Om den missförstådde mannen med det sorgsna ansiktet – ärkehertig Franz Ferdinand

Jag har alltid tyckt att det är något sorgset med hans blick. Han ser så dyster ut. Och det är inte bara den vanliga känslan av stelhet och brustna blickar jag kan få när jag ser svartvita foton från förrförra sekelskiftet.  Ja han ser så sorgsen och dyster ut med sin stora mustasch och eleganta uniformer, Franz Ferdinand, ärkehertig och tronföljare i Österrike-Ungern.

Det är en absurd tanke, men jag får för mig att han ser ut som att han redan vet att han kommer att skjutas, mördas 50 år gammal. Att han trots ett 50-årigt händelserikt liv som dubbelmonarkin Österrike-Ungerns uppburne tronföljare, på krönet av det praktfulla La Belle Epoque, ändå i praktiken bara kommer att bli ihågkommen för att ha blivit mördad den 28 juni 1914 kl. 10.45 på förmiddagen i Sarajevo – med känt katastrofalt världshistoriskt resultat som följd. Första världskriget var ju själva urkatastrofen som inledde 1900-talet.

För det var ju kanske i själva verket Franz Ferdinands fel att Första världskriget bröt ut? Och kanske därmed i förlängningen även hans fel att Hitler kom till makten och det Andra världskriget med alla dess konsekvenser blev ett faktum? Ett lagom stort ansvar att inför eftervärlden bära på sina mördade axlar. I ännu högre grad än i fallet Olof Palme har mordet på Franz Ferdinand helt kommit att överskugga hans egentliga livsgärning under det förhållandevis långa liv han faktiskt ändå levde.

Franz Ferdinand 1914
Franz Ferdinand Carl Ludwig Joseph Maria von Österreich Este, (1863-1914) ärkehertig och tronföljare av Österrike-Ungern. Foto från 1914. (Klicka för större bild)

Jag blev mer och mer nyfiken på Franz Ferdinand och insåg att jag här hade ett typiskt uppslag för min blogg. En omstridd och möjligen missförstådd person som det verkat populärt att tycka oreflekterat illa om. Under de gångna månaderna har jag därför läst mycket om denne till synes sorgsne och melankoliske, möjligen missförstådde man och jag kom att fascineras av hur fullkomligt splittrad bilden av honom är.

Han beskrivs å ena sidan som en utstuderat dryg, otrevlig, överlägsen, reaktionär, reserverad, högdragen och förnäm ärkekonservativ militarist och å andra sidan som en mycket kärleksfull och omtänksam familjefar som hade förvånansvärt moderna idéer kring reformationen av den gamla dubbelmonarki han stod i begrepp att inleda så snart han bestigit dess tron. Men han fick ju aldrig göra det. Han fick aldrig sätta sina planer i verket. Tyvärr…

Allra mest onyanserat negativ upplevde jag förvånansvärt nog att den engelske historikern Max Hastings bild av Franz Ferdinand var. Jag har alltid tidigare uppskattat det jag läst av Hastings, men det här upplevde jag som så pass överraskande enkelspårigt och illvilligt, ja nästan oförskämt, skrivet att jag tar med den artikeln som ett motiverande avstamp här.

För idag, på 100 årsdagen av det mord som han är hågkommen för, skulle jag vilja berätta om den personliga bild jag under de gångna månaderna fått av denne kontroversielle, mördade ärkehertig, tronföljare och trebarnsfar.

~    ~    ~

Kanske var det när jag såg det vackra porträttet från 1910 som var återgivet i färg som jag fick en första positiv känsla för ärkehertigen? Jag tycker det är en väldigt fin målning och gillar verkligen färgerna i bilden. Jag tycker det vilar någonting väldigt stillsamt över bilden. Kanske något nollställt? Något neutralt och opersonligt?

Franz Ferdinand porträttmålning 1910
Franz Ferdinand, porträttmålning av konstnären Wilhelm Vita, 1910 (Klicka för större bild)

Fotona på Franz Ferdinand gav mig samtidigt mindre behagliga associationer till en datorgenererad och inte lika smickrande bild. Nämligen konstnären Nancy Bursons datorgenererade bild från 1983 av den ultimate diktatorns ansikte, Big Brother från Orwells 1984.

Nancy-Burson Big Brother 1983
Burson har använt följande personers ansikten som förlaga: Josef Stalin, Benito Mussolini,  Mao Tse-Tung, Adolf Hitler och Ayatollah Khomeini. Jag får för mig att jag också ser den melankoliske Franz Ferdinand i bilden. Däremot kan han inte alls sägas vara den minsta gemensamma nämnaren för dessa diktatorer. Verkligen inte.

Det är nog mest mustaschen och den nollställda minen i 1800-talsfotona som fört tanken till Bursons bild.

Men nu tar vi det från början. När Franz Ferdinand föddes 1863 var det som brorson till kejsaren och på behörigt avstånd från tronföljden. Så hände något dramatiskt. Kusinen kronprins Rudolf begick självmord 1889 tillsammans med sin 17-åriga älskarinna i jakstugan i Mayerling och tronföljdssituationen förändrades drastiskt. Franz Ferdinands far, kejsarens yngre bror, ärkehertigen Karl Ludwig blev nu tronföljare. Men fadern avsade sig inom några dagar tronföljden till sin son. Franz Ferdinand var nu tronföljare, ”the coming man” och en mycket betydelsefull person i Donaumonarkin. Vid 27-års ålder började han nu också coachas och utbildas för detta viktiga uppdrag.

Det hindrade inte att han trots denna personliga börda hade tid för att resa, skaffa sig intryck från andra delar av världen och odla personliga intressen. 1892-1893 gjorde Franz Ferdinand en jorden-runt-resa då han bl a ägnade sig åt det ena av sina två stora personliga intressen – jakt. Det andra var antikvitetssamlande. Ärkehertigen var känd som en av världens största samlare av antikviteter. Något som underlättade detta dyra intresse var att han, utöver det kungliga apanaget, tidigt ärvde sin kusin Hertigen av Modena, en av Europas rikaste adelsmän.

Franz Ferdinand hade dock också problem med en aldrig riktigt utredd lungsjukdom som under hans uppväxt tvingade honom till långa perioder av konvalescens vid Medelhavet och kryssningar i varmare vatten. Något som också bidrog till att hålla honom borta från hovet i Wien. En miljö han av många anledningar inte trivdes i; hovlivet intresserade honom föga och blev senare i livet en plåga pga hans val av hustru.

franz-ferdinand-india
Franz Ferdinand i den indiska djungeln i samband med sin stora jorden-runt-resa 1892-93

Trophy Room
En salongerna i Franz Ferdinands slott Konopiste i nuvarande Tjeckien några mil söder om Prag; väggarna överfulla av jakttroféer vilket antyder vidden av ärkehertigens extrema jaktintresse (han ska ha fällt över 250 000 villebråd; vilket otroligt nog kunde vara möjligt för en kunglig jägare). Slottet rymde också en av Europas mest imponerande samlingar av antikviteter. Här på Konopiste, tillsammans med sin familj, trivdes han mycket bättre än i hovintrigernas Wien.

Vid hovet i Wien fanns förstås kejsar Franz Joseph I av Österrike-Ungern och med honom hade Franz Ferdinand en av många skäl ansträngd relation. De två männen var väldigt olika till sin personlighet och hade helt skilda uppfattningar om hur kejsardömets politik borde se ut. Kejsaren var en mycket behärskad och tystlåten person, medan ärkehertigen var impulsiv och hade vad man idag skulle ha kallat ”en kort stubin”.

De två männen irriterade sig på varandras olikheter och deras diskussioner slutade inte sällan i högljudda gräl som ofta slutade med att kejsaren slog näven i bordet och avslutade diskussionen med: ”Så länge som jag lever är det jag som bestämmer!”. Kammartjänarna har berättat om de verbala åskväder som de ofta hörde mullra inifrån salongen när kejsaren och ärkehertigen satt i möte.

EmperorFranzJosef
Kejsar Franz Josef I av Österrike-Ungern (1830-1916)

Kejsaren var fortfarande vid 84 års ålder (1914) en mycket vital person som innehaft sitt ämbete i rekordlång tid (66 år) och skötte det med en närmast otrolig nit. Han arbetade fortfarande ca 12 timmar per dag.

En annan förklaring till kejsarens dåliga relation till sin tronföljare kan vara att han (Franz Josef) själv blev kejsare så ung, bara 18 år gammal, och aldrig förstod vikten av kompetensöverföring och behovet av att på ett vettigt sätt kommunicera med och gradvis sätta in sin efterträdare i uppdraget.

Franz Ferdinand å sin sida har, som jag nämnde tidigare, också beskrivits som en besvärlig person. Den tyske historikern Michael Freund är en av dem som bidragit till den negativa bilden av Franz Ferdinand då han kallar honom för en man med ”oinspirerande energi , mörk i framtoning och känslor, som utstrålade en aura av egendomlighet och kastade en skugga av våldsamhet och hänsynslöshet. En sann personlighet mitt i den älskvärda tanklöshet och meningslöshet som präglade det österrikiska samhället den tiden…”

Det är ganska tydligt att Franz Ferdinand inte var en överdrivet smidig person som idag nog skulle ha beskrivits som litet kantig och med behov av att för sitt viktiga uppdrags skull utveckla sin sociala kompetens. Han var helt enkelt inte särskilt charmig i relationen till andra än sin familj och sina allra närmaste vänner. Det är också orättvist att döma personer utifrån ett nutida förhållningssätt till ”social kompetens” och nutida umgängesformer. Kejsaren och ärkehertigen var båda produkter av 1800-talets högreståndsmiljöer. Helt klart är att Franz Ferdinand var en sammansatt person

Historien om hur Franz Ferdinand träffade sin innerligt älskade hustru Sophie berättade jag igår. Det var ännu ett stort tvisteämne för kejsare och ärkehertigen. Det motarbetade paret fick hursomhelst tre barn i ganska snabb takt efter giftermålet. Ärkehertigen fick en familj och det står helt klart att den betydde oerhört mycket för honom. I en tid då högreståndspersoner i praktiken inte såg särskilt mycket av sina barn och ofta hade älskarinnor vid sidan om sina livlösa konvenansäktenskap var Franz Ferdinand ett sympatiskt undantag.

The_Austro_Hungarian_Empire_Before_the_First_World_War_Q81810
Ärkehertigen och hans familj år 1910: Franz Ferdinand och Sophie med sina tre barn Sophie (1901-1990), Maximilian (1902-1962) och Ernst (1904-1954). Pojkarnas tidstypiskt käcka sjömanskostymer för mina tankar till Ingmar Bergmans ”Fanny och Alexander”. (klicka för större bild)

Det fanns främst en ytterligare stor orsak till kejsaren och ärkehertigens dåliga relation; olika syn på politik och förnyelse. Kejsaren ogillade starkt Franz Ferdinands mycket rimliga förslag angående moderniseringen av hovet och den kejserliga armén och flottan. Ärkehertigen hade gjort en typisk kunglig militär karriär och stigit snabbt i graderna ; vid 14 blev han löjtnant och vid 31 var han generalmajor. Men han var genuint intresserad av de militära frågorna och förtjänade den utnämning till Generalinspektör för de väpnade styrkorna han fick 1913. Han tog uppdraget på allvar och det var också i sin kapacitet som generalinspektör som han skulle komma att göra sin historiska resa till Bosnien-Herzegovina och Sarajevo 1914 för att närvara vid den stora militärmanöver som där skulle genomföras.

Men framförallt hade Franz Ferdinand planer på att förvandla och modernisera dubbelmonarkin Österrike-Ungern till en trippelmonarki där även de slaviska folkgrupperna inom riket skulle erbjudas större självstyre. Det kallades trialism. På grund av detta upplevdes Franz Ferdinand som ett hot av de panslavistiska grupperna i Östeuropa och då särskilt serberna på Balkan. Dessa ville i stället bryta loss de slaviska delarna av riket, så att de kunde bilda egna självständiga stater.

Det har sagts att Franz Ferdinands mål var att skapa ett Österrikes Förenta Stater där även den stora folkgruppen av slaver skulle få medinflytande. Han förstod att det största hotet mot stabiliteten i det land han snart skulle regera var just slavernas förtryckta ställning. Som det var 1914 var landet just en ”dubbelmonarki” där österrikare och ungrare dominerade och styrde. Särskilt var det inom den av ungrarna kontrollerade södra delen av landet som oron bland de många underkuvade serberna kokade under ytan. Franz Ferdinand såg det stora behovet av förändring av såväl den ungerska administrationen som av hur de behandlade sina minoritetsfolk.

Ärkehertigen ogillade helt enkelt ungrarnas omotiverat starka ställning i förhållande till den majoritet av serber som fanns inom dubbelmonarkins ena halva, Kungariket Ungerns gränser, och motarbetade den ungerska adelns inflytande. Han hade planer på ökad demokratisering av landet, och ville alltså öka inflytandet för landets övriga minorieter. Också i dessa frågor stod kejsaren och ärkehertigen milsvitt ifrån varandra.

Hela idén med dubbelmonarkin var kejsarens eget skötebarn eftersom han varit med så länge att han varit regent i 20 år när personalunionen mellan Kejsardömet Österrike och Kungariket Ungern ingicks 1867. Tanken med trippelmonarkin var därför en enda stor frontalkrock mellan ärkehertigen och kejsaren.

world_war_i_1914-1918_austria-hungary_map
Dubbelmonarkin Österrike-Ungern 1914 och de länder som kejsardömet sönderföll i (klicka för större bild)

Utrikespolitiskt stod ärkehertigen för en pro-tysk linje, men också för ett närmande till Ryssland och ett återskapande av goda relationer med det stora tsarriket i öster. Han ville på det sättet driva en politik som skulle föra det diplomatiska läget ca 100 år tillbaka då Ryssland och Österrike (och England och det skulle som bli Tyskland) stod enade mot det gemensamma hotet från Napoleons Frankrike. Denna slaviska- och ryssvänliga inställning gjorde att han tillhörde duvorna bland makthavarna i Österrike-Ungern. Han ville, till skillnad från stora delar av armén – och då särskilt den notoriskt krigshetsande höken generalstabschefen Greve Franz Conrad von Hötzendorf – inte ha krig med Serbien och Ryssland.

Det ville inte heller Franz Ferdinands tyske bundsförvant kejsar Wilhelm av Tyskland. Både Franz Ferdinand och Wilhelm tillhörde nämligen den gruppering i sina respektive länder som när det kom till kritan inte ville ha krig. Dessa två män var på denna punkt orättvist missförstådda. De var vid denna tid i Europa mycket illa omtyckta och har kommit att få klä skott för militarism, imperialism och vapenskrammel, men sanningen är alltså den att ingen av dem ville ha krig.

Wilhelm II var känd för sina storslagna uniformer och för att ägna sig åt obalanserade kraftfulla och krigiska uttalanden för att imponera på sin omgivning. Men även om hans attityd och tonläge ofta var krigiskt så följde han sällan eller aldrig upp dem i handling. Det fanns dock ingen anledning att missförstå ärkehertigen på den här punkten. Han både talade och agerade för fred. Han var alltså kongruent, till skillnad från sin tyske bundsförvant.

Kaiser_Wilhelm_Ii_and_Germany_1890_-_1914_HU68367
Friedrich Wilhelm Viktor Albert von Preußen, (1859-1941), kejsar Wilhelm II av Tyskland

Ärkehertigen hade en mycket bättre relation med Wilhelm av Tyskland än med sin farbror kejsaren. Både Franz Ferdinand och Wilhelm var produkter av sin tid, den glänsande La Belle Epoque, det stora gemensamma intresset var jakt och de talade samma modersmål. Franz Ferdinands mustascher var kraftigare men aningens mindre sturskt uppvridna än sin jämnårige kollega och bundsförvant kejsar Wilhelm II av Tyskland. Wilhelms far, den förre tyske kejsaren Wihelm I, hade dött ung och Wilhelm II kröntes därför redan som 29-åring 1888 medan Franz Ferdinand som bekant fortfarande sommaren 1914 vid 50 fyllda inte hade fått bestiga tronen. Här fanns en smärre rangmässig obalans mellan de båda männen.

Wilhelm bemödade sig dock verkligen om att ha en god relation med sin blivande regentkollega Franz Ferdinand och han hade också på ett mycket tidigt stadium stött ärkehertigens kontroversiella giftermålsplaner och personligen skrivit till den gamle kejsar Franz Josef i Wien om detta. När tronföljarparet besökte Tyskland behövde de inte heller plågas av den hovetikett som gjorde att de helst inte uppehöll sig i Wien. Den tyske kejsaren behandlade alltid Sophie von Chotek som den ärkehertiginna hon i sitt hemland förvägrades att vara. Kanske var det ett av de viktigaste skälen till att Franz Ferdinand oftast trivdes bra i Wilhelms sällskap?

Men det fanns också spänningar mellan de två viljestarka männen. Franz Ferdinand var katolik och Wilhelm protestant. Franz Ferdinand kunde också känna en avsmak över hur hans älskade och stolta habsburgska Österrike tappat mark i förhållande till uppstickaren Tyskland. Wilhelm var liksom sin kejsarkollega i Wien en stor vän av Ungern, men det var som sagt inte alls ärkehertigen. Han var emot hela idén med dubbelmonarkin och såg fram mot att förändra detta så snart han som kejsare fick makten att avgöra frågan.

Erzherzog-Franz-Ferdinand-Kaiser-Wilhelm-Berlin-1909
La Belle Epoque – den gyllene eran: Franz Ferdinand (i amiralsuniform t h) på besök hos kollegan och bundsförvanten Wilhelm i Berlin 1909

Det slumpade sig också så att Wilhelm och Franz Ferdinand träffades en sista gång i mitten av juni 1914 på ärkehertigens slott Konopiste strax söder om Prag i nuvarande Tjeckien. Det finns inga mötesanteckningar sparade från dessa dagars rådslag, men ingen av dem förespråkade krig och om deras samarbete fått fortsätta vet man inte hur det hade gått med världspolitiken 1914 och framåt. Tanken svindlar.

Konopiste
Konopiste – Franz Ferdinands storslaget suggestiva sagoslott i nuvarande Tjeckien; ser ut som att det kunnat tänkas vara förlaga för många maffiga pussel! (Klicka för en mycket större och garanterat sevärd bild!)

Kort efter att Wilhelm tagit vad som skulle bli deras sista avsked var det dags för Franz Ferdinand att som generalinspektör för de väpnade styrkorna resa till provinsen Bosnien-Herzegovina och hörsamma guvernören general Oskar Potioreks inbjudan att personligen övervaka sommarens stora militärmanövrar utanför Sarajevo. Inbjudan inkluderade som bekant också fru Sophie. Huvudpersonen i denna blogg var som läsaren nu förstått inte en generellt sett populär person, men inom armén hade han ett gott rykte.

Det verkade helt enkelt som en bra idé att resa till Sarajevo. Ärkehertig Franz Ferdinand visste att det kunde vara farligt att resa till Bosnien-Herzegovina, att han var en symbol för något som landets serber hatade: det upplevda Österrike-Ungerska förtrycket. En tidigare guvernör i provinsen hade utsatts för mordförsök år 1910 i samband med parlamentets öppnande. Hotet var mycket verkligt och mordplanerna var i full gång.

Men ärkehertigen var en produkt av sin tid och sin tro; han ville inte låta sig styras av hotelser och rykten. Kanske skulle han sett en avbokning som en svaghet? Kanske var han fatalist?

Det var den serbiska befrielse/terroristorganisationen ”Svarta Handen” som låg bakom mordförsöket 1910, och det var också de som genast började planera mordet på ärkehertigen så snart besöket i Sarajevo utannonserats. Gruppens ledare var överste Dragutin Dimitrijevic, underrättelsechef vid Serbiens generalstab. Mordplanerna var alltså inte lokala terroristers verk, utan en form av serbisk statsterrorism. Dimitrijevic uppfattade Franz Ferdinand som ett mycket allvarligt hot mot Bosnien-Herzegovinas återförening med Serbien.

Planerna på att ge alla serber i Österrike-Ungern medinflytande och medbestämmande var ett oroande hot mot de panslavistiska tankarna om Stor-Serbien. Därför måste ärkehertigen dö. En ung 19-årig serb som hette Gavrilo Princip hade därför i Serbien utbildats i pistolskytte och bombkastning av Svarta Handen.

Princip ingick i den terroristcell som fått uppdraget att mörda Franz Ferdinand. I dagens Serbien och bland serber på övriga Balkan ses Princip som en frihetshjälte, vilket en mördare aldrig skulle kunna vara i ett mer civiliserat samhälle med mindre brutal och mer demokratiskt humanistisk karaktär.

Att besöket skulle ske just den 28 juni provocerade bara de ultranationalistiska serberna än mer. Kanske är serberna världens mest nationalistiska och anakronistiska folk? Som fortfarande, då 1914 och nu hundra år senare, högtidlighåller och på något makabert sätt firar årsdagen den 28 juni av det stora nederlaget mot turkarna 1389 i slaget vid Kosovo Polje, eller Trastfälten. Serbernas fullständigt anakronistiska 600-årsfirande av detta dunkla minne 1989 var en av checkpunkterna på vägen mot 90-talets krig på Balkan. Det är ungefär som om det i Sverige uppstått någon sorts levande kult kring högtidlighållandet av slaget vid Poltava.

Redan vid Kosovo Polje var det en självuppoffrande lönnmördare, Milos Obilic, som var serbernas hjälte i nederlagets stund. Min associationsbana går även till Mijailo Mijailovic, en annan missledd serb, som mördade vår svenska utrikesminister Anna Lindh. Serberna har sorgligt nog kommit att förknippas med många våldshandlingar och tyvärr inte bara i den avlägsna historien. Det senaste Balkankriget på 90-talet var en förfärlig uppvisning av massmord och serbiska brott mot folkrätten. De var inte ensamma om denna typ övergrepp, men deras brott skedde i en mycket större omfattning. Man kan bara hoppas att de ska kunna försonas med sitt förflutna och i framtiden kunna leva i harmoni och sämja med sina grannar på Balkan.

Poltava, som för övrigt märkligt nog också inträffade 28 juni, har historiskt sett en liknande betydelse för Sverige som Kosovo Polje hade för Serbien, med den skillnaden att vi i Sverige inte är besatta av händelsen och fortfarande fulla av hämndbegär. Att ärkehertigen Franz Ferdinand och hans fru Sophie von Chotek valde att besöka Sarajevo just denna dag var dock en olycklig omständighet.

Men att som Max Hastings ensidigt kritisera och hålla ärkehertigen ansvarig för det mord som de serbiska terroristerna planerade och utförde – vilket i förlängningen ledde till världskrig – är bara så onyanserat och närmast kvällstidningsmässigt oseriöst.

Och så är vi då framme vid slutet, den olycksaliga söndagen den 28 juni 1914. Resan hade så långt som fram till förmiddagen denna söndag varit mycket lyckad. Franz Ferdinand var nöjd med det han sett på manövern och hade hunnit telegrafera en rapport om detta hem till sin chef kejsaren. Han hade också telegraferat hem och gratulerat en av sina söner till skolexamen. Lördagkvällen innan hade varit trevlig som gårdagens blogg kunde berätta om.

När Franz Ferdinand och Sophie anländer med tåg till Sarajevo på morgonen är de vid gott mod när det är dags att ta plats i den moderna bilkortege som ska föra dem in till staden, den ödesdigra felkörningen och mötet med evigheten, kl 10.45 på förmiddagen den 28 juni 1914…

Franz Ferdinand och Sophie i Sarajevo 28 juni 1914
Franz Ferdinand och hans kära Sophie i Sarajevo, juni 1914. Bland de otaliga bilder av Franz Ferdinand jag sett är denna unik genom att det är det enda foto på vilket han faktiskt ler, man kan ana det trots att han tittar ned på personen han hälsar på, vilket blir ännu mer absurt för eftervärlden eftersom bilden är tagen så kort innan mordet. Det går inte att känna igen honom på bilden. Tänk så märkligt att bli dokumenterad för eftervärlden som en person som aldrig log (Klicka för större bild)


~   ~   ~

Det är också märkligt att ha levt ett liv i dryga 50 år, men bara bli ihågkommen för att ha blivit skjuten, mördad. Att dessutom inför eftervärlden ha blivit ensidigt negativt beskriven är sorgligt.

Kanske kände Franz Ferdinand omedvetet på sig detta? Var det kanske därför han ofta såg så melankolisk ut? Trots sin uppenbara logiska orimlighet har ändå den poetiskt fria tanken föresvävat mig.

Och nej det är inte en rättvis och balanserad beskrivning av den historiske personen Franz Ferdinand, ärkehertig av Österrike-Ungern som Max Hastings presterat, snarare en ren nidbild.

Ärkehertigen har inte sällan beskrivits som en bortskämd, högdragen, okunnig och dåligt informerad person, men det är långt från sanningen. Han var visserligen genom arv omåttligt rik och var mer en handlingens man än en intellektuell, men att som Hastings antyda att han var korkad är bara trams. Sportig hade man kanske kunnat kalla honom med dagens språkbruk?

Franz Ferdinand var välutbildad i grunden och hade rest vida i världen för att hämta intryck och lära. Han tog sitt kommande, mycket ansvarsfyllda, uppdrag på största allvar, hade noga analyserat situationen och hade både tydliga och långsiktigt kloka planer för att skapa större stabilitet i det gamla och nederlagstippade land han snart skulle ärva posten som statsöverhuvud för.

Hans sanna personlighet var naturligtvis inte bara den auktoritära och otåliga sida som utomstående människor såg vid officiella tillfällen och hörde vid hans många konflikter med kejsaren. Det var en officiell fasad i en tid som var långt mer auktoritär en vår.

Missförstånden kring Franz Ferdinand hänger ihop med missförstånden kring Österrike-Ungern som helhet. Det har i efterhand blivit populärt att se dubbelmonarkin som dömd på förhand, redo att störta ned i krig och undergång. Men så hade det inte alls behövt bli om Franz Ferdinand kommit till makten. Han var visserligen av födsel en konservativ katolsk furste, men hans framtidsplaner var inte konservativa och på förhand dödsdömda. Nej tvärtom.

Men tyvärr var det ju denna modiga ambition att förändra dubbelmonarkin som kom att bli hans död. När Franz Ferdinand blev de serbiska terroristernas måltavla var det inte pga det han gjort fel mot serberna, utan pga vad de ultranationalistiska serberna befarade att han skulle göra rätt… En märklig och mycket tragisk paradox. Det var så mycket som kunnat bli annorlunda och till det bättre om inte detta tragiska mord inträffat.

What if!? Ja kontrafaktisk historia är fascinerande och svår. När den skildras brukar sensmoralen ofta vara just den att det man försöker undvika är förutbestämt, en person har ett visst öde. Hur man än försöker styra om förloppet leder ändå tråden vidare till samma slut…

Kanske hade ändå Franz Ferdinand om han fått leva kunnat bidra till att faktiskt skapa en bättre värld, fri från de två världskrigen och diktatorer som Stalin och Hitler? Professor Dick Harrison beskriver denna kontrafaktiska tanke i sin artikel ”Det hade hänt om Sarajevo-skotten aldrig avlossats” i SvD tidigare i veckan.

Det är tragiskt att Princip mördade den man i den Österrike-Ungerska ledningen som faktiskt hade störst sympatier för serberna och inte ville krig. Den ytterligare obeskrivliga tragiken är att detta ledde till ett för Serbien förfärande resultat med världskrigets största procentuella förluster som professor Niall Ferguson visat i sin intressanta dokumentär ”The Pity of War”. Historikern Sanimir Resic beskriver hur Serbien förlorade ca hälften av sin manliga befolkning i ålder 18-55 år. Det är ohyggliga förlustsiffror. Kriget var i extra hög grad en tragisk katastrof för just Serbien.

Den fortsatt svåröverträffade tragiken är att mordet ledde mer eller mindre direkt till det Första Världskriget (och slutet på ”det långa 1800-talet”). Den mer avlägsna men kanske allra värsta tragiken är att det ledde till det Andra Världskriget… Och Kalla Kriget… Jag stoppar där.

Mordet på ärkehertig Franz Ferdinand var en tragisk och i förlängningen fullständigt oproportionerligt ödesdiger händelse. Vidunderlig i sina konsekvenser.

Min berättelse stannar vid den personliga tragiken i att en medelålders trebarnsfar och hans fru mördades på öppen gata i Sarajevo för precis hundra år sen i den minut denna blogg publiceras. Det är mitt speciella och personliga sätt att visa respekt för en person som så många andra skribenter inte bemödat sig om att ens försöka förstå.

Typiskt nog var hustruns och familjens välbefinnande det första och sista Franz Ferdinand tänkte på när han och fru Sophie sköts och sårades dödligt i den eleganta Graf & Stift-cabriolet som av misstag kört fel i Sarajevo, stannat till i gathörnet vid Latinbron och försökte backa tillbaka till kortegevägen just på den plats där mördaren genom en mycket olycklig slump råkade stå…

”Soph, Soph, snälla överlev för våra barns skull…”

thronfolger_erzherzog_franz_ferdinand_mit_familie_postkarte_anfang__20__jahrhundert_original
Familjen Habsburg-Hohenberg; Sophie, Franz Ferdinand, Maximilian, Ernst och Sophie 1913 i ett av de sista officiella fotona av tronföljarfamiljen, ett vykortsfoto (klicka för större bild)

 

KÄLLOR:

Clarke: ”The Sleepwalkers – How Europe went to war in 1914”, 2013
Fromkin: ”Europe’s last summer – Who started the Great War in 1914?”, 2003
Keegan: ”The First World War”, 2000
Resic: ”Balkans historia”, 2006
Smedberg: ”Första världskriget”, 2014
Tuchman: ”The Guns of August”, 1962

 

2 svar to “Om den missförstådde mannen med det sorgsna ansiktet – ärkehertig Franz Ferdinand”

  1. Bertil Ström Says:

    Mycket trevligt att läsa. Roligt att se att det även finns andra än jag som uppskattar Ferdinand Este. Han var ju naturligtvis en kontroversiell person i många avseenden, men hade hans politik fått genomföras hade utvecklingen troligen följt andra spår.

    • Tack för din kommentar! Ja jag läste ganska mycket i våras, såväl de i bloggen listade böckerna som många artiklar på webben, om den så omtalade ärkehertigen och slogs av hur orättvist och rent av svartmålande hans eftermäle beskrevs på många håll. Jag blev illa berörd för jag såg en helt annan man och trebarnsfar som jag ville skriva och berätta om. Det är också min tro att mycket kunnat bli annorlunda om den olycksalige unge serben aldrig fått möjligheten att begå de olycksaliga morden i Sarajevo…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: