Arkiv för juli, 2015

Exit – Robert Karl Oskar Broberg, känns som om min barndom tas ifrån mig

Posted in Hyllningar, musik with tags , , , on 21 juli, 2015 by japetus

”Allt är en dröm, som en poet ställer jag dikt mot verklighet
och varm, är du i fantasin. Här i min skrivmaskin…”

Jag kom att lyssna mycket på honom genom åren och det började tidigt, mycket tidigt med ”The Pling & Plong Show” nån gång 1971. Det var då mellan tre och fyra års ålder som jag upptäckte Robban Broberg, som han kallade sig då, och gick på många fina ”Huppegupptäcktsfärder” i den småländska trollskogen med pappa. För pappa brukade titta på Pling Plong Showen med mig. Han gillade nämligen också Robban Broberg och hade förstås upptäckt honom redan tidigare på 60-talet då Robbans karriär började.

plingplong1920
Robban Broberg i ”The Pling & Plong Show”, 197o

Möllenöh! Pling plong sången var en tidig favorit liksom alla låtarna med tjejnamnen. Särskilt då ”Ingela” eftersom en av mammas bästa väninnor vid denna tid hette så och hon var en ofta sedd gäst hemma hos oss i Grästorp utanför Jönköping när det begav sig 1971-1974.  Robbans låtar var ofta närvarande när jag var barn.

robert_broberg_the_pling_plong_show
Jag var också väldigt förtjust i Roboten som alltid figurerade i Pling Plong showen

Och precis som Magnus, Brasse och Eva var han därför en självklar del av min barndom. En del av mitt 70-tal. Men nu är alltså även Robert Broberg borta, vilket kommer som en mycket, mycket sorglig överraskning idag den 21 juli 2015. Det känns som att min barndom nu slutgiltigt håller på att tas ifrån mig. Bit för bit. Det var en stor bit som försvann idag. Jag har sorg idag. Vísst detta är ofrånkomligt och jag borde förstås istället känna tacksamhet för all den glädje som denne man spridit i mitt liv, men just nu känns det hela bara mycket, mycket vemodigt.

För Robert Broberg har ju alltid funnits där, för det kom en fortsättning med honom sen på 80- och 90-talen.  Robert bodde en period i slutet av 70-talet i New York för att, som han sa, hitta sig själv.  När han kom hem igen, med en nyfunnen identitet, ville han börja på ny kula och kallade sig därför i början på 80-talet för Zero. Hans 40-årskris var legendarisk.

Zero
Zero alias Robert Brobergs ”Kvinna eller man” från 1980 är mest känd för låten ”Vatten”.

Men ur den krisen kom tre litet mer experimentella och mycket kreativa plattor som jag upptäckte senare i tonåren. Jag tänker på ”Man eller kvinna” (1980), ”Upp igen” (1983) och ”Raket” (1984) och låtarna från dessa blev inte sällan mer fundersamma och minimalistiskt sorgsna. Kanske litet mognare. På det sättet kan man säga att han följde mig genom tonåren och in i vuxenlivet.

För de flesta lyssnare framstår han kanske mest som den frustande, ordvitsande, färgglada storshowaren som fyllde Globen gång på gång. Den glättiga gamängen. Men oj så mycket mer det finns att säga om Robert Brobergs rika produktion. Han hade många fundersamt mollstämda strängar på sin lyra, inte minst på engelska, vilket utförligt och mycket välnyanserat beskrivs i denna artikel i Tidningen Kulturen.

Raket
Robert Brobergs färgglada 80-tal tar fart på allvar med Raket-plattan från 1984, det var då den numera klassiska blå gitarren och gula bandspelaren dök upp, mm. (Jag har för övrigt funderat en del på om det var Robert Broberg eller David Byrne i Talking Heads som var först med den där minimalistiska bandspelar-grejen, men eftersom jag sett att Broberg gör det redan på Måndagsbörsen hösten 1983 så får jag kora honom som vinnare! ”Stop making sense” är ju som bekant inspelad 1984)

Här kommer mycket uttrycksfulla och vackra låtar som den ovan citerade ”Här i min skrivmaskin”, ”1983-års ängel” (med de obetalbara raderna ”Jag var så låg en dag att jag borde ha en notering i Guinness rekordbok…”), ”Låt mig värma din frusna själ”, ”Barhopping” och ”Jag har aldrig varit lyckligare än nu”. Den sistnämnda med för mig oförglömliga raderna:
”Häromdagen, på en löpsedel, läste jag att Kungen sagt: Jag har aldrig varit lyckligare än nu!
Åh så mänskligt tänkte jag, att också dom kan få må bra. Och du Kungen, jag mår precis som du!”

Så det speciella med Robert Broberg var att hans musik följt och följer mig genom livet. Han var ju en minst sagt kreativ person och visst var det uppenbart att hans skapande var smått maniskt och fullkomligt sprudlande genialiskt. Det var upp och ned för honom. Ganska kraftiga svängar. Och det var något som gjorde att jag kände stark sympati för och med honom. Hela vägen.

Tack Robert för all inspiration genom åren och då särskilt för de mer mollstämt eftertänksamma melodierna! (De som inte alla andra minns och som denna blogg vill vara ett forum för att lyfta fram.)

Robert Broberg
Robert Karl Oskar Broberg (1940-2015)

 

Annonser

Världsrekord i välgörenhet – Live Aid 30 år

Posted in musik with tags , on 13 juli, 2015 by japetus

Den 13 juli 1985 genomfördes världens största välgörenhetsevenemang Live Aid, huvudsakligen i form av två konserter – en på Wembley i London och en på JFK Stadium i Philadelphia. Evenemanget sändes via satellit och sågs av 1,9 miljarder människor i 150 länder världen över.

Initiativtagare till evenemanget var Bob Geldof och Midge Ure som samlade hela västvärldens artistelit.

Live Aid 13 juli 1985

På bilden ser jag från vänster till höger: Paul McCartney, Midge Ure, Freddie Mercury, David Bowie, Howard Jones, Adam Ant och Bob Geldoff

Jag minns att det var en strålande sommardag i Stockholm, till skillnad mot nu 30 år senare, och att jag såg valda delar av konserterna. Jag såg absolut inte allt. Men favoriten Bowie minns jag och att Thomas Dolby spelade med honom dagen till ära. Och Queens massiva återkomst med Freddie Mercury som dagens i särklass störste publikdomptör.

Bowie Live Aid
David Bowie på Live Aid där han framförde ”TVC15”, ”Rebel Rebel”, ”Modern Love” och ”Heroes”. I det mycket hastigt sammansatta bandet återfanns bl a kapellmästare Thomas Dolby och Prefab Sprout-trummisen Neil Conti

Queen Live Aid
Queen på Live Aid, här Freddie Mercury och Brian May. Konserten blev en lysande comeback för bandet. Freddie Mercury var dagens starkast lysande stjärna.

Srebrenica juli 1995 – en obegriplig grymhet

Posted in Historia, Personlig kommentar with tags , , on 11 juli, 2015 by japetus

Folkmordet i Srebrenica ägde rum under perioden 11 till 22 juli 1995. Det är 20 år sedan nu. Jag var 27 år och minns det mycket väl. Jag har fortfarande väldigt svårt att faktiskt begripa och ta till mig att något så fasansfullt obegripligt kan ha inträffat så nyligen. Så nära. I Europa.

8 000 försvarslösa bosnienmuslimer, civila, mördades av  bosnienserbiska styrkor under befäl av general Ratko Mladic. En medeltida grymhet. Nej en stalinistisk eller nazistisk 30-40-talsgrymhet. En totalitär grymhet. En obegriplig grymhet, en samtida grymhet.

Ratko Mladic
Ratko Mladic (1942-), bosnienserbisk general, ”ondskans ansikte”, som i de Jugoslaviska krigen på 90-talet genomgående förde krig i stora numerära överlägen och inte sällan mot försvarslösa och civila, som vid Srebrenica vilket var ett regelrätt folkmord

Billy Idol överraskar på Gröna Lund

Posted in musik with tags , , , , on 1 juli, 2015 by japetus

Det blev en rejäl överraskning i söndags kväll på Gröna Lund. Och en positiv sådan…

Vi hade börjat med att komma till Grönan i rejält god tid, för att slippa bli stoppade i entrén pga en fullsatt nöjespark alternativt drabbas av försenade eller uteblivna färjor. Vi gjorde detta evenemang viktigt. Det kändes litet viktigt. Och vi var många. Aldrig någonsin tidigare har jag varit på en konsert som samlat så många olika vänner vid ett och samma tillfälle. ”Alla var där”.

Billy Idol Grönan 150628
17 000 i publiken, fullsatt på Grönan denna vackraste junikväll

För när alla vi medelålders var tonåringar på 80-talet så var Billy Idol artisten som alla gillade. Det spelade egentligen ingen roll vad du ”var”; hårdrockare, punkare, synthare eller disco. Alla kunde gilla Billy Idol och alla gjorde det. Ja åtminstone de där hitlåtarna. Och han har visst sålt närmare 50 miljoner plattor, så visst funkade hans grej.

Alltså är det inte så konstigt att när det perfekta vädret för en utomhuskonsert till slut infann sig, då ville vi alla gå dit och se Billy Idol. Enkelt att kombinera ett Grönan-besök med en konsert en sådan här kväll. Alltså blev det fullsatt.

Och showen kom igång i tid och Billy levererade. Han for runt med energi, glimten i ögat, full fart på scen, särskilt med tanke på att han fyller 60 år nu i höst. Det är uppenbart att han håller sig i god form och har gjort det viktigt för sig. Det gör mig glad att han ser ut att må bra. Och ha roligt.

Billy Idol
William Michael Albert Broad a k a Billy Idol (1955- )

Mot slutet av konserten åkte skinnrocken av och vår hjälte for runt i skinnbrallor och boots med bar överkropp i gammal god stil. Visst, det här kunde ha blivit patetiskt, men jag tycker han kommer undan med det ändå genom att han gör det med glimten i ögat och sån uppenbar energi och glädje. Dessutom syns det att han tränar. Respekt för detta. Långt ifrån alla stjärnor inom hans genre klarar sig så väl, så långt i livet.

Billy Idol är en rutinerad publikdomptör och bidrar verkligen till den goda stämningen. Jag har läst i andra recensioner att det upplevdes som att gensvaret från publiken var dåligt, men det känner jag inte riktigt igen. Det var mycket handklapp och skrikande. Jag kan tycka att han hade varit värd ett än starkare gensvar med tanke på hur mycket han själv gav på scen. Det var en bra show, klart godkänd och helt enkelt överraskande bra.

Han körde några låtar från den nya plattan, som också den är överraskande bra, men drog sen av alla de gamla hitsen från 80-talet. Möjligen saknade jag ”Hot in the city”, men annars körde han alla låtar jag förväntat mig. Kanske blev jag litet särskilt glad för ”Eyes without a face” som av flera skäl är en personlig favorit.

En låt jag inte upptäckte då när han gjorde den 1990 är den utmärkta covern på Doors ”LA Woman”. Billys litet dramatiskt raspiga rockröst gör sig utmärkt bra till denna starka låt. Jim Morrison var kraftigt på dekis när den spelades in 1970 och hade ett speciellt lätt fyllesludder när han sjöng. Billy sluddrar inte, men tar igen dekis-känslan på sitt sätt.

Och så har vi ju den eminente Steve Stevens, Billys gitarrist och vapendragare sedan 1981. Steve är en exceptionellt duktig gitarrist, vilket jag förstod i vintras i januari när jag besökte Australien och träffade min vän Johan A som själv med tiden blivit riktigt proffsig på detta instrument. Johan hade förvarnat mig. Och han hade helt rätt. Steve Stevens är en virtuos gitarrist och den bästa jag sett på scen sen svenske Jonas Isaksson för några år sedan.

Steve byter mellan fem olika gitarrer och visar att han behärskar många olika stilar. Vilket proffs! Jag blev grymt imponerad av denne suveräne mästergitarrist. Det bidrog ytterligare till att flytta helhetsintrycket upp till nivån ”klart godkänt”.

Steve Stevens Billy Idol
Steve Stevens och Billy Idol på Grönans scen