Mannen som avgjorde vid Marne, 9 september 1914

Den 45-årige mannen i bilen som rullar västerut genom Luxemburg på väg mot Frankrike är ute på sitt livs uppdrag. Troligen det viktigaste i hela världen just precis då. Det som ska göra honom känd i historien. Det är en med dåtida mått mycket lång bilresa. Det är uppenbart att han förstår att uppdraget är viktigt, men han kan omöjligen föreställa sig konsekvenserna. Vad som ska komma ut av det som nu är på gång att ske.

Överstelöjtnant Richard Hentsch sändes iväg som den tyske generalstabschefen Helmuth von Moltkes personlige sändebud för att ta reda på vad som egentligen händer vid fronten. Sambandet mellan den tyska generalstaben, som etablerat sig i Luxemburg, och de tyska arméerna nu långt inne i Frankrike är bristfällig. Generalöverste von Moltke är en nervöst lagd och orolig person. Hans ansvar är också enormt. Vilka exakta instruktioner han gav sitt sändebud Hentsch vet vi inte för de var muntliga. Men den relativt juniore Hentsch har fått sin högste chefs fullmakt att fatta beslut på plats.

Jag kan föreställa mig att Hentsch är full av funderingar och frågor där han sitter i den bil som i ca 40-50 km/h, en rasande hastighet för hundra år sen, är på väg mot fronten i väster. Hur går det egentligen med framryckningen? Är flankerna säkra? Hur ska det gå? Hur ska vi göra nu? Kommer vi att klara det? Det finns anledning till oro, inte bara för en nervöst lagd generalstabschef som von Moltke.

Under den fem veckor långa och snabba tyska framryckningen har nu slutligen en ca 30 km bred lucka uppstått mellan de Första och Andra tyska arméerna. Man har tappat kontakten och har därför inte längre säkra flanker under den sista framryckningen mot Paris. Det är inte enligt planerna och absolut inte enligt Schlieffenplanen.

I den här luckan mellan de två tyska arméerna återfinns de historiska namnen på floderna Marne och Ourcq. Det är inte bara de allierades nerver som börjar bli väldigt spända i det här läget. Håller den perfekta tyska anfallsplanen till slut på att spricka så nära målet?

Richard_Hentsch
Oberstleutnant Richard Hentsch (1869-1918)

Andra arméns chef general Karl von Bülow blir mer och mer orolig och upplever att hans position är farligt utsatt. Oron sprider sig uppåt i den tyska ledningens befälsordning. Den 8 september 1914 sänder så den alltmer nervöse generalstabschefen Helmuth von Moltke iväg sitt personliga sändebud till fronten för att på plats kunna bedöma situationen.

Detta sändebud är alltså befullmäktigad av den högsta tyska arméledningen att fatta beslut i denna som det skulle komma att visa för kriget avgörande fråga. Hans uppdrag är obegripligt viktigt. Och otacksamt, som det skulle komma att visa sig.

Battle_of_the_Marne_9 September 1914
Läget på Västfronten den 9 september 1914 (klicka för större bild)

Och Hentsch gör den 9 september, på plats, samma bedömning som von Bülow och rekommenderar reträtt. Han spelar på säkerhet, inte chans. Med sin snabba bil reser han nu mellan de tyska arméernas staber och ger samma order. Nyheten om att allierade förband, som varit på flykt i fem veckor nu rör sig framåt i luckan mellan de två tyska arméerna på den tyska högerflygeln, Schlieffenplanens kärnpunkt, gör honom oroad.

Kommer de allierade att plötsligt kunna inringa tyska Första armén? En katastrof kan vara under uppseglande. Därför kommer nu den historiska ordern att avbryta den tyska framryckningen.

Så händer det, von Bülows Andra tyska armé bromsar upp och börjar sedan dra sig tillbaka. Då har general Alexander von Klucks Första armé längst ut på högerflanken inget val utan måste följa efter. Under de kommande fem dygnen drar sig de båda tyska arméerna tillbaka från Marne till floden Aisne. Undret vid Marne är ett faktum. De franska taxibilarna, som i samma ilfart men i motsatt riktning mot Hentsch, har gått till historien för att ha levererat de franska soldaterna till den punkt där de bäst behövdes för att bromsa och oroa tyskarna.

Med vid Marne fanns också den engelska expeditionsstyrkan som jag tidigare berättat om här i bloggen. Deras långa reträtt efter striden vid Mons den 23 augusti hade här avbrutits i ett lyckat historiskt motanfall med perfekt timing. Ett motanfall som oroade tyskarna.

För oroade blev de, både Moltke, Hentsch och von Bülow. Generalstabschefen Helmuth von Moltke blev så oroad att han till slut fick ett nervöst sammanbrott och tvingades avgå från sin post.

Von Moltke
Generaloberst Helmuth Johann Ludwig von Moltke (1848-1916)

Resultatet var en strategisk reträtt för de dittills framgångsrika tyska arméerna. Slutet på den inledande tyska offensiven i väster. Slutet på det rörliga kriget. Den varma segerrusiga sommaren skulle övergå i en svalare nyktrare höst som först bjöd på kapplöpningen mot havet och sedan låsningen på Västfronten från Schweiz till kanalkusten som skulle bestå i fyra långa år. Dödläget på Västfronten.

Det har sagts att både Hentsch och von Bülow tenderade att luta åt det pessimistiska hållet i sitt beslutsfattande. Alexander von Kluck anklagade också mycket riktigt Hentsch för att ha berövat honom och Tyskland segern. En bekväm ståndpunkt i efterhand. En intern utredning gjorde också Hentsch till syndabock för det felaktiga beslutet att avbryta anfallet. Efterhandskonstruktioner av dåliga förlorare.

Det fanns många orsaker till att det gick som det gick för tyskarna. Schlieffenplanen hade inte följts, högerflygeln blev genom Moltkes diversioner inte nog stark när det gällde på slutet framför Paris. Det ryska anfallet på östfronten hade lockat bort en tysk armékår från väst till öst. Ytterligare trupp hade flyttats söderut för att stoppa den franska offensiven och det bidrog.

Detta gjorde att den viktiga tyska högerflygeln till sist blev för svag när det gällde. De saknade divisionerna kunde ha täckt upp i den ödesdigra luckan. Men de fanns inte längre där då den första veckan i september 1914. Den fransk-ryska pakten hade gjort sin nytta. Den bidrog till att försvaga tyskarnas avgörande anfall. Bidrog till att blåsa av anfallet vid Marne. Bidrog till att avgöra det Första Världskriget.

2 svar to “Mannen som avgjorde vid Marne, 9 september 1914”

  1. ”Efterhandskonstruktioner av dåliga förlorare.” Hur som helst så var ju enda chansen att vinna att fortsätta anfallet. En reträtt innebar ju att de hade förlorat.

    • Hej Sören,
      vad trevligt att du läst min blogg! Jag tror du missförstod vad jag menade. Ja enda chansen att vinna kriget då 1914 var förstås att fortsätta anfallet. Jag upplevde det just som ”efterhandskonstruktioner av dåliga förlorare” när den stackars Hentsch, som haft ett av 1900-talshistoriens mer otacksamma uppdrag, fick bli syndabock i den tyska arméledningens interna utredning och genom von Klucks anklagelser. Där har du de dåliga förlorare jag syftade på.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: