D-dagen, 6 juni 1944 – Robert Capa och ett ikoniskt foto

Jag tittar på det där speciella fotografiet igen. Den gråkluddiga svartvita bilden är så alldeles väldigt välbekant för mig. Jag har sett den här bilden så många gånger och i så många olika sammanhang; på bokomslag, i böcker, i tidningar, i tidskrifter och på TV. Det är som om fotot etsat sig fast på min näthinna. Det är ett foto som förtjänar att kallas ikoniskt.

Det här är berättelsen om mannen som vågade livet flera gånger om för att ta det, denna historiska morgon för 70 år sedan…

~   ~   ~

Det är i gryningen den 6 juni 1944 på den amerikanska landstigningsstranden Omahas ”Easy red sector”. Den andra landstigningsvågens båtar är på väg in mot stranden med det 16:e regementet ur den amerikanska 1:a divisionen. Just bakom stäven, luckan som snart ska fällas ned, står en person som egentligen inte har med landstigningen att göra. Åtminstone inte i egenskap av soldat i den prestigefyllda 1:a divisionen.

Mannen i fråga är klädd som en soldat men istället beväpnad med kameror, en som han snart ska fota med och en i reserv.  Den ungerskfödde krigsfotografen Robert Capa (född Endre Ernö Friedman) hade ett särskilt valspråk som fotograf:

 ”If your pictures aren’t good enough, you aren’t close enough!”.

Den här morgonen, på D-dagen, kommer han väldigt nära de händelser han ska dokumentera för tidningen Time Magazines räkning. När rampen störtar ned är han en av de första att lämna landstigningsbåten och vada ut i de täta skurarna av de tyska MG42:ornas kulspruteeld skummande i vattnet. Han rör sig mellan landstigningshindren, hittar en utslagen amerikansk stridsvang och söker skydd så gott han kan och tar kort på kort på det han ser runtomkring sig. Kaoset, tumultet, dramatiken, döden. Med sin kamera dokumenterar han denna världshistoriska händelse. Han är så nära man kan vara detta skeende. Han är mitt  upp i det…

Robert Capa Normandy 440606
Robert Capas ikoniska foto från ”Easy red sector”, Omaha beach, 6 juni 1944 (klicka för större bild, upplösningen räcker dock inte riktigt)

Capa har med sig tre rullar svartvit film och fotar sakta men säkert upp dem alla tre. Två gånger måste han också byta film med, som han själv senare beskrev det, händer darrande av rädsla. Medan han utförde sitt jobb upprepade han ett mantra som han lärt sig under sin tid som krigsfotograf i Spanska inbördeskriget:

”Es una cosa muy seria…”

Väl valda ord. För visst var det en mycket allvarlig sak han upplevde där på stranden. Värre situation är svårt att föreställa sig. När han exponerat sina tre filmrullar, tagit alla sina foton, 106 stycken blev det allt som allt, så sökte han enligt planen upp en landstigningsbåt som tog honom tillbaka till flottan ute på Engelska kanalen. Därefter fördes han i högsta fart till England och sedan med tåg till London för att ordna med framkallningen. Med sig hade han världens tre då mest värdefulla filmrullar.

Men i samband med framkallningen händer något som verkligen inte borde ha fått hända. Mörkrumsteknikern var nästan lika otålig som Capa själv att få se bilderna. I brådskan gick torkningsdelen av framkallningsprocessen alldeles för fort. Det blev alldeles för varmt. Hettan gjorde att större delen av filmen förstördes. Kvar blev 10 bilder som i alla fall gick att använda. Dessa tio bilder är alla mer eller mindre suddiga och surrealistiska exponeringar. Kanske bidrog ändå detta till att återge kaoset och förvirringen på invasionsstranden?

Capa strip1-5a
Stripen med fem av de tio överlevande odödliga foton som Capa tog på Omaha beach; det ikoniska fotot bloggen handlar om i mitten

Dessa tio foton som togs mitt i stridens kaos och vimmel på invasionsstranden har blivit klassiska. Och det mesta kända av dem förtjänar verkligen epitetet ”ikoniskt”. Dessa bilder av frusen tid har etsat sig fast i mångas och även mitt medvetande. Bilderna säger mer än tusen ord om modet och offerviljan hos dem som landsteg den morgonen för idag 70 år sedan. De som bidrog till att befria den europeiska kontinenten och i förlängningen världen från ett av de värsta förtryck historien känner.

Hur gick det då för Robert Capa?

Efter Spanska inbördeskriget och Andra världskriget fortsatte riskbenägne Capa att trotsa döden då han fotograferade den arabisk-israeliska konflikten 1948. Efter detta högriskuppdrag svor han på att aldrig mer riskera livet i tjänsten. Istället fotograferade han sina vänner Ernest Hemingway, Pablo Picasso och Ingrid Bergman. Det påstods också att han hade en relation med just svenska filmstjärnan Ingrid Bergman.

Men uppenbarligen var denna livsstil något han i längden inte kunde bryta med. 1954 accepterade han därför ändå ett uppdrag att fotografera för tidningen LIFE som ville ha bilddokumentation av den eskalerande konflikten i Indokina mellan Frankrike och Vietminh-gerillan. Den våren, i samband med att han försökte ta sig så nära striderna som möjligt, trampade han på en landmina och dödades. Robert Capa blev 40 år gammal.

Robert Capa uniform
Robert Capa i amerikansk infanteriuniform, Normandie, juni 1944

Capa har gått till historien som världens mest kände krigsfotograf och har tagit några av de mest kända och dramatiskt dokumenterade fotona i historien. Med sina dramatiska bilder fångade han svåra skeenden och gav dem bild och form. Som det ikoniska fotot från morgonen den 6 juni 1944 på Omaha beach, ”Easy red sector”.

robert-capa-by-ruth-orkin
Robert Capa (1913-1954) Foto: Ruth Orkin (Klicka för större bild)

Jag har här valt ut en ny och välgjord dokumentär om upplevelsen på Omaha beach som passar utmärkt som fördjupande illustration av dagens ämne. Det är en fascinerande och välgjord dokumentär som återskapar soldaternas förhållanden den historiska morgonen.


~ ~ ~

Men som läsare av de historiska inslagen i denna blogg vet kan ingen sådan här berättelse bli fullständig förrän minst ett rejält kartmaterial bifogats och litet personliga kommentarer gjorts. Jag har också hittat en riktigt suverän karta över invasionsstränderna som varit publicerad i tidigare nämnda TIME Magazine i ett reportage om D-dagen, ”Operation Overlord”.

Som alla nu vet är det idag 70 år sedan de allierade soldaterna vadade i land på de normandiska stränderna med de kända kodnamnen Utah (USA), Omaha (USA), Gold (UK), Juno (Kanada) och Sword (UK) och skrev världshistoria eftersom de inledde befrielsen av det sedan fyra år av Nazityskland underkuvade Europa.

d-day-landings-map-time
Landstigningarna på D-Dagen, strand för strand, källa: Time Magazine (klicka för större bild)

I den ovan publicerade Normandie-dokumentären redogörs för många av omständigheterna, åtminstone de taktiska, kring slaget på landstigningsstränderna. Men här tänkte jag bidra med ett mer strategiskt perspektiv.

D-Dagen kom att avgöras i och med att tyskarna inte kunde slå ut de allierade brohuvudena under de första dygn då de fortfarande var genuint sårbara. I förlängningen kan man säga att det avgjorde kriget. Det fanns nämligen konflikter kring den defensiva strategien i den högsta tyska krigsledningen.

I den tyska befälsstrukturen fanns minst en konflikt inbyggd. Mellan fältmarskalkarna Rommel och von Rundstedt. Den seniore Gerd von Rundstedt, var Överbefälhavare Väst och den juniore Rommel chef för Armégrupp B med ansvar för franska kusten, ”Atlantvallen”. Jag säger minst en konflikt för den högste befälhavaren, Hitler, lade sig i befälsföringen så till den milda grad att den gamle von Rundstedt skämtade om att det enda befäl han aktivt kunde föra var att bestämma när vaktposten utanför hans högkvarter skulle avlösas.

När det gällde den defensiva strategin hade dock Rommel och von Rundstedt olika uppfattningar. Rommel som upplevt det allierade flygets överlägsenhet i Nordafrika, på Sicilien och i Italien ville ha kraftfulla mobila resurser (pansar- och pansargrenadjärsdivisoner) utspridda nära kusten för att garantera att de verkligen skulle kunna nå fram för att att slå mot stränderna utan att stoppas eller slås ut av det allierade flyget. Rommels uppfattning var att slaget skulle avgöras på själva invasionsstränderna.

Von Rundstedt ville (med stöd av bl a generalöverste Guderian) enligt gammal militär praxis kraftsamla de mest kraftfulla och mobila förbanden längre bak, någonstans i närheten av Paris. Detta även med hänvisning till den tidigare allierade landstigningen vid Salerno i september 1943 där det allierade fartygsartilleriet haft en avgörande inverkan på slaget. På grundval av deras erfarenhet från striderna på östfronten verkade det meningslöst att sprida ut och slösa bort de mest kraftfulla förbanden en och en.

Paris, Gerd v. Rundstedt, Erwin Rommel
De två fältmarskalkarna i väst vid ett stabsmöte i Paris, december 1943 – Gerd von Rundstedt (1875-1953) och Erwin Rommel (1891-1944) (Klicka för större bild) Notera att den yngre Rommels uniform är komplett med samtliga tapperhetsmedaljer han vunnit i båda världskrigen medan den äldre von Rundstedt valt ett betydligt mer visuellt sparsmakat upplägg där han endast bär Riddarkorset från det andra världskriget. Von Rundstedt kunde, om han hade velat, hänga på sig en än mer riklig medaljskörd från två världskrig. Vad man mer kan säga är att de var de två tyska officerare som åtnjöt högst respekt bland de allierade.

Båda de strategiska greppen verkade väl grundade och Hitler tvekade i längsta om vilken strategi som kunde tänkas vara den bästa för invasionsförsvaret mot de allierade. Den kompromisslösning han i april 1944 bestämde sig för var inte lyckad. Varken Rommel eller von Rundstedt fick som de ville. Inte heller fick något förband i reserven röras utan Hitlers godkännande. För att göra befälsordningen än mer komplicerad för de tyska armébefälhavarna hade de inte befälsrätt över SS-förbanden eller Luftwaffes fallskärmsjägare.

De tyska meteorologerna bedömde det som omöjligt att en invasion skulle kunna äga rum i början av juni 1944. Tack vare detta hade de högre tyska befälen valt att lämna sina staber för andra aktiviteter som inspektioner och övningar vid den kritiska tidpunkten. Eller som i Rommels fall för att fira sin hustrus födelsedag.

Den 5 juni hade en storm rasat i Engelska kanalen, men de allierades meteorologer hade på basis av information från särskilda fartyg ute på Atlanten spårat en lugn lucka i det dåliga vädret. Den luckan inföll den 6 juni och det räckte för att den allierade överbefälhavaren general Eisenhower skulle våga ge den uppskjutna anfallsordern.

Lyckligtvis sov också Hitler länge på mornarna efter sina vaknätter och ingen vågade störa honom på morgonen den 6 juni. Därför kunde inte någon order ger om att de viktigaste mobila reserverna skulle börja flyttas. Det finns många omständigheter som påverkade utgången av det stora vågspelet ”Operation Overlord”. Bedömningen är ändå att historien visat att Rommel i det här fallet förespråkade den strategi som hade fungerat bäst i Normandie. Nämligen att gruppera hela försvaret så pass nära stränderna och de allierade förbanden att det överlägsna allierade flyget inte kunde nyttjas. Men lyckligtvis fick hans idéer inte användas fullt ut.


~ ~ ~

D-dagen har lämnat ett mycket djupt avtryck i det allmänna medvetandet. Och det foto som den här bloggen egentligen handlar om figuerar alltid när den historiska landstigningen ska skildras. Fotor har blivit ikoniskt och är nu en del av detta historiska skeende.

Idag den 6 juni 2014 manifesteras också betydelsen av det gemensamma högtidlighållandet av D-dagen genom att samtliga berörda nationers statsöverhuvuden kommer till Normandie. Nu även Tysklands förbundskansler Angela Merkel. Så var det inte för 20 år sedan då 50-årsminnet högtidlighölls men Helmut Kohl inte var inbjuden. Det går framåt.

70th_anniversary_of_d-day

d-day_parade_logo

Minnet av D-dagen lever också vidare genom filmer som får stor genomslagskraft. Inte minst genom filmen ”Saving Private Ryan” som på senare år populariserat den dramatiska landstigningsscenen från Omaha beach så pass realistiskt att den traumatiserade många av de frontveteraner som fick återuppleva något av det fruktansvärda kaos som rådde på stranden. Lyckligtvis mötte de landstigande soldaterna på övriga stränder betydligt lättare motstånd. Men på just Omaha var det för några timmar på morgonen den 6 juni 1944 riktigt kritiskt…


Trailern till ”Saving Private Ryan”, 1998

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: