Arkiv för oktober, 2014

Med Boeing 737-800/Primera Air till Canarias/Tenerife

Posted in Flyg, Resa with tags , , , , , , on 30 oktober, 2014 by japetus

Snart sags att resa söderut igen. Det vanliga enkla, korta upplägget då endast en vecka står till buds. Men ack vilken efterlängtad vecka det blir. Träning, mycket mat, bra böcker, meditation och strandpromenader. Och denna gång tillsammans med pappa, vilket var väldigt längesedan sist och därför känns extra bra att göra nu.

Det blir klassiska kanarieön Teneriffa denna gång. Det är verkligen tredje gången jag reser dit. 24 år sen första gången och 12 år sen förra gången. Vi anar här snabbt en 12-års periodicitet och ser det som ett gott tecken. Vad jag särskilt ser fram mot denna gång är ju att slutligen nå vulkanen Teides högsta topp.

Det gick inte i december 1990 när första försöket gjordes. Det var avstängt pga stora snömängder. El Teide är nästan 4 000 meter högt och Spaniens högsta berg.

Läsare av bloggen känner även till att det finns en återkommande tradition att beskriva flygplanstyper här. Jag vet att vi denna gång kommer att flyga med en Boeing 737-800, världens vanligaste trafikflygplan som jag beskrivit mer än en gång tidigare. Se här!

Boeing 737-800 Primera Air
En Primera Air Boeing 737-800 landar på Lanzarotes flygplats

Det är fråga om en riktig arbetshäst och jag ser som alltid fram mot flygturen och kommer inte missa att köra min traditionella tomatjuice och Tangerine Dream. Det ska helt enkelt bara vara så.

Boeing 737-800 in flight
En Boeing 737-800 in flight.

Och så var det detta med seatingen. Jag hävder ju fortsatt och bestämt att de bästa platserna i planet är bakom vänstra vingen, rad 22 eller längre bak, för siktens skull. För jag har ju också fortfarande inget emot att ta ett par foton under flygturen. Gärna då av Teide i samband med inflygningen.

sas_boeing_737-800-seating

Seating-konfigurering för en charter-version av Boeing 737-800.

 

Annonser

Dubbelt upp-lördag med Orup – krogshow och ”Så mycket bättre”

Posted in musik with tags , , , , , on 26 oktober, 2014 by japetus

Det är med en alldeles speciell känsla jag kliver över tröskeln till anrika Hamburger Börs, med 340 års kulturarv i väggarna, för att göra min krogshowsdebut. Många konsertlokaler i Stockholm har jag besökt, men aldrig tidigare denna. Aldrig tidigare krogshow.

Börsen är, liksom Nalen, ett stycke genuin svensk, stockholmsk musikhistoria och jag är nyfiken och förväntansfull när jag äntligen kommer hit till slut. Det är både min och Orups första krogshow. Jodå, han har ju satt upp en med Lena PH tidigare, men detta är hans första egna.

När jag tidigare i år läste om Orups kommande show ”Viva La Pop” och tänkte ”nu är det banne mig dags även för mig att gå på krogshow” så fanns det ändå nånting som kändes litet… Avvaktande. När jag smakade på ordet krogshow kändes en viss nyans av avvaktande bismak.

För mig som är van vid ståplats och alltid väljer det alternativet när så är möjligt har det känts aningens stelt och litet gubbigt, kanske t o m brackigt, att sitta ned och äta en trerättersmiddag och sen vrida nacken halvt ur led eller skruva på stolen för att kunna se något av konserten. När jag går på konsert är det musiken som ska stå i centrum, inte maten. Jag älskar mat och vin, men den här kombon har inte känts rätt. Jag har sammanfattningsvis varit skeptisk.

Och nu… Är jag så plötsligt här på Hamburger Börs och tillsammans med goda vännen Åsa på väg uppför trappan till just en trerättersmiddag med vin, drink och lull-lull. Första intrycket av Börsen är att personalen är väldigt vänlig och hjälpsam och att lokalen är sober, elegant. Det finns en härlig känsla av förväntan i luften. En nyfiken och positiv vibb är den första känsla jag fångar upp.

Orup Viva La Pop

Och kanske är det t o m så att jag sänker medelåldern? Kanske litet äldre publik än jag trott. Absolut ingen värdering, bara intrycken från igår som här rinner ut genom tangenterna och ned på skärmen. ”Det var här de spelade in Måndagsbörsen i alla år då för längesen”, tänker jag. Sen undrar jag hur f-n vi ska kunna se nånting dit vi håller på att ledas?

Vi är på väg in i ett hörn en trappa upp. Va!? Ska vi få lyssnarplatser? Hmmm… Med plötsligt tilltagande oro leds jag vidare längre och längre bort från scenen. Hur ska det gå med denna krogshowsdebut?

~  ~  ~  

Samtidigt som jag och vännen Åsa befann oss på Börsen pågick Orups kväll i ”Så mycket bättre”. Det här var med andra ord verkligen Orups kväll, i dubbel bemärkelse.

Ständigt välklädde och modemedvetne Orup har ju allt sedan det stora genombrottet som soloartist 1987 haft en ganska nära relation till media och kvällstidningar. Uggla mådde illa och gisslade honom redan 1989 för frieriet till Sofia i Mercan. Vi har fått se mycket av Orup i pressen under hans långa karriär. Kontrasten till en annan artist jag gillar, Mauro Scocco, är här väldigt tydlig.

Men med litet mer vetskap om hur Orup växte upp, under små ekonomiska förhållanden med sin ensamma mamma, tuffa och motiga år i grundskolan och sedan tio års harvande med olika band utan större framgång, och säkert med en och annan besvikelse, kan jag förstå honom bättre. Det måste helt enkelt ha varit en fantastisk revansch för honom när allt vände 1987.

Plötsligt gick allt overkligt bra och han hade större och (till synes) snabbare framgångar än någon annan svensk soloartist tidigare haft. Men jag som faktiskt följt honom hela vägen från ”Kom och ta mej” med Intermezzo över Ubangi och Thereisnoorchestra med Cia Berg visste att det gått allt annat än fort. Jag blev fantastiskt glad när jag sommaren 1987 märkte hur Orups nya låtar började spelas allt oftare och att han var med på Rock Runt Riket-turnén samman med Ratata och Roxette.

Så efter den inte helt lätta livsresa han dittills gjort kan jag förstå att Orup hade ett uppdämt behov av att få synas i solen och njuta av framgången efter alla år i skuggan. Orups fantastiska framgångsvinter 1987-1988 innehåller två för mig oförglömligt orupska ögonblick.

På nån av de första tentapubarna i Föreningen Ekonomernas gamla studentpub hösten 1987  i en ruffig och enkel källare på Surbrunnsgatan (numera Källaren Peder Muur i fräschare version) hade jag dansat runt som en galning till Orups första odödliga solosinglar, som gick varma i detta sammanhang, och stärkt mig med minst en billig studentprisad öl för mycket.

Medan ”Är du redo?” dunkar på och blippar skönt på högsta volym kliver jag varm, svettig och överförfriskad av dansgolvet och närmast trycker in skallen i det enkla ventilationsinsläppet i stenväggen, ett stort fyrkantigt hål som blåser in kalluft. Jag formligen dricker kylan som träffar mitt svettiga ansikte, forsar ned i mina lungor och jag känner hur jag sakta vederkvicks av denna magiska dryck och så småningom återvänder till livet. Återfår så sakteliga normalt medvetande och motorisk kontroll. Snart är det nån som rycker i mig och vill få med mig igen upp på dansgolvet. Ren och skär livsglädje!

På Valborgsmässoafton 1988 befinner jag mig på Ritz för att se Orups vårturné, åter i sällskap med pluggkompisarna från Ekonomlinjen. Några i gänget är med i kören och vid middagsbordet sjunger de stämsång så vackert att t o m de balla, tuffa Ritz-servitriserna mjuknar och spricker upp i breda uppskattande leenden och applåderar. Konserten vi sedan får se är utmärkt och väldigt rolig med ett fantastiskt drag i denna eminenta konsert- och klubblokal. Vi kan alla texter och sjunger och sjunger. Med sig på scen har Orup sin klassiska första körduo med Scotti Preston och Titiyo. Grymt bra och toppenskoj!

http://www.oppetarkiv.se/video/1472995/gig
Fint konsertklipp från SvTs ”Gig” den 3 mars 1988, dvs samma turné jag just beskrev. Det är turnén med Titiyo, Scotti Preston, Magnus Frykberg, Nisse Tanaka samt Anders Ericsson och Janis Bokalders från Lustans Lakejer. Ett riktigt litet lyckopiller för mig att titta på!

Det är, som ni märker, en härlig, mycket lycklig och fin känsla som jag förknippar med de här första singlarna och den första soloplattan. Det är första gången i mitt liv som jag känner mig inkluderad i ett större sammanhang. Jag är inte längre nån outsider som sticker ut och kände mig annorlunda på nåt sätt. Jag är en i gänget och gläds verkligen åt att äntligen få vara det. Jag behövde verkligen den upplevelsen då och Orups musik var ständigt med mig på den resan.

Jag har väldigt roligt även om studieresultaten i denna första fas lämnar en del övrigt att önska. Musiken på Orups första platta är dock starkt förknippad med glädje. Det är kärlek! Och det där kalluftsinsläppet räddade mitt liv och min kväll vid mer än ett tillfälle under den tiden…

Men åter till ”Så mycket bättre”. Det snickades till en liten kiosk för barnen på tomten vid Orups sommarställe. Orup tar här kommandot och visar upp praktisk fixarbegåvning och ledarskap jag kanske inte trodde han hade så mycket av.  Litet småkul och visst är det uppenbart att Ola Salo har nån sorts självklar komisk talang och karisma. Jag roas helt klart när han kör sina terminator-moves med tillhörande ljudeffekter på borrmaskin. Terminator-talang. Socialt kompetent och cool kille.

Orups kiosk på Gotland

Carola är positiv och vill hjälpa till, men har inte lika lätt att verbalt komma till sin rätt i det här programformatet. Det är mycket Love Antell och Ola Salo för det är tydligt att de trivs och har lätt att funka i det här sammanhanget.

Hur var det med låtarna då?

Kajsa Grytt: Stor dramatik och svärta-smärta i uttrycket. Så har har vi aldrig hört ”Magaluf” tidigare. Tycker inte riktigt det funkar med den här låten tyvärr.

Love Antell: Han tillförde verkligen driv och en helt annan inramning och atmosfär till klassiska Orup-balladen ”Från Djursholm till Danvikstull”. Men det var ett helt annat sound. ”Balkan” tänkte jag direkt, men sen kom en rumänsk förklaring och den politiska kopplingen till tiggeriet i t-banan idag som jag möter varje dag. En till lyckad och bra cover av Love.

Carola: Kanske på ett sätt förutsägbart val av låt, men den är inte jättekänd och jag tyckte åter hon gjorde det bra. Och som hon sjöng. Hon gick mycket riktigt så högt hon nånsin kan och presterade en för låtens upphovsman tidigare okänd tonartshöjning.

Ola Salo: Han gör en helt och fullkomligt suverän version av gamla goda ”Trubbel” som var den första singeln som kom efter Orups debutplatta. Låten är mycket sommaren 1988 för mig, men här i Olas version blir det nåt helt annat med engelsk text och så mycket soul och funkkänsla. Den här ville jag verkligen dansa till. Vilken rökare!

Johan T Karlsson: Här gör han ett oväntat val av låt och utmanar sig själv och sin sångröst med balladen ”Regn hos mig”. Det är minimalistiskt och stilla arrangemang jag verkligen gillar. Johan är helt klart utanför sin musikaliska trygghetszon och han gör det väldigt bra. Klart godkänt!

Amanda Jenssen: Amanda är först väldigt hemligtsfull och vill inte säga nåt om vad hon valt för låt. Bara att hon gjort en annan tolkning. Och visst har hon det. Jag hör ganska snabbt på harmonierna att det är den så populära guldgrävarlåten från 1994 det handlar om. Men… Oj, vilken ny känsla och inramning hon tillför låten. Det är monumentalt storslaget och högtidligt. På sätt och vis känns låten också som ett långt intro som liksom aldrig tillåts komma igång. Och det är bra. Magiskt begåvat och bra. Litet samma grej som när Laleh för några år sedan gjorde helt nya versioner av alla låter hon tog i. Låten förde också på mer än ett sätt mina tankar ända tillbaka till Eva Dahlgrens suggestiva ”Guldgrävarsång” från 1984.

Sammantaget är jag ändå förvånad över att programmet inte blev mer personligt än det blev. Som vanligt var det Love som ställde de frågor som höll på att göra det mer personligt. Men det var bara helt kort. Bara snuddade vid det mer personliga och det som kanske varit svårare för kvällens huvudperson.

~  ~  ~  

Åter på Hamburger Börs har vi nu visats fram till vårt bord. Här kommer den spirituelle servitören med den förlösande förklaringen. Vi ska förstås inte se konserten från lyssnarplats i ett hört, utan vi kommer att ledas ned till förberedda parkettplatser just innan de börjar. Det är rad 4 som gäller för oss. Låter lovande.

Middagen är klart godkänd. Och jag har hyfsat höga krav. Litet litet kanske tycker jag som är inne i en tränande och ätande fas. Men vi har valt ett utmärkt Rioja-vin till och det är en skön njutning att få sitta där och äta och dricka. En utmärkt Mojito slank ned innan också.

Mycket riktigt får vi sedan gå ned från övervåningen och ta plats precis mitt framför scenen på rad 4. Vilken jättebra placering vi får! Det är sällan jag varit så här nära en scen och aldrig tidigare sittande.

Showen drar igång på slaget nio och det är verkligen en imponerande fullödig show. Först och främst har Orup med sig ett rejält band. Ett riktigt fullmatat band. Här finns förutom givna sättningen med gitarr, bas, trummor och pianist även en violinist, percussion, extra klaviatur och en hel blåssektion (trumpet/flygelhorn, trombon och saxofon i olika storlekar). Och så förstås en körtjej, även om flera av de andra musikerna också körade med jämna mellanrum.

Det låter väldigt, väldigt bra och vi får höra de allra flesta av de stora hitsen från 1987 och framåt. Det är mycket allsång. Nästan hela tiden. Och jag märker själv att jag, trots att jag inte lyssnat på dem på många år, faktiskt kan vartenda ord i varenda text till låtarna från de två första plattorna. Jag sjunger med från början till slut.

För det mesta är hela 11-mannabandet på scen, men i några fall minimeras uttrycket. Det uppenbara lånet från Talkings Heads klassiska ”Stop making sense” där David Byrne gjorde ”Psycho killer” ensam på scenen till trummaskin och kraftigt strålkastarljus med skuggfigur på väggen bakom gör också Orup. Han gör det bra. Jag njuter förstås litet extra av den referensen. Det kommer litet mer sen när han lånar av Queens ”Radio Ga Ga”-handklapp.

Det är ingen jätteavancerad koreografi i showen men han klarar det bra. Och bandet rör sig alla fram och tillbaka på ett lekftullt sätt över scenen. Det är kul. Det är en härlig show. Scenen är ganska minimalistisk men räcker väl till. Lagom kanske man kan säga. Balans.

Den inledande uppmaningen till trots dristar jag mig att ta ett par stillbilder. Jag är i gott sällskap. Det viktiga är förstås att de inte vill ha filmupptagningar med ljud. Men här nedan ser ni hur det såg ut.

Orup krogshow på Börsen 25 oktober 2014
Orups krogshow på Börsen, lördag 25 oktober 2014, som det såg ut från fjärde raden (klicka för större bild)

Det är också härligt att Orup har ett så bra och enkelt och rakt mellansnack mellan låtarna. Det känns både ganska spontant och rakt. Det flytar på riktigt bra. Jag som själv har litet problem med stamning gläds verkligen med Orup att han nu klarar allt mellansnack så bra. Han är ju så verbal och det är så gott att han äntligen får visa det som han nu gör i Så mycket bättre och även i viss mån i krogshowen. Som ändå inte är en massa snack om det som varit, vilket han tydligt uttrycker i inledningen. Det är en sån härlig seger för honom, den här showen, på alla sätt och vis.

Och för egen del kan jag inte säga annat än att jag är glad att jag fick en sån här utmärkt krogshowsdebut. Det har varit en härlig helkväll och humöret är verkligen på topp när vi lämnar den anrika lokalen.

 

 

 

”Mörka sånger insnurrade i karamellpapper…” Lovande start med Ola Salo i årets ”Så mycket bättre”

Posted in musik, Personlig kommentar with tags , , , , , , , , on 19 oktober, 2014 by japetus

Igårkväll drog så äntligen femte säsongen av detta av mig så omtyckta TV-program igång. Och för femte året i följd kan denna lilla blogg naturligtvis utlova en initierad och personlig bevakning av serien.

I år började det med litet kul vändningar i inledningsscenerna då stjärnorna anländer. Kvällens huvudperson Ola Salo kommer först och får gå runt och gissa litet kring vem som ska få vilket rum. Det gör han med finess, ”som att vara i ett TV-spel för att man har sett de här miljöerna tidigare.”

Sen kommer de andra. Carola på mc. Amanda Jenssen barfota till häst. Kajsa Grytt till fots i ridstövlar (!) Men när Love Antell i körskolebil plockar upp Orup vid dennes näraliggande sommarställe och övningskör honom den sista biten fram till pensionat Grå Gåsen plockar han många stilpoäng hos mig. En skön kille – och något av en rookie i sammanhanget – har presenterat sig.

Så mycket bättre 2014
Femte säsongen – årets startfält i obligatorisk gruppbild. Det märktes litet överallt i premiärframträdandena att det var nervöst, som det brukar vara. Men vi fick en del bra nya versioner av Ola Salo/The Arks låtar, som jag tyckt tyckt så mycket om så länge. Och så här tyckte jag…

Ola Salo – dagens huvudperson framstår som en intressant och sammansatt personlighet. Han ger ett smart, eftertänksamt, välformulerat och allmänbildat intryck. Visst har han mycket av sin pappa prästen inom sig och genom Love Antells intelligenta mitt i prick-fråga kring Messiaskomplexet och relationen till just pappa prästen fick vi kvällens mest intressanta psykologiskt känslosamma situation. Ola berördes djupt när han analyserade fram det intressanta svaret. Jag kan tänka mig att ett sådant samtal och en sådan upplevelse som denna ger deltagarna mycket och Ola fick säkert med sig mycket värdefullt tankegods från detta samtal.

Det var särskilt starkt att höra honom berätta om den olycksamma och – som jag förstår det – enda riktiga plumpen i Olas otroligt framgångsrika karriärsprotokoll. Då när han, några år efter 9-11, i Washington skämtade om flygplan som var på väg att flyga in i Vita Huset. Ett olycksamt och mycket illa valt ämne att skämta om i USA. Det dödade The Arks dröm och hopp om turné och framgång. Och skapade skuldkänslor och ångest hos Ola; undantaget som bekräftar regeln kring Olas eftertänksamhet och smarthet.

När Ola själv beskrev sina låtar som ”mörka sånger insnurrade i karamellpapper” satte han en mäktig prick värdig en oförskämt duktig copy över sin musikaliska karriärs stora i. Genialiskt!

Tomas ”Orup” Eriksson – humoristisk, självironisk, vänlig, ödmjuk, kvickt associerande och smårolig mest hela tiden. Emellanåt riktigt rolig. Och kunnig, kul att han gissade cricket som aktivitet bara han såg kläderna. Det är fortfarande väldigt lätt för mig att gilla artisten Orup och hans musik, vilket jag gjort i över 30 år nu och fortsätter göra. (Jag ska se hans krogshow nu också i höst. Mitt livs första krogshow, ett tidens tecken för en man som nu är närmare 50 än 40, men ett väl valt tillfälle. Slut på parentesen.)

Orup gjorde ett för honom typiskt ironiskt låtsassårat underdog-konstaterande att han bara var den 36:e artisten att medverka i programmet, men jag tror att han mycket väl kunde ha varit en av de allra första. Vem vet om han i själva verket var en av dem som tackade nej den första gången? Hursomhelst gjorde han en trevligt orupskt snäll popversion av ”Echo chamber” med litet sköna DM synthljud från gamla ”Speak & Spell”. Men eftersom han inte gillar sjunga på engelska fick den heta ”Ekokammare”. Och han fick ihop det trots den uppenbara utmaningen att få in det inte helt lättsjungna ordet i en refräng.

Love Antell – lekfull, sprallig, charmig, ödmjuk, kvick, sympatisk, verbal och välformulerat träffsäker. Syntes och märktes mycket hela tiden i programmet. Väldigt kul tyckte jag t ex det var med ironiska kommentaren kring plommonstop, baseballträn och Clockwork Orange i Burgsvik. Han gjorde en riktigt bra folkrockigt svängig svensk version av  ”En av oss kommer att dö ung”, helt i den goda traditionen från Lundell, Eldkvarn vidare i Winnerbäck och Håkan Hellström. Och visst blev det som en vän till mig sa när jag inledningsvis reagerade som ett frågetecken inför namnet Love Antell – ”du skulle gilla honom”. Hon hade rätt. För det gör jag. Skarpt!

Amanda Jenssen – spontan och charmig, sötsnygg och karismatisk gjorde hon en suveränt känslosam version av ”Calleth you, cometh I”. Jag har faktiskt inte tidigare fattat vilken vacker och uttrycksfull text den låten har, har inte lyssnat så noga på den. Nu gjorde jag det och blev starkt berörd. Det här blir väldigt personligt för mig för de ord Amanda sjöng, de tankar Ola uttrycker i texten, är nån sorts romantisk idealistisk bild jag länge haft om hur det kan (och kanske enligt mig bör vara) i en riktig kärleksrelation när den tagit slut utan att respekten behöver ha gjort det. Ofta orealistiskt, möjligen tonårsidealistiskt men avgjort romantiskt vackert. Mycket jag. Och Ola var mycket starkt berörd. Tacka för det!

Kajsa Grytt – cool och litet avvaktande i detta första program. Kanske på många sätt så långt från Carola man kan komma, vilket hon också själv berörde. Hon skulle ju mycket riktigt aldrig ha kommit på idén att göra en Carola-cover. Det ska bli intressant att följa deras möte i programmet. Kajsa gjorde här The Arks genombrottslåt ”It takes a fool to remain sane”. på sitt sätt som en visa. Hon hanterade texten och orden på ett alldeles utmärkt sätt, men låten och den starka melodin kom inte riktigt till sin rätt i det arrangemanget kan jag tycka. Samtidigt är ju detta charmen med programmet – och meningen. Man ska göra sin egen version av låten. Och det gjorde Kajsa. Bra!

Carola – ”Sveriges enda superstjärna” ordnade med omedelbar dramatik och fall med stukat knä i cricket-matchen. Hon ger ett fortsatt vänligt och omtänksamt intryck. Och så odlar TV4 litet av divabilden då de kontrasterar Love Antells öppna rumsdörr mot Carolas låsta. Hon förberedde sig för kvällen avskilt och kommer sist ned till gänget – som ju fint folk i alla tider gjort. Men sen levererar hon ett förlösande kvickt skämt om att käka medicin för att kunna uppträda och leverera i alla lägen med följd att man börjar kasta blommor omkring sig och bete sig. Med självironisk glimt åt sig själv och den skruvade skandalen på Allsången för några år sedan. Gapskratt i gänget. Poäng till Carola.

Och när hon sen gör sin proffsiga och vackert skönsjungande versionen av ”Tell me this night is over” är det inget snack om saken. Hon är en stor superstjärna och artist. Inga stukade knän eller nerver kan hindra henne från att göra kvällens bästa cover. För det gjorde hon. Ola var tagen och hörde snabbt att det här var ju en Carola-låt. Hon gjorde den till sin på ett fullkomligt övertygande sätt. Mäktigt. Det självklara valet för kvällens finalduett.

Johan T Karlsson (Familjen) – sympatisk man som håller en litet låg profil trots sin dominerande längd. Tillsammans med Love Antell den artist jag hade sämst (noll) koll på inför denna säsong. Han får avsluta med en intressant cover som också blev svensk, skånsk. ”Göra slut med Gud” är en stark låt och ett bra val. Jag kände igen den väl. På flera sätt. Det tog en liten stund innan det klickade. Låten är snarlik Krunegårds ”Jag är en vampyr”. Men det förtar inte intrycket av att det är cool och dansant energirik cover av en suverän låt. Johan är ingen stor sångare, men det spelar ingen större roll. Framförandet är bra. Ola skriver extraordinärt bra och uttrycksfulla texter om intressanta ämnen.
http://www.tv4play.se/program/s%C3%A5-mycket-b%C3%A4ttre?video_id=2994067

Sammantaget kan jag inte säga annat än att detta var en lovande start för årets säsong av höstens mest intressanta musikprogram!

smb-2014

Detta är upplägget inför femte säsongen av ”Så mycket bättre”.  –

En snabb musikalisk topplista från FB

Posted in musik on 16 oktober, 2014 by japetus

Fick en utmaning på FB att skriva en topplista över 10 låtar som verkligen betytt något för mig. Instruktionen var att det inte behövde vara låtar som varit viktiga i musikhistorien, utan just att de berört mig personligen. Ett sätt att avdramatisera frågan så lyssnarens ev pretentiösa gard kunnat sänkas.

Sent omsider satte jag mig ned igårkväll och gjorde min lista rakt upp och ned just innan läggdags. Det gick fort och det blev verkligen 10 låtar som berört mig oerhört starkt. Inte nödvändigtvis de bästa låtar jag vet, men de 10 som top of mind spontant kom till mig nu ikväll utifrån kriteriet ”berört mig mest”. Starka låtar…

David Bowie: Rock’n’roll suicide, 1972
The Cure: A night like this, 1985
Depeche Mode: The sun and the rainfall, 1982
Hoodoo Gurus: Out that door, 1987
Pink Floyd: The gunner’s dream, 1983
Simple Minds: New gold dream, 1982
The Smiths: There is a light that never goes out, 1986
Talking Heads: This must be the place, 1983
U2: One tree hill, 1987
Y.M.O.: Prologue/Epilogue, 1981

Av dateringarna på låtarna är det väldigt tydligt att det är en tonårs-topplista. Om jag gjort en lista i oktober 1987 så kunde den ha sett ut så här. Det här är i själva verket låtar som kunde ha ingått i de blandband som snurrade för fullt i min Walkman oktober 1987 då jag satt på t-banan på väg ut till Frescati och Universitetet.

wm60
Sony Walkman av klassisk årgång.  Jag gillade de svarta varianterna bäst, hade aldrig de gula vattentäta som många andra gillade

Apropå topplistor. Till min bedrövelse ”kraschade” Passagens servrar i våras och tog i det raset med sig min antika första hemsida från 1999. Den innehöll bl a min dåvarande top-100 musiklista och flera topp 10-listor för rock, pop, 80- och 90-tal samt för konserter jag sett.

Jag blev så oerhört överraskad över att det verkligen inte fanns någon backup där alls. Jag ska vid tillfälle kolla om jag har något sparat själv kvar på någon antik gammal diskett som det fortfarande går att läsa av.

Rundar här av med en låt från listan som tyvärr inte finns på Spotify. De har dess värre inget med Hoodoo Gurus. Notera från 1:20 till 1:28 in i videon att vi plötsligt befinner oss på Hornsgatan i Stockholm där den mynnar ut vid Slussen.

”Själen vill ha sällskap” – Hansson de Wolfe berör mig igen

Posted in musik with tags , , on 11 oktober, 2014 by japetus

Jag skrattar litet för mig själv när jag hör texten till Hansson de Wolfe Uniteds nya singel. De (Lorne de Wolfe) har en förmåga att skriva texter som dyker på mig och berör mig i livets olika skeden. Nu har de gjort det igen!

När jag sitter här på lördagkvällen och skriver och kollar bostadsannonser i oktobermörkret under Globens stora extramåne inför morgondagens lägenhetsspaning kan jag inte annat än bli berörd av detta.

sjalen_vill_ha_sallskap-28034154-frntl

Ja jag reagerade direkt när jag såg titeln. De fortsätter att beröra mig och det är smått fantastiskt att de hållit på så länge och nu liksom kommit igång igen efter det långa, långa uppehållet mellan 1994 och 2010. Här har de åstadkommit ännu en fin liten poplåt, melodiös och lättnynnad. En nätt och lätt och rak liten låt. Fint arrangemang. Typisk Hansson de Wolfe-låt.

Jag ser fram mot att också förhoppningsvis kunna se dem live igen nu på förestående turnén. För det blir en riktig Sverigeturné nu i oktober:
HDWU turné 2014

Här har vi låten, singeln komplett med text i bästa karaokestil.

PS: Det finns en lätt bisarr detalj kring det här gruppfotot som förtjänar att lyftas fram. En man saknas. En mycket viktig man. Gitarristen Jonas Isacsson står längst ute på kanten i gruppfotot och har av någon märklig anledning redigerats bort på dessa foton. Det verkar så konstigt. Och fel. Jonas är en exceptionellt duktig gitarrist som spelat med HDWU allt sedan 1979 och varit ordinarie medlem i bandet sedan 1985 års ”Artattack”.

Att säga något annat än att han är och har varit oerhört viktig för bandets sound är helt vansinnigt. Och ingen skulle förstås komma på tanken att säga nåt sånt. Så denna bortredigering framstår verkligen som bisarr.

HDWU alla 6 pers
Så här ser den fullständiga bilden ut. Klicka för mycket större upplaga av den! Det är en lätt mystifiering kring bandets medlemmar. Egentligen är de i nuläget tre i bandet: Lorne de Wolfe, Jonas Isacsson och Per Lindvall. Jag får återkomma till detta när jag lyssnat på hela plattan och skriver om den.  Kanske kan ha rett ut något mer kring övriga personer på bilden då?

Jag, en kulturmecenat – gärna för Lustans skull

Posted in Electronica, Litteratur, musik with tags , , , on 9 oktober, 2014 by japetus

Inatt läste jag ut Johan Kindes nya omskakande roman, den smärtsamt uppriktiga självbiografin ”Passera denna natt”. Stark läsning utöver det vanliga må jag säga; vackert, poetiskt, tankfullt.

Jag blev djupt personligt berörd av Kindes text. Dels skriver han väldigt väl rent språkligt, dels finns det inslag i boken jag själv lätt kan relatera till och känna igen mig alltför väl i som medelålders man utan egen familj och barn. Där finns ett vemod som berör. En romantik. Ett stänk av utanförskap och ensamhet som följt mig genom hela livet, och troligen också är grundförklaringen varför jag redan som tonåring blev så förtjust i Kindes musik och texter.

Det är verkligen trevligt att konstatera att min gamle idol skriver så bra. Språket är lättläst och samtidigt uttrycksfullt, poetiskt och reflekterande eftertänksamt. Jag gillar verkligen hur han skriver. Den självbiografiska berättelsen är sen i sina delar både smärtsam, vacker, rolig, dråplig och tänkvärd. Det är lätt för mig att både känna stark empati och sympati för Johan, men också att i delar känna att ”nu gick han för långt”. Detta är ju något som gör boken intressant i det att den inte stryker för mycket medhårs eller tillrättalägger och förskönar. Johan känns väldigt ärlig. Och det har jag total respekt för.

En del av situationerna känner jag igen mig alltför väl i. Men naturligtvis långt ifrån alla. Jag har inte alls levt ett lika spännande och händelserikt liv som Johan Kinde. Bara nästan…

Johan Kinde Passera denna natt

Det jag nu också vet är att Johan Kinde planerar att ge ut ett tionde studioalbum. Planen är att dels spela in några nyskrivna sånger, dels spela in helt nya versioner av Lustans Lakejer-låtar samt några låtar från de två tidigare soloalbumen. Alla texter kommer att vara på svenska. Det blir första soloplattan på 25 år.

Jag uppfattar att det kommer att bli en akustisk platta, men vet att Johan även planerar att lägga på en stråksektion på vissa av låtarna och kanske addera något ytterligare instrument, men att ”idén är att behålla den nerv och atmosfär som kommer från de ursprungliga tagningarna”.

Johan skriver att det han ”vill göra är ett album med dramatiska sånger och lika dramatiska arrangemang; ett album fyllt av skönhet, vemod och passion”. Det låter höra sig. Låter väldigt mycket Lustans Lakejer.

För att kunna finansinera detta projekt – med allt vad det innebär av kostnader i form av musiker, studios, ljudtekniker, CD-pressing, omslag etc – kommer Johan även denna gång, liksom vid tillkomsten av förra plattan ”Elixir”, att använda sig av vad som kallas crowdfunding. Dvs att det är fansen som finansierar plattan. Det är fansen som är mecenaterna vilka möjliggör utgivning.

Och jag är en av dem! Det känns väldigt bra att få bli kulturmecenat i det här sammanhanget.

Beroende på hur mycket pengar man har möjlighet att lägga kan man också själv få ta del av projektet och även göra ett visst avtryck. Fåfängan kittlas förstås av att få figurera med namn i CD-konvolutet. Kan man lägga litet mer pengar finns det möjlighet att besöka inspelningsstudion och kanske t o m aväta en middag med kreatören själv.

Om Johan får ihop 150 000 kronor så kan projektet startas, annars betalas alla pengar tillbaka. Men så hoppas jag verkligen inte att det blir. Jag är väldigt nyfiken på att få höra både de nya låtarna och nya versioner av de gamla!

Här hittar du länken till att bli Lustans-mecenat!

En dröm som inte bleknar – mästerverket 11.22.63

Posted in Litteratur with tags , , , , , on 5 oktober, 2014 by japetus

Förra helgen, i lördags morse, läste jag så ut Stephen King-romanen som så fullständigt fångade mig. Jag var alldeles tagen. Satt en stund efteråt och bara tittade ut genom fönstret på den vackra höstdag som just börjat utanför. Jag var full av tankar kring de frågor boken ställt om vägvalen i livet och de paradoxer som skulle uppstå om tidsresor var möjliga.  Boken stannar kvar som en dröm som inte bleknar. Den behåller sitt grepp.

Jag kan inte säga annat än att denna bok är ett mästerverk, så välresearchad och trovärdig i all sin otrolighet. Jag har nu sett ett flertal intervjuer med Mr King, men det verkar dock tyvärr som att detta med historisk fiction var en engångsföreteelse. Tyvärr.

yellow-card-man-stephen-king
”The Yellow Card Man” – på vakt vid tidsporten, grafik av Darek Kocurek (klicka för större bild)

11-22-63-stephen-king-Derry
”Ford Sunliner Convertible ’54”, George Ambersons/Jake Eppings förtjusande röda Ford Sunliner cab på besök i det mytiska Derry, Maine, hösten 1958, grafik av Darek Kocurek (klicka för större bild)

Jag har fascinerats av den polske konstnären Darek Kocureks suggestiva grafiska bilder inspirerade av ”11.22.63”. Kocurek har gjort illustrationer till många av Stephen Kings böcker och det är väldigt tydligt att den här killen har känslan för dessa mörka, förtrollade världar. Jag tycker Kocurek gjort några av de absolut bästa Stephen King-illustrationer jag någonsin sett.

Kocureks webbplats hittar du här, värd ett besök!

Kocurek Derry King 11.22.63
”The Man with the Sledgehammer” – en galning i sann Jack Torrance/Shining-tradition (Klicka för större bild).

Korucek Derry King 11.22.63
”The fallen Smokestack at the abandoned Kitchener Ironworks” – den fiktiva staden Derry, Maine som ofta förekommer i Kings berättelser bjuder på många suggestiva och kusligt välbeskrivna miljöer (Klicka för större bild).