Den förste – och den siste i graven bredvid

Den 17-årige pojken som cyklar fram genom det sensommarvarma belgiska landskapet är helt säkert uppfylld av det stora äventyrets starka känslor. Han är gissningsvis mycket begeistrad och uppfylld av stundens spänning, men också nervös. Rimligen också fullmatad med nationalistisk imperialistisk brittisk krigspropaganda och den då ännu rådande aningslösa tidsandan.

Han är framförallt i både bokstavlig och bildlig mening helt ovetande om vart den väg bär som nu kommer honom till mötes. Han är det yttersta trevande sprötet på en av de långa spanande tentakler som sänts ut av den militära organismen The British Expeditionary Force (BEF).

Det är på eftermiddagen den 21 augusti 1914 och den 17-årige John Parr har sänts ut på ett spaningsuppdrag att rekognosera i riktning mot byn Obourg strax nordost om Mons i Belgien. Tillsammans med en eller ett par cykelspanande kamrater från 4:e bataljonen i Middlesex Regiment ur engelske generalen Sir Horace Smith-Dorriens II:a kår söker de sig nu fram längs grusvägarna i det böljande belgiska landskapet sydväst om Bryssel, åkermark och skogsdungar om vartannat. De är en av BEFs många cykelpatruller som nu försöker ta reda på var den tyska armén befinner sig.

Cykelspaningsförband var något nytt i krig. Deras instruktioner var att söka efter fienden och sedan dra sig tillbaka i ilfart om de såg något de kunde rapportera. Det Stora Kriget har bara pågått i ett par veckor och ännu har BEF inte varit i strid. Det är det allra sista lugnet före den stora stormen.

Bicycle
Det finns ingen känd bild av John Parr (1897-1914), men ungefär så här kan han ha sett ut när han gav sig iväg på sitt sista uppdrag (klicka för större bild)

Menige soldaten John Parr är en kortvuxen helt vanlig engelsk pojke, brunhårig med bruna ögon, som i regementet har namn om sig att vara ”renlig, nykter och intelligent, men med fallenhet för insubordination”. Utifrån den informationen gissar jag att han var en skärpt ung man med litet för vassa (cockney-)repliker för den hårt disciplinerade professionella armé han sedan två år var en del av. Jag tänker mig också att han trivdes med den relativa frihet som spaningsuppdragen gav honom.

Men det mest speciella är kanske det faktum att han egentligen är för ung för att vara med där han nu är. Han har lämnat de mycket fattiga förhållanden i Finchley i Londons norra förorter där han och de 11 syskonen vuxit upp och tagit värvning i armén redan våren 1912. Fyllda 14 har han ljugit om sin ålder och lyckats få en plats Middlesex regiment.

I armén skulle han få ordentliga kläder och tre mål mat om dagen; ett mycket bättre liv än den dickenska uppväxt han haft hemma i Londons norra förorter, för att inte säga slum.  Ett bättre liv åtminstone i fredstid. Men nu har det som bekant blivit krig. Världskrig. Och menige Parr är på morgonen den 21 augusti 1914 den engelska expeditionsstyrkans allra mest framskjutna ögon och öron.

Cykelspanare WW1
En grupp engelska cykelspanare på den blivande västfronten 1914, lägg märke till att engelska armén ännu inte infört stålhjälmar i fält, vilket skedde först september 1915  (klicka för större bild)

Det som sedan hände är i nuläget, hundra år senare, fortfarande inte helt säkerställt. Det kan ha varit så att Parr dödades av vådabeskjutning av fransk eller belgisk militär. Men den vanligast förekommande berättelsen om den unge engelske cykelspanarens öde är denna. Och den är värd att berättas idag, hundra år senare.

Parr och kamraten blir nu verkligen de första engelska soldater som kommer i kontakt med den kejserliga tyska armén som plötsligt dyker upp bakom en belgisk vägkrök. Då i form av ett annat spaningsförband, en grupp tyska kavallerister ur general Alexander von Klucks 1:a tyska armé, uhlaner till häst med lansar och allt. Ett stycke anakronistiskt 1800-tal i det som snart skulle bli ett mekaniserat 1900-talskrig.

Så står de nyblivna fienderna där inför varandra, efter veckor av uppladdning står de plötsligt öga mot öga. Kriget är slutligen och oåterkalleligen på riktigt. Det är sanningens ögonblick.

Och engelsmännen reagerar snabbt. Då de är i kraftigt numerärt underläge och uhlanernas hästar (korrekt) bedöms vara snabbare än spanarnas cyklar ber Parr sin kamrat att skynda sig tillbaka till bataljonen medan han själv uppehåller tyskarna.

German-uhlan-charge 1914
Tyska uhlaner, lansiär-kavallerister i Belgien, augusti 1914 – ett eko från en svunnen tid (klicka för större bild)

Parr kunde nu vinna tid åt sin kamrat som fullföljde spaningsuppdraget och på sin cykel i högsta fart förde informationen om den första kontakten med tyskarna tillbaka till bataljonsstaben. Jag kan föreställa mig hur denna viktiga information sedan snabbt fördes vidare från bataljonschefen via regementsstab och divisionsstab upp till kårstaben och dess mustaschprydde och handlingskraftige 58-årige chef Smith-Dorrien, hela vägen i befälsordningen upp till BEFs befälhavare, den 62-årige barske fältmarskalken Sir John French.

640px-Horace_Smith-Dorrien_LOC
General Sir Horace Lockwood Smith-Dorrien (1858-1930), känd både för sin integritet, sin korta stubin och sin förmåga att kunna tala direkt till sina soldater på ett otvunget sätt

Att branschkollegorna Smith-Dorrien och French var personliga ovänner sedan flera år tillbaka underlättade naturligtvis inte ledningen av BEFs operationer. Den andre brittiske kårchefen, Sir Douglas Haig, var däremot Frenchs store favorit. Det var därför den engelske överbefälhavaren Lord Kitcheners högst medvetet personalpolitiska drag att utse Smith-Dorrien till tredjemannen i den högsta engelska ledartrojkan i Frankrike. Kitchener ville ha en integritetsfull person på plats som han visste vågade stå upp mot French och även kunna säga nej. Men det är egentligen en annan historia.

Sir_John_French,_Commander_in_Chief,_in_France
Fältmarskalk Sir John Denton Pinkstone French, 1st Earl of Ypres (1852-1925)

Så kom det sig att Smith-Dorriens II:a engelska kår grupperades för försvar längs med Mons-Condé kanalen och där vid dess broövergångar ett par dagar senare den 23 augusti mötte den tyska 1:a armén i världskrigets första fältslag mellan England och Tyskland.

Men de första skotten i Englands och Tysklands krig faller alltså på eftermiddagen eller den tidiga kvällen den 21 augusti utanför byn Obourg i Belgien. Jag föreställer mig att de tyska uhlanerna satte av, lade sina 1800-talslansar åt sidan, osäkrade sina 1900-tals mausergevär och spred ut sig för att omringa sin ensamme motståndare. Parr var säkert en god skytt för standarden på gevärsskyttet i BEF var erkänt hög. Troligen den bästa i världen. Men vad hjälpte det när han ställdes mot oddsen 10:1 eller mer?

John Parr stupar, men ger sin kamrat andrum att fly undan med den viktiga informationen. Parr går till historien som den allra förste engelske soldat som dödas i Första världskriget.

Menige Parr har blivit en nästan ikonisk symbol för den lilla välutbildade professionella engelska arméns första möte med den betydligt större tyska värnpliktsarmén, den tyska ångvälten, i augusti 1914. Parr fick aldrig uppleva alla de 1900-talets fasor som det Stora Kriget hade i beredskap för dem som skulle utkämpa det; han slapp skyttegravar, giftgas, flygbombningar, trumeld, stridsvagnar och mekaniserad krigföring.

Han vilar nu på den vackra belgiska krigskyrkogården St Symphorien där han den 4 augusti 2914, på årsdagen av Englands inträde i kriget, fick storslaget besök av bl a premiärminister David Cameron, prins William och hertiginnan av Cambridge, Tysklands president Joachim Gauck, belgiska kungaparet och sin egen brorsdotterdotter Iris Hunt. Det var en vacker ceremoni.

John Parr grav
John Parrs grav (klicka för större bild)

John Parr är inte ensam på den stora krigskyrkogården. Verkligen inte. Och med en storslagen symbolik har det slumpat sig så att i en grav alldeles intill ligger den engelske soldat som hade det sorgliga ödet att vara den allra siste engelske soldat som dödades i kriget. Möjligen ett än mer tragiskt öde.

Kl 09.30 på förmiddagen den 11 november 1918 stupade menige George Edwin Ellison (1878-1918) vid Mons, inte långt från den plats där John Parr stupat fyra år tidigare. Med bara knappa 90 minuter kvar av världskriget träffas Ellison dödligt i huvudet av en tysk prickskytts kula. Men den 40-årige Ellisons känslor den sista dagen i livet måste ha varit helt annorlunda än 17-årige Parrs.

Ellison hade också varit med från början. Ja redan då i augusti 1914 när John Parr stupade. Och han hade klarat sig genom alla de obeskrivliga fasor, de slag som var det Första världskriget. Han klarade sig genom dem alla bara för att stupa den allra sista dagen. Det är som i Remarques ”På västfronten intet nytt” där huvudpersonen stupar i krigets absoluta slutskede efter att ha klarat sig genom otaliga faror.

Private-George-E-Ellison

Där vilar de nu mitt emot varandra, den förste och den siste. Fem meter grönt kyrkogårdsgräs och den ohyggliga summan av 700 000 stupade engelska soldater skiljer dem åt. De två män som hade de tragiska ödena att vara de första respektive sista offren. De meniga soldaterna, den verkliga kanonmaten. Det Stora Krigets ultimata offer.

Graves-of-the-first-last-British-soldiers-to-die-in-World-War-One
På krigskyrkogården St Symphorien – John Parrs grav direkt till vänster i bild och George E Ellisons mitt emot längst till höger i bild. En märklig och fullkomligt slumpartad symbolik (klicka för större bild).

British+Royals+Visit+St+Symphorien
Celebert besök på St Symphorien 4 augusti 2014 – engelska och belgiska kungligheter med premiärminister David Cameron (i samspråk med prins Harry) i andra ledet


”Line of fire”, en utmärkt engelsk dokumentär om BEF i augusti 1914 och deras första slag vid Mons i Belgien

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: