Berättelsen om estoniablommorna

Jag är på väg hem från jobbet torsdagen den 28 september 1995. En alldeles vanlig höstdag i mitt 27-åriga liv. Sent i september. Jag jobbar ganska mycket, är väldigt engagerad i mitt första fasta jobb på den upphovsrättsliga organisationen BONUS.

Jag har åkt från kontoret vid Sandhamnsgatan 81 på Gärdet, t-banetåget glider nu över Tranebergsbron och jag gör mig som vanligt redo för att kliva av vid Alviks station. Jag sitter längst bak i tåget för att gå ut mot utgången vid Tranebergsvägen och via den vidare ned mot min andrahandslägenhet på Svartviksvägen 23 nära småbåtshamnen i Traneberg. Det är en tidig kväll ungefär som denna, mörkret faller och det är en lätt fuktig höstkänsla i luften.

Huset jag bor i är en alldeles vanlig 50-talsskapelse i tre våningar, men fasaden är vit till skillnad från de kringliggande beiga husen. Under sommaren som gått har jag kunnat sitta ute på balkongen och äta frukost med utsikt över Ulvsundasjön och Fredhäll på andra sidan vattnet; nere i småbåtshamnen har ljuden av vinden i segelbåtarnas rigger skapat en mysig atmosfär. Jag trivs i min lilla lägenhet på knappa 40 kvadrat.

Utsikten mot småbåtshamnen
Utsikten från balkongen på Svartviksvägen 23, sommaren 1995

Men när jag kommer in i trapphuset och går en trappa upp med nycklarna i handen får jag se något speciellt denna kväll. En alldeles ovanligt stor blomsterkvast står utanför min dörr och jag blir naturligtvis både glad och överraskad. Vem kan ha velat överraska mig så här? Vad kan det vara frågan om?

Utsikt mot svartviksvägen 23
Utsikt mot ”mitt” vita trevåningshus på Svartviksvägen 23, småbåtshamnen just nedanför

När jag tittar på kortet som medföljt den omfångsrika buketten ser jag dock snabbt att inget stämmer. Blommorna är tyvärr inte alls till mig. Med en lätt snopen känsla låser jag upp dörren, tänder i den mörka lägenheten och slår mig ned vid bordet för att titta närmare på kortet. Klockan är strax före 18.00 så jag, vän av ordning, ringer upp blomsteraffären och frågar om de är medvetna om att det levererat en jättebukett till helt fel adress. Det verkar de inte vara. Inte heller har de nån möjlighet att ta hand om blommorna.

Den storslagna buketten ska till en person på Svartviksslingan 23 och jag vet att det ligger i Minneberg, några hundra meter bort från Traneberg där jag nu sitter. Hur kunde blomsterbudet göra en sån miss? Inte ett rätt, så när som på att början på adressen stämde. För ett försvinnande kort ögonblick överväger jag att behålla blommorna, de doftar gott, men den tanken slår jag snabbt ur hågen. Så kan jag inte göra.

Blombuketten är så stor. Det måste vara något speciellt och alldeles extra viktigt. Blommorna måste fram, någon måste leverera dem. Och någon… Ja det är förstås jag!

Ingen idé att ta sig skorna och hänga av jackan. Jag lämnar min bruna svinlädersportfölj (en 27-årspresent jag fortfarande har kvar) och låser bakom mig. I det ljumma höstmörkret går jag längs Svartvikssvägen som rundar udden med de vackra pilträden och blir Svartviksslingan och befinner mig så i nybyggda Minneberg. För när denna berättelse utspelar sig är Minneberg ganska nybyggt, inflytt från hösten 1987 och framåt.

Svartviksvägen strandpromenaden
Strandpromenaden längs Svartviksvägen i sommartid,  runt udden på andra sidan ligger Svartviksslingan och Minneberg

Jag hittar snart nr 23, men dörren är låst. Väldigt låst. Funderar på att ställa blommorna utanför, men det känns inte bra. Vill kompensera för blomsterbudets nonchalans. Blommorna ska fram! Jag börjar gå runt det stora flerfamiljshuset. Snart ser jag att det lyser i ett fönster på bottenvåningen. Kan det vara min räddning?

Tur att jag är lång. Så lång att jag kan titta in i fönstret som sitter ganska högt och se människor i möte runt ett bord. Ser ut som ett styrelsemöte i en bostadsrättsförening. Och det är precis vad det är. Jag knackar på och blir snart insläppt i lokalen. Jag förklarar mitt ärende och håller upp den stora blomsterbuketten och berättar vem den ska till.

Det blir alldeles tyst i möteslokalen. Styrelsemedlemmarna tittar ett ögonblick på varandra och ingen säger något. Kvinnan som släppt in mig bryter sedan tystnaden: ”Estonia… Hon förlorade sin man på Estonia…” 

estonia
M/S Estonia 1994. Foto Marko Stampehl, från Mikael Asklanders samling.

Då inser jag att det är ettårsdagen av Estoniakatastrofen och fattar snabbt sammanhanget… Jag inser hur extra rätt det var av mig att verkligen se till att blommorna nådde fram. När jag får frågan av styrelsemedlemmarna om de ska ta hand om blommorna åt mig så jag slipper själv avböjer jag. Har jag kommit ända hit vill jag definitivt överlämna buketten själv.

Så jag andas in djupt, går upp en trappa och ringer på dörren. Efter en kort stund öppnas dörren av en liten medelålders dam. Jag förklarar att blommorna hamnat fel, men är till henne och att det känns bra att få överlämna dem. Varsågod!   

Jag kan se att hon inte är långt ifrån gråten. Jag ler så omtänksamt och vänligt jag kan och säger varsågod en gång till. Hon tackar så hemskt mycket för min omtanke, drar igen dörren bakom sig och försvinner. Kvar står jag med en väldigt fin känsla inom mig. Samtidigt som hela upplevelsen känns sorglig.

Men det är ändå med en god känsla av att ha gjort en riktigt god gärning som jag i mörkret sedan går tillbaka mot min andrahandslägenhet i Traneberg på andra sidan udden. Jag har behagliga Karl-Bertil vibbar inom mig och ler för mig själv.  Det är nästan 20 år sedan, men jag minns det alldeles precis. Blommorna och hälsningarna nådde fram och det var verkligen något alldeles speciellt.

Jag tänkte också på själva färjan Estonia som tidigare hade hetat Viking Sally då jag 1980 åkt med henne och lyckats göra highscore på arkadspelet Space Invaders inför en stor grupp människor som samlats runt omkring mig. Ett mycket stolt ögonblick i mitt då 12-åriga liv.

Jag såg också Estonia många år sendare nere i Värtahamnen från jobbet och minns även morgonen efter olyckan väl. Den morgonen då hon inte låg vid kajen som hon borde ha gjort. Förvirringen och förstämningen i morgon-TV soffan när det först inte gick att förstå vad det var som hade hänt. Varför var stämningen så konstig? Jag minns det tydligt.

Viking Sally
M/S Viking Sally vid Stadsgårdsterminalen i Stockholm 1989

Jag minns också strömmen av människor och bilar som passerade vårt kontor på Sandhamnsgatan i STIM-huset på väg ned mot Estlines lokaler i Värtahamnen. Det var en ljus och klar septemberdag för 20 år sedan.

Estonia har förblivit ett nationellt trauma och frustrationen över att de döda aldrig togs upp finns kvar bland de efterlevande. I Anders Jallais böcker dyker Anton Modin själv med risk för sitt eget liv ned till färjan för att hämta upp sina nära och kära ur hytten. Det är starkt. Det är frustrerande. Ännu.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: