Hemma från den stora resan – om hur Evert Taube räddade mig ur febermörkret i Hanoi

Efter tio veckors långresa är jag åter hemma i det svenska lagomlandet och kan blogga igen. Därav glappet i februari. Mobilappen är inte på något sätt realistisk för mig att använda till bloggen. Bloggar gör jag vid datorn som nu.

Så här såg min långresa ut. Jag har rest fem veckor i Australien, två veckor på Bali/Indonesien samt två veckor i Vietnam. Tanken var att resan  skulle avslutas de första dagarna i mars med ett besök i Beijing, Kina. Där skulle jag se Kinesiska Muren, Himmelska Fridens Torg samt Maos Mausoleum. Men så blev det nu inte, för något annat kom emellan. En elak barnsjukdom.

Under min resa genom Vietnam började jag känna mig dålig. Saigon/Ho Chi Minh var toppen, liksom Hoi An. Men i samband med bussresan upp mot Hué började jag känna mig risig. Tänkte först att det bara vara effekterna av en dålig turistmage. Den villfarelsen lyckades jag behålla under mina två dygn i Hué, men väl framkommen till Hanoi blev det tydligt att något var fel.

Första natten i Hanoi svettades jag så lakanen blev blöta. Dessa symtom stämde någorlunda överens med vad jag kunde googla mig fram till angående malaria och dengue feber. Efter en mycket fundersam morgon efter svettningarna bestämde jag mig för att ställa in dagens guidade tur inne i Hanoi, bl a med besök vid Ho Chi Minhs hus och mausoleum. Jag måste till sjukhuset och testa mig. Men flera timmars tester visade att det inte var vare sig malaria eller dengue.

Stärkt i hågen bestämde jag mig för att följa med ut på en övernattningstur till Ha Long Bay, dryga tre timmars bilresa från Hanoi. Ha Long Bay är berömt för sina kalkstensgrottor och sockertoppsformade berg. Det var också vackert när vi åkt ut med båt i nästan en timme från kajen.

halong_bay
Så här vackert är Ha Long Bay när vädret är fint. Det var mer mulet när jag var där. Klicka för större bild.

Men väl där ute började febern stiga. Promenaden i kalkstensgrottan Hang Sung Sot och bestigningen av utsiktsberget på Ti Top Island blev ett vacklande och ett vilande. Och ett svettande. Middagen på båten blev bara en förrätt, en pumpasoppa jag fick tvinga i mig med våld. De övriga fem fantastiska seafood-rätterna fick jag bara lämna. Istället tog jag mig stapplande och febrig tillbaka till min hytt.

Sung_Sot_Cave_-_Halong_Bay_-_Vietnam
Och så här såg den berömda kalkstensgrottan ut där jag promenerade och fick sätta mig och vila med jämna mellanrum. Det var riktigt vackert. Klicka för större bild.

Där i den hytten fick jag en riktigt tuff natt med hög feber och magsjuka. Mat och vatten bara rann rätt igenom mig. Vad kunde detta vara? Jag började få yrsel och det hela började få vibbar av ”nära döden upplevelse”. En obehaglig upplevelse i allra högsta grad och kanske mest eftersom jag var helt ensam och utlämnad. Vad skulle jag ta mig till? I det läget var det dags att ringa pappa farbror doktorn hemma i Sverige. Hans lugna besked var rakt och tydligt. ”Du måste till sjukhus min son för du förlorar vätska i ett alarmerande tempo! Mat klarar du dig utan ett par dagar för du har depåer och är i god form. Men vattnet är kritiskt och det behåller du inte i nuläget. Du måste därför till sjukhus direkt imorgon bitti!”   

Så efter en del smått förvirrade samtal med min resebyrå och besättningen på det lilla kryssningsfartyget ordnades det fram en liten motorbåt som körde mig till kaj. Där väntade en taxi som tog mig på ca tre timmar in till sjukhuset i Hanoi. Det är frustrerande att åka bil eller buss på motorväg i Vietnam för de kör så otroligt långsamt. Det handlar om max 70 km/h, så allt tar sån tid. Just i det här fallet när jag var så sjuk kändes förstås resan väldigt långsam, jobbig och tålamodsprövande. Min mun var torr som läder. Jag var helt uttorkad och utmattad.

Till slut nådde min plågade resa sitt mål och jag kom fram till det utmärkta Franska sjukhuset i Hanoi. Ett internationellt sjukhus med god vård. Här konstaterades att jag hade 39,3 graders feber, försågs snabbt med både dropp och munskydd och lades in. Det var första gången i mitt liv som jag fick pröva på att hospitaliseras. En upplevelse. Först låg jag i gemensam sal bakom ett skynke, men efter några timmar stod det klart att jag hade någon form av smittsam virussjukdom så jag flyttades till ett eget isolerat rum. Intressant. Vad var detta? Kolera, pest eller tyfus eller rent av ebola? Bläh!

French Hospital in Hanoi
Det Franska sjukhuset i Hanoi, som det skrivs på vietnamesiska

Första natten på sjukhuset var också en sådan då jag kände av olustig yrsel och stökiga, oroliga feberdrömmar. Jag drömde att jag snärjde in mig i droppslangen och att alla ställningar jag låg i var fel och förbjudna. Troligen också farliga. Feberdrömmar. Det var som att sjunka i en mörk brunn. Då och då såg jag också viktiga personer i mitt liv dyka upp i mina drömmar. Nu började nära döden-vibbarna kännas olustigt nära.

Hanoi sjuk
Selfie som nyinlagd patient med dropp på Franska sjukhuset i Saigon

Men mitt i det febriga sjunkande tillståndet började jag också drömma ljusare drömmar. Det var drömmar om sommar, svensk ljus sommar och långt bort ifrån kom också musiken till mig. Det här var säkert hämtat nånstans långt nere bland mina barndomsminnen. Det var starka, ljusa minnen som ingen mörk feber långt borta kunde dränka. Och det var Evert Taubes musik som kom till mig i den mörkaste stunden. Troligen det tryggaste, svenskaste och ljusaste jag kan hitta inom mig. Hemlängtan blev så intensivt starkt och det kändes stärkande och positivt.

För att kunna begripa detta plötsliga Taube-fyrverkeri och dess symboliska betydelse av stor trygghet i en djupt otrygg situation måste läsaren förstå att personen som upplever detta är svårt sjuk, har hög feber och har befunnit sig i stark oro i många dygn. Dessutom är han helt ensam vilket förstärker den starka olust- och oroskänslan och mörkret. Mot bakgrund av detta kan läsaren bättre förstå det symboliska som nu händer på småtimmarna på Franska sjukhuset i Hanoi natten mellan den 27:e och 28:e februari 2015.

Taube är något jag hört sen jag var väldigt liten. Det sitter väldigt djupt och känns väldigt tryggt. Det är även något jag själv spelat många, många gånger under de dryga tio år jag spelade i orkester. Den gamla goda Specialensemblen i Brännkyrka kommunala musikskola som jag skrivit om här tidigare. Eftersom vi också ofta hade vokalissor som sjöng till låtarna vi spelade så har jag hört dessa texter många, många gånger. Nu kom dessa musikaliska pärlor till mig på natten och hjälpte mig hålla modet och humöret uppe.


Den odödliga berättelsen om den unge, oskuldsfulle och evige gentlemannen Karl-Alfreds äventyr i Port Adelaide, Australien som Evert Taube skrev för nu hundra år sedan är helt obetalbar. Det var en av Taubes allra första publicerade melodier. Karl-Alfred, som ”ännu ej förälskat sig”, förblir en av mina hjältar! Den ska höras i Sven-Bertils klassiska version, ingen gör den lika bra som han med samma timing och rytmiska precision!

För det var en väldigt stark positiv och trygg energi jag kände när jag inom mig hörde dessa härliga gamla hemlängtande låtar som gjorde mig på så gott humör. Det blev svensk sommar och svensk skärgård för mig med ens. Alla mina personliga Taube-favoriter passerade revy där i det vietnamesiska febriga nattmörkret: ”Karl-Alfred och Ellinor”, ”Linnea”, ”Pierina”, ”Västanvind”, ”Skärgårdsfrun”, ”Sommarnatt”, ”Så skimrande var aldrig havet”, ”Havsörnsvalsen”, ”Tango i Nizza” och så förstås ”Calle Schewens vals”. De flesta av de här låtarna är ju dessutom tämligen romantiska. Mycket ljusa för mig. Mycket helande. Troligen det tryggaste mitt undermedvetna kunde luta sig mot i den värld av minnen som finns där djupt nere.

Och det fantastiska är att jag kan nästan alla texterna till dessa stycken helt utantill. Nu gjorde de verkligen nytta. Den vietnamesiska nattsystern som tittade till mig på småtimmarna undrade säkert vad det var för något jag låg och sjöng för mig själv… Inte kunde hon veta att jag åter befann mig i Stockholms skärgård på Kanholmsfjärden med kurs på farbror Björns sommarställe där i krokarna. Midsommartid. Starkt helande bilder och texter!


Sven Bertil Taube framför ”Så skimrande var aldrig havet” i en upptagning från 1970

Så var jag också feberfri dagen efter på lördagen när den så vänligen doktor Hien kom in till mig och berättade att jag inte hade tyfus, pest eller kolera som jag själv ironiskt antytt, utan att jag hade mässlingen. MÄSSLINGEN! I kombination med maginfluensa. Jag vaccinerades aldrig som barn. Vi som föddes i slutet av 60-talet samt de första åren på 70-talet fick inget vaccin. Inte heller fick jag sjukdomen som barn. Istället fick jag den nu, med förfärligt resultat. Så vaccinera er ni vuxna som läser detta. Mässlingen är förfärligt besvärlig och obehaglig.

Den vänlige och humoristiske Dr Hien på Franska sjukhuset i Hanoi bekräftade att jag med all sannolikhet smittades av någon som hade mässlingen på flighten från Bali till Kuala Lumpur och vidare mot Saigon/Ho Chi Minh den 16 februari. Det stämmer precis med inkubationstid för denna sjukdom. Mässlingen är en oerhört smittsam sjukdom. Ni som inte haft eller inte är vaccinerade. Som sagt, vaccinera er nu! Detta är något ni INTE vill uppleva!

Samtidigt, ”nothing by chance”, det var meningen att denna den sista av barnsjukdomarna nu skulle strykas från listan för min del. ”Been there, done that!”. En stark erfarenhet rikare, utan tvekan!

Men sjukdomen vek undan från lördagen till söndagen och efter fyra dagar på sjukhuset fick jag flyga hem igen. På måndagen mådde jag betydligt bättre. Även om jag fortfarande var matt. Men jag ville verkligen hem nu. Aldrig har jag längtat så hem till Sverige som efter detta. Längtan var stark, så stark.


Ett annat barndomsminne, Hootenanny Singers version av Taubes ”Skärgårdsfrun”, som också kom till mig den natten. Det är förstås ingen mindre än Björn Ulvaeus som sjunger här om Ellinor.

Så kom det sig att jag den 3 mars till slut fick flyga med Thai Airways hem via Bangkok till Stockholm. Det blev både Boeing 787 Dreamliner och den mer vanliga långdistansmaskinen Boeing 777-300. Framförallt blev det den mest bekväma långa flygning jag gjort eftersom jag flög business class genom den gode Dr Hiens omvårdande välvilja. Känslan när planet kom in över svenskt vatten på Östersjön och jag kunde ana den första glimten av Sverige går inte att beskriva.

Efter 67 dagars resa genom sju länder, 14 flighter, två bussresor och tusen och ett äventyr hade jag till kommit hem igen…

Det kan också vara värt att nämna att jag hade nio fantastiskt fina semesterveckor på resande fot och en besvärlig vecka med mässlingen på slutet. Nu kom fokuset att ligga på sjukdomen i den här bloggen, men det kommer mera!


Jakob Hellmans version av det ultraromantiska happy end i Nizza (Nice) som Evert Taube skrev för Fritiof och Carmencita som ju träffats på Pampas i Samborombon redan 1932. Nu träffas paret igen på ett dansgolv i Nizza, Rivieran 1937 och den här gången är det Carmencita som friar till Fritiof. Med gott resultat denna gång. ”Flickan från Pampas har återfått sin vän, Fritiof ifrån Bohuslän…” Se det är vad jag kallar ett ultraromantisk happy end. Tack käre Evert för att du gav oss ett sådant klokrent romantiskt lyckligt slut!

2 svar to “Hemma från den stora resan – om hur Evert Taube räddade mig ur febermörkret i Hanoi”

  1. Välkommen hem.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: