På spaning efter ryska storanfallet på Karelska näset, 9 juni 1944

Det är många historiska årsringar som passeras denna sommar 2014 och lämnar sitt avtryck i bloggen. Här kommer ett för de flesta av oss i Sverige tämligen okänt datum som var startskottet för händelser som kunde ha fått de svåraste och mest långtgående politiska konsekvenser.

Den första hälften av bloggen innehåller den historiska bakgrunden och den andra är en självupplevd och skrämmande personlig upplevelse kopplad till detta. En upplevelse där min nyfikenhet gränsade till dumdristighet och på ett personligt plan kunde ha fått långtgående konsekvenser…


~   ~   ~   Ragnarök på Karelska näset, juni 1944  
~   ~   ~ 

Bara tre dagar efter den stora allierade landstigningen i Normandie satte Sovjetunionens diktator, generalissimo Josef Stalin igång en första rysk storoffensiv för sommaren 1944. Han satsade för fullt, men inte mot Tyskland, utan mot Finland. Vinterkriget har kommit och gått, Fortsättningskriget har pågått i tre år. Nu i juni 1944 skulle det trotsiga, uppstudsiga och överraskande motståndskraftiga Finland i nordväst krossas en gång för alla och infogas som satellit i det blivande Sovjetimperiet.

Stalin vill ha ett snabbt och smärtfritt avgörande på kriget med Finland för att sedan kunna fokusera alla resurser på att nå Berlin och säkra den slutgiltiga sovjetiska segern i det Stora Fosterländska Kriget.

J Stalin
Generalissimo Josef Stalin (1878-1953)

Syftet var att genom en snabb militär operation, där den totala sovjetiska övermakten skulle vara utslagsgivande, inta finska Karelens huvudstad Viborg för att sedan låta stridsvagnarna rulla vidare mot Helsingfors. Detta var det brutala, definitiva svaret på upprepade finska fredstrevare. Finlands framtid som ett fritt och demokratiskt land stod på spel. Vad detta i förlängningen skulle kunna ha inneburit för Sverige och övriga Skandinavien är obehagligt och skrämmande att tänka på.

Med en rekordhög koncentration av kanoner, haubitsar och granatkastare per frontkilometer (220 pjäser per km, hjul vid hjul!) och närmast obegränsade resurser av flygunderstöd, skulle därför en orkan av eld och stål drabba de finska huvudställningarna på Karelska näset. 450 000 sovjetiska elitsoldater, stridsvagns- och motoriserade förband, under befäl av kommendören för Leningrads militärområde, general Leonid Govorov, står mot de ca 75 000 finska försvararna under generallöjtnant Karl Lennart Oeschs och fältmarskalken Gustaf Mannerheims högsta befäl.

Lennart_oesch_in_the_continuation_war
Karl Lennart Oesch (1892-1978) vid kartbordet under Fortsättningskriget. Han skulle sättas på omänskligt hårda prov som chef för de finska styrkorna på Karelska näset sommaren 1944

På morgonen den 9 juni 1944 börjar denna brutala operation med ett tio timmar långt våldsamt artilleri- och flygbombardemang av de finska ställningarna på Karelska näset. Himlen förmörkades av all brandrök och uppvirvlande torr jord, stoft och sand; ett mörker sänkte sig över Karelska näset. Dundret och mullret hördes som åska 300 km längre västerut i Helsingfors. Ragnarök!

Karelia june 1944
Sovjetiska stridsvagnar rycker fram under salvpjäsernas raketer på Karelska näset, juni 1944 (klicka för större bild)

Längsmed den finska karelska fronten var det bara ett avsnitt längst i väster, nära Finska viken mellan Systerbäck/Siestarjoki/Sestroretsk och Valkeasaari som lämpade sig för stridsvagnsanfall. Och det var naturligtvis där anfallet kom en dag senare den 10 juni. Och den här gången bröt de sovjetiska vågorna av stridsvagnar från den 21:a gardesarmén igenom det som fanns kvar av de finska linjerna efter det förkrossande bombardemanget på ett sätt de inte klarat i Vinterkriget fem år tidigare.

Inom knappa 24 timmar hade den försvarande finska 10:e divisionen skingrats, drivits undan eller utplånats. Eldkraften var så fullkomligt förintande att många, många soldater helt enkelt försvann spårlöst. Vägen tycktes nu vara öppen för de ryska förbanden att fortsätta mot först Viborg och sedan Helsingfors.

Läget var nu fullkomligt desperat för Finland…

Finland-1944-Map-04
Karelska näset och den 21:a sovjetiska gardesarméns inledande anfall norr om Systerbäck, genombrottet vid Valkeasaari, 9-10 juni 1944

3F04
Finska soldater, troligen tillhörande den 10 divisionen, går i ställning med sin ksp i den karelska tallskogen, juni 1944 (klicka för större bild)


Den här utmärkta finska dokumentärens (2001) första avsnitt berättar om händelserna 9-10 juni 1944 på Karelska näset. Veteranerna som berättar är här ännu tillräckligt många och tillräckligt unga för att minnas och kunna återge dramat de upplevde. Dokumentären är också helt unik i så mån att de hittat duktiga engelskspråkiga speakers som också behärskar finskt uttal av ortsnamn och platser

Fortsättning följer…

 

~   ~   ~   Tyst dramatik på Karelska näset, maj 1985  ~   ~   ~ 

41 år senare, i maj 1985, får jag under en konsertresa med min orkester till Leningrad chansen att passera detta slagfält. Jag var själv nyfiken på att få se granatgroparna, månlandskapet på Karelska näset och kanske t o m hitta patronhylsor eller delar av vapen och hjälmar? Litet slagfältsarkeologi i praktiken. Det kändes som ett eget privat äventyr i det redan stora äventyret att besöka Sovjetunionen, att passera Järnridån. För att förstå hur stort detta var för 17-åringen måste man veta att det tilldrog sig under Kalla Kriget, innan någon hört talas om perestrojka och glasnost.  Ja det var ett äventyr.

Jag och de övriga medlemmarna i orkestrarna från Brännkyrka Kommunala Musikskola i södra Stockholm hade åkt buss från Helsingfors med kursen ställd mot Leningrad. Jag visste att vi skulle köra över Karelska näset och jag hängde med på min lilla karta så gott jag kunde; när vi väl passerat gränsen hade jag litet svårare att läsa skyltarna eftersom jag då ännu inte kunde något om det ryska alfabetet. Jag smög litet med min karta och mina udda planer eftersom detta intresse var något som ingen annan av mina tonåriga kompisar av naturliga skäl överhuvudtaget brydde sig om eller tänkte på. Detta hände sig nämligen t o m innan Peter Englund skrivit sin succéroman Poltava som 1989 blev startskottet för det nyvaknade svenska historieintresset.

Det var sista veckan i maj och vi hade dryga 25 graders försommarvärme. Bussresan var av den svettigare sorten och vi gjorde några pauser under den varma och ofta skumpande färden över Karelska näset längs E18. Kvaliteten på den sovjetiska vägen var inte imponerande, underhållet var klart eftersatt. Jag minns också att vi alla i bussen reagerade starkt på hur slitet det mesta såg ut när vi passerat gränsen och kommit in i Sovjet. Vi trodde nog att de skulle ha putsat kulisserna som vette mot vägen där turisterna for, men icke. Det såg verkligen ruffigt, smutsigt och sjavigt ut. Litet som att vi alla fått ett gråbrunt filter framför ögonen som färgade allt vi såg.

Karelska näset
Karelska näset (markerat) i nutid då finska Viborg blivit ryska Vyborg

Detaljerad satellitkarta över Karelska näset för den som vill titta närmare…

Särskilt minns jag hur slitet och sjabbigt det såg ut i Viborg, Karelens gamla provinshuvudstad. En gång en vacker finsk stad, Finlands näst största. Ännu längre tillbaka en svensk stad. Det var bara så sorgligt och tråkigt att se hur misskött och vanvårdat allt såg ut. Många av husen vi såg längs vägen var stora gamla grosshandlarvillor med mycket snickarglädje, men allt var så förfallet. Här fick vi tyvärr våra fördomar om östblocket besannade. Hursomhelst, den andra pausen i vår bussresa var, som jag kunde bedöma det, strax norr om gamla Systerbäck/Siestarjoki, nuvarande Sestroretsk i Sovjet. Vi fick en 15 minuters rast och nu blev det spännande för mig. Här gällde det att passa på!

Under förevändning att behöva kissa – vi hade väldigt tydliga instruktioner att hålla oss nära bussen – skyndade jag mig i min udda kortklippta 40-talsfrisyr, svarta kortbyxor och med uppkavlade vita skjortärmar olovandes snabbt in i den karelska tallskogen. Jag gick vinkelrätt från vägen, för att se om jag kunde hitta spår från det stora slag som här rasat 40 år tidigare.

battlefield-time-soviet-finnish-war-karelian-isthmus-3
På Karelska näsets gamla slagfält rostar patronhylsor, hjälmar och resterna från kriget in i evigheten

Och det kunde jag… Nästan genast. I den varma doftande tallskog som vuxit upp över det gamla slagfältet syntes ännu plågsamt tydligt hur ärrat landskapet var. Det var lättgången sandig terräng och det var inte mycket till undervegetation mellan de raka trädstammarna. Jag kunde se granatgroparna överallt i skogen. Det fanns både stora och mindre. De största var definitivt stora nog för mig att hoppa ned och gömma mig i. Jag kunde föreställa mig att de där största kratrarna var resultatet av 30,5 cm-granaterna från den sovjetiska Östersjöflottans största slagskepp Marat och Oktyabrskaja Revolutsiya ute på Finska viken.

Där låg de båda gamla slagskeppen tillsammans med kryssarna Kirov och Maksim Gorkij och öste salva efter salva med sina 30,5 och 18 cm granater över de stackars finska soldaterna på Karelska näset. Och så stalinorglarnas tjutande raketer, granatkastarna, kustartilleriet och allt det vanliga rikliga ryska fältartilleriet. Och som extra bonus, det där särskilda belägringsartilleriet på 28 – 30,5 cm kaliber som STAVKA hämtat in för att verkligen krossa det finska försvaret. I min livliga fantasti hade jag inte svårt att föreställa mig vilket obeskrivligt helvetiskt jordbävningsliknande bombardemang som jag nu såg spåren av i tallskogen.

Russian_305_mm
Trippeltorn med ryska flottans 30,5 cm pjäser (klicka för större bild) Varje eldrör är 16 m långt, 50 ton tungt och kapabelt att var 30:e sekund skjuta en halv ton tung granat ca 30 km. Eldstormen över Karelska näset varade i tio timmar den 9 juni 1944…

Nyfiket hoppar jag ned i en av de största granatgroparna. ”Här träffade en av slagskeppet Marats tyngsta granater”, tänker jag och spanar upp över kanten bort genom terrängen. Var det här de finska försvararna kämpade mot övermakten? Det är en mycket suggestiv upplevelse för 17-åringen; minns ännu doften av tallskog, kåda och mossan som fanns i skuggan på botten av granatgropen. Jag stryker den ljusa luggen åt sidan och torkar svetten ur pannan med skjortärmen, spanar bort genom skogen, mot sydöst, den riktning som anfallet måste ha kommit ifrån. Jag känner mig som en av soldaterna i 10:e finska divisionen i tystnaden efter att artilerielden upphört och anfallet när som helst ska komma. Det hela är väldigt spännande, men så plötsligt…

Jag hör nånting som knastrar till längre bort i skogen. Var det nåt som rörde sig mellan träden? Vad är det?! Herregud! Plötsligt får jag till min stora förskräckelse se något som får de kortklippta håren i nacken att resa sig på mig. För plötsligt ser jag kusligt nog två livslevande sovjetiska soldater i grönfärgade uniformer bara 20-30 meter längre bort i skogen. De rycker fram i min riktning. De är på väg mot mig! Plötsligt känns suggestionen litet för stark där jag hukar och spanar över kanten i den stora granatgropen. Anfallet har börjat, ryssen kommer!

Om de har sett mig vet jag inte, men de är på väg åt mitt håll med försiktiga steg. Med hjärtat i min 17-åriga kalla kriget-skrämda halsgrop börjar jag snabbt smygande backa tillbaka, upp ur granatgropen och sedan bort mellan tallarna. När jag sedan fått litet mer avstånd mellan mig och Röda Armén, springer jag den sista biten i mycket hög fart till tryggheten invid vår buss.  Vi var uppenbarligen övervakade. Jag borde inte ha blivit så överraskad. Men rädd blev jag, livrädd.

Jag vet ännu inte intill denna dag, 29 år senare, om de två ryska soldaterna såg den långe, smale, kortklippte ljushårige killen i vit skjorta och svarta shorts som spanade på dem från granatgropen och sedan snabbt drog sig tillbaka till turistbussen som stod parkerad längst E18 utanför Sestroretsk på Karelska näset den där heta majdagen 1985.

Det var hursomhelst en både spännande och samtidigt läskigt suggestiv upplevelse för den fantasifulle tonåringen. En upplevelse som medelåldersmannen aldrig kommer glömma.

Karelian isthmus
Ung tallskog med granatgropar och spår av skyttegravar på Karelska näset, i det som en gång var en del av Finland

En dokumentärfilm om när den tyska belägringen av Leningrad bröts våren 1944. Vi ser den ryska östersjöflottans skepp öppna eld samman med Leningrads militärområdes tunga artilleri. Samma pjäser som några månader senare riktades mot Finland.

Oktyabr'skayaRevolyutsiya1934
Ett monster till krigsfartyg; drygt 180 m lång (obetydligt kortare än Titanic) störst på Östersjön när tyska Bismark och Tirpitz lämnat Gotenhafen/Gdynia, slagskeppet Oktyarbrskaja Revolutsiya, med fyra 30,5 cm trippeltorn svårt fartygsartilleri (klicka för större bild)

2 svar to “På spaning efter ryska storanfallet på Karelska näset, 9 juni 1944”

  1. Hej🙂

    jag googlade massor om flygrädsla, då jag är extremt flygrädd😦 med extremt så menar jag att jag verkligen är säker på att jag kliver in i min död när jag sätter mig på ett plan. Läste ditt inlägg från 2007 om Lufthansa. Jag undrar bara om du tror att turkish Airlines är ok att resa med? säkra? vi reser med dem till iran då de åker till vår stad.

    tack för svar

    /Orolig tjej

    • Hej Roza!
      Tack för att du läst min blogg!
      Jag hoppas att mitt svar på något sätt ska kunna vara till hjälp för dig. Jag har stor respekt för flygrädsla och kan förstå att den situationen känns väldigt obehaglig. Jag är själv ovanligt flygintresserad och har flugit mycket och med många olika bolag i mitt liv. I den här bloggen hittar du också väldigt mycket som handlar om ”flyg” på olika sätt.
      Turkish Airlines är ett av de bästa flygbolag jag någonsin flugit med. De är ett av världens bästa flygbolag och har varit utsedda till Europas bästa. Dessutom har de fantastiskt god mat ombord…
      Jag kan verkligen rekommendera dem! Det är mycket säkrare att flyga än att åka tåg eller bil.

      Jag vill också uppmuntra dig att kontakta en terapeut som kan hjälpa dig med kognitiv beteendeterapi. Det finns hjälp att få för dem som har fobier som begränsar dem och jag tycker det låter som att din flygrädsla faktiskt gör det. Själv har jag haft en enorm höjdrädsla som jag jobbat med i många år. Det har blivit bättre. Liksom en svår talängslan som jag också jobbat hårt med och nått positiva resultat.
      Jag är övertygad om att du kan få ett enklare liv om du också tar hjälp för detta!
      Jag önskar dig en trevlig resa till Iran!
      /Calle alias Japetus

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: