Spellistor är som snabbmat

Visst jag förstår hur praktiskt och enkelt det kan kännas med spellistor. Att inte behöva hantera plattor som tar en massa plats och samlar damm. Att inte behöva trycka på knappar och vrida på rattar på en stereo. Att inte behöva byta platta ca var 40:e – 50:e minut.

Jag förstår hur praktiskt det är att närma sig musik på det sättet. Snabbt, bekvämt, enkelt. Litet som snabbmat. Musikens fastfood. Musikens junkfood? Att lyssna på musik som bara är just musik kommen någonstans från ett diffust moln.

Men jag måste säga att jag fortfarande är väldigt förtjust i mitt historiska lyssnarbeteende. Det som går ända tillbaka till tidigt 70-tal då jag tyckte om att sitta vid familjens antika Braun-stereo med de stora klumpiga gråsvarta Koss-hörlurarna på mig och lyssna på vinyl. Vad som helst, men kanske helst ABBA, Burt Bacharach, Herb Alpert, Astrud Gilberto, Sibelius och Grieg då för länge, länge sen. Det fanns ju inte så många skivor att välja på. Så musik kom att kännas som något mycket exklusivt. Mer som en trerättersmiddag än fastfood.

Koss
Forntid: de stabila gamla Koss-hörlurarna (Modell ”Koss PRO/4AA”)

Jag älskar fortfarande att slå mig ned i soffhörnet hemma och njuta av musiken. Att kolla in skivkonvolutet, se hur artisten vill presentera musiken med omslagsbilder, att läsa texterna och se vilka som spelar på plattan och vem som producerat. Att sträcka ut benen, luta mig bakåt, höja volymen på ”stereoanläggningen” och bara njuta…

Som ni kan se är detta ett mycket historiskt och daterat musikbeteende. So 90s – and I’m proud of it! Ja eller so 80s eller so 70s med för den delen.

Att lyssna på skivor, vinyl eller CD, känns för mig mer som att verkligen smaka på musiken. Förrätt, varmrätt, efterrätt… Vi talar då inte om opersonlig musik som är försvunnen i ett moln. Snuttifierad i opersonliga spellistor där artisterna är utbytbara och egentligen är ointressanta i sammanhanget. Ett lyssnande som för mig kan tyckas själlöst. Ungefär som ”Mr Music” på 80- och 90-talet. Fast bara än mer opersonligt.

Det är egentligen förstås bara fråga om olika sätt att närma sig musik. Olika sätt att förhålla sig till musikupplevelsen. Inget är mer rätt än det andra. Möjligen kan det också ses som mått på hur sort musikintresset är.

Jag inser också att det är en fråga om tidens gång. En ständigt pågående process av utveckling. I det här fallet har musiken, liksom musikvideos, blivit så oerhört mycket mer lättillgängliga. Med detta har upplevelsen av dessa intryck förändrats. Eller devalverats.  Och jag tycker fortfarande att den ursprungliga musikupplevelsen smakar bäst!

Soffhörnet
Nutid: i soffhörnet, med musik

 

2 svar to “Spellistor är som snabbmat”

  1. Har du Läst någon av Marion Bradleys Darkover-böcker? Där säger någon att ”jordborna har ingen musik bara maskiner som ska dölja ljudet av maskiner”, ungefär … hon är så glad när hon får hälsa på sina egna och lyssna på musik med dem.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: