Arkiv för september, 2014

Berättelsen om estoniablommorna

Posted in Vardagligt with tags , , , , , on 28 september, 2014 by japetus

Jag är på väg hem från jobbet torsdagen den 28 september 1995. En alldeles vanlig höstdag i mitt 27-åriga liv. Sent i september. Jag jobbar ganska mycket, är väldigt engagerad i mitt första fasta jobb på den upphovsrättsliga organisationen BONUS.

Jag har åkt från kontoret vid Sandhamnsgatan 81 på Gärdet, t-banetåget glider nu över Tranebergsbron och jag gör mig som vanligt redo för att kliva av vid Alviks station. Jag sitter längst bak i tåget för att gå ut mot utgången vid Tranebergsvägen och via den vidare ned mot min andrahandslägenhet på Svartviksvägen 23 nära småbåtshamnen i Traneberg. Det är en tidig kväll ungefär som denna, mörkret faller och det är en lätt fuktig höstkänsla i luften.

Huset jag bor i är en alldeles vanlig 50-talsskapelse i tre våningar, men fasaden är vit till skillnad från de kringliggande beiga husen. Under sommaren som gått har jag kunnat sitta ute på balkongen och äta frukost med utsikt över Ulvsundasjön och Fredhäll på andra sidan vattnet; nere i småbåtshamnen har ljuden av vinden i segelbåtarnas rigger skapat en mysig atmosfär. Jag trivs i min lilla lägenhet på knappa 40 kvadrat.

Utsikten mot småbåtshamnen
Utsikten från balkongen på Svartviksvägen 23, sommaren 1995

Men när jag kommer in i trapphuset och går en trappa upp med nycklarna i handen får jag se något speciellt denna kväll. En alldeles ovanligt stor blomsterkvast står utanför min dörr och jag blir naturligtvis både glad och överraskad. Vem kan ha velat överraska mig så här? Vad kan det vara frågan om?

Utsikt mot svartviksvägen 23
Utsikt mot ”mitt” vita trevåningshus på Svartviksvägen 23, småbåtshamnen just nedanför

När jag tittar på kortet som medföljt den omfångsrika buketten ser jag dock snabbt att inget stämmer. Blommorna är tyvärr inte alls till mig. Med en lätt snopen känsla låser jag upp dörren, tänder i den mörka lägenheten och slår mig ned vid bordet för att titta närmare på kortet. Klockan är strax före 18.00 så jag, vän av ordning, ringer upp blomsteraffären och frågar om de är medvetna om att det levererat en jättebukett till helt fel adress. Det verkar de inte vara. Inte heller har de nån möjlighet att ta hand om blommorna.

Den storslagna buketten ska till en person på Svartviksslingan 23 och jag vet att det ligger i Minneberg, några hundra meter bort från Traneberg där jag nu sitter. Hur kunde blomsterbudet göra en sån miss? Inte ett rätt, så när som på att början på adressen stämde. För ett försvinnande kort ögonblick överväger jag att behålla blommorna, de doftar gott, men den tanken slår jag snabbt ur hågen. Så kan jag inte göra.

Blombuketten är så stor. Det måste vara något speciellt och alldeles extra viktigt. Blommorna måste fram, någon måste leverera dem. Och någon… Ja det är förstås jag!

Ingen idé att ta sig skorna och hänga av jackan. Jag lämnar min bruna svinlädersportfölj (en 27-årspresent jag fortfarande har kvar) och låser bakom mig. I det ljumma höstmörkret går jag längs Svartvikssvägen som rundar udden med de vackra pilträden och blir Svartviksslingan och befinner mig så i nybyggda Minneberg. För när denna berättelse utspelar sig är Minneberg ganska nybyggt, inflytt från hösten 1987 och framåt.

Svartviksvägen strandpromenaden
Strandpromenaden längs Svartviksvägen i sommartid,  runt udden på andra sidan ligger Svartviksslingan och Minneberg

Jag hittar snart nr 23, men dörren är låst. Väldigt låst. Funderar på att ställa blommorna utanför, men det känns inte bra. Vill kompensera för blomsterbudets nonchalans. Blommorna ska fram! Jag börjar gå runt det stora flerfamiljshuset. Snart ser jag att det lyser i ett fönster på bottenvåningen. Kan det vara min räddning?

Tur att jag är lång. Så lång att jag kan titta in i fönstret som sitter ganska högt och se människor i möte runt ett bord. Ser ut som ett styrelsemöte i en bostadsrättsförening. Och det är precis vad det är. Jag knackar på och blir snart insläppt i lokalen. Jag förklarar mitt ärende och håller upp den stora blomsterbuketten och berättar vem den ska till.

Det blir alldeles tyst i möteslokalen. Styrelsemedlemmarna tittar ett ögonblick på varandra och ingen säger något. Kvinnan som släppt in mig bryter sedan tystnaden: ”Estonia… Hon förlorade sin man på Estonia…” 

estonia
M/S Estonia 1994. Foto Marko Stampehl, från Mikael Asklanders samling.

Då inser jag att det är ettårsdagen av Estoniakatastrofen och fattar snabbt sammanhanget… Jag inser hur extra rätt det var av mig att verkligen se till att blommorna nådde fram. När jag får frågan av styrelsemedlemmarna om de ska ta hand om blommorna åt mig så jag slipper själv avböjer jag. Har jag kommit ända hit vill jag definitivt överlämna buketten själv.

Så jag andas in djupt, går upp en trappa och ringer på dörren. Efter en kort stund öppnas dörren av en liten medelålders dam. Jag förklarar att blommorna hamnat fel, men är till henne och att det känns bra att få överlämna dem. Varsågod!   

Jag kan se att hon inte är långt ifrån gråten. Jag ler så omtänksamt och vänligt jag kan och säger varsågod en gång till. Hon tackar så hemskt mycket för min omtanke, drar igen dörren bakom sig och försvinner. Kvar står jag med en väldigt fin känsla inom mig. Samtidigt som hela upplevelsen känns sorglig.

Men det är ändå med en god känsla av att ha gjort en riktigt god gärning som jag i mörkret sedan går tillbaka mot min andrahandslägenhet i Traneberg på andra sidan udden. Jag har behagliga Karl-Bertil vibbar inom mig och ler för mig själv.  Det är nästan 20 år sedan, men jag minns det alldeles precis. Blommorna och hälsningarna nådde fram och det var verkligen något alldeles speciellt.

Jag tänkte också på själva färjan Estonia som tidigare hade hetat Viking Sally då jag 1980 åkt med henne och lyckats göra highscore på arkadspelet Space Invaders inför en stor grupp människor som samlats runt omkring mig. Ett mycket stolt ögonblick i mitt då 12-åriga liv.

Jag såg också Estonia många år sendare nere i Värtahamnen från jobbet och minns även morgonen efter olyckan väl. Den morgonen då hon inte låg vid kajen som hon borde ha gjort. Förvirringen och förstämningen i morgon-TV soffan när det först inte gick att förstå vad det var som hade hänt. Varför var stämningen så konstig? Jag minns det tydligt.

Viking Sally
M/S Viking Sally vid Stadsgårdsterminalen i Stockholm 1989

Jag minns också strömmen av människor och bilar som passerade vårt kontor på Sandhamnsgatan i STIM-huset på väg ned mot Estlines lokaler i Värtahamnen. Det var en ljus och klar septemberdag för 20 år sedan.

Estonia har förblivit ett nationellt trauma och frustrationen över att de döda aldrig togs upp finns kvar bland de efterlevande. I Anders Jallais böcker dyker Anton Modin själv med risk för sitt eget liv ned till färjan för att hämta upp sina nära och kära ur hytten. Det är starkt. Det är frustrerande. Ännu.

Om tidsresor och en makalös berättelse – 11.22.63 av Stephen King

Posted in Litteratur with tags , , , on 24 september, 2014 by japetus

Jag läser just nu en helt makalöst välskriven och fascinerande bok. Åhh… Det var längesen jag läste något som så fullständigt grep tag i mig och höll mig fången. För just så bra upplever jag att Stephen Kings11.22.63 är – och då har jag inte ens ännu läst ut den…

Jag är halvvägs nu och bara måste få skriva av mig. Så jag lägger undan boken för en stund för att berätta om detta för er…

~  ~  ~

Stephen King har tidigare i sitt författarskap laborerat och lekt med olika modeller för tidsresor. Och han har gjort det riktigt bra. Inte minst i ”Dark Tower”-serien som jag läste för några år sedan. Här lyfter han detta hantverk till helt nya nivåer. Romanens historiska miljöbeskrivningar är så levande och livfulla att jag t o m drömt om dem på nätterna.

Det känns som att den här boken på något vis lyckas väva sig in i mitt liv så till den milda grad att jag på nåt subtilt sätt får känslan av att handlingen samtidigt nästan pågår parallellt. Ord, fraser, bilder, situationer hämtade ur berättelsen tycks plötsligt finns runt omkring mig. King är en så otroligt skicklig författare att han säkert vid det här laget, 40 år in i sitt författarskap, hittat såna metoder. Naturligtvis är det också så att ”you see what you’re looking for”, inte så konstigt att jag just nu reagerar på allt som påminner om boken.

112263 King
Omslaget till den engelska pocketversionen av boken jag nu läser

Vad handlar boken om då? Jo om den 36-årig engelskläraren Jake Epping i Maine, USA (Var annars när det handlar om en King-roman!) som av sin döende vän Al får ett mycket märkligt uppdrag. An offer he can’t refuse. Vännen har inne i ett förråd på sin restaurang (Al’s diner) av en slump hittat en port till det förflutna. Kliver man genom porten och ut på andra sidan är klockan 11.58 den nionde september 1958. Varje gång. Detta förklarar bl a vännens möjlighet att hålla så låga priser på sina hamburgare – han köper ju köttet till 50-talspris.

Men vännen Al har betydligt större planer än så. Efter att under en längre tid utforskat tidsportens funktionalitet och konsekvenser inser han att detta skulle kunna ge möjligheter att verkligen göra något fantastiskt. Att försöka förändra historien. Att faktiskt försöka förändra världen till det bättre. Att stoppa den serbiske mördaren Princip i Sarajevo, jag tidigare berättat om, eller Adolf Hitler, konstaterar Al i boken, är ju dock tyvärr försent. Tyvärr! Men det finns andra watershed moments i historien inom räckhåll… Kennedymordet…

Hur skulle inte världen ha kunnat förändras om president Kennedy inte blivit mördad i Dallas den 22 november 1963? Kanske hade vi sluppit Vietnamkriget? Kanske hade rasfrågan kunnat hanteras på ett bättre sätt och Martin Luther King aldrig blivit mördad? Tanken svindlar.

11-22-63 inbunden
Omslaget till den inbundna versionen av boken

Läsare av den här bloggen känner till hur fascinerad jag är av kontrafaktiska resonemang och tankar kring alternativ historia. Jag har också tidigare skrivit om Kennedymordet. Klart att den här boken träffar mig mitt i hjärtat – och hjärnan.

Kanske berör boken också mig litet extra genom det liv jag kommit att leva? Ett liv då jag i långa perioder levt ensam som singel och ofta känt mig som en betraktare av min omvärld. Lätt distanserad. Det är väldigt nära den känsla som boken så rasande suggestivt återskapar när den berättar om Jakes liv i det förflutna.

Men eftersom Al nu är svårt sjuk kan han inte längre klara detta uppdrag. Därför har han invigt Jake i denna gigantiska hemlighet. Och Jake tar efter viss berättigad tvekan på sig uppdraget att gå igenom tidsporten och göra hela resan från september 1958 fram till november 1963 för att försöka rädda presidentens liv. Han måste leva fem år i dåtiden för att ta sig fram till den händelse och den person han ska stoppa – Lee Harvey Oswald (Om det nu är han??).

Det blir  också plötsligt, mitt i läsningen, uppenbart för mig varför boken känns så lockande. Det här är ju precis vad jag skulle vilja göra just nu… Försvinna genom tidsporten och få åstadkomma någonting riktigt stort och viktigt som omväxling.

Men detta stora och viktiga uppdrag visar sig inte vara så lätt som man kanske först kan tro, av flera skäl. Trots att han har facit till så mycket om vad som ska hända och att han har lätt att vinna i olika betting-sammanhang. Fast han får ju inte vinna för ofta; det kan vara farligt, livsfarligt. Det gäller också att inte sticka ut och verka för ”konstig”. Bara hans sätt att uttrycka sig kan ibland skapa problem. Boken skildrar detta på ett utomordentligt skickligt sätt.

Als diner
Al’s diner i 50-talsskepnad

Det finns inga genvägar framåt i tiden och ingen fast forward-funktion. Han måste leva fem hela år i det förflutna. I all sin otrolighet är boken på samma gång oerhört realistisk. Men det är som om själva tillvaron bjuder motstånd även mot de minsta förändringar och lägger oväntat många hinder i vägen. Det är som att historien inte vill bli ändrad. Det gäller också för Jake att ta hänsyn till ”fjärilseffekten”, att allt vi gör, även de till synes minsta vägval, får framtida konsekvenser som vi inte ens kan ana. Och som vännen Al tidigare upptäckt, ju större förändring du försöker åstadkomma, desto större motstånd kommer du att möta…

kennedy lives-stephen-kings-11_22_63

What if?! Tanken svindlar…

Boken ställer en mängd högintressanta frågor om etiska vägval i livet och dess konsekvenser. Vad skulle jag göra om jag kunde resa tillbaka i tiden? Vad skulle jag vilja förändra? Är det rätt att begå ett eller flera mord för att förhindra ett krig och rädda tiotusentals andra liv? Och vad gör man när man blir hopplöst förälskad i en 50-talstjej? Kan man gå tillbaka genom tidsporten då? Kan man bara lämna allt? Var hör man hemma?

Als diner idag
Al’s diner idag

Stephen King lyckas skapa en helt makalös närvarokänsla i de miljöer han skildrar. Det känns verkligen som att vara med, där och då. Tidsresan är så levande och realistiskt skildrad att jag känner precis hur en root beer ska smaka 1958, och med en fantasirikedom som får mig att bli alldeles knäsvag. Och drömma om miljöerna och handlingen. Det är både behagligt och läskigt på samma gång.

Detta är dock ingen skräckskildring, som så många av Kings tidigare böcker, men det är tydligt hur duktig han är på att skapa olika psykologiska stämningar. Mycket suggestivt. Som ni märker är jag alldeles tagen av boken. Och den är, som sagt, inte slut än.

Boken är också en fantastiskt initierad tidsskildring av USA i sent 50-tal och tidigt 60-tal. Där finns den naiva framtidstron, en oskuldsfull godtrogenhet som bara 10 år senare inte längre fanns, men även den förfärliga rasism som då var så mycket tydligare och mer plågsamt uppenbar. King har också jobbat med research för boken i flera år, intervjuat många forskare och läst en enorm mängd böcker. Jag är som ni märker mycket imponerad av resultatet.

Ok… Nu måste jag läsa vidare… Kan inte slita mig längre från den här boken… Återkommer när jag läst ut den.

~  ~  ~

– Men om jag nu plötsligt bara försvinner så kan ni ju gissa vad som hänt mig. Antagligen har jag försvunnit in i någon tidsport och valt att inte återvända. Om jag blir allt för galen av boken får ni väl tillkalla männen i vita rockar…

Als diner the gate
Genom dörren – Jake är på väg att ta steget genom tidsporten och möta det förflutna för att förändra framtiden…
Jag hade kunnat läsa den här berättelsen redan 1993 och blivit helt fascinerad – inte minst genom allt jag då skrev om ”Japetus Öga”, det som 15 år senare skulle bli denna blogg…


Stephen King berättar om sin bok ”11.22.63

En snygg och fantasieggande webbplats om boken.

Höstdagjämningen 2014 – sammanföll med första höstdagen

Posted in Natur och årstider with tags , , on 23 september, 2014 by japetus

Väderomslag. Höstdagjämning. Början på inomhussäsongen.

Det brukar komma en tydlig punkt då hösten definitivt gör sig tydlig och närvarande. De kraftiga regnen i söndags och kylan och regnet på måndagmorgonen blev för mig årets definitiva vändpunkt.

Idag tisdag är det den 23 september och även höstdagjämningen. Det är åter dags att citera Uffe Lundell och konstatera att hösten kommit till stan.

”I parken där ungarna lekte
och jagade runt hela dan,
där krattar man undan sommarn.
Hösten har kommit till stan…”

Det är bara att vara tacksam för allt behagligt väder vi haft denna sommar och nu långt in i september. Allt är i sin ordning att det nu blivit höst.

Höstdagjämning

Låt oss lära oss politisk sisu av Finland – dags att samarbeta över blockgränserna!

Posted in Personlig kommentar, politik on 16 september, 2014 by japetus

Efter söndagens splittrade valresultat har Sverige hamnat i en mycket besvärlig parlamentarisk situation. Det tycks nästan omöjligt att få till en regeringsfähig konstellation med möjlighet att ta ansvar för landets styre den kommande mandatperioden. Ja om man inte inkluderar SD. Och det önskar ju inget av de övriga demokratiska partierna.
Vad göra?

Nu måste vi lära av Finland som länge varit duktiga på att hitta breda demokratiska samlingslösningar när landet hotats av fara. Det är en mycket oroande situation som Sverige hamnat i och vår demokrati är utmanad och hotad av dunkla krafter.

I Sverige kunde vi under Andra världskrigets stora yttre hot och tryck bilda en samlingsregering, men efter detta har det inte förekommit. Kanske inte heller behövts. Förrän nu!

IMG_2267.JPG
Den svenska samlingsregeringen med statsminister Per-Albin Hansson 1943

Nu måste de demokratiska krafterna i Sverige börja samarbeta! Nu behöver vi politisk sisu och demokratisk handlingskraft! Låt oss lära av Finland!

Mannen som avgjorde vid Marne, 9 september 1914

Posted in Historia with tags , , , , , , on 9 september, 2014 by japetus

Den 45-årige mannen i bilen som rullar västerut genom Luxemburg på väg mot Frankrike är ute på sitt livs uppdrag. Troligen det viktigaste i hela världen just precis då. Det som ska göra honom känd i historien. Det är en med dåtida mått mycket lång bilresa. Det är uppenbart att han förstår att uppdraget är viktigt, men han kan omöjligen föreställa sig konsekvenserna. Vad som ska komma ut av det som nu är på gång att ske.

Överstelöjtnant Richard Hentsch sändes iväg som den tyske generalstabschefen Helmuth von Moltkes personlige sändebud för att ta reda på vad som egentligen händer vid fronten. Sambandet mellan den tyska generalstaben, som etablerat sig i Luxemburg, och de tyska arméerna nu långt inne i Frankrike är bristfällig. Generalöverste von Moltke är en nervöst lagd och orolig person. Hans ansvar är också enormt. Vilka exakta instruktioner han gav sitt sändebud Hentsch vet vi inte för de var muntliga. Men den relativt juniore Hentsch har fått sin högste chefs fullmakt att fatta beslut på plats.

Jag kan föreställa mig att Hentsch är full av funderingar och frågor där han sitter i den bil som i ca 40-50 km/h, en rasande hastighet för hundra år sen, är på väg mot fronten i väster. Hur går det egentligen med framryckningen? Är flankerna säkra? Hur ska det gå? Hur ska vi göra nu? Kommer vi att klara det? Det finns anledning till oro, inte bara för en nervöst lagd generalstabschef som von Moltke.

Under den fem veckor långa och snabba tyska framryckningen har nu slutligen en ca 30 km bred lucka uppstått mellan de Första och Andra tyska arméerna. Man har tappat kontakten och har därför inte längre säkra flanker under den sista framryckningen mot Paris. Det är inte enligt planerna och absolut inte enligt Schlieffenplanen.

I den här luckan mellan de två tyska arméerna återfinns de historiska namnen på floderna Marne och Ourcq. Det är inte bara de allierades nerver som börjar bli väldigt spända i det här läget. Håller den perfekta tyska anfallsplanen till slut på att spricka så nära målet?

Richard_Hentsch
Oberstleutnant Richard Hentsch (1869-1918)

Andra arméns chef general Karl von Bülow blir mer och mer orolig och upplever att hans position är farligt utsatt. Oron sprider sig uppåt i den tyska ledningens befälsordning. Den 8 september 1914 sänder så den alltmer nervöse generalstabschefen Helmuth von Moltke iväg sitt personliga sändebud till fronten för att på plats kunna bedöma situationen.

Detta sändebud är alltså befullmäktigad av den högsta tyska arméledningen att fatta beslut i denna som det skulle komma att visa för kriget avgörande fråga. Hans uppdrag är obegripligt viktigt. Och otacksamt, som det skulle komma att visa sig.

Battle_of_the_Marne_9 September 1914
Läget på Västfronten den 9 september 1914 (klicka för större bild)

Och Hentsch gör den 9 september, på plats, samma bedömning som von Bülow och rekommenderar reträtt. Han spelar på säkerhet, inte chans. Med sin snabba bil reser han nu mellan de tyska arméernas staber och ger samma order. Nyheten om att allierade förband, som varit på flykt i fem veckor nu rör sig framåt i luckan mellan de två tyska arméerna på den tyska högerflygeln, Schlieffenplanens kärnpunkt, gör honom oroad.

Kommer de allierade att plötsligt kunna inringa tyska Första armén? En katastrof kan vara under uppseglande. Därför kommer nu den historiska ordern att avbryta den tyska framryckningen.

Så händer det, von Bülows Andra tyska armé bromsar upp och börjar sedan dra sig tillbaka. Då har general Alexander von Klucks Första armé längst ut på högerflanken inget val utan måste följa efter. Under de kommande fem dygnen drar sig de båda tyska arméerna tillbaka från Marne till floden Aisne. Undret vid Marne är ett faktum. De franska taxibilarna, som i samma ilfart men i motsatt riktning mot Hentsch, har gått till historien för att ha levererat de franska soldaterna till den punkt där de bäst behövdes för att bromsa och oroa tyskarna.

Med vid Marne fanns också den engelska expeditionsstyrkan som jag tidigare berättat om här i bloggen. Deras långa reträtt efter striden vid Mons den 23 augusti hade här avbrutits i ett lyckat historiskt motanfall med perfekt timing. Ett motanfall som oroade tyskarna.

För oroade blev de, både Moltke, Hentsch och von Bülow. Generalstabschefen Helmuth von Moltke blev så oroad att han till slut fick ett nervöst sammanbrott och tvingades avgå från sin post.

Von Moltke
Generaloberst Helmuth Johann Ludwig von Moltke (1848-1916)

Resultatet var en strategisk reträtt för de dittills framgångsrika tyska arméerna. Slutet på den inledande tyska offensiven i väster. Slutet på det rörliga kriget. Den varma segerrusiga sommaren skulle övergå i en svalare nyktrare höst som först bjöd på kapplöpningen mot havet och sedan låsningen på Västfronten från Schweiz till kanalkusten som skulle bestå i fyra långa år. Dödläget på Västfronten.

Det har sagts att både Hentsch och von Bülow tenderade att luta åt det pessimistiska hållet i sitt beslutsfattande. Alexander von Kluck anklagade också mycket riktigt Hentsch för att ha berövat honom och Tyskland segern. En bekväm ståndpunkt i efterhand. En intern utredning gjorde också Hentsch till syndabock för det felaktiga beslutet att avbryta anfallet. Efterhandskonstruktioner av dåliga förlorare.

Det fanns många orsaker till att det gick som det gick för tyskarna. Schlieffenplanen hade inte följts, högerflygeln blev genom Moltkes diversioner inte nog stark när det gällde på slutet framför Paris. Det ryska anfallet på östfronten hade lockat bort en tysk armékår från väst till öst. Ytterligare trupp hade flyttats söderut för att stoppa den franska offensiven och det bidrog.

Detta gjorde att den viktiga tyska högerflygeln till sist blev för svag när det gällde. De saknade divisionerna kunde ha täckt upp i den ödesdigra luckan. Men de fanns inte längre där då den första veckan i september 1914. Den fransk-ryska pakten hade gjort sin nytta. Den bidrog till att försvaga tyskarnas avgörande anfall. Bidrog till att blåsa av anfallet vid Marne. Bidrog till att avgöra det Första Världskriget.

Demokrati med fri- och allmän rösträtt är ingen självklarhet

Posted in Personlig kommentar with tags , , on 7 september, 2014 by japetus

Idag gjorde jag något något riktigt viktigt och bra. Jag röstade. Någonting som tyvärr ännu inte är självklart i alltför många länder välden över.

Kartan här under visar statusen där blått är äkta demokratier, de gröna är demokratier med anmärkningar, de gula är hybridregimer och de röda är renodlat auktoritära diktaturer.

Democracy_Index

Den röda klicken närmast Sverige är förstås Vitryssland, ett stycke konserverat Sovjetunionen; en märklig och olustig anakronism. På ungefär samma avstånd ligger den stora gula landmassa som är Vladimir Putins Ryssland; i sanning en hybrid mellan diktatur och skendemokrati.

Att rösta och kunna få välja fritt mellan olika reella, realistiska alternativ är ingen självklarhet. Så nyttja din demokratiska rättighet och möjlighet – gå och rösta!