltid Sophie von Chotek som den ärkehertiginna hon i sitt hemland förvägrades att vara. Kanske var det ett av de viktigaste skälen till att Franz Ferdinand oftast trivdes bra i Wilhelms sällskap?

Men det fanns också spänningar mellan de två viljestarka männen. Franz Ferdinand var katolik och Wilhelm protestant. Franz Ferdinand kunde också känna en avsmak över hur hans älskade och stolta habsburgska Österrike tappat mark i förhållande till uppstickaren Tyskland. Wilhelm var liksom sin kejsarkollega i Wien en stor vän av Ungern, men det var som sagt inte alls ärkehertigen. Han var emot hela idén med dubbelmonarkin och såg fram mot att förändra detta så snart han som kejsare fick makten att avgöra frågan.

Erzherzog-Franz-Ferdinand-Kaiser-Wilhelm-Berlin-1909
La Belle Epoque – den gyllene eran: Franz Ferdinand (i amiralsuniform t h) på besök hos kollegan och bundsförvanten Wilhelm i Berlin 1909

Det slumpade sig också så att Wilhelm och Franz Ferdinand träffades en sista gång i mitten av juni 1914 på ärkehertigens slott Konopiste strax söder om Prag i nuvarande Tjeckien. Det finns inga mötesanteckningar sparade från dessa dagars rådslag, men ingen av dem förespråkade krig och om deras samarbete fått fortsätta vet man inte hur det hade gått med världspolitiken 1914 och framåt. Tanken svindlar.

Konopiste
Konopiste – Franz Ferdinands storslaget suggestiva sagoslott i nuvarande Tjeckien; ser ut som att det kunnat tänkas vara förlaga för många maffiga pussel! (Klicka för en mycket större och garanterat sevärd bild!)

Kort efter att Wilhelm tagit vad som skulle bli deras sista avsked var det dags för Franz Ferdinand att som generalinspektör för de väpnade styrkorna resa till provinsen Bosnien-Herzegovina och hörsamma guvernören general Oskar Potioreks inbjudan att personligen övervaka sommarens stora militärmanövrar utanför Sarajevo. Inbjudan inkluderade som bekant också fru Sophie. Huvudpersonen i denna blogg var som läsaren nu förstått inte en generellt sett populär person, men inom armén hade han ett gott rykte.

Det verkade helt enkelt som en bra idé att resa till Sarajevo. Ärkehertig Franz Ferdinand visste att det kunde vara farligt att resa till Bosnien-Herzegovina, att han var en symbol för något som landets serber hatade: det upplevda Österrike-Ungerska förtrycket. En tidigare guvernör i provinsen hade utsatts för mordförsök år 1910 i samband med parlamentets öppnande. Hotet var mycket verkligt och mordplanerna var i full gång.

Men ärkehertigen var en produkt av sin tid och sin tro; han ville inte låta sig styras av hotelser och rykten. Kanske skulle han sett en avbokning som en svaghet? Kanske var han fatalist?

Det var den serbiska befrielse/terroristorganisationen ”Svarta Handen” som låg bakom mordförsöket 1910, och det var också de som genast började planera mordet på ärkehertigen så snart besöket i Sarajevo utannonserats. Gruppens ledare var överste Dragutin Dimitrijevic, underrättelsechef vid Serbiens generalstab. Mordplanerna var alltså inte lokala terroristers verk, utan en form av serbisk statsterrorism. Dimitrijevic uppfattade Franz Ferdinand som ett mycket allvarligt hot mot Bosnien-Herzegovinas återförening med Serbien.

Planerna på att ge alla serber i Österrike-Ungern medinflytande och medbestämmande var ett oroande hot mot de panslavistiska tankarna om Stor-Serbien. Därför måste ärkehertigen dö. En ung 19-årig serb som hette Gavrilo Princip hade därför i Serbien utbildats i pistolskytte och bombkastning av Svarta Handen.

Princip ingick i den terroristcell som fått uppdraget att mörda Franz Ferdinand. I dagens Serbien och bland serber på övriga Balkan ses Princip som en frihetshjälte, vilket en mördare aldrig skulle kunna vara i ett mer civiliserat samhälle med mindre brutal och mer demokratiskt humanistisk karaktär.

Att besöket skulle ske just den 28 juni provocerade bara de ultranationalistiska serberna än mer. Kanske är serberna världens mest nationalistiska och anakronistiska folk? Som fortfarande, då 1914 och nu hundra år senare, högtidlighåller och på något makabert sätt firar årsdagen den 28 juni av det stora nederlaget mot turkarna 1389 i slaget vid Kosovo Polje, eller Trastfälten. Serbernas fullständigt anakronistiska 600-årsfirande av detta dunkla minne 1989 var en av checkpunkterna på vägen mot 90-talets krig på Balkan. Det är ungefär som om det i Sverige uppstått någon sorts levande kult kring högtidlighållandet av slaget vid Poltava.

Redan vid Kosovo Polje var det en självuppoffrande lönnmördare, Milos Obilic, som var serbernas hjälte i nederlagets stund. Min associationsbana går även till Mijailo Mijailovic, en annan missledd serb, som mördade vår svenska utrikesminister Anna Lindh. Serberna har sorgligt nog kommit att förknippas med många våldshandlingar och tyvärr inte bara i den avlägsna historien. Det senaste Balkankriget på 90-talet var en förfärlig uppvisning av massmord och serbiska brott mot folkrätten. De var inte ensamma om denna typ övergrepp, men deras brott skedde i en mycket större omfattning. Man kan bara hoppas att de ska kunna försonas med sitt förflutna och i framtiden kunna leva i harmoni och sämja med sina grannar på Balkan.

Poltava, som för övrigt märkligt nog också inträffade 28 juni, har historiskt sett en liknande betydelse för Sverige som Kosovo Polje hade för Serbien, med den skillnaden att vi i Sverige inte är besatta av händelsen och fortfarande fulla av hämndbegär. Att ärkehertigen Franz Ferdinand och hans fru Sophie von Chotek valde att besöka Sarajevo just denna dag var dock en olycklig omständighet.

Men att som Max Hastings ensidigt kritisera och hålla ärkehertigen ansvarig för det mord som de serbiska terroristerna planerade och utförde – vilket i förlängningen ledde till världskrig – är bara så onyanserat och närmast kvällstidningsmässigt oseriöst.

Och så är vi då framme vid slutet, den olycksaliga söndagen den 28 juni 1914. Resan hade så långt som fram till förmiddagen denna söndag varit mycket lyckad. Franz Ferdinand var nöjd med det han sett på manövern och hade hunnit telegrafera en rapport om detta hem till sin chef kejsaren. Han hade också telegraferat hem och gratulerat en av sina söner till skolexamen. Lördagkvällen innan hade varit trevlig som gårdagens blogg kunde berätta om.

När Franz Ferdinand och Sophie anländer med tåg till Sarajevo på morgonen är de vid gott mod när det är dags att ta plats i den moderna bilkortege som ska föra dem in till staden, den ödesdigra felkörningen och mötet med evigheten, kl 10.45 på förmiddagen den 28 juni 1914…

Franz Ferdinand och Sophie i Sarajevo 28 juni 1914
Franz Ferdinand och hans kära Sophie i Sarajevo, juni 1914. Bland de otaliga bilder av Franz Ferdinand jag sett är denna unik genom att det är det enda foto på vilket han faktiskt ler, man kan ana det trots att han tittar ned på personen han hälsar på, vilket blir ännu mer absurt för eftervärlden eftersom bilden är tagen så kort innan mordet. Det går inte att känna igen honom på bilden. Tänk så märkligt att bli dokumenterad för eftervärlden som en person som aldrig log (Klicka för större bild)


~   ~   ~

Det är också märkligt att ha levt ett liv i dryga 50 år, men bara bli ihågkommen för att ha blivit skjuten, mördad. Att dessutom inför eftervärlden ha blivit ensidigt negativt beskriven är sorgligt.

Kanske kände Franz Ferdinand omedvetet på sig detta? Var det kanske därför han ofta såg så melankolisk ut? Trots sin uppenbara logiska orimlighet har ändå den poetiskt fria tanken föresvävat mig.

Och nej det är inte en rättvis och balanserad beskrivning av den historiske personen Franz Ferdinand, ärkehertig av Österrike-Ungern som Max Hastings presterat, snarare en ren nidbild.

Ärkehertigen har inte sällan beskrivits som en bortskämd, högdragen, okunnig och dåligt informerad person, men det är långt från sanningen. Han var visserligen genom arv omåttligt rik och var mer en handlingens man än en intellektuell, men att som Hastings antyda att han var korkad är bara trams. Sportig hade man kanske kunnat kalla honom med dagens språkbruk?

Franz Ferdinand var välutbildad i grunden och hade rest vida i världen för att hämta intryck och lära. Han tog sitt kommande, mycket ansvarsfyllda, uppdrag på största allvar, hade noga analyserat situationen och hade både tydliga och långsiktigt kloka planer för att skapa större stabilitet i det gamla och nederlagstippade land han snart skulle ärva posten som statsöverhuvud för.

Hans sanna personlighet var naturligtvis inte bara den auktoritära och otåliga sida som utomstående människor såg vid officiella tillfällen och hörde vid hans många konflikter med kejsaren. Det var en officiell fasad i en tid som var långt mer auktoritär en vår.

Missförstånden kring Franz Ferdinand hänger ihop med missförstånden kring Österrike-Ungern som helhet. Det har i efterhand blivit populärt att se dubbelmonarkin som dömd på förhand, redo att störta ned i krig och undergång. Men så hade det inte alls behövt bli om Franz Ferdinand kommit till makten. Han var visserligen av födsel en konservativ katolsk furste, men hans framtidsplaner var inte konservativa och på förhand dödsdömda. Nej tvärtom.

Men tyvärr var det ju denna modiga ambition att förändra dubbelmonarkin som kom att bli hans död. När Franz Ferdinand blev de serbiska terroristernas måltavla var det inte pga det han gjort fel mot serberna, utan pga vad de ultranationalistiska serberna befarade att han skulle göra rätt… En märklig och mycket tragisk paradox. Det var så mycket som kunnat bli annorlunda och till det bättre om inte detta tragiska mord inträffat.

What if!? Ja kontrafaktisk historia är fascinerande och svår. När den skildras brukar sensmoralen ofta vara just den att det man försöker undvika är förutbestämt, en person har ett visst öde. Hur man än försöker styra om förloppet leder ändå tråden vidare till samma slut…

Kanske hade ändå Franz Ferdinand om han fått leva kunnat bidra till att faktiskt skapa en bättre värld, fri från de två världskrigen och diktatorer som Stalin och Hitler? Professor Dick Harrison beskriver denna kontrafaktiska tanke i sin artikel ”Det hade hänt om Sarajevo-skotten aldrig avlossats” i SvD tidigare i veckan.

Det är tragiskt att Princip mördade den man i den Österrike-Ungerska ledningen som faktiskt hade störst sympatier för serberna och inte ville krig. Den ytterligare obeskrivliga tragiken är att detta ledde till ett för Serbien förfärande resultat med världskrigets största procentuella förluster som professor Niall Ferguson visat i sin intressanta dokumentär ”The Pity of War”. Historikern Sanimir Resic beskriver hur Serbien förlorade ca hälften av sin manliga befolkning i ålder 18-55 år. Det är ohyggliga förlustsiffror. Kriget var i extra hög grad en tragisk katastrof för just Serbien.

Den fortsatt svåröverträffade tragiken är att mordet ledde mer eller mindre direkt till det Första Världskriget (och slutet på ”det långa 1800-talet”). Den mer avlägsna men kanske allra värsta tragiken är att det ledde till det Andra Världskriget… Och Kalla Kriget… Jag stoppar där.

Mordet på ärkehertig Franz Ferdinand var en tragisk och i förlängningen fullständigt oproportionerligt ödesdiger händelse. Vidunderlig i sina konsekvenser.

Min berättelse stannar vid den personliga tragiken i att en medelålders trebarnsfar och hans fru mördades på öppen gata i Sarajevo för precis hundra år sen i den minut denna blogg publiceras. Det är mitt speciella och personliga sätt att visa respekt för en person som så många andra skribenter inte bemödat sig om att ens försöka förstå.

Typiskt nog var hustruns och familjens välbefinnande det första och sista Franz Ferdinand tänkte på när han och fru Sophie sköts och sårades dödligt i den eleganta Graf & Stift-cabriolet som av misstag kört fel i Sarajevo, stannat till i gathörnet vid Latinbron och försökte backa tillbaka till kortegevägen just på den plats där mördaren genom en mycket olycklig slump råkade stå…

”Soph, Soph, snälla överlev för våra barns skull…”

thronfolger_erzherzog_franz_ferdinand_mit_familie_postkarte_anfang__20__jahrhundert_original
Familjen Habsburg-Hohenberg; Sophie, Franz Ferdinand, Maximilian, Ernst och Sophie 1913 i ett av de sista officiella fotona av tronföljarfamiljen, ett vykortsfoto (klicka för större bild)

 

KÄLLOR:

Clarke: ”The Sleepwalkers – How Europe went to war in 1914”, 2013
Fromkin: ”Europe’s last summer – Who started the Great War in 1914?”, 2003
Keegan: ”The First World War”, 2000
Resic: ”Balkans historia”, 2006
Smedberg: ”Första världskriget”, 2014
Tuchman: ”The Guns of August”, 1962

 

Den sista dansen – om 1800-talets sista kväll och slutet på en epok

Posted in Historia with tags , , , , on 27 juni, 2014 by japetus

Det är den varma och sköna sommarkvällen den 27 juni 1914 i kurorten Bad Ilidze strax utanför Sarajevo i Bosnien-Herzegovina. På hotell Bosna är det denna afton en ovanligt fin tillställning. Hotellet har ikväll äran att som gäster räkna de mest prominenta personer man någonsin haft under sitt tak. Desto trevligare då att vädret är så behagligt.

Det har avätits en extraordinär middag anstående så prominenta gäster. Till förrätt bjöds på en gräddig redd soppa (troligen med svamp), någon sorts sufflé och så aladåb av lokalt fångad forell. Som huvudrätt serverades biff, lamm, kyckling, sparris och sallader. Efterrätten bestod av ett urval av ostar, glass och sherbet (ett slags sorbet). Till detta drack sällskapet tyska vitviner från Rhen, franskt rödvin från Bourdeaux, portugisisk Madeira, ungersk Tokajer och så den lokala bosniska vita specialiteten Zilavka från näraliggande Mostar som avnjöts näst sist innan konjaken.

Det hade verkligen varit en extraordinär middag på Hotel Bosna och nu fortsatte kvällen med dans…

Hotel Bosna 1914
Hotel Bosna i Bad Ilidze, foto från ca 1914 (klicka för större bild)

Ute i Hotel Bosnas trädgård spelar nu Sarajevos garnisonsorkester ett program med ”lättare” underhållnings- och dansmusik; eftersom kvällens huvudgäster är österrikare innebär det mycket wienervals. På dansgolvet återfinns också snart kvällens huvudpersoner som denna afton får dansa tillsammans offentligt, vilket de pga den strikta hovetiketten vid dubbelmonarkin i Wien annars inte kunde. Det är en ovanlig kväll för dem och imorgon är det den 14:e årsdagen av deras bröllop.

Detta par är nämligen inte förenade av något konvenansäktenskap av den typ som inte var ovanligt i de högre/högsta ståndsmiljöer vi nu besöker. De är ett genuint kärlekspar som fortfarande 20 år efter att de första gången möttes i Wien eller Prag (man vet inte helt säkert när detta skedde) är mycket lyckliga tillsammans.

Kärleksparet på dansgolvet heter Franz Ferdinand, 50 år, och Sophie, 46. Han är ärkehertig i Österrike-Ungern, tronföljaren i den gamla habsburgska dubbelmonarkin. Hon är en grevlig böhmisk adelsdam som dock helt enkelt inte var av tillräckligt förnäm börd för att duga som gemål till tronföljaren i ett av Europas mest förnäma kungahus.

Franz F Sophie nygifta 1900
Ärkehertig Franz Ferdinand von Österreich-Este och Sophie Chotek von Chotkova und Wognin, hertiginna av Hohenberg, nygifta år 1900

Efter en mångårig strid med den gamle kejsaren Franz Josef i Wien där till slut både tyske kejsar Wilhelm II, ryske tsar Nikolaj II och påven Leo XIII i Rom skrivit och uttryckt sitt stöd för Franz Ferdinands och Sophies äktenskap, fick det motarbetade paret till slut den konservative kejsarens högst motvilliga tillstånd att gifta sig. Giftermålet skedde på villkor att deras ättlingar aldrig skulle få ärva tronen. Och på villkor att hon aldrig fick synas tillsammans med sin make i officiella sammanhang på hemmaplan i Wien, som t ex på teatern där hon inte fick sitta i samma loge. Eller som att hon inte fick åka med i samma vagn i samband med korteger. Hon fick den officiella titeln ”Hertiginna av Hohenberg”, finare än den grevinnetitel hon tidigare haft, men fick hålla sig i bakgrunden i alla offentliga sammanhang i Wien.

Hovprotokollet i den gamla Donaumonarkin var orubbligt och stenhårt på den punkten. Kejsaren accepterade inte några eftergifter här och hans trogne hovmarskalk Alfred Montenuovo såg mycket nitiskt till att detta hovprotokoll följdes till punkt och pricka. Hovmarskalken framstår i litteraturen som en riktig plåga för tronföljarparet. Det var en nog stor eftergift från kejsaren att de faktiskt fått gifta sig. Jämförelsen med prins Daniel och kronprinsessan Victoria ligger för mig här nära till hands. Men deras kärlekshistoria 100 år senare skedde ju lyckligtvis i en mer liberal tid.

franzsophie
Sophie och Franz Ferdinand casual, i ”sportigare” klädsel – faktiskt ett av de få foton av alla jag sett på dem där han inte bär uniform (klicka för större bild)

Just pga detta var därför utlandsresor en möjlighet för paret att liksom slippa ”smyga” med sin kärlek. Därför var den här resan till Bosnien-Herzegovina och Ilidze utanför Sarajevo ett välkommet och trevligt avbrott på den apartheid som paret annars ständigt var utsatta för. Sommaren 1913 hade Franz Ferdinand och Sophie t ex besökt Sverige.

Hotel Bosna 1914 vykort
Gruss aus Ilidze, Hotel Bosna”, vykort från tidigt 1900-tal (klicka för större bild)

Hotel Bosna i nutid
Hotel Bosna, Ilidze som det ser ut idag

Men nu åter till dansens virvlar den aktuella kvällen den 27 juni 1914 på Hotel Bosna. Jag kan föreställa mig herrarnas storslagna unformer med alla ordnar, kraschaner, epåletter och revärer och jag kan föreställa mig damernas vackra långklänningar och fjäderprydda huvudbonader. Man kan tänka sig en bild av förstaklassalongen på RMS Titanic med tillägg av ett antal guldsmidda uniformer för att få en bild av hur de såg ut. Det är en mycket vacker och romantisk bild till ackompanjemang av orkesterns wienervals från trädgården. Det är en 100 år gammal bild, men den känns äldre än så. Som en annan epok. Och just så var det.

Last waltz
Den sista dansen… Målning av den tysk-österrikiske konstnären Wilhelm Gause (1853-1916)

Enligt historikerna började nämligen 1800-talet i o m den franska revolutionen 1789 och slutade inte förrän 1914 i samband med Första Världskrigets utbrott. Det är också sista kvällen på vad som kommit att kallas ”La Belle Epoque” (som nu även Jocke Berg i Kent uppmärksammat med en låt på senaste hyllade Kent-plattan). Den vackra och av framtidstro, tekniska framsteg, storslagna unifomer, förgyllda fasader och framtidsoptimism (i Västeuropa) så fyllda perioden 1890-1914.

Man brukar säga att denna på många sätt storslagna och sorglösa epok slutade i o m Titanics undergång – människan kunde bevisligen trots sina stora tekniska framsteg till havs och i luften inte helt obekymrat trotsa naturkrafterna och naturlagarna – men framförallt fick epoken ett brutalt slut i och med det Första Världskriget, eller Det Stora Kriget som det kom att kallas långt innan världen fick ett Andra Världskrig att förhålla sig till.

Men all denna dramatiska symbolik är helt okänd för det Österrike-Ungerska tronföljarparet Franz Ferdinand och Sophie när de dansar sin sista wienervals. För dem är det bara den vackra och, som vi har all anledning att anta, mycket lyckliga lördagkvällen den 27 juni den varma sommaren 1914.

Att morgondagen skulle rymma världshistoria, katastrof och undergång var nog det sista som de tänkte på. Lyckligtvis…

To be continued…


Valserna vals… ”An der schönen blauen Donau” av Johann Strauss den yngre, i valsernas stad. Jag har inte kunnat hitta garnisonsbandets setlist för kvällen, men vi kan vara säkra på att denna vals spelades den där kvällen för ikväll precis 100 år sedan. Den allra sista som avslutade ”det långa 1800-talet”.

Miraklet vid Tali-Ihantala, 25 juni – 9 juli 1944

Posted in Historia with tags , , , , on 25 juni, 2014 by japetus

Åter till den historiska ”finska tråden” från 9 juni och en fortsättning på berättelsen om de avgörande historiska händelser som för 70 år sedan kom att få så stor betydelse för Skandinaviens och Nordens politiska situation under efterkrigstiden…

~ ~ ~

Det ryska storanfallet på finska Karelska näset hade börjat 9 juni och kom trots allt som ett överraskande slag. I Finland trodde man inte att Sovjet skulle satsa så våldsamt stora resurser mot dem, utan fortsatt lägga fokus på de tyska frontavsnitten i söder. Trevande försök till fredsslut hade gjorts från Finlands sida en längre tid, men utan resultat.

I Finland kände man inte till det storpolitiska spel som föregått vid toppmötet i Teheran i december 1943. Roosevelt och Churchill talade här för Finlands sak, att Sovjet skulle sluta separatfred med Finland. Detta trots att England förklarat Finland krig i december 1941. Stalin gick så långt att han erkände att ett folk som kämpat så tappert för sin självständighet förtjänade att beaktas. Men fredsvillkoren han sedan ställde var hårda. Gränserna från 1940 skulle gälla, Petsamo till Ryssland, finska armén skulle driva ut tyskarna ur Finland och sen skulle armén demobiliseras och ett högt krigsskadestånd betalas. Finland ville inte gå på med så hårda villkor, de ville inte ge sig utan strid. Igen.

Och strida fick de. Igen. Och i juni 1944 lyckades Röda armén också med det de haft så svårt med i Vinterkriget, ett snabbt genombrott på Karelska näset som beskrevs i den förra bloggen. Men efter ungefär en vecka började Marskalk Mannerheim och generallöjtnant Oesch kunna stabilisera försvaret igen. Den 16 juni började förstärkningarna rulla med tåg från östra Karelen mot Karelska näset. Försvaret hårdnade, men den 20 juni förlorade Finland sin näst största stad, Viborg, Karelens gamla huvudstad. En triumf för ryssarna och general Govorov utnämndes till marskalk.

Trots att ryssarna framgångsrikt brutit igenom två finska försvarslinjer, erövrat mycket terräng och slutligen erövrat Viborg på bara tio dagar dagar så hade man dock misslyckats med att slå ut den finska armén som nu koncentrerade sig till sin sista försvarslinje, VKT-linjen.

Anfallet mot Viborg 1944
Reträtten till VKT-linjen och förlusten av Viborg, juni 1944

Den 21 juni, en dag efter det att Viborg erövrats, gav det Sovjetiska överkommandot STAVKA order till Leningradfronten att fortsätta offensiven på Karelska näset. Målet var att nå Imatra, Villmanstrand, Virojoki långt bakom den finska VKT-linjen redan den 26-28 juni. Slutmålet var att ta Helsingfors och besegra Finland militärt och tvinga dem till villkorslös kapitulation. Att underkuva Finland på samma sätt som Estland, Lettland, Litauen och hela det blivande östblocket snart skulle bli underkuvade.

Tali Ihantala 1944
Finska försvarare på Karelska näset 1944; soldaten till vänster har en rysk PPSh k-pist medan soldaten till höger riktar ett av de nyanlända tyska pansarskotten, ”panzerfaust” (klicka för större bild).

Den ryska offensiven påbörjades vid Tali den 25 juni för idag 70 år sedan. Avgörandet kom att ske vid de finska orterna Tali och Ihantala just norr om Viborg, här sträckte sig ett område med öppen mark och vidsträckta fält norrut från Karelska näset och mot det egentliga Finland. Det var perfekt stridsvagnsterräng för Röda armén. Här skulle man kunna utnyttja sin materiella överlägsenhet på bästa sätt och nå det avgörande genombrottet. Striden som här följde blev det största fältslag som någonsin utkämpats i Norden.

Röda arméns Leningradfront fortfarande under befäl av den efter segern vid Viborg till marskalk utnämnde Leonid Govorov koncentrerade den 21:a arméns samtliga 15 divisioner i anfallet mot Tali-Ihantala. Det finska försvaret leddes av den tidigare omnämnde kommendanten för de finska trupperna på det Karelska näset, generallöjtnant Karl Lennart Oesch. Här fanns den 4:e finska armékårens totalt fyra divisoner och en brigad samt generalmajor Ruben Lagus finska pansardivision (den enda) tillsammans med tyska Sturmgeschütze-Brigade 303, egentligen en bataljon med 22 stormkanonvagnar och nio stormhaubitsbandvagnar.

Finnish StuG_III_Ausf__G
Tyska stormkanonvagnar, Sturmgeschütz/StuG III Aufs. G, i finsk tjänst 1944

Nästan halva den finska arméns artilleri, 250 pjäser, var koncentrerade till det aktuella frontavsnittet och skulle spela en avgörande roll. Det finska flygvapnet var också representerade i luftrummet över slaget även om det sovjetiska flygvapnet hela tiden hade luftherravälde, men var mycket sämre taktiskt ledda. Genom tyskt bistånd hade finska armén framförallt fått tillgång till de  mest effektiva och moderna pansarvärnsvapnen som fanns att tillgå – pansarskottet ”panzerfaust” och raketgeväret/bazookan ”panzerschreck”. Tyskarna hade också bidragit med ett specialsammansatt flygförband, Gefechtsverband Kuhlmey  under befäl av det legendariska flygarässet överstelöjtnant Kurt Kuhlmey  vars ca 70 jakt- och attackflygplan Fw-190 A-6/F-8 och störtbombare Ju-87 D Stukas kom även de att spela en avgörande roll. Deras insatser fördubblade det finska försvarets flygkapacitet i striden som följde.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Ju 87D-5 Stukas ur Gefechtsverband Kuhlmey återvänder till flygbasen i Immola efter uppdrag på Tali-Ihantalas slagfält, foto taget 28 juni 1944

Det sovjetiska anfallet inleddes den 25 juni med massiva flyg och artilleriförberedelser utefter hela det norra näset. Samtliga stödjepunkter man kunde finna bombades, förbindelsevägar norr om Ladoga, samt in över huvudlinjen vid Saima likaså. Den 29 juni var en av de svåraste och tyngsta dagarna i detta väldiga slag. Den dagen stod det klart att de utmattade finländska styrkorna inte orkade fullfölja pansargeneralen Ruben Lagus plan att inringa stora delar av de ryska trupperna. Fronten vid Tali brast. De ryska förbanden pressade finska 4:e armékåren bakåt och intog till slut Tali. Ihantala blev nu ny rysk kraftsamlingsriktning och samtidigt också själva kärnan i den tredje finska försvarslinjen. Ryssarna var väl medvetna om att lyckades de forcera det finska försvaret på detta frontavsnitt låg vägen mot Helsingfors öppen.

Ihantala 1944
Sovjetiska 21:a arméns anfall från Tali mot Ihantala – den avgörande avvärjningsstiden, 25 juni – 9 juli 1944

Och ryssarna anföll Ihantala med sina bästa stridsvagnar och sina bästa gardesinfanterister ur 21:a armén 30:e gardeskår. De anföll gång på gång i dagarna kring månadsskiftet juni-juli. Men den sista finska försvarslinjen höll och stabiliserades, till stor del tack vare formidabelt artilleriunderstöd och synnerligen effektivt pansarvärn, från luften och på marken. Inte mindre än 300 av de sammanlagt 600 sovjetiska pansarvagnar som fanns på Karelska näset förstördes under dessa fjorton dagar. ”Miraklet vid Ihantala” var ett faktum. Trots upprepade massiva anfall lyckades inte den sovjetiska 21:a armén bryta igenom de finska ställningarna.

Rudorffer Finland 1944
Det tyska flygarässet Major Erich Rudorffer (1917- ) ingick i Gefechtsverband Kuhlmey som deltog i försvaret av Finland under de avgörande striderna sommaren 1944. Fotot taget vid Immolas flygfält, juli 1944. Den legendariske Major Rudorffer bokfördes för 222 luftsegrar (varav 12 i jetjaktplanet Me 262), kämpade på alla de tyska frontavsnitten under kriget och flög makalösa 1 000 stridsuppdrag. Han är den siste i livet av andra världskrigets stora flygaräss, den 1 november 2015 fyller han 98 år. (Klicka för större bild)

Det visade sig att Röda armén, trots generationsväxling under krigets gång, inte var riktigt mogna att hantera det taktiska finlir som det Karelska näset krävde. Lägre ryska förbandschefer klarade inte av att självständigt lösa de taktiska problemsituationer som uppstod när de sovjetiska anfallen stoppades upp gång på gång och då nya taktiska grepp i ledningen hade behövts.

Sedan kom lugnande signaler till Marskalk Mannerheim i högkvarteret i St Mikkel. Finska fjärrspaningsförband långt bakom de ryska linjerna kunde den 12 juli bekräfta att stora mängder tomma lastbilar, liksom järnvägsvagnar rullade mot fronten och återvände fullastade med ryska soldater. Stalin hade inte längre möjlighet att behålla sina bästa förband i strid med Finland. Ett viktigare avgörande väntade på tyska östfronten där den gigantiska sovjetiska anfallsoperationen ”Bagration” hade satts igång den 23 juni. Nu behövdes de bästa trupperna där och Stalin beordrade att den sovjetiska offensiven mot Finland skulle avbrytas.

Faktorer bakom den finska segern var bland annat:

  • det sovjetiska flygvapnets bristande effektivitet; det gick 25 nedskjutna sovjetiska plan för varje nedskjutet finskt; trots det sovjetiska jaktflygets numerära överlägsenhet gick inte ett enda finskt bombplan förlorat sommaren 1944 som en följd av att sovjetiskt jaktflyg skulle ha skjutit ned det,
  • det finska och tyska flygets förmåga att bekämpa fientligt pansar,
  • den finska arméns ökade kunskap om att föra pansarvärnsstrid som ökade särskilt mycket under slaget; det kan förklaras med att man lärde sig att använda närpansarvärnsvapnen i form av Panzerfaust och Panzerschreck; dessutom började man gruppera pansarvärn i djupled, samt att den finska stormkanonbataljonen under slaget förlorade två vagnar, samtidigt som den slog ut 43 sovjetiska stridsvagnar,
  • det finska artilleriets ökade förmåga att bekämpa sovjetisk truppstyrka, främst på grund av förbättrad taktik,
  • den finska underrättelsetjänstens, speciellt signalspaningens, förmåga att avslöja ryska förband och dessas planer.

Den finska armén bröt udden av den sovjetiska offensiven och fronten stabiliserades. I striden vid Tali-Ihantala förlorade Röda armén cirka 300 stridsvagnar, cirka 280 flygplan och 4 500 – 5 500 stupade och 13 500 – 14 500 sårade. De finska förlusterna i 4:e armékåren uppgick till 1 101 stupade, 6 264 sårade och 1 096 saknade. Som en direkt följd av den finska avvärjningssegern mildrades de sovjetiska kraven på vapenvila avsevärt; Finland undgick det grymma ödet att bli en sovjetkommunistisk diktatur. Vi i Sverige slapp få en omedelbar gränskontakt med Sovjet.

Tali Ihantala 1944 3
Två finska soldater har slagit ut en sovjetisk KV2 (Kliment-Vorosjilov) tung stridsvagn med sitt tyska pansarskott mellan Ihantala och Karisalmi. Det finländska försvaret föll först samman inför den överlägsna Röda armén som samlat sina bästa divisioner. Viborg förlorades. Men det sovjetryska anfallet bromsades sedan in och stoppas upp, delvis med tysk hjälp.

Tali Ihantala 1944 2
Den mest publicerade bilden från Fortsättningskriget sommaren 1944, finska infanterister passerar utslagna sovjetiska stridsvagnar med sina tyska ”panzerfaust” pansarskott


Trailern till finska storfilmen ”Tali Ihantala 1944” av Åke Lindman, 2007.


Finlands store klassiske kompositör, Jean Sibelius, skrev den nationalromantiska ”Kareliasviten” 1893 när Finland var ockuperat av Ryssland. Här i en inspelning med Tammerfors symfoniorkester under ledning av Tuomas Olilla från 1998 till ackompanjemang av vackra vyer från Karelen.

~ ~ ~

President John F Kennedy ställde frågan inför sin finske presidentkollega Urho Kekkonens amerikanska statsbesök hösten 1961, ”hur kom det sig att Sovjet inte ockuperade Finland, utan att de förblev självständiga?”

På ett plan var svaret enkelt – en defensiv seger över Röda armén, en s k avvärjningsseger. Man kan också mer allmänt säga att Finlands självständighet räddades av landets geopolitiska läge precis i kanten av de västerländska demokratierna. I freden som följde kunde Stalins Sovjetunionen diktera villkoren och behålla de landområden man tagit från Finland i Vinterkriget, som finska armén tagit tillbaka i Fortsättningskriget. Men Finland fick behålla det viktigaste. Sin självständighet.

Vid sidan om England var Finland det enda europeiska land som deltog i Andra världskriget men aldrig kom att ockuperas. Den gamle sovjetiske utrikesministern Molotov sade i en intervju 1974 att ”vi varit kloka som inte försökte ockupera Finland då det skulle ha blivit som ett öppet sår eftersom folket där är så envisa, så väldigt envisa”.

Finland hade en mycket svår politisk balansgång under krigsåren, inklämda som man var mellan två totalitära stormakter – Sovjetunionen och Hitlertyskland. Det finska samarbetet med Hitlertyskland har varit omdebatterat och kritiserat alltsedan kriget. Men det var aldrig ett politiskt samarbete, bara ett militärt samarbete mot en gemensam fiende. En fiende som efter att ha varit allierat med Hitlertyskland i krigets inleding anfallit Finland och som genom det tyska anfallet på Sovjet 1941 kommit att bli allierat med Andra världskrigets segrarmakter.

Som en direkt följd av den hårda freden fick ungefär 400 000 finländare evakueras till andra platser i Finland, vilket motsvarar 10% av landets befolkning. Det var en enorm prestation hur finländarna bokstavligen lyckades klämma ihop sig när närmare en halv miljon landsmän flyttade västerut och hade akut behov av bostäder de första åren efter kriget.

Och Karelenfrågan lever kvar i Finland. Juridiskt sett är många finländare fortfarande ägare till de hus deras föräldrar och farföräldrar tvingades lämna först 1940 och sedan igen 1944. Efter Sovjetunionens upplösning 1991 har uppgifter i augusti 2007 gjort gällande att Boris Jeltsin i slutet av 1991 skulle ha erbjudit Finland att köpa tillbaka de delar av Karelen som överläts i samband med krigen. Men att finske presidenten Mauno Koivisto tackade nej eftersom priset var för högt.

~   ~   ~

”Alla gav något, några gav allt…”

Nästan 90 000 finländare stupade och över 200 000 sårades i de två krig som Finland utkämpade mot den anfallande grannen Sovjetunionen på 1940-talet. Det var det pris Finland fick betala för att som liten demokratisk nation ändå överleva i skuggan av Sovjetdiktaturen.

Hietaniemen_hautausmaa_ilmasta
På Sandudds (Hietaniemi) kyrkogård i Helsingfors ligger drygt 3 000 finska soldater begravda i det område som kallas för hjältegravarna, de som ”givit allt”. (Klicka för större bild)

Förre statsministern Göran Persson höll i november 2002 ”Ahtisaari-föreläsningen” ett säkerhetspolitiskt anförande på universitetet i Jyväskylä. Han inledde med att berätta att dokumentärfilmen om ”Miraklet vid Ihantala” gjort ett djupt intryck på honom. Statsministern fortsatte: Filmen ”handlar om Röda arméns storoffensiv på Karelska näset i juni-juli 1944. Det sovjetiska anfallet avvärjdes av de finska soldaterna. Det var kanske det blodigaste fältslaget i Nordens historia. Jag har uttryckt min ödmjukhet och tacksamhet inför den finska insatsen. Det förtjänar att upprepas här idag i Jyväskylä att Finland vid detta tillfälle avvärjde vad som kunde ha blivit en ödesdiger sovjetisk expansion västerut”.

Tio år tidigare sade dåvarande statsministern Carl Bildt, när han talade inför Samfundet Sverige-Finland: ”Fronten höll också sommaren 1944 detta faktum var troligen en nödvändig förutsättning för vår egen säkerhetspolitiska linje under efterkrigstiden På tröskeln till det nya Europa bör vi inte glömma hur en av de sannolikt avgörande förutsättningarna för detta läge skapades sommaren 1944”.

~   ~   ~

När den finsk-sovjetiska samarbetspakten VSB skrevs under i Kreml den 6 april 1948 föreslog Stalin till den finländske statsministern Pekkala att tillställningen skulle fortsätta mer inofficiellt. Under diskussionerna som följde ville Stalin säga några ord till de finländska militärrepresentanterna som utgjordes av infanterigeneral Heinrichs och generalmajor Oinonen. Stalin hade tidigare uttryckt sin speciella respekt för den finländske överbefälhavaren, en gång i kejserlig rysk tjänst, marskalken Mannerheim. Nu ville han säga något mer:

”Trots att jag inte är någon egentlig soldat…”, inledde generalissimus Stalin, ”…kan jag säga, att vi soldater lätt glöms bort i fredstid, men under krigstid hänger allt på oss. Ett land som har en dålig armé respekteras av ingen, men ett med en bra armé vinner respekt av alla. Jag höjer mitt glas till Finlands armé och dess representanter här!”.

carl_gustaf_mannerheim
Marskalk Carl Gustaf Emil Mannerheim (1867-1951) – mannen som mer än någon annan kom att bli symbolen för det framgångsrika finska försvaret mot Sovjetunionen i Andra världskriget

En första kvinnlig allsångsledare på Skansen – Petra Marklund!

Posted in musik, Tv-program with tags , , on 23 juni, 2014 by japetus

Imorgon kväll på bästa sändningstid är det premiär för årets upplaga av ”Allsång på Skansen”, en omåttligt populär och folklig företeelse som pågått alltsedan 1935. Den följs av upp till två miljoner tittare och har synts i SVT-rutan sen 1979. Imorgon den 24 juni 2014, alltså efter först 79 år, är det dock dags för något helt nytt – en första kvinnlig programledare. Märkligt att det skulle ta så lång tid. För imorgon är det Petra Marklund som intar scenen för första gången.

Det är nog ett alldeles utmärkt val. Petra har omfattande scenvana efter dryga 10 år på internationella scener under artistnamnet September och efter det stora publika svenska genombrottet i ”Så mycket bättre” hösten 2010 även som soloartist i Sverige. Petra har också mycket riktigt kommit att stå på Sollidenscenen vid två tillfällen efter det svenska genombrottet, 2011 och 2013.

En händelse som åtminstone ser ut som en liten tanke – och som kvällstidningarna givetvis nappat på är att Lasse Berghagen – mångårig allsångskung på Skansen – och Petra lärde känna varandra just i programmet ”Så mycket bättres” första årgång. De vill ha det till att Berghagen ”stöttar” och det gör han väl säkert på sitt eget omtänksamma sätt. Petra har dock i intervjuer betonat att hon vill göra programmet på sitt sätt och inte lyssna för mycket på vännerna Måns och Lasse. Självklart vill hon göra det på sitt sätt,  göra sin grej som den femte programledaren i ordningen och den första kvinnliga.

petra-marklund-allsang-skansen
Petra Marklund (1984- ) blir den femte allsångsledaren på Skansen och den första kvinnliga på 79 år

Själv är jag gammal nog att minnas Bosse Larsson på 70-talet. Ja eller från 1979 för det var ju då allsången började TV-sändas. Men vid den här tiden hade programmet en mer senior profil, vilket syns tydligt i det här klippet från premiäråret litet längre ned.

Jag tittade aldrig på ”Allsång på Skansen” som barn. Jag tillhörde inte målgruppen på den tiden. Men programmet har förnyats och förändrats genom åren och intresserar nu även en yngre publik alltsedan Lasse Berghagen, Anders Lundin och Måns Zelmerlöw började ta in internationella gästartister  och förnya allsångsrepertoaren. Men det hindrar ju absolut inte att de gamla klassikerna hänger med! De sista 10-15 åren har jag tittat några gånger varje sommar och kommer helt säkert att göra det i år igen.

Hursomhelst, allt gott till dig nu Petra! Med din ljusa, varma, vänliga utstrålning och underbara sångröst blir det här alldeles toppenbra! Heja Petra!


Bosse Larsson i allsångstoppform 1979 och nog kan man säga att såväl publiken som dess respons förändrats genom åren. Man hade inte behövt färg-TV för att få en rättvis känsla av publiken, som i flera avseenden såg mycket grå ut – men så har också det här klippet har 35 år på nacken… Bosse Larsson kunde verkligen sjunga och även konsten att ta en allsångspublik när det begav sig!

 Tidigare allsångsledare på Skansen:
Måns Zelmerlöw (2011–2013)
Anders Lundin ((2003–)2004–2010)
Lasse Berghagen (1994–2003)
Bosse Larsson (1974–1993)
Egon Kjerrman (1956–1966)
Sven Lilja (1935–1950)

 

Midsommarvaka vid Siljan

Posted in musik, Natur och årstider with tags , , on 21 juni, 2014 by japetus

Det är något alldeles speciellt att få fira midsommar i Dalarna. En del av Sverige som under de senaste par hundra åren lockat och inspirerat konstnärer och tonsättare. Det är inte svårt att förstå varför.

Att sitta vid Siljans strand och njuta av det vackra skådespelet som naturen bjuder är en förunderligt vacker upplevelse. Hugo Alfvéns ”Midsommarvaka” kommer till mig. Stycket heter egentligen ”Svensk Rapsodi nr 1, opus 19” och skrevs av Alfvén sommaren och hösten 1903. Det är utan tvekan kompositörens mest kända verk, internationellt känt, jag troligen det mest kända svenska stycket klassisk musik. Stycket är symfoniskt och innehåller såväl teman som Alfvén lånat från folkmusiken och sen utvecklat som egna musikaliska teman.

20140621-145340-53620476.jpg
Kl. 22.01 vid Siljans strand, Nusnäs

 


En fin inspelning från 1994 med ”Iceland Symphony Orchestra”, dirigent Petri Sakari.

”Germans” – kul, träffsäkert och smaklöst tidsdokument med Udo Lindenberg aus Deutschland

Posted in Ironi, musik with tags , , , , on 18 juni, 2014 by japetus

Vad får man om man korsar Stig Vig, Mick Jagger och Iggy Pop… och tillsätter tyska som modersmål? Jo svaret är glasklart – Udo Lindenberg!

udo-lindenberg
Udo Lindenberg (1946- ) i sin karaktäristiska slokhat och dito solbrillor – de kännetecken han hittade fram till i mitten av 80-talet och sedan dess varit trogen

Ja du svenske läsare har naturligtvis troligen aldrig hört talas om honom. Mannen har hursomhelst sålt väldigt många skivor i den tyskspråkiga världen (Tyskland, Österrike och Schweiz) och räknas som en av de främsta tyska rockartisterna. I Sverige är han helt okänd.

Själv får jag nån sorts lätt smaklös vibb när jag tänker på honom och det har nog att göra med (viss, nåja) 70-talssluskframtoning. Min blogg vill gärna lyfta fram de för svenska läsare mindre kända berättelserna och denna om den tyske artisten Udo Lindenbergs långa och krokiga resa för att finna sin rätta image är ett bra exempel.

Jag tror han kan sägas vara tyskarnas svar på Tomas Ledin och Ulf Lundell – i samma fascinerande person! (Med detta inte nödvändigtvis sagt att dessa två har sluskframtoning).

Udo Lindenberg 70s
Smaklös Udo Lindenberg #1 i 70-talsupplaga (1976); söker sig fram stilmässigt och lyckas väl sisådär innan han började med slokhatten och solbrillorna

Själv minns jag särskilt videon till låten ”Germans” från 1985. Ja det är nog den enda låt med honom som jag har egen relation till för den tog sig ända in till svensk TV och Bagen 1985. Antagligen för att den har engelsk text och ingick i ett försök till internationell lansering. Det var en satsning som nog inte var en succé, men mig nådde den/han i alla fall ut till i TV-soffan hemma i Älvsjö. Det jag gillade var dock inte låten i sig, utan mera Udos humor.

Det är verkligen ingen rocklåt, snarare pop av det mesigare slaget men det beror nog mest på att produktionen i sig är så väldigt mycket 1985 – när det är som tristast. Videon är hursomhelst inte utan sina komiska och självironiska poänger och det ska Udo har stor cred för! Han driver helt enkelt med alla de typiska fördomarna om tyskar.

Det brukar sägas att svenskar gillar engelsk humor men att vi inte alls förstår oss på tysk humor. Det kanske kan stämma till viss del? Men i det här fallet nådde Udos tyska humor hela vägen fram till mig.

Udo Lindenberg Udopia
Smaklös Udo Lindenberg #2 i tidig 80-talsupplaga (1981); testar Klaus Meine-kepsen och klänning av egen design, ännu ingen slokhatt och solbrillor i sikte

Jag citerar den bitvis ganska roliga texten i sin helhet:

”Germans — go out ridin’ with their ladies
Germans — in their elegant Mercedes
Germans — have a country that is scenic
Germans — drive from Hamburg down to Munich

Germans — like Fritz and Franz and Edeltraut
Germans — they eat a lot of sauerkraut
Germans — they like pretzels with teir wurst
Germans — they drik beer until they burst

The say ‘Guten Tag’ and they say ‘Auf wiedersehen’
they race down the Autobahn through acid rain
they take lots of Deutsch Marks right out of their pockets
to buy Russian vodka and American rockets

Germans — gave you Goethe, Mann and Schiller
Germans — and Franz Kafka was a thriller
Germans — brought you Mozart, Bach and Schumann
Germans — they’re a little superhuman

Germans — have respect for law and order
Germans — live on both sides of the border
Germans — in Berlin they have a wall
Germans — for playing tennis it’s too tall

The blond German Fräuleins are pretty, but vain
you say ‘Guten Tag’ and they say ‘Auf wiedersehen’
they’re very hard workers, from monday to friday
make love an the weekends, and yodel like Heidi

Jawohl — living in Germany is very nice
we’re masters of war, we’ve tried it twice
and now we’re on standby for World War III
prost and auf wiedersehen, Germany!”

Texten kan nu också ses som ett samtidshistoriskt dokument. Detta hände sig nämligen innan muren föll…


Udo Lindenberg: ”Germans”, 1985 (med intro och outro av den då mycket populäre Max Headroom, världens första dataanimerade VJ) Här kan vi se att Udo hittat fram till slokhatten även om han inte råkar ha solbrillorna på denna gång.

Udo Lindenberg
Den patenterade Udo Lindenberg-looken som han till slut hittade fram till och har varit obrottsligt trogen sedan 1985