Hobbit 3 – avslutningen på serien om Bilbo och Peter Jacksons återskapande av Tolkiens sagovärld

Nu i veckan såg jag midnattspremiären av ”Hobbit 3 – Femhärarslaget”, den avslutande filmen i trilogin om Bilbo. Också den sjätte och sista filmen i Peter Jacksons filmatiseringar från JRR Tolkiens sagovärld, Midgård. En mäktig och påkostad final – ”the defining chapter”.

Hobbit 3 poster

Det är inte precis en kritikerrosad film. Filmen har fått övervägande dålig kritik, vilket inte förvånar mig. SVTs Fredrik Sahlins recension är en enda lång onyanserat nedsablande ironi  skriven av en person som uppenbarligen inte alls förstått vilken film han var på. Med den förförståelsen och attityden är det egentligen meningslöst att skriva en recension till den här typen av film.

Och ja, jag kan hålla med om att detta inte är den bästa film som gjorts i världshistorien och att tekniken i för stor utsträckning fått gå före det personliga tilltalet i innehållet. Men det finns undantag. Det finns nyanser. Allt är inte nattsvart.

Låt oss börja med att få det här PK-tjafset kring JRR Tolkiens ev fascistiska och rasistiska övertygelse ur världen. Tolkien var född 1892 och uppvuxen i en med våra ögon mycket rasistisk tid då fysisk antropologi, forskning kring rasbiologi, var vetenskap, Han var bara tre år yngre än Adolf Hitler, själva symbolen för 1900-talets rasism och rashat.

Vi måste förstå den engelske professorn i fornnordiska språk utifrån sin samtid. För Tolkien var, liksom Astrid Lindgren, inte ett dugg mer rasistisk än någon annan i sin samtid. Han var snarare en humanist, intresserad av fornnordiska sagor, som lät de minsta och svagaste varelserna bli de största hjältarna. Knappast en fascistoid knorr där den starkes rätt framhävs och hyllas. Snarare tvärtom.

”Hobbit 3 – Femhärarslaget” är en mäktig film. En vacker film. En storslagen film. Det är också en utpräglad actionfilm med mycket svärdsfäktande och halsbrytande scener. Som jag skrivit i mina många tidigare bloggar genom åren kring filmerna om Bilbos äventyr har Peter Jackson verkligen sugit det mesta ur Tolkiens berättelser om Midgård vid tiden för handlingen i boken om Bilbo. Han har kokat soppa på en spik.

Filmen behandlar så väldigt mycket mer än det som ryms i den relativt korta boken. En bok skriven mer för barn och med en lättsammare ton en ringtrilogin. Och för att använda en i sammanhanget sliten kommentar. Det är en EPISK film. Verkligen.

Det jag inte gillar är Peter Jacksons fortsatta behov av att överdriva och låta skådisarna spela över med jämna mellanrum. Och lägga till onödiga överdrifter i handlingen. Det var ännu tydligare i Ringen-trilogin där filmerna mer noggrant följde den betydligt mer utbroderade berättelsen. Bilbo är så väldigt mycket friare återberättad. Det var och är som att Jackson inte kunde lita på att handlingen i sig var spännande nog. Han måste överdriva och spetsa till många av scenerna, upprepade gånger.

Inte heller gillar jag när det blir för mycket av buskis. Men det var mindra av det i denna film än de tidigare.

Jag tycker däremot att Jackson i många avseenden också lyckas bra med att anpassa boken till en nutida fungerande kommersiell kostym. Det är väldigt övertygande och vackra miljöer. Jag uttalar mig som gammal Tolkien-kännare och vill ge Jackson högsta betyg här. Liksom också för idén att tillföra en kvinnlig skådespelare genom den vackra, handlingskraftiga och modiga alvhjältinnan Tauriel till den annars så mansdominerade rollbesättningen. Och jag kan förstå att Peter Jackson också ville få med litet romantik i filmen. En gnutta.

the-hobbit-3-poster-banner-2
Thorin – förhäxad av drakguldet, Bilbo – beredd att gå långt för att rädda freden, Legolas – full av mod, makalös vighet och kämpaglöd och Tauriel som blir kär i en av de av alverna så misstrodda dvärgarna…

Jag tycker också att filmen rymmer intressanta dimensioner och kopplingar till vår nutid när vi får se Sjöstads befolkning fly från sin genom kriget ödelagda stad och mötas av stängda portar där den av drakguldet förhäxade Thorin vägrar att stå fast vid sitt tidigare löfte att hjälpa dem. Fylld av egoism gömmer han sig bakom sina murar och ruvar på de omåttliga rikedomar han under inga omständigheter vill dela med någon annan. Jag kan verkligen inte hålla med Fredrik Sahlin om att detta är en så alldeles genomusel film.

Men nej, ack och ve, Persbrandt är inte med i filmen. Åtminstone inte i den här klippningen, den officiella bioversionen. Ja om man då inte räknar att han luftlandsätts av örnarna i björn-skepnad för att gå lös på orcherna. Jag beklagar verkligen att vi inte fick se den mäktige Beorn göra upp med dessa monster, men vi kan hoppas på bättring i den långa version som kommer nästa år. Ja detta har i själva verket intygats i intervjuer jag sett med manusförfattarinnan Fran Walsh. Vi kan vara lugna.

Teknikfrosseriet till trots går det inte att blunda för att det finns många utmärkta skådespelare i filmen. Jag tänker främst på Thorin/Richard Armitage, Gandalf/Sir Ian McKellen och Bilbo/Martin Freeman. Men även Galadriel/Cate Blanchett är fantastisk i sin korta, men viktiga, medverkan.

Scenen ”I’m not alone” där Galadriel räddar den av Sauron tillfångatagne Gandalf ur det mörka och skrämmande fästet Dol Guldur är min personliga höjdpunkt i filmen. Här tycker jag Peter Jackson lyckas exceptionellt väl med att på ett mycket värdigt, suggestivt och skickligt sätt skildra fasan och utsattheten när Sauron kallar på sina nio mest betrodda tjänare, ringvålnaderna – de fasansfulla Nazgûlerna. Kraftfulla kungar och män som för tusentals år sedan förförts, snärjts och fångats in i Saurons kraftfält. Odöda vålnader fyllda av hat och maktbegär, helt förslavade av Saurons onda vilja och de nio ringar han en gång gav dem.

De ska nu en gång för alla göra slut på den envisa och modiga alvvdrottningen som kommit för att rädda sin vän, den gamle grå trollkarlen. Men hon är inte ensam… Den följande dramatiska kampen mellan ljus och mörker är för mig filmens känslosamma höjdpunkt som på ett vackert sätt knyter samman trådarna med fortsättningen ”Sagan om Ringen”.

Det är makalöst vackert, suggestivt och storslaget. Den 92-årige 196 cm långe Christopher Lees medverkan som Saruman den Vite, här i sin bästa och godaste ljusa krafts dagar långt innan Ringen förstörde honom, är en underbar bonus. I love it!


”Im not alone” – Vita Rådet vs Sauron och Nazgûlerna.

Här är också trailen till filmen:

Det känns vemodigt att efter 13 år av återkommande filmpremiärer på detta tema i jultid nu konstatera att det är slut. Den sista av de 6 filmerna har nu haft sin premiär.

Men vänta nu? Peter Jackson säger att han gärna skulle filma fler av Tolkiens berättelser om släktingarna bara skulle ge honom de nödvändiga rättigheterna. Och visst finns det många fler berättelser att göra storslagen film av. Förhistorien till de berättelser vi nu tagit del av – Silmarillion – Tolkiens Gamla Testamente är en mäktig skatt som fortfarande väntar som en möjlighet. Vi får se hur det blir med det…

2 svar to “Hobbit 3 – avslutningen på serien om Bilbo och Peter Jacksons återskapande av Tolkiens sagovärld”

  1. Jättebra recension, nu känner jag att jag lugnt kan gå och titta på filmen imorgon! Ha en god jul Calle🙂 / piamia

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: