Exit – Robin Williams

Denna augustimorgon vaknar jag till den sorgliga nyheten att Robin Williams lämnat oss och tragiskt nog framgick det direkt av nyhetsrapporteringen att den genialiske skådespelaren valt att ta sitt liv. Jag tänker direkt på Heath Ledger och Philip Seymour Hoffman som jag tidigare skrivit om här. Likheterna är uppenbara för alkohol- och kokainmissbruk och depression fanns med i bagaget även i detta fall.

IMG_2149
Robin Williams (1951-2014)

Nu var Robin Williams något äldre med sina 63 år och han hade en lång och mycket framgångsrik skådespelarkarriär bakom sig. Men det är naturligtvis inte mindre tragiskt när ett sådant här självmord sker. Den så framgångsrike Williams hade mycket kvar att ge.

Ändå visar det sig gång på gång att framgången och genialiteten så ofta har en nattsvart baksida. Att människor som upplevt en sådan enorm framgång som Williams ändå bakom sin framgångsrik fasad döljer en bråddjup mental misär. Att det ofta blir så svårt för personer med den här nivån av kreativitet att orka med livet utan att ta till olika typer av droger och medicinering. Det gör mig både ledsen och fundersam.

Robin Williams var oscarsvinnare för bästa manliga biroll i ”Good will hunting” 1997, en av flera fantastiska rollprestationer genom åren. Williams var också oscarsnominerad inte mindre än tre gånger för bästa manliga huvudroll för filmerna ”Good morning Vietnam” 1987, ”Dead poets society” 1989 och ”The Fisher King” 1991. Starkt, mycket starkt.

Hans skådespelarbegåvning var så uppenbar då han kunde pendla mellan komiken och tragedin på ett fullkomligt halsbrytande sätt. Och med ett enormt tempo och bett i replikerna, så var han också en vass ståuppare. Robin Williams kunde verkligen spela de mest komiska pajasartade roller som också blixtsnabbt kunde glida över i ett allvar och djup som även renderade honom dessa filmvärldens finaste priser och nomineringar.

De fyra filmerna ovan är alla exceptionellt bra. Jag tänker först särskilt på ”Fisher king” som gjorde ett mycket starkt personligt intryck på mig där Robin Williams spelade mot min personlige favorit Jeff Bridges. Den filmen fick en särskild plats i mitt hjärta i dynamiken kring den galna komedin, djupet kring sökandet efter förlåtelsen och den plötsliga Graal-symboliken. En minnesvärd film. Så är den också regisserad av den ovanligt kreative och fantasifulle Terry Gilliam, en av mina favoritregissörer.

Fisher king
Robin Williams och Jeff Bridges i ”The Fisher king”, 1991

Men ändå kommer jag personligen att minnas honom bäst för den extraordinära rollen läraren Mr Keating i ”Dead poets society” några år tidigare. Det är svårt att överskatta hur mycket den filmen betydde för mig när jag som 21-åring såg den på bio. Den träffade mig mitt i prick på ett mycket personligt sätt och berörde mig djupt. Filmen förstärkte mitt redan tidigare starka intresse för litteratur och poesi. Den fick mig att börja ifrågasätta och tänka i termer av ”doing it differently”. Det är helt enkelt en av de viktigaste filmer jag sett. Just så stor och personligt berörande var den för mig.

Så var det ingen mindre änPeter Weir, kanske min störste favoritregissör, som regisserat så det bidrog helt säkert till min stora förtjusning.


Trailern till ”Dead poets society”, 1989

Tidigt denna augustimorgon mötte jag himlen i en vattenpöl på väg till jobbet. Jag stannade ett ögonblick, fascinerad av denna oväntade förening mellan himmel och jord. Helt storslaget i sin oansenliga inramning framför mina fötter fanns plötsligt himlen där mitt i min väg… 

IMG_2146

”But poetry, beauty, romance, love, these are what we stay alive for… That you are here – that life exists, and that the powerful play goes on and you may contribute a verse. What will your verse be?”
Tack Mr Keating/Robin Williams för all inspiration, den här bilden är till!

Hela begreppet Carpe diem kan idag, många år senare, kännas precis så uttjatat som det väl i praktiken är i augusti 2014. Det är sånt de skämtar om i Solsidan när Felix Herngrens tafatte rollkaraktär Alex gör bort sig. Det kan därför möjligen vara svårt för den som inte var med då att förstå hur revolutionerande fräscht och inspirerande det var att nås av detta budskap 1989…

Men den vackra grundtanken i budskapet står kvar med sin eviga sanning, höjd över ögonblickets ironier.

~   ~   ~

They’re not that different from you, are they? Same haircuts. Full of hormones, just like you. Invincible, just like you feel. The world is their oyster. They believe they’re destined for great things, just like many of you, their eyes are full of hope, just like you. Did they wait until it was too late to make from their lives even one iota of what they were capable? Because, you see gentlemen, these boys are now fertilizing daffodils. But if you listen real close, you can hear them whisper their legacy to you. Go on, lean in. Listen, you hear it? – Carpe – hear it? – Carpe, carpe diem, seize the day boys, make your lives extraordinary.”

– Robin Williams som John Keating i ”Dead poets society”, 1989

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: