Exit – Magnus Härenstam, min antihjälte!

Det var en sorglig nyhet jag nåddes av på restaurang ”Samurai” igårkväll (alldeles intill Maxim-teatern där Magnus var teaterdirektör i många år). Jag sjönk ihop och suckade djupt. Nej inte nu igen, tänkte jag, inte Magnus också! I slutet augusti förra året satt jag på en thairestaurang i Vasastan när jag nåddes av nyheten att min gamle idol Brasse Brännström lämnat oss. Och nu mindre än ett år senare är alltså även Brasses gamle parhäst Magnus Härenstam borta. Magnus och Brasse var verkligen ett radarpar som gjorde ett mycket starkt intryck på mig under min uppväxt och barndom.
Magnus och Brasse i krogshowen ”Varning för barn”, 1976

Och för mindre än en vecka sedan hade jag stått på stora Akademibokhandeln, Mäster Samuelsgatan i Stockholm och bläddrat i den alldeles nyligen utkomna memoarboken ”Morsning & Goodbye”. Jag läste litet här och där, tittade på bilderna skrattade för mig själv och tänkte att – den här ska jag nog läsa närsomhelst! Och nu detta… Magnus är borta.

Det känns väldigt sorgligt för mig, för Magnus var en viktig offentlig person under min uppväxt. Han var på nåt sätt ständigt närvarande. Medan Brasse mycket medvetet drog sig tillbaka från rampljuset under de 15-20 sista åren av sitt liv, för att bara göra enstaka (bejublade) inhopp, fortsatte Magnus hålla en högre (framgångsrik) offentlig profil. Jag visste att han hade drabbats av cancer för ganska många år sedan (2002), men jag trodde han besegrat den.

Därför var det ändå en chock att han nu plötsligt gått bort. Magnus känns som en institution i mitt 70-tal. En bergfast sådan. Han var ju med i så många sammanhang. Jag tänker förstås först och främst på ”Fem myror är fler än fyra elefanter” (1973), krogshowen ”Varning för barn” (1976) och Lasse Hallströms härliga klassiker ”Jag är med barn” (1979) men även ”Tuppen” (1981). Och så förstås även Lasse Åbergs i alla avseenden klassiska ”Sällskapsresan” (1980).

För mig är Magnus även kamrer Gunnarsson som råkade ramla av Djurgårdsfärjan (1976) och genom ett antal slumpartat dråpliga omständigheter till slut hamnar ända ute på Sandhamn i midsommartid. En mycket fin och litet vemodig film som få minns idag, men som jag tyckte väldigt mycket om. Kamrer Gunnarsson var också en av de här väldigt typiskt härenstamska karaktärerna. En ärendesför och töntig antihjälte.

Inte mindre än tio gånger var Magnus Härenstam sommarvärd i Sveriges Radios sommarpratarprogram. Han måste beskrivas som en mycket, mycket folkkär artist. Och så var det ju ingen mindre än Magnus som spelade den av Agneta Fältskog kysste läraren i ABBAs ”When I kissed the teacher”-video från 1976.
Johan Herbert Magnus Härenstam (1941-2015)

Ja Magnus berörde mig verkligen, på ett speciellt sätt. Jag får citera mig själv från bloggen om Brasse den 30 augusti förra året: ”Magnus hade sin speciella, frustrerade, beskäftiga och inte helt tacksamma (men nödvändiga) roll att spela. Eva var den kloka och vuxna av de tre; hon höll ordning på killarna. Men Brasse med sina infall, skratt, sitt minspel och (förstås!) lattjolajbanlåda var självklart den som i högsta grad vann mitt hjärta! Jag gillade verkligen Brasse.”
Magnus, Eva och Brasse i ”Fem myror…”, 1973

Ja jag ville som barn helt enkelt vara mer av Brasse, men kände mig mest som Magnus. För i deras rollkonstellationen var det ju Magnus som var pessimisten och Brasse som var optimisten. Magnus var mera nörden, tönten och besserwissern. Nån måste ha den inte helt tacksamma rollen för att saker och ting ska fungera. Magnus var mera jag som jag upplevde mig själv i barndomen och (åtminstone) de tidiga tonåren, ”en bussig och aningen töntig ordningsman”. I själva verket är det väl precis så det på många sätt är med mig än idag, lol!

Magnus var på så många sätt en så viktig del av mitt 70-tal. Det som för mig var det så trygga och självklara Sverige sedd genom softat glas i motljus ur barnets perspektiv med ABBA, Ingemar Stenmark, Björn Borg, ”Fem myror…” och ”Magnus & Brasse”. Det är och var tiden för lekis, lågstadiet, mellanstadiet och fritids. Det är och var en mycket trygg period i mitt liv. Det är som en stor och vacker blommande sommaräng i minnet.

Den sockersöta ABBA-videon till ”When I kissed the teacher” med Agneta Fältskog och Magnus Härenstam i huvudrollerna (1976). Jag kan förstå att Magnus, ”riksmagistern”, var ett tämligen självklart val för denna roll.

Och nu är de alla tre borta, Magnus, Brasse och Eva… Det känns väldigt sorgligt att konstatera att denna så viktiga del av min barndom nu definitivt är historia. Vi ska naturligtvis alla den vägen vandra och det är inget konstigt att människor går bort, men i samtliga dessa fall – och då särskilt Eva Remaeus – hände det ju för tidigt! Men visst är det en väldigt fin tanke att denna kära trio nu återförenats någonstans bortom tid och rum.

Så jag vill avsluta med att nyansera mig en aning från i augusti förra året. Oj vad jag gillar dig Magnus! Så mycket. Du påminde mig om hur fånig jag kan vara – och det kunde jag inte riktigt hantera som barn. Jag har litet lättare att hantera det nu.  I ”Fem myror…” var det så lätt för barnet att ha Brasse som favorit, men på den fortsatta resan genom alla roller du gjorde djupnade bilden. Du spelade en inte alltid så tacksam men desto viktigare roll och du gjorde det med bravur! Det är stort – och vackert så.

”Han vågar fåna sig så att vi andra fånar känner igen oss” skrev Lars Ring i SvD så sent som den 28 maj i sin recension av Härenstams självbiografi. Minnena av alla Magnus gubbar och karaktärer rullar in. Det får mig att tänka på den här underbara scenen på t-banan i Stockholm när Magnus helt tappar humöret och gapar, hoppas och skriker i frustration. Även där kan jag skämmas och känna igen mig…

Magnus Härenstams alldeles nyligen utkomna självbiografi ”Morsning & Goodbye”, 2015

Annons