Arkiv för juni, 2015

”A damn close run thing” – Waterloo 200 år senare

Posted in Historia with tags , , , , , , on 18 juni, 2015 by japetus

Det är nån gång mellan 19.30 och 20.00 på kvällen den 18 juni 1815 det står klart att Napoleon har förlorat slaget vid Waterloo strax söder om Bryssel i Belgien. Det vägde ganska jämnt i det längsta, ”a damn close run thing”.

Det här är avgörande världshistoria så känd att alla känner till den. Alla. Ska Napoleon kunna behålla sitt grepp om den europeiska kontinenten? Ska han kunna komma tillbaka och återupprätta sin dominans efter den påtvingade exilen på Elba? För att lyckas måste han slå sina fienders härar en efter en. Hinner de allierade förenas blir oddsen omöjliga t o m för honom.

Den här dagen för 200 år sen ser det vid flera tillfällen ut som att han kanske ska lyckas slå engelsmännen och preussarna som han här anfallit. Det är fransmännen som under eftermiddagen gång på gång anfaller de allierade under befäl av hertigen av Wellington som i detta läge ännu inte fått kontakt med sina preussiska allierade. Ska de hinna fram i tid?

I slagets slutskede under den ljusa junikvällen har Napoleon kommenderat fram sin sista reserv, det kejserliga gardet som hittills aldrig förlorat en drabbning de medverkat i. Det är det bästa förband han har och de sparas alltid till sist, för det tillfälle där utgången står och väger och det behövs en tunga på vågen.

napoleon_at_waterloo
Napoleon Bonaparte vid Waterloo om aftonen (1769-1821)

Det är ca 3 000 man ur det s k Mellangardet (för gardet bestod av tre delar), chasseurs, som rycker fram över slagfältet förbi den snart världskända gården La Haye Sainte mot de allierade linjerna. De möts av kanoneld, kartescher och beskjutning, som (enligt känt mönster) inte stoppar dem. De når fram till de allierade linjerna och börjar på några punkter bryta igenom.

Men här inträffar ett av de avgörande världshistoriska ögonblicken. Och timingen är inte bra för Napoleons franska styrkor. För vid den här tiden når preussarnas huvudstyrka fram till slagfältet under befäl av den gamle marskalken von Blücher.

Dolda engelska soldater som legat ned och väntat in de franska gardessoldaterna reser sig plötsligt upp på kommando och led efter led skjuter salva på salva på nära håll mot den franska linjen. Det är en förfärlig effekt på så nära håll. Hundratals fransmän i sina ståtliga björnskinnsmössor faller för den. Gardet stoppas momentant upp och förvirring uppstår.

Det behöver inte innebära slutet, men ryktet sprider sig i de franska linjerna att gardet är stoppat och börjat dra sig tillbaka. Det är chockartade nyheter. Då bryts den franska stridsviljan och flykten från slagfältet inleds.

Napoleon lämnar gården La Belle Alliance och drar sig tillbaka mot Paris. En flykt som kommer att sluta med livstids landsförvisning till den lilla ön St Helena i Sydatlanten, där han också avlider i förtid några år senare 1821.

Wellington och Blücher möts vid Waterloo
Segrarna Blücher och Wellington skakar hand när de möts vid La Belle Alliance på kvällen efter det stora slaget. Det är här Wellington ska ha yppat ett av de klassiska citat han tillskrivs: ”A damn close run thing”.

Waterloos slagfält idag
Waterloos kulturskyddade slagfält är sig ganska likt 200 år senare. Foto: Wiktor Nummelin

Och det blir ett stort firande och högtidlighållande nu 200 år senare. Tusentals reenactors kommer till Waterloo för att spela upp slaget och så mycket som 200 000 turister beräknas också anlända. Belgien har satsat stort, 40 miljoner Euro för att rusta upp muséet o anslutning till och själva slagfältet i sig. Man räknar med att tjäna igen de satsade pengarna med råge. Slagfältsturism har blivit big business.

Det kommer också många prominenta gäster från Belgien och England. Men både Tyskland och Frankrike har nöjt sig med att sända sina Belgien-ambassadörer till spektaklet – tyskarna kanske för att det som i dag är Tyskland ännu inte existerade år 1815, och Frankrike för att  de troligen helt enkelt ogärna i onödan vill fira det så enormt välkända och omsjungna nederlaget vid Waterloo.

Belgiens jubileumsplaner har hela våren orsakat bråk mellan Bryssel och Paris. I mars fick Belgien snöpligt dra tillbaka ett förslag om att ge ut ett särskilt euromynt med Waterloo-motiv. Frankrike vägrade att låta ett sådant mynt cirkulera inom euroområdet.

Det belgiska finansdepartementet hittade ganska snart en lösning. Idag släpps ett 2,50 euro-mynt med motiv från slaget vid Waterloo. Myntet kan inte användas som pengar men förväntas bli mycket attraktivt i myntsamlarvärlden.

– Målet är inte att återuppliva gamla gräl i Europa. Men det finns inget slag i den moderna historien som är lika viktigt som Waterloo, förklarade finansminister Johan van Overtveldt på en presskonferens.

Det finns ett annat klassiskt Wellington-citat som inte bara är väldigt klokt utan dessutom mycket talande. Det ska ha sagts av Wellington när han, illa berörd, passerade genom den fruktansvärda förödelsen på slagfältet när segern var vunnen. Bättre slutord finns inte:
”Nothing except a battle lost can be half so melancholy as a battle won…”

Sällan eller aldrig har världen skådat en så storslagen film som den ryske regissören Sergej Bondarchuks ”Waterloo” från 1970. Med Christopher Plummer som Wellington och Rod Steiger som Napoleon får vi här se nyckelscenen när slaget avgörs, det som bloggen beskrivit. När gården La Haye Sainte faller i franska händer, ”give me night or give me Blücher” säger Wellington när Napoleon bedömer att slaget är vunnet och skickar fram gardet för att avgöra och bryta igenom Wellingtons center. Men då når Blücher och preussarna fram (till toner av ”Deutschland über alles” i moll…)

Annonser

Exit – Magnus Härenstam, min antihjälte!

Posted in Hyllningar, Tv-program with tags , , , , , on 14 juni, 2015 by japetus

Det var en sorglig nyhet jag nåddes av på restaurang ”Samurai” igårkväll (alldeles intill Maxim-teatern där Magnus var teaterdirektör i många år). Jag sjönk ihop och suckade djupt. Nej inte nu igen, tänkte jag, inte Magnus också! I slutet augusti förra året satt jag på en thairestaurang i Vasastan när jag nåddes av nyheten att min gamle idol Brasse Brännström lämnat oss. Och nu mindre än ett år senare är alltså även Brasses gamle parhäst Magnus Härenstam borta. Magnus och Brasse var verkligen ett radarpar som gjorde ett mycket starkt intryck på mig under min uppväxt och barndom. Varning för barn
Magnus och Brasse i krogshowen ”Varning för barn”, 1976

Och för mindre än en vecka sedan hade jag stått på stora Akademibokhandeln, Mäster Samuelsgatan i Stockholm och bläddrat i den alldeles nyligen utkomna memoarboken ”Morsning & Goodbye”. Jag läste litet här och där, tittade på bilderna skrattade för mig själv och tänkte att – den här ska jag nog läsa närsomhelst! Och nu detta… Magnus är borta.

Det känns väldigt sorgligt för mig, för Magnus var en viktig offentlig person under min uppväxt. Han var på nåt sätt ständigt närvarande. Medan Brasse mycket medvetet drog sig tillbaka från rampljuset under de 15-20 sista åren av sitt liv, för att bara göra enstaka (bejublade) inhopp, fortsatte Magnus hålla en högre (framgångsrik) offentlig profil. Jag visste att han hade drabbats av cancer för ganska många år sedan (2002), men jag trodde han besegrat den.

Därför var det ändå en chock att han nu plötsligt gått bort. Magnus känns som en institution i mitt 70-tal. En bergfast sådan. Han var ju med i så många sammanhang. Jag tänker förstås först och främst på ”Fem myror är fler än fyra elefanter” (1973), krogshowen ”Varning för barn” (1976) och Lasse Hallströms härliga klassiker ”Jag är med barn” (1979) men även ”Tuppen” (1981). Och så förstås även Lasse Åbergs i alla avseenden klassiska ”Sällskapsresan” (1980).

För mig är Magnus även kamrer Gunnarsson som råkade ramla av Djurgårdsfärjan (1976) och genom ett antal slumpartat dråpliga omständigheter till slut hamnar ända ute på Sandhamn i midsommartid. En mycket fin och litet vemodig film som få minns idag, men som jag tyckte väldigt mycket om. Kamrer Gunnarsson var också en av de här väldigt typiskt härenstamska karaktärerna. En ärendesför och töntig antihjälte.

Inte mindre än tio gånger var Magnus Härenstam sommarvärd i Sveriges Radios sommarpratarprogram. Han måste beskrivas som en mycket, mycket folkkär artist. Och så var det ju ingen mindre än Magnus som spelade den av Agneta Fältskog kysste läraren i ABBAs ”When I kissed the teacher”-video från 1976. Magnus Härenstam
Johan Herbert Magnus Härenstam (1941-2015)

Ja Magnus berörde mig verkligen, på ett speciellt sätt. Jag får citera mig själv från bloggen om Brasse den 30 augusti förra året: ”Magnus hade sin speciella, frustrerade, beskäftiga och inte helt tacksamma (men nödvändiga) roll att spela. Eva var den kloka och vuxna av de tre; hon höll ordning på killarna. Men Brasse med sina infall, skratt, sitt minspel och (förstås!) lattjolajbanlåda var självklart den som i högsta grad vann mitt hjärta! Jag gillade verkligen Brasse.” Fem myror är fler än fyra elefanter
Magnus, Eva och Brasse i ”Fem myror…”, 1973

Ja jag ville som barn helt enkelt vara mer av Brasse, men kände mig mest som Magnus. För i deras rollkonstellationen var det ju Magnus som var pessimisten och Brasse som var optimisten. Magnus var mera nörden, tönten och besserwissern. Nån måste ha den inte helt tacksamma rollen för att saker och ting ska fungera. Magnus var mera jag som jag upplevde mig själv i barndomen och (åtminstone) de tidiga tonåren, ”en bussig och aningen töntig ordningsman”. I själva verket är det väl precis så det på många sätt är med mig än idag, lol!

Magnus var på så många sätt en så viktig del av mitt 70-tal. Det som för mig var det så trygga och självklara Sverige sedd genom softat glas i motljus ur barnets perspektiv med ABBA, Ingemar Stenmark, Björn Borg, ”Fem myror…” och ”Magnus & Brasse”. Det är och var tiden för lekis, lågstadiet, mellanstadiet och fritids. Det är och var en mycket trygg period i mitt liv. Det är som en stor och vacker blommande sommaräng i minnet.


Den sockersöta ABBA-videon till ”When I kissed the teacher” med Agneta Fältskog och Magnus Härenstam i huvudrollerna (1976). Jag kan förstå att Magnus, ”riksmagistern”, var ett tämligen självklart val för denna roll.

Och nu är de alla tre borta, Magnus, Brasse och Eva… Det känns väldigt sorgligt att konstatera att denna så viktiga del av min barndom nu definitivt är historia. Vi ska naturligtvis alla den vägen vandra och det är inget konstigt att människor går bort, men i samtliga dessa fall – och då särskilt Eva Remaeus – hände det ju för tidigt! Men visst är det en väldigt fin tanke att denna kära trio nu återförenats någonstans bortom tid och rum.

Så jag vill avsluta med att nyansera mig en aning från i augusti förra året. Oj vad jag gillar dig Magnus! Så mycket. Du påminde mig om hur fånig jag kan vara – och det kunde jag inte riktigt hantera som barn. Jag har litet lättare att hantera det nu.  I ”Fem myror…” var det så lätt för barnet att ha Brasse som favorit, men på den fortsatta resan genom alla roller du gjorde djupnade bilden. Du spelade en inte alltid så tacksam men desto viktigare roll och du gjorde det med bravur! Det är stort – och vackert så.

”Han vågar fåna sig så att vi andra fånar känner igen oss” skrev Lars Ring i SvD så sent som den 28 maj i sin recension av Härenstams självbiografi. Minnena av alla Magnus gubbar och karaktärer rullar in. Det får mig att tänka på den här underbara scenen på t-banan i Stockholm när Magnus helt tappar humöret och gapar, hoppas och skriker i frustration. Även där kan jag skämmas och känna igen mig…
Härenstam biografi
Magnus Härenstams alldeles nyligen utkomna självbiografi ”Morsning & Goodbye”, 2015