Härifrån till evigheten – om min storebror och ett avgörande möte

Jag minns det skarpa marsljuset som bländade mig i receptionen där folk hela tiden tyckte komma och gå. Det var puls. Det var en intensiv känsla av att här höll något på att hända. Något stort.

Jag minns också den lätt förvirrade känslan att inte bli emottagen av någon på denna min första arbetsdag. Jag väntade en stund där i receptionen, tyst och tankfull. Vad var detta för ett ställe? En liten stund senare kom förklaringen. Min chef hade sagt upp sig och gått till en konkurrent två dagar tidigare. Hon var försvunnen och hennes arbetsbord tomt och kliniskt rensat.

Min chefs chef dök upp pratandes i mobiltelefon och tog in mig i ett mötesrum nära entrén. Han avbröt samtalet, skrev på whiteboard-tavlan upp 10-15 arbetsuppgifter som jag kunde börja med. Sen återgick han till mobilsamtalet och pratade sig ur rummet. (No offence JS, jag vet hur pressat det var!) Det hela tog kanske 3-4 minuter.

Jag gick bort till min nya arbetsplats i kontorslandskapet. Kände mig förvirrad och lätt olustig till mods. Vad var det här för ett ställe jag kommit till? Jag slog mig ned vid min plats och tittade på listan jag skrivit av från whiteboardtavlan. Hmm…

Det var då du kom fram till mig och hälsade, frågade om det var ok. Du erbjöd dig att ge mig en introduktion till företaget jag kommit till. Nånting i stil med den introduktion min chef skulle ha givit mig, om hon varit där. Och så blev det. Du, som inte på något sätt var ansvarig för detta, tog en timme av din arbetstid och gav mig den där introduktionen. Du gick runt med mig och jag fick hälsa på flera av mina blivande arbetskamrater. Gradvis började det kännas bättre och bättre.

Du gjorde en enorm skillnad den där marsdagen 1999 och visade på detta enkla och tydliga sätt genom din omedelbara handling vad det vill säga att vara en alldeles ovanligt god medmänniska. Det var vårt allra första möte. Det var så du presenterade dig för mig. Jag glömmer det aldrig.

  ~  ~  ~ 

En vecka efter vårdagjämningen år 2015, en mulen och fuktig marsfredag 16 år senare sitter jag där i en grön Uppsalabuss med blommor i handen, enkla gula tulpaner, på väg till dig. Det är ju snart påsk, tänker jag. Annars är tankarna oroliga och ganska sorgsna. Jag är både litet spänd och litet rädd. Och ändå inte. Det är ju dig jag ska hälsa på.

När jag kliver ur bussen på de stora vida uppländska fälten känns ändå himlen ovanför mig ganska ljus. Vårljus. I brytningen mellan ljus och mörker. Jag stannar till tar några djupa andetag och går sedan med bestämda steg längs grusgången bort mot entrén: ”Palliativt centrum” står det på väggen. Jag har kommit till hospice. Jag har kommit till en slutstation. Det som med allra största sannolikhet är din slutstation. Jag har kommit till vårt allra sista möte. Ja, om inte undret sker…

Hospice Uppsala björkarna
Där bortom de ännu ej utslagna björkarna finns du min vän, snart ses vi igen

Jag söker mig fram genom de tysta korridorerna. Går vilse, vill inte besvära någon med frågor, söker mig vidare. Anstränger mig för att inte titta in i någon av de rum vars dörrar står på glänt. Jag vill inte snoka. Jag vill inte på något sätt tränga mig på in i de enskilda öden och slutfaser som helt visst pågår i de rum jag passerar. Det är en tyst, dov och laddad stämning.

Men till slut har jag hittat fram och hela vägen in till dig i ditt rum. För där i rummet sitter du ju i din sjuksäng. Det är ett vackert och ganska hemtrevligt rum där du fått välja vilken konst du ska ha på väggarna. Jag ser att du är tunn och blek, men blicken är lika klar, vänlig och nyfiken som alltid. Det är du.

Det är du, efter tolv makalöst modiga års kamp mot cancern som gång på gång tycktes  besegrad, men alltid ändå återkom. Jag känner mig både högtidlig, litet nervös och känslosam när jag kramar om dig, packar upp blommorna, hämtar in en vas och slår mig ned bredvid sängen. ”Hej igen Bill, jag är glad att träffa dig igen!”. För det är jag, mitt i sorgen.

Vi får vårt samtal. Nästan två timmar tillsammans. Det blir ett trevligt samtal som kom att innehålla både skratt, eftertänksamhet och litet tårar från min sida. Vi rör oss både bakåt och framåt i tiden och passerar några extra trevliga minnen, ja det är jag som gör det. Du har redan siktet mer framåt. Men du ler när du hör mig berätta om det där första mötet på IT-företaget för så längesen.

Du frågar speciellt om hur jag hade det i Vietnam, hur det var på sjukhuset och hur jag mår nu. Känns det ok? Som vanligt är du lika omtänksam. Vi delar litet gemensamma sjukhusupplevelser och småskrattar. Vi pratar vidare och kommer till det oundvikliga. Du är väldigt lugn och samlad inför det som ska komma. Berättar att du är redo att ta nästa steg. Du har nått dina mål. Du är nöjd. Det är helt tydligt att du är försonad med det yttersta.

Jag nickar. Det stockar sig för mig och jag får harkla mig, ta ny sats och fortsätta samtalet. Och du är lika lugn och trygg som du alltid varit. Du lugnar mig än en gång. Denna sista gång. Ja åtminstone denna sista gång vi möts som Calle och Bill. De personer som känt varandra dessa senaste 16 år på resan genom detta liv. Vi kan inte veta vad som händer sen? Och om det kanske blir så att vi möts igen ”utanför tullarna på andra sidan”?

Jag kan inte annat än uttrycka respekt för ditt ”val”, även om jag av egoistiska skäl erkänner att jag skulle önska att du bad om miraklet som skulle rädda dig. Jag vill ju att du ska finnas kvar här, bara ett mejl, mobilsamtal eller ett mess bort. Som du alltid funnits här. Nu ler du igen.

Jag vill ju att du ska finnas där i de 30-40 år som kanske återstår av min resa. Jag vill ju att vår resa tillsammans ska fortsätta. Det är ju så jag tänkt att det ska bli. Vi har haft många allvarliga samtal under de tolv år som gått sen cancern kom. Vi har många gånger talat om detta ämne. Men detta är första gången som jag förstår att det inte finns nån fortsättning på den här resan. Din resa är snart över. Du är nöjd och du har nått dina mål. Ja det har du verkligen min vän…

~  ~  ~ 

Idag onsdagen den 8 april kommer så det väntade, men ändå fruktade beskedet att du lämnat oss. Somnat in, lugnt och utan smärtor med dina närmaste hos dig. I natt – – –

Jag stänger min kontorsdörr och tittar ut genom fönstret bort över Huddingeskogen, söderut. Jag harklar mig några gånger. En svag sol bryter igenom molnen här och där. En vacker vårhimmel år 2015. Så… Nu har du rest hem Bill, tänker jag.

Jag är hemskt ledsen. Och samtidigt glad för din skull att kampen är över. Att du äntligen fått vila och ro efter den resa du gjort som inte kan ha varit lätt under de senaste åren. Jag tänker på den där Lagerkvist-dikten som är så vacker.

”Håll mig i din okända hand
och släpp mig inte.
För mig på morgonljusa broar
över de svindlande djup
där du håller mörkret fängslat…”

Det är första gången jag förlorar en någorlunda jämnårig god vän. Det känns så alldeles väldigt tomt. Och tyst. Jag tänker på dig och hela denna långa fantastiska resa du gjort genom detta livet.

För oj, vilken resa du gjorde min vän! Det var en lång och mycket händelserik resa hela vägen från San Fransisco till Norrbyhus. Från resebyråvärlden, IT-företaget där vi träffades, HR-jobben, terapeut-utbildningen och konferenscentret du drev. Så blev du präst efter många års studier och jag var på den vackra prästvigningen i Storkyrkan i juni, pingsten förra året. Och så gifte du dig till slut, för ett par år sedan. Vilken resa min vän!

Ja du är en extraordinär person. Tänk bara alla gånger jag träffat dig de senaste åren, med föresatsen att stötta dig i din sjukdom. Och det slutade alltid med att det var du som stöttade mig. Cancern fick aldrig greppet om dig. Du fortsatte framåt hela tiden.

Tänk alla dessa kloka ord jag fått från dig. Alla gånger vi talat om det som känt besvärligt. Alla gånger vi talat om det som varit roligt. Med tiden blev du som en extrainkallad storebror för mig. Jag som aldrig fick nån storebror. Men sådan var din roll i mitt liv. Jag ser det så tydligt nu. Och jag är glad att jag sa det till dig när vi sågs den där sista gången i detta livet. Att jag kom med tacksamhet och kärlek till vårt möte. Det var det jag ville säga. För så var det. Så är det.

Eller som Richard Bach skriver:

”Rarely do members of the same family grow up under the same roof…”

Du var och är en trygghet i mitt liv. Någon jag bollat många funderingar med. Du var och är en stor inspiratör och förblir en förebild för mig i alla avseenden. Det är lätt att förstå att du var så omtyckt. Det är svårt att förstå hur du orkat vara så stark och omtänksam under de svåra år som kommit och gått. Men sådan var du, sådan är du. Jag är helt förbluffad. Full av beundran. Och inspiration.

Jag är djupt tacksam att jag fått lära känna dig och fått dela den här färden genom livet i så många år. Det har betytt så mycket för mig. Så mycket.

sun_through_clouds_one_tree_hill
Sol genom molnen, bilden får mig också att tänka på U2-låten ”One tree hill” som alltid haft en särskild plats i mitt hjärta. ”You ran like a river, on to the sea…”

”Nothing by chance…” Jag tror inte att det var nån slump att vi möttes där i det kreativa ”funky business”-kaoset den där marsdagen i det gamla årtusendet där du var den goda kraften redan från allra första stund. Jag tror inte heller att den där stunden på hospice i Uppsala en vecka efter vårdagjämningen i mars 2015 var vårt sista möte. Jag är så glad för vårt möte.

”Vi ses igen! See you!” Som jag sa när vi skildes åt…

~  ~  ~ 

Och det kändes bra att mitt sista mejl till dig för några dagar sedan innehöll denna vackra musikaliska hälsning med sin ljusa och gränsöverskridande symbolik. Så typiskt också att ditt svar, det som skulle visa sig bli dina sista ord till mig var just: ”Så vackert…” 

Precis som ditt liv.

”Utanför tullarna på andra sidan,
där råder stilla tid.
Där alla livets trådar går ihop
och evighet tar vid.

Utanför tullarna på andra sidan
där ska vi mötas sen.
När alla sångerna har tonat ut
då träffas vi igen.”

– – –

Dikten är hämtad ur Pär Lagerkvists ovanligt vackra samling ”Aftonland” från 1953. U2-låten ”One tree hill” kommer från storslagna ”Joshua Tree”-plattan 1987. HDWU-låten heter just ”Utanför tullarna” och var ett av spåren på fina doldis-plattan ”Container”, 1984.  På Spotify finns den med på samlingsplattan ”Retrospektiv”.

8 svar to “Härifrån till evigheten – om min storebror och ett avgörande möte”

  1. Calle. Som alltid skriver du så vackert och rakt in i hjärtat. Känner mig ledsen för din skull för att du förlorat din vän, men samtidigt glad för att du fann honom och hade honom. Stor kram.❤

    • Tack min vän för dina vänliga ord! Ja det är en sorg här och nu att han är borta från den fysiska världen, men det är en bestående glädje att ha delat så många år med honom. Det är en glädje som består. Han finns kvar inom mig och jag kommer fortsätta prata med honom när det behövs…

  2. Underbart fint skrivet om detta djupa möte!

    • Tack min vän för dina fina ord! Ja han var speciell och stod liksom du för ett extra fint och omtänksamt stöd i många år. Väldigt empatiskt och omtänksamt. Jag är väldigt tacksam att du finns kvar! Vi kör 40 år till tycker jag.

  3. Tack för en vansinnigt vacker text. Jag delar mycket av det du skriver och det berör och hjälper mig. Tack!

    • Tack för dina vänliga ord Kristoffer! De värmer och tröstar i tomrummet efter Bill. Den här texten är en av de starkaste jag skrivit, av uppenbara skäl.
      Det är mycket smickrande för mig att du faktiskt kände till denna lilla blogg och att det tydligen inte var den första text du sett. Allt gott till dig!

      • Hej Calle, först nu såg jag ditt svar. Med ”delar” så menar jag att dela upplevelsen, inte ”delar på sociala medier”🙂
        Jag är vän med Bill sedan slutet av 90-talet och hälsade också på honom på hospice, så jag känner igen mig mycket i din berättelse om vänskapen med Bill och sista besöket.
        Din text sätter ord på det jag känner, det är jag fortfarande tacksam för.
        Jag kämpar ofta med att hitta rätt ord, särskilt när det behövs som mest.
        Det gör fortfarande ont att tänka på att han är borta. Så kan kärlek också kännas. Det får nypa, för det nyper gott. Så lever han vidare, som kärlek i mig, just nu.

      • Vad fint att du såg mitt svar Kristoffer! Du skriver så fint om den bestående kärlek som nu är Bill inom dig, som han lever vidare i dig och genom dig. Genom oss. En mycket vacker tanke.
        Ja visst känns det tomt och märkligt att Bill inte längre finns där, fysiskt. Snart kommer det att ha gått ett år sedan den där marsdagen då jag mötte honom för allra sista gången i det här livet. Jag tänker på honom då och då och talar ibland till/med honom, precis som jag skulle ha gjort om vi mötts och språkats som vi brukade göra.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: