Arkiv för augusti, 2015

Spellistor är som snabbmat

Posted in Personlig kommentar, Vardagligt with tags , on 26 augusti, 2015 by japetus

Visst jag förstår hur praktiskt och enkelt det kan kännas med spellistor. Att inte behöva hantera plattor som tar en massa plats och samlar damm. Att inte behöva trycka på knappar och vrida på rattar på en stereo. Att inte behöva byta platta ca var 40:e – 50:e minut.

Jag förstår hur praktiskt det är att närma sig musik på det sättet. Snabbt, bekvämt, enkelt. Litet som snabbmat. Musikens fastfood. Musikens junkfood? Att lyssna på musik som bara är just musik kommen någonstans från ett diffust moln.

Men jag måste säga att jag fortfarande är väldigt förtjust i mitt historiska lyssnarbeteende. Det som går ända tillbaka till tidigt 70-tal då jag tyckte om att sitta vid familjens antika Braun-stereo med de stora klumpiga gråsvarta Koss-hörlurarna på mig och lyssna på vinyl. Vad som helst, men kanske helst ABBA, Burt Bacharach, Herb Alpert, Astrud Gilberto, Sibelius och Grieg då för länge, länge sen. Det fanns ju inte så många skivor att välja på. Så musik kom att kännas som något mycket exklusivt. Mer som en trerättersmiddag än fastfood.

Koss
Forntid: de stabila gamla Koss-hörlurarna (Modell ”Koss PRO/4AA”)

Jag älskar fortfarande att slå mig ned i soffhörnet hemma och njuta av musiken. Att kolla in skivkonvolutet, se hur artisten vill presentera musiken med omslagsbilder, att läsa texterna och se vilka som spelar på plattan och vem som producerat. Att sträcka ut benen, luta mig bakåt, höja volymen på ”stereoanläggningen” och bara njuta…

Som ni kan se är detta ett mycket historiskt och daterat musikbeteende. So 90s – and I’m proud of it! Ja eller so 80s eller so 70s med för den delen.

Att lyssna på skivor, vinyl eller CD, känns för mig mer som att verkligen smaka på musiken. Förrätt, varmrätt, efterrätt… Vi talar då inte om opersonlig musik som är försvunnen i ett moln. Snuttifierad i opersonliga spellistor där artisterna är utbytbara och egentligen är ointressanta i sammanhanget. Ett lyssnande som för mig kan tyckas själlöst. Ungefär som ”Mr Music” på 80- och 90-talet. Fast bara än mer opersonligt.

Det är egentligen förstås bara fråga om olika sätt att närma sig musik. Olika sätt att förhålla sig till musikupplevelsen. Inget är mer rätt än det andra. Möjligen kan det också ses som mått på hur sort musikintresset är.

Jag inser också att det är en fråga om tidens gång. En ständigt pågående process av utveckling. I det här fallet har musiken, liksom musikvideos, blivit så oerhört mycket mer lättillgängliga. Med detta har upplevelsen av dessa intryck förändrats. Eller devalverats.  Och jag tycker fortfarande att den ursprungliga musikupplevelsen smakar bäst!

Soffhörnet
Nutid: i soffhörnet, med musik

 

Annonser

Meja: ”Stroboscope Sky” – en ”bångstyrig” artist med starkt samhällsengagemang och nytt sound

Posted in Hyllningar, musik with tags , , , , on 11 augusti, 2015 by japetus

Jag kan fortfarande minnas det första mötet…

Juli 1999, en solstrålande stekhet semestermånad i Sverige. Jag hade bara tre veckors semester för arbetstakten bland oss blivande IT-miljonärer var hög. Framtiden hade aldrig varit ljusare. Funky business var ledordet. Viktlösheten var lika påtaglig som den var en förförisk drivkraft. Jag befann mig i ett konstant högtryck hela 1999 och särskilt under sommaren, som ju också vädermässigt var en av de bästa på 90-talet. Möjligen var det nästan bara ”all about the money”. Men det är övervägande ljusa minnen från mitt då 31-åriga liv.

Och jag kan fortfarande minnas det första ”mötet”. Det sker i samband med mitt första besök i familjens nyförvärvade sommarställe på Österlen. Jag har just kommit tillbaka från en cykeltur till Sandhammarstranden och slår mig lätt solsvedd ned i den enkla rottingfåtöljen i vardagsrummet och tar upp tidningen som ligger på bordet. Då ser jag henne. Hon är på omslaget och jag hajar till direkt när jag möter den blicken. Blicken… Ögonen… Klockorna stannar. Troligen för att hon är sådär överjordiskt söt. Som hon är. Dessutom på sitt personliga, litet sagolika sätt, som sticker ut.

Jag hade hört hennes namn flera gånger tidigare. Och uppenbarligen sett henne redan 1993-94 i samband med Legacy of Sounds framgångar. Men det är först nu den här julidagen många år senare som jag ser henne. Minnet är knivskarpt. (Och tidningen ligger för övrigt kvar på vinden i den bag jag använde de åren. Jag kan inte kasta bort den. Vill inte!)

Legacy of sound
Legacy of Sound: Peter Swartling, Meja och Anders Bagge (herrarna i Fantomen-stass) när det begav sig 1993

Visst hade jag hört megahitten ”All about the Money” redan året tidigare, men det var egentligen den mjuka sensuella ”Intimacy” jag genom radiolyssnande fastnat för. Plattan hade jag dock ännu inte köpt och det är först nu vid denna anblick som jag lägger ihop ett och ett och blir riktigt nyfiken.

Önskar jag kunde säga att utseendet inte spelade någon roll vid köpbeslutet av 1998-års succéplatta ”Seven Sisters”. Men eftersom jag är en genomärlig person så gör jag inte det. Hursomhelst: denna platta ledde nu till en enorm kommersiell framgång för Meja. Särskilt i Japan. En svensk musikalisk framgångssaga och en del av det omtalade svenska musikundret.

Meja medverkade nyligen i Jens von Reis Retro ”Stor i Japan” på SVT där hon berättade om just sitt stora japanska äventyr. Utan tvekan en hysterisk upplevelse i de flesta avseenden. Och en mycket framgångsrik sådan. Men Meja skulle visa sig ha fler konstnärliga uttrycksformer.

Några år senare, 2005-2006, letade jag litografier till min nya lägenhet i Nybohov (ni gamla läsare av bloggen vet den med utsikten jag gärna beskrev, men inte längre bor kvar i). Jag sökte något med medelhavskänsla, kanske något med antik klassisk framtoning? Som något från en väggmålning i Pompeji? Min känsla för vad jag sökte var på en gång både diffus och ganska precis.

På utställningen ”Hidden Words” med Mejas konst hittade jag plötsligt det motiv jag sökte. Inte den plats jag trott, för jag hade då ännu ingen aning om hur konstnärlig hon är.  Men jag köpte litografin av henne. Den pryder fortfarande sin plats hos mig nio år senare i min nya mer anspråkslöst vita än medelhavsbeiga lägenhet (med mindre grandios utsikt).

Meja pompeii art
Meja med sitt medelhavsmotiv, ”The Divine”, en kvinnogestalt med känsla av väggmålning från Pompeji som jag älskade från första ögonkast (klicka för större bild)

Åren går och jag följer med i Mejas karriär, köper de nya plattorna när de kommer, ser henne live då och då, och lägger märke till hennes extra sympatiska drag att engagera sig i olika samhällsfrågor. Bl a för Tibet och Japan efter katastrofen i Fukushima.

Ett minne som står ut är när jag ser henne framträda på den stödgala för Tibet som anordnades i Berwaldhallen 23 maj 2008. Minnesbilden av hur hon står där på scenen och sjunger så vackert, barfota i grön sommarklänning väldigt avspänd på sitt speciella sätt, är stark. Då tibetansk Buddhism (”Shambhala”) intresserat mig sen slutet av 90-talet gjorde detta ett extra kraftfullt intryck på mig.

Att hon är med på samlingsplattan för Barbro Hörberg gillar jag förstås också. Hon framstår som en medveten artist med ett utpräglat humanistiskt engagemang. Sympatiskt! Att hon sedan tidigt 90-tal varit vegetarian och buddhistiskt intresserad minskade inte precis min sympati.

Men det kan också kosta att inte följa mallen. ”Nu ska hon göra nåt konstigt igen”, så uttryckte hon det själv om vad som möjligen kan sägas från vissa håll om en artist som engagerat sig så starkt i sociala frågor. ”Bångstyrig”, ja kanske det. Mejas resa är ingen tillrättalagad popkarriär enligt popstjärnemallen. Hon har inte alltid gjort de mest politiskt korrekta och strömlinjeformade teflonvalen. Och det är just detta som får mig att gilla Meja så mycket.

Det är just detta så sympatiska humanistiska engagemang som jag tycker hedrar henne mest. Mänskliga rättigheter är en hjärtefråga, ett socialt engagemang där hon vill använda sig av musiken till något mer än bara att promota nya singeln. Kanske litet mer känslan från 70-talet då artister gjorde litet mer som de ville utifrån solidariska ställningstaganden, utan en tillrättalagd smart marknadsplanering. En mer kortsiktig sådan.

Meja cosmic surfer till bloggen
Meja Anna Pernilla Kullersten (tidigare Beckman) (1969- )

Och med det har vi hunnit fram till fokus för denna blogg, nämligen Mejas nya platta Stroboscope Sky som släpptes 13 maj i år. Det här är den i särklass mest akustiska platta Meja hittills gjort. Det är en platta som tar med sig lyssnaren på en resa genom en ny ljudbild. Visst finns inslag av den skönsjungande sommarpop vi känner igen från tidigare, men här finns också en vilja att söka sig vidare mot något helt nytt. Här finns nu t o m rena kampsånger. Det låter både mycket folkrock, americana och country. Det akustiska avskalade countrysoundet är omisskännligt kryddat med steel guitar, munspel, fiol och banjo.

Meja Stroboscope Sky

Det är tydligt att Meja velat gå vidare musikaliskt och det tycker jag hon lyckats med. Hennes nyfikenhet i sökandet efter ett nytt uttryck och viljan att gå vidare har uppenbarligen varit stark. Möjligen också med extra drivkraft beroende på att hon, som hon berättat i intervjuer, gått igenom en litet besvärligare period i sitt liv innan denna plattas tillkomst.

Till sin hjälp har hon nu haft självaste Ebbot Lundberg från Soundtrack of our lives. Hjälte! Det var ett uppenbart lyckat drag som jag ber att få återkomma till.

Inspelningen började redan i december 2013 vid natursköna Hovs Hallar, nära inspelningsplatsen som av Ingmar Bergmans klassiker ”Det sjunde inseglet”, med sitt odödliga schackparti mellan Riddaren (Max von Sydow) och Döden (Bengt Ekerot). Den första musikaliska sessionen på Hovs Hallar skapade låtarna ”Concrete Flower” och ”Sleepless” samt den första singeln från albumet; ”Blame it on the Shadows” producerad av Ebbot.

”Sleepless” är helt förtrollande vacker! Så snyggt med det enkla, raka, rena avskalade arret och Mejas uttrycksfulla röst. Jag tycker det känns att det här betyder något personligt för henne. Och texten känns nära och äkta den med. Låten berörde mig också alldeles speciellt efter personliga upplevelser denna sommar.


Sleepless” live på Hotell Hovs Hallar

Och sen måste jag ju bara konstatera att ”Blame it on the shadows” med Ebbot bakom producentspakarna är en uppenbar och omedelbar hit! Här har vi en riktigt catchig poplåt vars hitpotential är omöjligt att missa. En klassisk Meja-hit, skulle jag säga, som mer knyter an till tidigare produktion. Mycket trevligt. Tycker jag och det tror jag de hade på Hovs Hallar när detta skapades.

Jag kan på nåt sätt ana att både Meja och Ebbot, som tidigare må ha verkat i olika genrer, ändå har ett gemensamt fritt och personligt kreativt uttryck. Något konstnärligt och speciellt. De är på något sätt extra sköna människor båda så jag kan instinktivt ana att de gillat att jobba ihop. Och resultatet var alldeles utmärkt.

Meja och Ebbot hovshallar
Ebbot och Meja live, Hovs Hallar, 2013 (klicka för större bild)

Mycket av plattan är annars inspelad hemma hos Meja i det Torekovska sommarhuset tillsammans med Nicolas Gunthardt. Så t ex tredje och senaste singeln ”Bohemian Behaviour” som spelades in i Mejas garderob. Det bohemiska inslaget sägs ska vara starkt i hennes hus, så titeln är både charmig och passande. Musiken är som en avspegling av platsen där den tillkom.

Men det finns också något annat och riktigt intressant i plattan som jag hör. Det är intryck i ljudbilden och harmonierna som påminner mig om Bowies allra första plattor. Något vackert och litet gåtfullt, en mystik. Jag tänker på ”Space Oddity” från 1969 och möjligen ”The Man who sold the World” från 1970. Jag tänker då främst på låtar som ”Cygnet Committee”  och ”An occasional Dream”, men även ”Letter to Hermione”. Inga dåliga influenser och sådana som jag håller skyhögt.

De här låtarna har, förutom det tidstypiska akustiska soundet, ett naket och personligt uttryck som inte är så vanligt i Bowies senare mer abstrakta texter. Ett uttryck jag upplever att flera av Mejas nya låtar också har. De här Bowie-låtarna rymmer också en del hippieinslag som man kunde höra från Bowie så här tidigt i karriären.

Flirtande med hippies och det bohemiska är dock inte nytt, redan 2000 sjöng hon ju om ”Hippies in the 60s”. Men nu har Meja tagit steget mer fullt ut musikaliskt. Nästan hela vägen skulle jag säga.

Men det är den andra singeln, ”Yellow Ribbon”, som jag ändå upplever som den nya plattans mest bärande spår. Här har vi kampsången jag nämnde tidigare. Meja har engagerat sig i fallet Albert Woodfox som sedan 43 år tillbaka sitter godtyckligt, oskyldigt dömd i isoleringscell i Louisiana i USA. Tillsammans med människorättsorganisationen Amnesty International och Free the Angola 3 kämpar nu Meja för hans rättvisa. Singeln släpptes vid årsskiftet och Meja har fått en hel del välförtjänt mediautrymme för den. Fattas bara annat.

”Yellow Ribbon” är en urstark låt, med suveränt effektiv berättad text som lyfts av den snyggt kreerade och smarta videon. Mycket bra måste jag säga, i alla avseenden. Och mycket lovvärt! Det här beundrar jag henne mest för. Detta humanistiska engagemang. Massiv respekt!

Sammantaget kan jag inte säga annat än att detta är Mejas bästa platta på många år, egentligen den bästa sedan ”Seven Sisters” – och avgjort den viktigaste. Lyssna på den och gör det gärna som jag, bekvämt bakåtlutad i soffans favorithörn medan du avnjuter konvolutets snygga foton och formgivning. Lyssna på riktigt, som om det var en trerättersmiddag och inte fastfood-slabb på stående fot i nån kö med knuff och trängsel i form av nån spellista i ett anonymt och opersonligt moln.

Köp den! Stöd en god sak. Stöd en god artist som verkligen vill göra skillnad!

PS: Och hur gick det med herrns viktlösa IT-miljoner från 1999? Jo tyngdlagen återvände som bekant nån gång årsskiftet 2000-2001, den stora putande bubblan sprack, och det imaginära guldet blev till sand…

Återbesök i Tessinparken

Posted in Vardagligt with tags , , , on 10 augusti, 2015 by japetus

När jag flyttade hemifrån hade jag glädjen att landa i en lägenhet på Strindbergsgatan alldeles nära Tessinparken på nedre Gärdet vid Valhallavägen. Där kunde man från balkongen på nätterna höra springbrunnen, fontänen i parken, plaska och spela. En mycket angenäm upplevelse.

Att parken dessutom ligger just vid T-Karlaplan, bara två stationer från Centralen, och att det var gångavstånd till Stureplan var andra mycket praktiska omständigheter som framförallt vid denna tid uppskattades av mig.

En annan angenäm upplevelse var att medtaga handduk och filt och lägga mig och läsa i parken. Det kan jag gärna skriva i presens för det är något jag, till skillnad från Stureplansbesök, fortfarande njuter av några gånger varje sommar.

Tessinparken brukar också vara min utgångspunkt för minst en årlig vår- och höstpromenad. Kan rekommendera start vid t-baneuppgången Karlaplan/Tessinparken och promenad genom parken upp till Askrikegatan. Sedan tar man höger och går ut på och tvärs över Gärdet, förbi Finska och Amerikanska ambassaderna, Berwaldhallen och fram till Djurgårdsbron.

Sen är det över bron, förbi Nordiska Muséet, Galärvarvet, Vasamuséet, Hasselbacken och Gröna Lund bort Djurgårdsfärjan för transport till Slussen. En härlig promenad!

En återkommande och trevlig tradition är också att jag brukar avsluta mina sommarsemestrar i Tessinparken och då gärna på Café Tessinparken, vilket också skedde nu senast i söndags. Sen lunch eller eftermiddagsfika, sen kan man njuta i solen tills den vid 18-tiden dyker ned bakom funkishusen och det är dags att acceptera faktum och gå hem.

Tessinparken_cafe_2
Café Tessinparken – en personlig favorit

Tessinparken mid 30s
Tessinparken vid 30-talets mitt med de nyuppförda funkishusen runt om (klicka för större bild) Notera hur små de då nyplanterade träden var vid denna tid!

Ett retoriskt ryskt cirkelbevis om Krim

Posted in Personlig kommentar, politik with tags , , , on 4 augusti, 2015 by japetus

”Krim är Ryssland och Ryssland är Krim”.

Jag blir illa berörd av ryska ambassadens svar på utrikesminister Margot Wallströms kritik mot den ryska annekteringen av den ukrainska halvön. Tyckte på något sätt att jag kände igen det här cirkelresonemanget nånstans långt ifrån.

Usch, det är som ett retoriskt eko av ett tidigare totalitärt cirkelbevis: ”Adolf Hitler är Tyskland och Tyskland är Adolf Hitler”.

Jag hoppas verkligen att ryska ambassaden har grundligt fel när de påstår att ”det inte finns någon väg tillbaka”…

Ryska ambassaden
Ryska Federationens ambassad på Kungsholmen i Stockholm

PS: Det andra citatet ovan är hämtat från ett tal som Rudolf Hess, Hitlers ställföreträdare, höll via radio till den då av nazisterna just underkuvade tyska nationen den 24 februari 1934. Jag kunde tyvärr inte låta bli att associera i den här totalitära riktningen.