Exit – Tomas Tranströmer: ”Uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen…”

När jag vaknar denna lördagmorgon gör jag det med insikten att Tomas Tranströmer lämnat oss. Tomheten ekar lika tydlig som det skarpa, marsbleka, nästan bländande morgonljuset. Det känns sorgligt. Kanske en trygghet mindre för mig? Jag tror det.

För Tomas har ju på nåt sätt alltid funnits där. Jag söker de rätta orden för att uttrycka hur stor denne litteräre man var för mig. Svårt att finna de rätta orden. De fattas mig, men Tomas finner dem åter och beskriver känslan.

”Det enda jag ville säga
glimmar utom räckhåll
som silvret
hos pantlånaren.”

Tomas Tranströmer har varit närvarande i mitt liv sen tonåren, på många sätt. Nu senast genom Irma Schultz Kellers skiva jag bloggade om alldeles nyss. Då gjorde vi ett besök i den skogsglänta Tomas hittat åt oss.

Jag var kanske 16 år gammal första gången jag läste och träffades i hjärtat av de första raderna om fallskärmshoppet i Tomas första diktsamling ”17 dikter”. Det var också ett uppvaknande. Jag hade aldrig läst ett så vackert bildspråk tidigare. Aldrig sett så fascinerande och genialiska metaforer tidigare. Fast då kände jag ju inte ens till ordet metafor.

Tomas-Transtromer 1965
Tomas Tranströmer 1965, 33 år gammal. Det är 50 år sedan nu. Den skarpa blicken…

31 år senare kan jag konstatera att jag aldrig sett ett så vackert bildspråk, så hisnande vackra formuleringar. Att Tomas till slut fick Nobelpriset i litteratur, ”för att han i förtätade, genomlysta bilder ger oss ny tillgång till det verkliga”, var nog det största kollektiva Nobelpris-”ÄNTLIGEN!” någonsin i Sverige…

Ofta har sedan också Tomas Tranströmer besökt min blogg. Referenserna finns där, träffar mig gång på gång i livets skiftande skeden. Därför var Tomas så ofta närvarande. Därför känns det nu så tomt.

”Mitt i livet händer det att döden kommer
och tar mått på människan. Det besöket
glöms och livet fortsätter. Men kostymen
sys i det tysta.”

Jag längtar också verkligen efter att få hem mina böcker från magasineringen i Uppsala. Inte minst Tomas Tranströmers diktsamlingar. De är en del av mitt hem. De är en del av mitt liv.

tomas tranströmer får nobelpriset
Tomas Tranströmer (1931-2015), vid tiden för Nobelpriset

Nu har Tomas rest hem. Blivit ett med sina ”Hemligheter på vägen”. Blivit ett med sina ”Klanger och spår”. Tacksamheten för det magiska han gav oss består.
Åren ska komma och gå. Jag kommer alltid att lyssna till hans röst…

”Läs mellan raderna. Vi skall träffas om 200 år
Då mikrofonerna i hotellets väggar
 är glömda
Och äntligen får sova, bli ortoceratiter.”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: