Arkiv för augusti, 2014

Exit – Brasse Brännström, min gamle favorit

Posted in Hyllningar, Tv-program with tags , , , , , , on 30 augusti, 2014 by japetus

Jag satt på en restaurang i Stockholm när jag igårkväll nåddes av den sorgliga nyheten att Brasse Brännström inte längre finns med oss. Den glada stämning jag befunnit mig i dippade och jag drog ett par djupa andetag. Nej, nej, nej vad sorgligt!

Skönt att det åtminstone inte denna gång fanns de där tragiska ingredienserna av självmord och missbruk med i bilden. Men Brasse var bara 69 år gammal ändå. Det är helt enkelt för tidigt. Det gör mig ont att det måste sluta nu, i förtid, även om orsakerna var mer naturliga.

På thai-restaurangen gled mina tankar iväg från det stora sällskap jag satt med. Jag försjönk i ett mer introvert tillstånd och tankarna tog mig långt bort. Jag tänkte på Brasse, på 70-tal och barndom… Jag tänkte förstås först på ”Fem myror….”.

Magnus hade sin speciella, frustrerade, beskäftiga och inte helt tacksamma (med nödvändiga) roll att spela. Eva var den kloka och vuxna av de tre; hon höll ordning på killarna. Men Brasse med sina infall, skratt, sitt minspel och (förstås!) lattjolajbanlåda var självklart den som i högsta grad vann mitt hjärta! Jag gillade verkligen Brasse.

Brasse B
Lars Erik ”Brasse” Brännström (1945-2014)

Brasses värme, ödmjukhet och sköna humor nådde fram förbi och genom TV-rutan och hela vägen till mitt hjärta. Brasse berörde mig. På nåt sätt känns det som att jag faktiskt träffat honom och pratat med honom. Vilket jag aldrig gjorde.

Om jag ska peka på nån svensk TV-personlighet som allra mest personifierade mina lågstadie- och mellanstadieår så skulle jag säga Brasse Brännström. Det är så här i efterhand väldigt tydligt för mig. Om Beppe Wolgers var före så var det Brasse som tog över stafettpinnen vid 70-talets mitt och hade den ända till slutet av detta barndomsdecennium. Jag har också lyssnat väldigt, väldigt mycket på ”Varning för barn”. Det är så många av de dialogerna som etsat sig fast i minnet nästan ordagrant.

Ja Brasse var verkligen närvarande i mitt liv under de här åren. Närvarande och viktig. Jag kände mig själv för det mesta som Magnus-typen, men ville hela tiden vara mer som Brasse. Förstås. Så kan jag beskriva det. För så var det.

Varning för barn

Magnus och Brasse, ”Varning för barn”, 1977

Du är saknad nu Brasse! Det var väldigt tråkigt att höra att du inte är med oss längre. Och allra mest vill jag tacka dig för all den positiva, snälla och genuint goda inspiration du bjudit på. Den bär jag alltid med mig! För den är nu en del av mig.

Annonser

Tidlös kvalitet med The Beautiful South

Posted in Hyllningar, musik with tags , on 28 augusti, 2014 by japetus

Och hur bra är inte det här gänget? Makalösa!

Kom att tänka på den här låten när jag tidigare ikväll gick runt på en lika stor som folktom matvaruaffär med röd logga på vit botten. Den ligger under den stora vita bollen just söder om Stockholm. Slut på ledtrådar.

När jag letade efter den här låten på nätet hittade jag plötsligt en video jag aldrig tidigare sett. Va?! Blev alldeles varm i hjärtat när jag nu till slut såg den. Den är väldigt fin. Och killarna i bandet är så väldigt coola och ännu så väldigt unga. Detta smarta, smakfulla, vassa och så alldeles väldigt brittiska gäng vars uttrycksfulla musik jag älskat så mycket.

The+Beautiful+South+-+I'll+Sail+This+Ship+Alone

Så mycket som jag lyssnat på denna pärla till låt alltsedan jag köpte LPn ”Welcome to The Beautiful South”, deras allra första den där senhösten 1989 kort efter att Berlinmuren fallit. Historiskt.

Det är en litet mer rytmisk upptempoversion av den långsammare ballad som odödliggjordes på bandets debut LP. Det är bara så smakfullt hela vägen. Och skivomslaget…

Worth waiting for. Nu 25 år senare kan jag bara konstatera vilken suverän och tidlös kvalitet de hade. I alla avseenden…


The Beautiful South: ”I’ll sail this ship alone”, 1989. Videon är i perfekt skick både ljud- och bildmässigt. ENJOY!

 

 

Den förste – och den siste i graven bredvid

Posted in Historia with tags , , , , on 21 augusti, 2014 by japetus

Den 17-årige pojken som cyklar fram genom det sensommarvarma belgiska landskapet är helt säkert uppfylld av det stora äventyrets starka känslor. Han är gissningsvis mycket begeistrad och uppfylld av stundens spänning, men också nervös. Rimligen också fullmatad med nationalistisk imperialistisk brittisk krigspropaganda och den då ännu rådande aningslösa tidsandan.

Han är framförallt i både bokstavlig och bildlig mening helt ovetande om vart den väg bär som nu kommer honom till mötes. Han är det yttersta trevande sprötet på en av de långa spanande tentakler som sänts ut av den militära organismen The British Expeditionary Force (BEF).

Det är på eftermiddagen den 21 augusti 1914 och den 17-årige John Parr har sänts ut på ett spaningsuppdrag att rekognosera i riktning mot byn Obourg strax nordost om Mons i Belgien. Tillsammans med en eller ett par cykelspanande kamrater från 4:e bataljonen i Middlesex Regiment ur engelske generalen Sir Horace Smith-Dorriens II:a kår söker de sig nu fram längs grusvägarna i det böljande belgiska landskapet sydväst om Bryssel, åkermark och skogsdungar om vartannat. De är en av BEFs många cykelpatruller som nu försöker ta reda på var den tyska armén befinner sig.

Cykelspaningsförband var något nytt i krig. Deras instruktioner var att söka efter fienden och sedan dra sig tillbaka i ilfart om de såg något de kunde rapportera. Det Stora Kriget har bara pågått i ett par veckor och ännu har BEF inte varit i strid. Det är det allra sista lugnet före den stora stormen.

Bicycle
Det finns ingen känd bild av John Parr (1897-1914), men ungefär så här kan han ha sett ut när han gav sig iväg på sitt sista uppdrag (klicka för större bild)

Menige soldaten John Parr är en kortvuxen helt vanlig engelsk pojke, brunhårig med bruna ögon, som i regementet har namn om sig att vara ”renlig, nykter och intelligent, men med fallenhet för insubordination”. Utifrån den informationen gissar jag att han var en skärpt ung man med litet för vassa (cockney-)repliker för den hårt disciplinerade professionella armé han sedan två år var en del av. Jag tänker mig också att han trivdes med den relativa frihet som spaningsuppdragen gav honom.

Men det mest speciella är kanske det faktum att han egentligen är för ung för att vara med där han nu är. Han har lämnat de mycket fattiga förhållanden i Finchley i Londons norra förorter där han och de 11 syskonen vuxit upp och tagit värvning i armén redan våren 1912. Fyllda 14 har han ljugit om sin ålder och lyckats få en plats Middlesex regiment.

I armén skulle han få ordentliga kläder och tre mål mat om dagen; ett mycket bättre liv än den dickenska uppväxt han haft hemma i Londons norra förorter, för att inte säga slum.  Ett bättre liv åtminstone i fredstid. Men nu har det som bekant blivit krig. Världskrig. Och menige Parr är på morgonen den 21 augusti 1914 den engelska expeditionsstyrkans allra mest framskjutna ögon och öron.

Cykelspanare WW1
En grupp engelska cykelspanare på den blivande västfronten 1914, lägg märke till att engelska armén ännu inte infört stålhjälmar i fält, vilket skedde först september 1915  (klicka för större bild)

Det som sedan hände är i nuläget, hundra år senare, fortfarande inte helt säkerställt. Det kan ha varit så att Parr dödades av vådabeskjutning av fransk eller belgisk militär. Men den vanligast förekommande berättelsen om den unge engelske cykelspanarens öde är denna. Och den är värd att berättas idag, hundra år senare.

Parr och kamraten blir nu verkligen de första engelska soldater som kommer i kontakt med den kejserliga tyska armén som plötsligt dyker upp bakom en belgisk vägkrök. Då i form av ett annat spaningsförband, en grupp tyska kavallerister ur general Alexander von Klucks 1:a tyska armé, uhlaner till häst med lansar och allt. Ett stycke anakronistiskt 1800-tal i det som snart skulle bli ett mekaniserat 1900-talskrig.

Så står de nyblivna fienderna där inför varandra, efter veckor av uppladdning står de plötsligt öga mot öga. Kriget är slutligen och oåterkalleligen på riktigt. Det är sanningens ögonblick.

Och engelsmännen reagerar snabbt. Då de är i kraftigt numerärt underläge och uhlanernas hästar (korrekt) bedöms vara snabbare än spanarnas cyklar ber Parr sin kamrat att skynda sig tillbaka till bataljonen medan han själv uppehåller tyskarna.

German-uhlan-charge 1914
Tyska uhlaner, lansiär-kavallerister i Belgien, augusti 1914 – ett eko från en svunnen tid (klicka för större bild)

Parr kunde nu vinna tid åt sin kamrat som fullföljde spaningsuppdraget och på sin cykel i högsta fart förde informationen om den första kontakten med tyskarna tillbaka till bataljonsstaben. Jag kan föreställa mig hur denna viktiga information sedan snabbt fördes vidare från bataljonschefen via regementsstab och divisionsstab upp till kårstaben och dess mustaschprydde och handlingskraftige 58-årige chef Smith-Dorrien, hela vägen i befälsordningen upp till BEFs befälhavare, den 62-årige barske fältmarskalken Sir John French.

640px-Horace_Smith-Dorrien_LOC
General Sir Horace Lockwood Smith-Dorrien (1858-1930), känd både för sin integritet, sin korta stubin och sin förmåga att kunna tala direkt till sina soldater på ett otvunget sätt

Att branschkollegorna Smith-Dorrien och French var personliga ovänner sedan flera år tillbaka underlättade naturligtvis inte ledningen av BEFs operationer. Den andre brittiske kårchefen, Sir Douglas Haig, var däremot Frenchs store favorit. Det var därför den engelske överbefälhavaren Lord Kitcheners högst medvetet personalpolitiska drag att utse Smith-Dorrien till tredjemannen i den högsta engelska ledartrojkan i Frankrike. Kitchener ville ha en integritetsfull person på plats som han visste vågade stå upp mot French och även kunna säga nej. Men det är egentligen en annan historia.

Sir_John_French,_Commander_in_Chief,_in_France
Fältmarskalk Sir John Denton Pinkstone French, 1st Earl of Ypres (1852-1925)

Så kom det sig att Smith-Dorriens II:a engelska kår grupperades för försvar längs med Mons-Condé kanalen och där vid dess broövergångar ett par dagar senare den 23 augusti mötte den tyska 1:a armén i världskrigets första fältslag mellan England och Tyskland.

Men de första skotten i Englands och Tysklands krig faller alltså på eftermiddagen eller den tidiga kvällen den 21 augusti utanför byn Obourg i Belgien. Jag föreställer mig att de tyska uhlanerna satte av, lade sina 1800-talslansar åt sidan, osäkrade sina 1900-tals mausergevär och spred ut sig för att omringa sin ensamme motståndare. Parr var säkert en god skytt för standarden på gevärsskyttet i BEF var erkänt hög. Troligen den bästa i världen. Men vad hjälpte det när han ställdes mot oddsen 10:1 eller mer?

John Parr stupar, men ger sin kamrat andrum att fly undan med den viktiga informationen. Parr går till historien som den allra förste engelske soldat som dödas i Första världskriget.

Menige Parr har blivit en nästan ikonisk symbol för den lilla välutbildade professionella engelska arméns första möte med den betydligt större tyska värnpliktsarmén, den tyska ångvälten, i augusti 1914. Parr fick aldrig uppleva alla de 1900-talets fasor som det Stora Kriget hade i beredskap för dem som skulle utkämpa det; han slapp skyttegravar, giftgas, flygbombningar, trumeld, stridsvagnar och mekaniserad krigföring.

Han vilar nu på den vackra belgiska krigskyrkogården St Symphorien där han den 4 augusti 2914, på årsdagen av Englands inträde i kriget, fick storslaget besök av bl a premiärminister David Cameron, prins William och hertiginnan av Cambridge, Tysklands president Joachim Gauck, belgiska kungaparet och sin egen brorsdotterdotter Iris Hunt. Det var en vacker ceremoni.

John Parr grav
John Parrs grav (klicka för större bild)

John Parr är inte ensam på den stora krigskyrkogården. Verkligen inte. Och med en storslagen symbolik har det slumpat sig så att i en grav alldeles intill ligger den engelske soldat som hade det sorgliga ödet att vara den allra siste engelske soldat som dödades i kriget. Möjligen ett än mer tragiskt öde.

Kl 09.30 på förmiddagen den 11 november 1918 stupade menige George Edwin Ellison (1878-1918) vid Mons, inte långt från den plats där John Parr stupat fyra år tidigare. Med bara knappa 90 minuter kvar av världskriget träffas Ellison dödligt i huvudet av en tysk prickskytts kula. Men den 40-årige Ellisons känslor den sista dagen i livet måste ha varit helt annorlunda än 17-årige Parrs.

Ellison hade också varit med från början. Ja redan då i augusti 1914 när John Parr stupade. Och han hade klarat sig genom alla de obeskrivliga fasor, de slag som var det Första världskriget. Han klarade sig genom dem alla bara för att stupa den allra sista dagen. Det är som i Remarques ”På västfronten intet nytt” där huvudpersonen stupar i krigets absoluta slutskede efter att ha klarat sig genom otaliga faror.

Private-George-E-Ellison

Där vilar de nu mitt emot varandra, den förste och den siste. Fem meter grönt kyrkogårdsgräs och den ohyggliga summan av 700 000 stupade engelska soldater skiljer dem åt. De två män som hade de tragiska ödena att vara de första respektive sista offren. De meniga soldaterna, den verkliga kanonmaten. Det Stora Krigets ultimata offer.

Graves-of-the-first-last-British-soldiers-to-die-in-World-War-One
På krigskyrkogården St Symphorien – John Parrs grav direkt till vänster i bild och George E Ellisons mitt emot längst till höger i bild. En märklig och fullkomligt slumpartad symbolik (klicka för större bild).

British+Royals+Visit+St+Symphorien
Celebert besök på St Symphorien 4 augusti 2014 – engelska och belgiska kungligheter med premiärminister David Cameron (i samspråk med prins Harry) i andra ledet


”Line of fire”, en utmärkt engelsk dokumentär om BEF i augusti 1914 och deras första slag vid Mons i Belgien

Sju år med bloggen!

Posted in Vardagligt with tags , on 15 augusti, 2014 by japetus

Idag är det hela sju år sedan jag skrev mitt första blogginlägg i ”Japetus Öga” på WordPress. Tidigare försök att börja blogga på andra ställen hade runnit ut i sanden. Men här tog det fart. Och fortsatte rulla.

I själva verket har det nu mot alla odds och trender fortsatt långt bortom gränsen för bloggens bäst-före-datum, om man får tro förståsigpåarna. Bloggar har nog aldrig varit mer otrendiga än nu.

Å andra sidan brukar jag lukta på mjölken innan jag slänger den trots bäst-före-datumet och inte heller lyssnar jag slaviskt på förståsigpåarna. Framförallt berömmer jag mig ju om att  inte vara trendängslig, pk och opportun. Alltså. Jag fortsätter. Ja jag till och med expanderar verksamheten, vilket kommer att märkas i höst…

De bortglömda, marginaliserade och missförstådda ämnenas främsta försvarare i bloggvärlden – bloggen som obönhörligt fortsätter vara sig själv – kommer att bestå.

Use it or lose it!

7th anniversary

 

Exit – Robin Williams

Posted in Film, Poesi with tags , , , on 12 augusti, 2014 by japetus

Denna augustimorgon vaknar jag till den sorgliga nyheten att Robin Williams lämnat oss och tragiskt nog framgick det direkt av nyhetsrapporteringen att den genialiske skådespelaren valt att ta sitt liv. Jag tänker direkt på Heath Ledger och Philip Seymour Hoffman som jag tidigare skrivit om här. Likheterna är uppenbara för alkohol- och kokainmissbruk och depression fanns med i bagaget även i detta fall.

IMG_2149
Robin Williams (1951-2014)

Nu var Robin Williams något äldre med sina 63 år och han hade en lång och mycket framgångsrik skådespelarkarriär bakom sig. Men det är naturligtvis inte mindre tragiskt när ett sådant här självmord sker. Den så framgångsrike Williams hade mycket kvar att ge.

Ändå visar det sig gång på gång att framgången och genialiteten så ofta har en nattsvart baksida. Att människor som upplevt en sådan enorm framgång som Williams ändå bakom sin framgångsrik fasad döljer en bråddjup mental misär. Att det ofta blir så svårt för personer med den här nivån av kreativitet att orka med livet utan att ta till olika typer av droger och medicinering. Det gör mig både ledsen och fundersam.

Robin Williams var oscarsvinnare för bästa manliga biroll i ”Good will hunting” 1997, en av flera fantastiska rollprestationer genom åren. Williams var också oscarsnominerad inte mindre än tre gånger för bästa manliga huvudroll för filmerna ”Good morning Vietnam” 1987, ”Dead poets society” 1989 och ”The Fisher King” 1991. Starkt, mycket starkt.

Hans skådespelarbegåvning var så uppenbar då han kunde pendla mellan komiken och tragedin på ett fullkomligt halsbrytande sätt. Och med ett enormt tempo och bett i replikerna, så var han också en vass ståuppare. Robin Williams kunde verkligen spela de mest komiska pajasartade roller som också blixtsnabbt kunde glida över i ett allvar och djup som även renderade honom dessa filmvärldens finaste priser och nomineringar.

De fyra filmerna ovan är alla exceptionellt bra. Jag tänker först särskilt på ”Fisher king” som gjorde ett mycket starkt personligt intryck på mig där Robin Williams spelade mot min personlige favorit Jeff Bridges. Den filmen fick en särskild plats i mitt hjärta i dynamiken kring den galna komedin, djupet kring sökandet efter förlåtelsen och den plötsliga Graal-symboliken. En minnesvärd film. Så är den också regisserad av den ovanligt kreative och fantasifulle Terry Gilliam, en av mina favoritregissörer.

Fisher king
Robin Williams och Jeff Bridges i ”The Fisher king”, 1991

Men ändå kommer jag personligen att minnas honom bäst för den extraordinära rollen läraren Mr Keating i ”Dead poets society” några år tidigare. Det är svårt att överskatta hur mycket den filmen betydde för mig när jag som 21-åring såg den på bio. Den träffade mig mitt i prick på ett mycket personligt sätt och berörde mig djupt. Filmen förstärkte mitt redan tidigare starka intresse för litteratur och poesi. Den fick mig att börja ifrågasätta och tänka i termer av ”doing it differently”. Det är helt enkelt en av de viktigaste filmer jag sett. Just så stor och personligt berörande var den för mig.

Så var det ingen mindre änPeter Weir, kanske min störste favoritregissör, som regisserat så det bidrog helt säkert till min stora förtjusning.


Trailern till ”Dead poets society”, 1989

Tidigt denna augustimorgon mötte jag himlen i en vattenpöl på väg till jobbet. Jag stannade ett ögonblick, fascinerad av denna oväntade förening mellan himmel och jord. Helt storslaget i sin oansenliga inramning framför mina fötter fanns plötsligt himlen där mitt i min väg… 

IMG_2146

”But poetry, beauty, romance, love, these are what we stay alive for… That you are here – that life exists, and that the powerful play goes on and you may contribute a verse. What will your verse be?”
Tack Mr Keating/Robin Williams för all inspiration, den här bilden är till!

Hela begreppet Carpe diem kan idag, många år senare, kännas precis så uttjatat som det väl i praktiken är i augusti 2014. Det är sånt de skämtar om i Solsidan när Felix Herngrens tafatte rollkaraktär Alex gör bort sig. Det kan därför möjligen vara svårt för den som inte var med då att förstå hur revolutionerande fräscht och inspirerande det var att nås av detta budskap 1989…

Men den vackra grundtanken i budskapet står kvar med sin eviga sanning, höjd över ögonblickets ironier.

~   ~   ~

They’re not that different from you, are they? Same haircuts. Full of hormones, just like you. Invincible, just like you feel. The world is their oyster. They believe they’re destined for great things, just like many of you, their eyes are full of hope, just like you. Did they wait until it was too late to make from their lives even one iota of what they were capable? Because, you see gentlemen, these boys are now fertilizing daffodils. But if you listen real close, you can hear them whisper their legacy to you. Go on, lean in. Listen, you hear it? – Carpe – hear it? – Carpe, carpe diem, seize the day boys, make your lives extraordinary.”

– Robin Williams som John Keating i ”Dead poets society”, 1989

Om branden med bibliska dimensioner och planen som släcker den

Posted in Flyg, Natur och årstider with tags , , , , , on 7 augusti, 2014 by japetus

Plötsligt kom den att dominera nyhetsrapporteringen i Sverige. Den stora branden i Västmanland.

Först lät det som en vanlig skogsbrand, dvs en sån som brandkåren släcker på ett par dygn, max. Men icke denna gång. Nej branden växte till den största skogsbranden i Sverige i modern tid. En brand som blev så stor och samhällsfarlig att vi till slut fick kalla in internationell katastrofhjälp för att släcka den.

Och det är ju i skrivande stund inte släckt än, även om rapporteringen nu visar att situationen har stabiliserats.

Brandröken känns nu av i en zon på 200-300 kilometers radie runt brandhärden i Västmanland. Det är en sötaktig brandlukt som jag nu känt i både Uppsala och Stockholm. Det är en naturkatastrof med biblisk dimension av nyckfullt urtida hotfullhet. Inte konstigt att den fått stora rubriker i kvällspressen.

Jag har också en personlig relation till området. Den stora skogsbranden som nu rasar i Västmanland rasar i ett område som jag besökt ett par, tre gånger genom åren. Men jag har besökt denna del av Västmanland desto fler gånger genom litteraturen. Väster Våla, Virsbo, Engelsberg, sjön Åmänningen… Det är Gustafsson-land det, en vacker, tyst och litet hemlighetsfullt bortglömd del av Sverige som Lars Gustafsson så ofta återvänder till i sin poesi och prosa. Hoppas på minimala skador på natur och kultur i denna vackra trakt!

Skogsbranden i Västmanland
En skogsbrand av biblisk dimension – Västmanland juli-augusti 2014

Kanske kommer i alla fall det stora avbrända området kunna generera någon värdefull framtida forskning? En möjlighet att följa förloppet av naturens återhämtning i ett större område än någonsin tidigare i Sverige.

Det har också talats mycket de senaste dygnen om de franska och italienska vattenbombande amfibieflygplanen – den internationella katastrofhjälp – som nu kallats in för att hjälpa till att släcka branden. En mycket ovanlig åtgärd i det säkra och välplanerade Sverige. Något som helt säkert kommer leda till minst en statlig utredning och nya rekommendationer från MSB.

Dessa flygplan har verkligen lyckats fånga medias särskilda intresse. Så är också vattenbombning på den här nivån inte bara en spektakulär visuell upplevelse, utan även helt nytt i Sverige.

De fyra planen som flugits in är av en kanadensisk flygplanstyp, Canadair/Bombardier CL-415, som specialuvecklats för rollen att släcka bränder genom vattenbombning. Det var ursprungligen ett tvåmotorigt amfibieflygplan (CL-215) som modifierades med starkare turbopropmotorer, större stabilisatorer samt rejäla vattentankar. CL-415 är nu väl anpassad för sitt uppdrag.

Flygplanstypen har varit operativ sedan 1993 och de 88 plan som hittills tillverkats av Bombardier i Ontario, Kanada finns framförallt förutom just i Kanada och USA även i många medelhavsländer. Däribland alltså Italien och Frankrike som lånat ut de plan som nu vattenbombar branden i Västmanland.

CL-415
Canadair/Bombardier CL-415 också känd som The Superscooper, vilket är vad planet typiskt nog marknadsförs som i USA

Planet kan gå ned över en sjö och i låg fart (bara 130 km/h) fylla tankarna med 6 137 liter vatten på 12 sekunder då den snuddar vid vattenytan utan att landa. För detta krävs 410 meters fritt vatten samt extremt goda flygenskaper för stabil hantering i en för flygplan extremt låg fart. CL-415 är ett exceptionellt stabilt flygplan som på det här sättet snabbt och effektivt kan begjuta stora ytor med släckande vatten. Så behöver den ju aldrig tappa tempo genom att landa för att fylla på vattentankarna.


CL-415 in action

Planet för utseendemässigt tankarna till klassiska föregångare, flygbåtar och amfibieplan från 30- och 40-talen. Jag tänker först och främst på den klassiska amerikanska Catalinan som gjorde lång och trogen tjänst i det svenska flygvapnet ända fram till mitten av 60-talet.

PBY_Catalina_landing
Consolidated PBY Catalina från 1935

 

 

Tärningen stannar – svarta veckan fullbordad, världskriget ett faktum

Posted in Historia with tags , , , , on 4 augusti, 2014 by japetus

Jag föreställer mig hur varmt det måste ha varit i de dåtida unformerna. Det var lika varmt och soligt då i början av augusti 1914 som det är nu 100 år senare. Och idag den 4 augusti fullbordas det dystra händelseförloppett i den s k svarta veckan som ledde till Första världskrigets utbrott 1914. Europa mobiliserade och trupperna började inta sina utgångspositioner för operationerna som väntade.

Då Tyskland förklarat Ryssland krig drogs även Frankrike in i den växande världsbranden genom att det fransk-ryska avtalet stipulerade militär hjälp i händelse av att endera part blev anfallen. I och med det var Österrike-Ungern, Serbien, Ryssland, Tyskland och Frankrike indragna i det blivande storkriget som några dagar tidigare börjat som ännu en lokal konflikt på Balkan.

Och sen fortsatte det…

Ausflug nach Paris 1914
Stämningen var hög i augusti 1914 när världen drog i krig. Segervissa tyska soldater rullar mot den ”utflykt till Paris” de klottrat om på godsvagnen

Redan i samband med mobiliseringen 1 augusti hade tyska trupper kränkt Luxemburgs neutralitet. Och natten mellan den 3 och 4 augusti hände det som fullbordade tragedin. Genom den tyska arméns berömda Schlieffenplan skulle den tyska (norra) högerflygeln göras mycket stark och tvingas gå genom Belgien för att slippa stångas med den franska huvudförsvarslinjen vid den gemensamma tysk-franska gränsen.

Det gällde för Tyskland att med Schlieffenplanens strategi vinna tvåfrontskriget mot de förbundna Ryssland och Frankrike genom att inledningsvis kraftsamla mot och besegra Frankrike och därefter slå ett avgörande slag mot det mer långsamt mobiliserande och agerande Ryssland.

Schlieffen hade själv sagt om sin, med tiden så omtalade, plan att den tyske soldat som ryckte fram längst ut på högerkanten skulle snudda vid kanalen med sin högra rockärm.

ischlie001p1
Fältmarskalken greve Alfred von Schlieffen (1833-1913), Det sägs att hans sista ord ska ha varit ”kom ihåg att hålla den högra flygeln stark…”

Detta tyska brott mot Belgiens neutralitet kom att innebära att även England drogs med i kriget. England hade garanterat Belgiens neutralitet, dvs lovat försvara Belgien mot främmande trupp. När tyskarna kränkte Belgiens gränser ställde England ett ultimatum att omedelbart dra tillbaka truppern. Då Tyskland inte svarade befann sig England krig med Tyskland.

200px-Theobald_von_Bethmann-Hollweg
Theobald von Bethman Hollweg (1856-1921), Tysklands rikskansler vid krigsutbrottet

Detta steg erkändes av den tyske kanslern Bethmann Hollweg samma dag i tyska riksdagen såsom stridande mot folkrätten. Han förklarade att detta intrång nödvändiggjorts av överhängande fara för franskt infall denna väg mot nordvästra Tyskland. ”Det onda vi nu gör skall vi söka göra gott igen, så snart våra militära syften uppnåtts”. Tyvärr skulle de militära målen inte komma att uppnås, men det skulle däremot snart bli fler tillfällen att förvärra stämningen i Belgien de närmsta åren än att förbättra den.
Franska soldater på väg mot fronten 1914
Lika hög var stämningen på den franska sidan av gränsen där soldaterna var på väg i motsatt riktning med siktet inställt på Berlin… Den franska armén skulle genom sin blint offensiva doktrin lida förfärliga förluster redan i augusti månad. De unga männen på bilden vet inte att de är på väg mot 1900-talets urkatastrof.

De unga männen på de tåg som gick mot öst och väst hade på båda sidor helt klart för sig att det skulle bli en snabb affär. Man skulle vara tillbaka innan löven föll. Eller åtminstone till jul. Detta stressade många att skynda sig till värvningskontoren för att inte missa det stora äventyret. Sådan var krigseuforin i Europa för hundra år sedan.

Bara ett fåtal diplomater i ledande ställning verkade kunna behålla ett balanserat sinne i den krigseufori som nu sköljde över Europa. En av dem var den franske ambassadören i Moskva, Maurice Paléologue, som skrev i sin dagbok: ”Så är tärningen kastad. Den del som förnuftet tillåtits spela i ledningen av folken är så liten att det knappt tagit en vecka att släppa loss det universella vansinnet.” 

Det skulle bara ta några veckor för att sanningen i det gamla ryska ordspråket skulle bli uppenbar för alla: ”Vägen till kriget är bred, men bara en smal stig leder hem mot freden.”

Jag sammanfattar den ”svarta veckan”

28 juli 1914
Österrike-Ungern förklarar krig mot Serbien.

29 juli
Ryssland börjar mobilisera sina arméer längs gränsen mot Österrike-Ungern och Tyskland

31  juli
Tyskland ställer ett ultimatum till Ryssland att avbryta mobiliseringen av sina miljoner soldater, men Ryssland vägrar.

1 augusti
Tyskland förklarar krig mot Ryssland. Det innebär att Frankrike dras med i kriget och att mobiliseringen börjar även i Frankrike.

2 augusti
England får information om att Tyskland invaderat Luxemburg och börja mobilisera sin lilla professionella armé.

3 augusti
Tyskland sätter Schlieffenplanen i verket och förklarar krig mot Frankrike. De första tyska soldaterna tågar in i Belgien.

4 augusti
Då tyskarna kränkt Belgiens gränser och inte besvarat Englands ultimatum om att dra sig tillbaka förklarar England krig mot Tyskland.