Pushtwangers – ”the missing link between Beach Boys and Sex Pistols…”

Ooops, nästan mittbena! En glasflaska visslar förbi strax ovanför mitt huvud och det stänker till av ljummen öl. Svisch! Ytterligare en ölflaska susar förbi litet högre upp och far längre in mot scenen. Jag ser hur killen bakom klaviaturen gör en rutinerad undanmanöver och undviker att bli träffad av den förbisusande projektilen.

Publikhavet böljar fram och tillbaka och jag är, trots de ölflaskor som då och då kastas från bakre delen av lokalen, tacksam för att jag är en av de längre i folkmassan. Jag löper därför ingen omedelbar risk att trampas ned där jag står alldeles nära scenen i Teaterladan på den allra första Hultsfredsfestivalen i augusti 1986. Det här känns som nåt jag sett på film. Blues Brothers?!

Jag är 18 år gammal och upplever min allra första rockfestival, för rockfestivaler kallades de ännu vid denna tid. Publiken runt om mig känns stökig och upprorisk på ett sätt jag aldrig tidigare upplevt. Det här känns som ljusår från de städade konsertsammanhang jag hittills upplevt, t ex Lou Reed på Isstadion i hösten 1984 då det mest stökiga som hände var att en och annan banan kastades upp på scenen.

Nej det här är nåt annat. En annan känsla. Helt enkelt litet farligt och hotfullt. En inte helt bekväm upplevelse. Men väldigt spännande och ett helt säkert nyttigt rebelliskt berikande inslag i mitt annars så skötsamma liv; ett par läskigt spännande snäpp utanför min 18-åriga bekvämlighetszon. ”Rock’n’roll is the Devil’s music…”

Och som jag har väntat på detta ögonblick. Väntat på bandet som våren 1986 hade namn om sig att vara Sveriges bästa liverockband. Ja. Det sades så. Det skrevs så. Och snart kommer jag själv att kunna bedöma sanningshalten i detta.

Hultsfred 1986
Premiären i Hultsfred 1986 var ett eldorado för den som liksom jag älskar indierock och pop. Här fanns många av mina favoritakter (klicka för mycket större läsbar bild).

~  ~  ~

Många år senare, våren 2010, anordnade det klassiska garagerock-skivbolaget Amigo en gala för sina gamla band som 1985 medverkat på samlingsplattan ”A real cool time (distorted sounds from the North)”. Tjugofemårsjubileet firades med en betydligt större retrospektiv samling – och med en hyllningskväll där ett speciellt ihopsatt band av garagerockveteraner backades av medlemmar från bland andra The Nomads, The Creeps, Wayward Souls, Backdoor Men, Shoutless, The BottleUps och The Stomachmouths.

Den nya samlingsplattan rymde inte mindre än 40 låtar med både kända och mindre kända svenska garagerock-akter. Jag listar några av de medverkande (en gång till): Nomads, Shoutless, Wayward Souls, Watermelon Men, Creeps, Rumblers, BottleUps, Psychotic Youth, Crimson Shadows, Dolkows, Voodoo Dolls, Stomachmouths och Highway Slugs.

Poängen med det här namedroppandet är att det blir så plågsamt uppenbart att ett av de bästa banden i genren – om inte det musikaliskt allra bästa – saknas. Pushtwangers!

Var fanns Pushtwangers? De hade ju också varit med på samlingsplattan 1985. Nomads var förstås helt självklara då de var det första och det största bandet i 80-talets svenska ”garagerocksvåg”. Här finns dock en hel del att säga som visar hur fullständigt obegripligt Amigos val att inte inkludera Pushtwangers var.

Pushtwangers släppte inte bara sin första platta (januari 1984) ungefär samtidigt som Nomads (1983), men gjorde också alltid sin egen musik. Man höll inte på och spelade en massa covers som Nomads och dessutom – framförallt – gjorde Pushtwangers mer melodiös, mer varierad, mer avancerad och helt enkelt i mitt tycke mer intressant musik. De lämnade också garagerocken under sin karriär och utvecklades vidare mot nåt nytt. Kanske dock inte på ett sätt som de själva gillade, vilket min intervju med dem kom att visa.

Sammanfattningsvis upplevde jag helt enkelt Pushtwangers som ett musikaliskt sett bättre och intressantare band än Nomads. Och jag tyckte även de var bättre live. Men deras kommersiella framgångar var inte lika stora som Nomads. Och de har inte alls ha fått den cred de förtjänar för den nyskapande betydelse de hade i den fas de verkade. Att Amigo valde att inte bjuda in Sveriges bästa garagerockband till revival-spelningen 2010 framstår bara som ett enda stort mysterium.

Och visst är det synd att spela ut dessa två utmärkta band mot varandra som jag gör nu, men det kommer som en direkt reaktion på Amigos njugga beslut att ändå exkludera eminenta Pushtwangers i det här sammanhanget många år senare. Det är ungefär lika obegripligt som att anordna en Britpopgala och bjuda in Oasis men hoppa över Blur. Det skulle naturligtvis aldrig hända. Men här hände det. En oförlåtlig miss av Amigo och ett svek mot oss många lyssnare som så gärna velat se Sveriges bästa liveband igen… Så fick jag det sagt.

Pushtwangers
Pushtwangers – ett orättvist bortglömt svenskt rockband av högsta klass

~  ~  ~

Det började för nu dryga 30 år sen. För långt innan någon började prata om ett ”svenskt popunder” fanns ett svenskt garagerockunder, som väckte stor uppmärksamhet i såväl Europa som USA – vilket få svenska band dittills hade lyckats med. Deras arv lever vidare än idag, flera bandgenerationer senare, med namn som The Hives och Mando Diao. The Nomads må som sagt ha varit spjutspetsen, men bakom fanns en hel klunga med andra band, spridda över landet och spretande i många riktningar.

Och mitt i denna våg fanns bandet som denna blogg siktar in sig på om – Pushtwangers. Ett alldeles ovanligt musikaliskt, melodiöst och smått fantastiskt liveband. På sin tid kända som Sveriges kanske allra bästa. Ett band som under sin aktiva tid (1984-1992) kom att uppleva en ovanlig kombination av tur och lyckosam timing blandat med det raktmotsatta.

Idag 2014 framstår de som obegripligt bortglömda. Ohistoriskt och felaktigt bortredigerade. De har inte ens en notis på Wikipedia. Typiskt nog var de inte heller med på den gala och samlingsplatta jag ojade mig över här ovan. Mina gamla hjältar!

Sånt här gör mig litet vardagsupprörd i min priviligierade tillvaro som kränkt vit, medelålders man. Den här typen av misskreditering, sidesteppande av utmärkta artister, alternativa historieskrivningar, är sånt jag verkligen inte gillar och som garanterat får utrymme i bloggen. Det här är en blogg som väntat många år på att skrivas. En påminnelse om Sveriges coolaste, tightaste och bästa garagerockband, med de snyggaste körer och grymmaste riff som 90-talets svenska indieband (läs Brainpool) och även wannabe-rockaren Gessle bara kunnat drömma om…

~  ~  ~

Det var en gång…
En tid då pudelrocken dominerade och den riktiga rocken höll på att dö. Det var en tid då det t o m gick så långt att man hotades bli utslängd då man önskade rockmusik på rockklubben RITZ i Stockholm . Det var en tid i slutet av 80-talet som på flera sätt var en prövning. Det var inte rockens stoltaste stund (men troligen Milli Vanillis…). Den perioden då den riktiga rocken levde som indiemusik på undantag. Då den smetigaste, kletigaste och plastigaste pudelrocken dominerade listorna och radiokanalerna. Långt från det som en gång var nerven i rock’n’roll. Själen tycktes ha gått förlorad.

Men Pushtwangers var definitivt ett av de rockband som höll flaggan högst! Och de excellerade live. Det här var bandet som verkligen ville och kunde spela live. De ville också helst spela in live, en önskan som kom att kollidera med utvecklingen och den musikaliska trenden i den tid de verkade.

Bandmedlemmarna kom från olika håll, det här var inte deras första band. Några av dem kom från kultbandet ”Klungspurt”. Det fanns en Huddingekoppling. Några av killarna i bandet återfanns i samma musikkretsar som Orup och killarna i Intermezzo, Orups första band. Det fanns en stark och levande musikkultur i Huddinge i det sena 80- och tidiga 90-talet.

Bandets klassiska lineup bestod av Anders ”Nome” Norman (sång), Gustav-Adolf ”Krasse” Krantz (sologitarr och kör), Michael ”Mike” Lundborg (kompgitarr), Peter Liljander (klaviatur), Hans-Åke ”Zeke” Säll (bas) och Erik ”Forsen” Forslin (trummor).

Namnet Pushtwangers hade de hämtat från ett av många besök på Filmstudion och filmen ”Little shop of horrors”; men damen i fråga hette egentligen Hortense Bushtwanger så det rörde sig om en felhörning. Vilket naturligtvis bara blev helt rätt i slutänden.

När de slog igenom 1984 var de verkligen ett udda fenomen i en tid som var något helt annat. Det fanns vid denna tid nästan ingen gitarrdominerad musik på topplistorna. Bandet beskriver sig själva som udda. De kände sig udda. Det de gjorde lät inte ett dugg svenskt nånstans. De upplevde sig vara de första som inte ”lät svenskt”.

För med en lätt överdrift kan man säga att all musik lät svensk då. Den här plattan på engelska var en av de få, kanske den enda, som vid denna tid presterade eget material på engelska på den här nivån. Det är riktigt bra och citatet ”the missing link between Beach Boys and Sex Pistols” känns väldigt rättvist.

Pushtwangers Mini lp lp front
Pushtwangers självbetitlade första platta ”mini-LP”, 1984 (Klicka för större bild)

Bandets start verkade nästan orimligt enkel. De fick en spelning på rockklubben RITZ (stamhaket) i Stockholm sent 1983 och skivbolaget Blackboard & Chalk fanns i publiken. Spelningen var uppenbarligen just så bra som Pushtwangers spelningar brukade vara. Killarna erbjöds omgående skivkontrakt och fick genast spela in den första plattan, en s k mini-LP med 6 spår.

Plattan spelades in live på 35 korta timmar och är en mäktig urladdning av otyglad musikalisk kraft. Vilken energi. Bara omslaget osar ösig rock’n’roll; plattan är en kultklassiker inom svensk rock och har inspirerat många andra bemärkta yngre svenska rockartister. Liknelsen med Velvet Underground känns här frestande nära. Det var kanske inte så många som köpte plattan, men alla som gjorde det (utom jag) startade ett band.


Pushtwangers: ”Boyfriend”, 1984. Ösigt, catchigt och mycket typisk låt med bandet. Bandets gitarrist Krasse berättade om en kväll i replokalen många år senare då han hörde att nån i en annan del av huset spelade riffet till just den här låten (och riktigt bra!); det visade sig vara Niclas ”Atomic Swing” Frisk, en av bandets många initierade fans

Och bra press fick bandet också, de var gillade av kritikerna och fick fina halvsidor i både Expressen och Aftonbladet. Måns Ivarsson var lyrisk. Han hade god anledning. Killarna själva var väldigt nöjda med plattan och upplevde sig låta väldigt mycket bättre än de nånsin vågat hoppas på. De lät annorlunda än det mesta vid denna tid. I en tid när all svensk musik verkligen lät ”svensk” var detta något helt annat. Sammantaget var det utan tvivel en alldeles väldigt lyckosam start för bandet.

Så här i efterhand är det också stort, mycket stort, och fascinerande att konstatera att bandets tredje spelning – som ägde rum i Bryssel – skedde tillsammans med creddiga Einstürzende Neubauten. Det är stort. Och sant.

Pushtwangers Here we Go Again lp front
Pushtwangers andra platta, ”Here we go again”, 1986 (klicka för större bild)

Bandet följde upp sin platta med intensivt turnerande och fick snart ett nytt skivkontrakt med tidigare nämnda garagerocksbolaget Amigo. Vid inspelningen av andra plattan 1985 var både resurserna större och förväntningarna högre. Nu fick man mycket tid, men kom också på kollisionskurs med det dåtida teknikerväldet i studion. Bandet ville köra så mycket live som möjligt och fortsätta låta ”skräpigt och rått”, men detta gick helt på tvärs med hur rockmusik producerades vid denna tid.

”Here we go again” – med den icke-PK provocerande 50-talspinuppan på omslaget- blev också en helt annan produktion än vad bandet tänkt sig. Mixningen var mycket mer strömlinjeformad och ”snygg” än vad killarna själva ville. Det är egentligen bara två av låtarna på plattan som verkligen är rakt inspelade live i studion med hela bandet vid ett och samma tilfälle, dvs som Pushtwangers ville göra det. ”Det var inte lätt att spela garagerock i mitten av 80-talet”.  


Pushtwangers: ”The Shot”, 1985 som är ett exempel på en av de låtar från plattan bandet var nöjda med eftersom det råa livesoundet är så tydligt

Inte desto mindre mottogs plattan väl. Jag minns själv hur bra jag tyckte den lät och än idag kan jag inte säga annat än att den är väldigt bra. Jag hade ju inget problem med stråkar, harmonier och piano i produktionen; arrangemangen med Peter Liljanders Mike Garson-piano a la Bowies ”Aladdin Sane” fick mig att smälta totalt. Det här tyckte jag var helt fantastiskt bra. Jag var vid denna tid inte riktigt redo för den råa, ösiga energin som bubblar på första plattan.


Pushtwangers: ”Ticket to paradise”, 1985 – här en rocklåt med mer polerad produktion. Jag är själv fortfarande väldigt förtjust i den.

Vintern 1985-86 turnerar också bandet flitigt och bygger upp sitt rykte som den fantastiska liveakt de växte till att bli. Som jag kom att uppleva i augusti 1986 i Teaterladan på Hultsfred. För det var rock på ett sätt jag aldrig upplevt tidigare. En både litet skrämmande och oerhört häftig upplevelse. Jag såg sen bandet ett par gånger på RITZ den vintern 1986-87 och blev väldigt förtjust. Att stå så långt fram att jag kunde snudda vid Krasses gitarrhals var en mycket stark upplevelse för 18-åringen.

Nome 1986
Pushtwangers oefterhärmlige sångare Anders ”Nome” Norman i en livebild från 1986

I mitt tycke fanns det bara ett annat svenskt rockband vid denna tid som spelade i samma toppdivision – The Creeps. Ett band som ju med tiden skulle komma att bli mycket bemärkta och ha stora kommersiella framgångar.

Pushtwangers var också på gång. De började få utlandsspelningar och spelade bl a i både Tyskland, Schweiz och Spanien. Och Australien! Dit man begav sig, inbjudna av skivbolaget Waterfront Records, på en längre turné tidigt 1987. Australiens rockscen var vid denna tid hetare än nånsin så det här verkade lovande.

Pushtwangers tillbringade inte mindre än fyra månader i Australien vintern-våren 1987. Det blev över 25 spelningar och man fick fin respons från publik och media. Journalister hörde snart av sig och ville göra intervjuer för tidningar och TV. Nu kunde något stort ha hänt, för bandet var ju helt enkelt riktigt bra.

Men… Eftersom killarna inte hade giltiga visa och arbetstillstånd vågade man inte ge några intervjuer med risken att bli upptäckta och skickas ut ur landet.

Så här många år senare låter det förstås naivt och sorglöst att resa till Australien för att satsa på en internationell karriär och sedan inte förberett grunderna för att kunna följa framgången när man väl är på plats. Men kanske är det symtomatiskt för bandets pendlande mellan framgång och bakslag, tur och otur, dålig och bra timing. Det blev inget genombrott i Australien, men väl en del nyttig erfarenhet och flera nya låtar.


Pustwangers: ”Bad, bad girls” – live, 1987 på The Piccadilly Club, Sydney. En låt från bandets första platta. Ljudkvaliteten i denna gamla VHS-inspelning lämnar mycket övrigt att önska men ger ändå ett intryck. Det finns ett antal live-clip på nätet från bandets australiska äventyr.

På försommaren 1987 återvänder bandet så slutligen till Sverige och börjar spela in sin tredje platta.

Pushtwangers Don't be Afraid ! lp front
Pushtwangers tredje platta, ”Don’t be afraid”, 1988 (klicka för större bild)

Det är tydligt att bandet är mer tillfreds med soundet på den tredje plattan än den andra. Här är man tillbaka med ett pärlband av catchiga rocklåtar. Det finns tydlig kommersiell potential av powerpop i flera av dem, även om det fortfarande är tydligt att gruppens rötter är rå 60-talsrock och ösig 70-talspunk. Och så stämsången. Det finns mycket av den varan även på den tredje plattan. Plattan känns amerikansk. Amerikansk Tom Petty-rock när den är som coolast och bäst. Kanske är det speciellt stämningsfulla ”I won’t get out of bed” jag då tänker på.

Vid den här tiden ser jag dem också live ett par gånger på Cityhallen i Stockholm och det är lika bra som nånsin tidigare. Undra var detta kommer ta vägen? Så minns jag att jag tänkte. De var ju så bra. Det här måste ju bara funka utomlands. Även låtar som ”Rights for all”, ”A speach held at the American space club” (bara titeln!) och ”Coma” (som låter Reeperbahn på engelska) fick mig att gå i gång. De är suveräna.

Nu spelar killarna också in den fina singeln ”Perfect Heart” som är en av mina favoriter med Pushtwangers. Helt enkelt en väldigt bra rocklåt. De spelade in en enkel video i en källare på Södermalm som är tacksam att lägga upp här:

I videon syns även bandets dåvarande körtjej Louise Fenger-Krog, som sedan gick vidare till att bli en etablerad konstnär. Tidigare hade även Lisen Elwin körat med bandet, Lisen som många år senare skulle ha framgångar som singer songwriter.

Ja vart skulle detta ta vägen? I samband med denna tredje plattan började bandet också utveckla sina amerikanska ambitioner. Pushtwangers hade uppmärksammats i USA där andra plattan ”Here we go again” gavs ut som 4-låtars maxi och spelades på College-radiostationer. Låter som samma recept på genombrott som Roxette vid samma tid och sommaren 1988 verkade detta helt möjligt. Bandet hade en turné finansierad och klar och var på gång att åka över till USA då oturen drabbar dem. Det amerikanska skivbolaget går i konkurs. Det blir ingen turné, utan ett riktigt antiklimax.


Pushtwangers: ”The Man you love to hate”, 1988 – andra singeln från tredje plattan.

Man kan bara spekulera kring vad som kunde ha hänt om den amerikanska turnén fått äga rum och den tredje LPn med dess utmärkta singlar fått lanseras i det stora landet i väster där rocken en gång föddes? Bandet var rutinerade och tighta, strax under 30 och inga dunungar med tre utmärkta plattor i bagaget. Det var upplagt för något stort. But it wasn’t meant to be…

Pushtwangers  Push That Twang Into Motion  cd front
Pushtwangers fjärde och sista platta, ”Push that twang into motion”, 1991 (klicka för större bild) Efter tidigare nakna pinuppor var det väl inte mer än rätt att killarna vek ut sig själva… Fotot taget på Centralbadet i Stockholm.

När bandet 1990 går in i studio för att börja spela in sin fjärde platta är det ännu tydligare att att den starka förändringen av inspelningsteknik och produktion inte harmoniserar bra med bandets idéer. Inte alls. MNWs studio i Waxholm digitaliseras vid dennna tid och det påverkar inspelningen starkt negativt.

Den här plattan låter verkligen helt annorlunda än de tidgare. Mer mjuk pop i soundet. Psykedelisk pop. Jag tycker det låter härligt mystiskt sent 60-tal och Beatles med de George Harrisonska maj-ackorden Krasse trollar fram. Det finns en hel massa catchiga och lättgnolat melodiösa låtar på plattan, rocklåtar om-mixade och om-producerade till pop.

Jag tyckte – och tycker – att detta också var bra. För merparten av låtarna är verkligen utmärkta. Låtar som ”Walk in balance”,Tune in, turn on” och ”Pucci girl” (med den snygga ELO-lånen) har förblivit personliga favoriter. Och nog utvecklas bandet vidare musikaliskt. Det här är ju inte alls illa! Men heller inte alls som bandet ville låta. Kanske kan man säga att bandet här lät för mycket avancerad Beatles när de ville vara enkla raka Rolling Stones?

Inspelningen drog ut på tiden och gjordes inte alls som bandet ville, dvs live i studion. Uppenbarligen trivdes man inte alls med de digitala tekniker och arbetssätt man mötte i inspelningsarbetet. Vid intervjutillfället märktes det väldigt tydligt att inspelningen skapade konflikter och frustration. Inspelningen kom sorgligt nog därför att bli slutet för bandet.

”Om den här inspelningen blivit bra och vi varit nöjda hade vi fortsatt med bandet. Med live-stuk på inspelningen kunde det här ha blivit toppen, men istället blev det en övermixad platta med ett kliniskt digitalt och trist sound. Inspelningen var seg och utdragen. Det kändes helt värdelöst och vi tappade sugen…”

Efter en sådan inspelning kan man förstå att bandets energi rann ut i sanden. 1991 är killarna i bandet dessutom några och 30, har börjat bilda familj och fortsättningen är därför lika logisk som självklar. Bandet läggs ned och herrarna försvinner åt olika håll in i ”civila” yrkeskarriärer och familjeliv.

Detta till trots rymmer den sista plattan utan tvekan ett antal alldeles utmärkta låtar. Låt vara iklädda en helt annan musikalisk kostym än vad bandet önskade.

Så detta blev alltså slutet för det eminenta rockbandet Pushtwangers. Det är med en snopen känsla av dålig timing jag konstaterar att killarna lägger av just som Nirvana är på gång att slå igenom och en våg av svensk gitarrbaserad melodiös live-rock står i begrepp att skölja över landet: Popsicle, Wannadies, Atomic Swing, This Perfect Day och Brainpool. Men… Nej. Det var inte nåt som Pushtwangers skulle vara en del av.

~  ~  ~

När jag ser tillbaka på bandets karriär är det med en stark känsla av förundran inför den märkliga mix av bra och dålig timing, toktur och ren och skär otur som följde bandet hela vägen från början till slut. Det finns också en känsla av något ofullbordat. Något som kunde och borde ha fått bli större och nåt ut till en större publik.

Det finns något lekfullt och opretentiöst med bandet som å ena sidan känns både kreativt och sympatiskt och som jag å andra sidan kan också uppleva som direkt frustrerande (Australien). Pushtwangers var ett för sin tid mycket annorlunda svenskt rockband som bröt ny mark för generationer av yngre rockmusiker som skulle följa. De gjorde något inget annat band i Sverige gjorde vid samma tid.

Kanske kan man säga att de helt enkelt kom litet för tidigt? Att de hade dålig timing? Att de hade förtjänat större framgångar? Kanske. Men så ville ödet ha det. Dock kan jag fortfarande tycka att det är anmärkningsvärt hur bortglömda och obemärkta de i praktiken är i dagsläget.

Det är något jag gör vad jag kan för att ändra på med denna blogg. För det här är ett alldeles utmärkt och alldeles speciellt band. Ett viktigt band. En viktig musikalisk resa i den svenska rockhistorien.

~  ~  ~

PUSHTWANGERS på SPOTIFY:

Don’t be afraid:

Push that twang:

På Spotify återfinns förutom bandets två senare plattor även den år 2005 nyinspelade platta med många av låtarna från de två första albumen.

~  ~  ~

Ett stort varmt tack till Peter Liljander och Gustav-Adolf ”Krasse” Krantz för er tid och en trevlig pratstund. Särskilt tack också till Peter för ditt tålamod med alla frågor på STIMs personalfester när det begav sig i 90-talets mitt!

Och vem vet, kanske får jag se er spela igen i något sammanhang. Då vet ni också att jag kommer stå där längst fram igen. Och minnas den där första fantastiska och litet läskiga spelningen jag såg med er i Hultsfreds Teaterlada den 8:e augusti 1986…

2 svar to “Pushtwangers – ”the missing link between Beach Boys and Sex Pistols…””

  1. jesper haynes Says:

    Great to see this, thanks for the comments about the cover I shot( Mini LP). It was in a basement in Stockholm, really fun times.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: