Upplevelser Down Under – möte med gåtfulla Uluru

Den senaste månadens tystnad beror på att jag befunnit och befinner mig på resande fot…

I mellandagarna flög jag ut från ett mörkt och kyligt Stockholm för att ca 24 timmar senare landa på Kingsford Smith-flygplatsen i Sydney. Nu ytterligare en dryg månad senare är jag så full av upplevelser från detta avlägsna och annorlunda land att jag knappt vet var jag ska börja?

För mycket är verkligen annorlunda. Från stjärnhimlen, fåglarnas utseende och sång, växtligheten, till bilmärkena och deras modellnamn. Som att kookaburran närmast låter som en uppretad apa när den ”sjunger” och att Opel heter Holden. Och så virveln i badkaret och handfatet som går åt andra hållet än vad jag är van vid, Corioliseffekten.

Jag har rest en del i Australien under dessa veckor. Den första av dessa resor gick till en mytomspunnen plats som ligger mitt i Australien, mitt i ”The Outback”; det extremt torra, varma och glest befolkade australiska inlandet.

Jag tänker förstås på Ayers Rock – eller som platsen egentligen heter på aboriginerspråk – Uluru. Detta är en 500 miljoner år gammal, gåtfull och mytomspunnen sandstensformation som ligger mitt inne i Australien ca 30 mil sydväst om Alice Springs. Klippan höjer sig till 348 meters höjd över det omgivande landskapet, men når egentligen hela 869 meter över havet.

Det är inte svårt att förstå att denna mäktiga plats fick en så viktig betydelse för aboriginerna. Inte bara för att här finns vatten, utan för den skönhet och karaktär som platsen har. Det finns en alldeles speciell och svårförklarlig känsla av besjälad närvaro som blir starkare ju närmare klippan man kommer.

uluru
Uluru – Australiens röda hjärta

Jag tillbringade ett par mycket minnesvärda dagar i den nationalpark, Uluru-Kata Tjuta, där den röda sandstensklippan är belägen. Att börja dagen strax före gryningen vid Uluru är ett minne som kommer stanna för livet. Vi bodde i tält för detta var en resa med äventyrliga bolaget Adventure Tours vilket bidrog till en för mig mer genuin och passande inramning än att bara passivt köras runt mellan olika luftkonditionerade kuvöser och inte ta ett enda eget steg på denna plats.

Vistelsens höjdpunkt var när vi besökte själva klippan. Jag vandrade de ca 8 km runt Uluru och mötte gryningen där. Sakta men säkert ökade ljuset och klippväggen ändrade färg vartefter ljuset tilltog. Jag gick alltså runt klippan, men klättrade absolut inte upp på den. Det var något turisterna gjorde tidigare när de inte visste bättre.

Nuförtiden lyssnar man lyckligtvis mer på aboriginerna och platsen är mycket, mycket helig för dem. Att klättra upp Uluru är att svårt vanhelga berget och det folk som levt där i 20 000 år, så därför gör i princip ingen det längre. Tyvärr är det, som vår guide sa, ”bara japaner och en del arroganta amerikaner” som fortfarande envisas med att klättra upp. Ingen i min grupp hade den minsta lust att klättra upp efter att ha lyssnat på vår aborigin-guides berättelser om hans folks skapelsemyter och vad denna plats betyder för dem.

Medan vandringen pågick såg jag olika gåtfulla mönster och tecken i bergssidan. En del av dem såg ut som ansikten med ögon och munnar som tittade på mig. Andra var ansikten i profil. Vissa delar av berget är så heligt att det inte får avbildas, bara ses IRL så att säga. En vacker tanke som jag givetvis respekterade. Inga foton från de platserna. Det är ingen överdrift att säga att platsen verkligen var besjälad på ett mycket speciellt sätt. Att bryta mot de förhållningsregler guiden givit oss hade känts väldigt, väldigt fel.

Jag tog dock en del foton där det var ok och räknar med att lägga upp fler här när jag får möjlighet.

Vandringen runt klippan skedde på en slät stig i gryningen när temperaturen fortfarande var ganska låg. Det var därför ingen strapats i sig. Dessutom var jag där vid en av de få gånger då det faktiskt regnar vid Uluru, så det blev aldrig varmare än dryga 30 grader på dagen. Vilket inte är mycket med Outback-termer mätt.

Det som var utmaningen här var mest flugorna vilka gjorde entré då ljuset återvänt. Jag lärde mig snart att göra ”the wave” med min gamla trygga Passagen-mössa från 1999. Dvs att göra en ständigt återkommande viftning för att jaga bort de närgångna små krypen från ögon, näsa och öron. Då blev det uthärdligt.

Besöket vid Uluru var en mycket själfull och vacker upplevelse, ett äventyr jag är mycket nöjd med att ha prioriterat att få uppleva under denna resa! Att på plats vid lägerelden få lyssna till aboriginernas berättelser om de myter som kringgärdar denna plats och vad den betyder för dem var helt enkelt oförglömligt vackert. Bara de starka synintrycken av de vackra jordfärgernas enkla färgskalor var en kaskad av upplevelser i sig.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: