Exit – Brasse Brännström, min gamle favorit

Jag satt på en restaurang i Stockholm när jag igårkväll nåddes av den sorgliga nyheten att Brasse Brännström inte längre finns med oss. Den glada stämning jag befunnit mig i dippade och jag drog ett par djupa andetag. Nej, nej, nej vad sorgligt!

Skönt att det åtminstone inte denna gång fanns de där tragiska ingredienserna av självmord och missbruk med i bilden. Men Brasse var bara 69 år gammal ändå. Det är helt enkelt för tidigt. Det gör mig ont att det måste sluta nu, i förtid, även om orsakerna var mer naturliga.

På thai-restaurangen gled mina tankar iväg från det stora sällskap jag satt med. Jag försjönk i ett mer introvert tillstånd och tankarna tog mig långt bort. Jag tänkte på Brasse, på 70-tal och barndom… Jag tänkte förstås först på ”Fem myror….”.

Magnus hade sin speciella, frustrerade, beskäftiga och inte helt tacksamma (med nödvändiga) roll att spela. Eva var den kloka och vuxna av de tre; hon höll ordning på killarna. Men Brasse med sina infall, skratt, sitt minspel och (förstås!) lattjolajbanlåda var självklart den som i högsta grad vann mitt hjärta! Jag gillade verkligen Brasse.

Lars Erik ”Brasse” Brännström (1945-2014)

Brasses värme, ödmjukhet och sköna humor nådde fram förbi och genom TV-rutan och hela vägen till mitt hjärta. Brasse berörde mig. På nåt sätt känns det som att jag faktiskt träffat honom och pratat med honom. Vilket jag aldrig gjorde.

Om jag ska peka på nån svensk TV-personlighet som allra mest personifierade mina lågstadie- och mellanstadieår så skulle jag säga Brasse Brännström. Det är så här i efterhand väldigt tydligt för mig. Om Beppe Wolgers var före så var det Brasse som tog över stafettpinnen vid 70-talets mitt och hade den ända till slutet av detta barndomsdecennium. Jag har också lyssnat väldigt, väldigt mycket på ”Varning för barn”. Det är så många av de dialogerna som etsat sig fast i minnet nästan ordagrant.

Ja Brasse var verkligen närvarande i mitt liv under de här åren. Närvarande och viktig. Jag kände mig själv för det mesta som Magnus-typen, men ville hela tiden vara mer som Brasse. Förstås. Så kan jag beskriva det. För så var det.

Magnus och Brasse, ”Varning för barn”, 1977

Du är saknad nu Brasse! Det var väldigt tråkigt att höra att du inte är med oss längre. Och allra mest vill jag tacka dig för all den positiva, snälla och genuint goda inspiration du bjudit på. Den bär jag alltid med mig! För den är nu en del av mig.

Annons