Arkiv för september, 2015

30 år Senare i September – ”inget att förklara, inget att förstå”

Posted in Electronica, Hyllningar, musik with tags , , , , , , on 30 september, 2015 by japetus

Det är ett av de bättre betitlade svenska albumen från 80-talet. En titel som kommit att bli ett begrepp. ”Sent i September” är för mig en både mental och årstidsmässig riktpunkt i livet. Poesins högvatten. Nu är vi där igen.

För vi har åter nått slutet av september. Finalen på månaden som kan vara både sommar och höst och som känns så frisk, kreativ, vacker, uttrycksfull och positiv. Alltid en nystart efter sensommarens rötmånadskvalmiga klibbighet. Den här titeln har därför i min värld en omedelbart uppfriskande och poetisk kvalitet.

”Om dom frågar mig, vad vill du.
Då svarar jag att om du menar just nu.
Nu vill jag bort där ingenting kan nå mig.
Finna mig en plats där jag får vara ifred.
Låta tiden gå som vågor mot en strand.
Nu vill jag dit där strömmarna kan mötas
i en harmoni…”

En inledande och möjligen intressant reflektion kring texten till titelspåret är att jag tycker det så väl uttrycker en harmonisk ”bara vara”-känsla som är så mycket mindfullness långt innan begreppet ens var i närheten av att bli påtänkt. Liksom payoffen är detta ”Inget att förklara, inget att förstå” – men däremot att uppleva. Det handlar alltså inte om en intellektuell övning, utan en djupare upplevelse.

Jag tycker den här texten sticker ut och känns intressant för att den nu framstår som tämligen otypisk för sin tid och kanske även för Ratata. Möjligen långt före sin tid.

Sent i september LP

Originalomslaget: LPn ”Sent i September”

Men nu tar vi det från början, hur det gick till när det här mästerverket skapades.

Den föregående plattan ”Paradis” hade varit kluven i influenserna från å ena sidan akustiska rock-Springsteen och å andra sidan Scritti Polittis superproducerade electronica. Det var speciellt och det fanns garanterat ingen annan svensk platta som bjöd på så sådana musikaliskt diversifierade influenser hösten 1984. Paradis hade också varit Ratatas mest framgångsrika hittills; kommersiellt och belönad med bandets första Rockbjörn. Med framgången kom också pressen och förväntningarna.

Bandet fick nu tillgång till Polarstudion, en av världens bästa inspelningsstudios, med den mest kvalificerade tekniska utrustning man kunde uppbringa. Här fick bandet nu möjlighet att experimentera. Och det som började ta form var en platta som skulle bli en av de allra första DDD-inspelningarna i Sverige. En digital platta, vilket också är tydligt angivet på konvolutet.

Inspelningsperioden anges lämpligen på skivomslaget till ”sent i september”, men den var betydligt längre och omvittnat perfektionistisk. Resultatet av Johan Ekelunds, Mauro Scoccos och producenten Kai Erixons vedermödor i Polarstudion släpptes den 11 oktober 1985. Och det blev en stor framgång för bandet med överlag goda recensioner och en dubblad försäljningsvolym. Mauro och Johan hyllades som värdiga arvtagare till Björn och Benny.


”Ge inte upp”, en av plattans framgångsrika singlar. Här i den klassiska och tidlöst stylade svartvita videon.

Och soundet är nu mer Scritti Politti än Springsteen. Jag som lyssnat nästan lika mycket på Scritti som på Ratata kan verkligen säga att det är en mästerlig svensk version av samma sofistikerade sound. Mig veterligt finns ingen annan akt i hela världen som kommit närmare Scritti Polittis musikaliska perfektionism.

Bryan Ferrys ”Boys & Girls” från samma år angavs också som en referens i recensionerna. Dessa musikaliska referenser var knappast något som killarna i Ratata hade något emot. Framförallt var det väldigt sant.

Plattan är i sig, liksom så många av legendariska skivbolaget Strandeds titlar, en mycket smakfullt och smart förpackad och presenterad produkt. Jag minns hur jag bara älskade formgivningen. Det var så coolt.

Och plattan är sannerligen alldeles utmärkt bra bara i kraft av sig själv, sitt starka låtmaterial och sina uttrycksfulla texter. Och som en recensent skrev, ”istället för att slaviskt kopiera går de vidare och gör delikat popmusik som känns unik”.

Ratata autografer
Ett kärt exemplar av denna LP-skiva!

Några av mina starkaste minnen av låtarna på plattan kommer från ett kanske oväntat håll. Men mina bloggar är ju personliga så det är precis som det ska vara.

I det här fallet befinner vi oss sent om kvällen i den tomma markan på S1s regemente i Enköping senare i 80-talet. Markan är egentligen stängd, men eftersom jag sitter där med min fixande lumparkompis ”Hemlige Persson” så har vi förstås på något sätt fått tillgång till nyckel. Persson var inte bara en gåtfull fixare, utan även en lysande pianovirtuos som bl a kunde varenda en av Ratatas låtar utantill.

Det var mörka höstkvällar den där ”förlorade” sista 80-talshösten i Enköping när Persson slog sig ned vid pianot och spelade. Jag bara gapade och lyssnade. Och blev till slut så inspirerad att jag sjöng med – nykter. Jag kunde ju texterna utantill. Den här killen spelade som en gud. Särskilt minns jag när han lekfullt improviserade kring ”Om du kommer tillbaks” från just den här aktuella plattan.

För kanske var det så att Persson faktiskt själv spelat med Ratata? Kanske hade han varit med vid inspelningen av plattan? Det var inte så gott att veta. Och han ville förstås gärna att jag skulle tro det. Oberoende av hur det nu var med Perssons skrönor så stannade minnet av hans eminenta pianospel kvar, för alltid.

Liksom kärleken till den här plattan. Den här årstiden. Den här känslan…

PS: Och du Persson, om du läser det här vid nån skärm nånstans, hör av dig! Det var alltför längesen nu.

Ratata Sent i September
Att älska musik – jag har faktiskt tre ex av denna platta. För säkerhets skull.

Höstdagjämning 2015 (Autumnal equinox)

Posted in Natur och årstider with tags on 23 september, 2015 by japetus

Idag den 23 september klockan 10.21 på förmiddagen svensk tid har vi åter höstdagjämning, en balanspunkt mellan ljus och mörker då vi på norra halvklotet lämnar det ljusa halvåret och går in i det mörka. Solen står exakt lodrät över ekvatorn, men är nu på väg söderut mot det södra halvklotet och kommer ge oss här uppe i norr litet mindre ljus under det kommande halvårt. Det mörka halvåret.

Det är alltså inte en hel dag, utan en ögonblicklig händelse som i år alltså inträffar idag kl 10.21. Och då vet vi vad som gäller – ”Winter is coming!”, för att citera familjen Starks valspråk i G.R.R. Martins fantasyepos ”A game of thrones”.

Astronomiskt sett inträffar alltså hösten idag. Men meteorologiskt har den inte kommit till Stockholm än. När vi haft en dygnsmedeltemperatur på under tio grader fem dagar i följd, då har vi höst. Och där är vi inte än denna milda höst år 2015.

Det innebär också ett farväl till sommaren som varit. Och jag återkommer till det jag sagt så många gånger när folk frågat mig om hur sommaren varit. ”Inte den bästa, men absolut inte heller den sämsta”. Sommaren 2015 framstod som en ganska medelmåttig sommar för mig som var ledig i juli. Det började bra, men blev sedan svalare, blåsare och regnigare än jag skulle ha föredragit.

Och nu fortsätter det… Resan.

Jorden gör outtröttligt sin resa runt solen och passerar med orubblig precision de fyra checkpunkterna i sin årscykel: höstdagjämning (autumnal equinox), vintersolstånd (winter solistice), vårdagjämning (vernal equinox) och vintersolstånd (summer solistice). Livets rytm, naturens rytm, Jordens andetag. Så har det varit i en för människan oändlig tid och så ska det ännu vara i en för människan oändlig tid…

Fullmåne

”Sämsta bandet ever?” – Hörförståelse berör mig starkt

Posted in musik, Tv-program with tags , , , , , , , , on 20 september, 2015 by japetus

”Du läser och du läser och du läser och du läser och du blir en förläst jävel”, mässar bandet. En stel basgång och en synth som står i ett annat rum och försöker göra ljudeffekter till en svensk version av Stjärnornas krig plus några skott som ekar till här och där är vad som i övrigt hörs. Jag lyssnar och jag lyssnar men jag förstår inte vad jag hör. Kan det vara brist på förståelse?”

Håkan Lahgers sågning av bandet Hörförståelses singel ”Förläst jävel” kunde vara min kärleksförklaring till detta bands musik. Jag hade förstått den. Och jag tror mig därför också precis förstå vad Jan Gradvall menade när han replikerade Lahgers recension i Schlager med sin i Fanzine.

Jag har idag, denna soliga söndagsförmiddag sett Tom Alandhs intressanta SVT-dokumentär om det långt sedan länge bortglömda postpunk-bandet Hörförståelse som existerade 1980-1983.

Det är ju den här typen av historier som min blogg gärna vill uppmärksamma. Företeelser som orättvist, men kanske föga förvånande, glömts bort är sånt som bloggens läsare vet att jag gärna skriver om. Jag skriver om sånt som berör mig. Och berättelsen om bandet Hörförståelse berörde mig rejält.

Det är omöjligt att inte beröras av historien om de här good guy-vanliga-killarna som kämpade på i massiv motvind och drömde om framgång för sitt band, men bara sågades och floppade. Ända tills en senkommen revansch nu 35 år senare.

Här är trailern till dokumentären!

samsta-bandet-5-1280-jpg

Den udda och frustrerade postpunk, new wave, som de här killarna gjorde eller försökte göra hade tilltalat mig då. Om jag nånsin hört den. De nådde ju aldrig ut till nån publik att tala om. Men med starka influenser från tidiga Talking Heads och Joy Division hade succén i mitt pojkrum varit given; jag var mitt i målgruppen. Att jag skulle gillat det här då är ganska självklart. Trots de uppenbara musikaliska bristerna. Jag gillar det nu.

Dokumentären är full av obetalbara kommentarer kretsande kring bandets gudabenådade musikaliska oförmåga, kommentarer som är både underhållande och smått tragikomiska. Eller vad sägs om detta fyrverkeri:

”Det var ett par hjältar, antihjältar… Det var alltid en fröjd att se dem göra bort sig…”

”Jag tyckte verkligen det var hemskt. Sångaren var tondöv, trummisen han kunde ju inte spela överhuvudtaget egentligen, han spelade ju jättetaffligt…”

”De kunde knappt ta sig igenom låtarna de första åren för att de var så klantiga på att spela, men vi älskade det för de hade sån charm och såna roliga infallsvinklar och texter. Det gick inte att göra nåt annat än att älska dem”

”Det lät ju som att de höll på att falla sönder hela tiden…”

”Vi fick ju knappt publiken att stanna kvar när vi spelade. Efter turnén hade varje bandmedlem tusentals kronor i skulder”

”Vi var ju klåpare, det var vi… Jag försökte att sjunga så litet dåligt som möjligt. Det var mer damage control”

”Nej vi var inte så tuffa, vi var ganska snälla killar…”

Ja… Vad kan man säga om detta. Det blir nästan litet rörande. Men Jan Gradvall gillade det redan då och han berättar målande och träffsäkert om varför han tyckte det bandet gjorde var så intressant och varför han hade så lätt att ta till sig Hörförståelses texter. Bl a för att det som kan se obegripligt och intetsägande ut på papper, kan fungera hur bra som helst när det sjungs eller ”gapas ut” på scen. Hör man det så förstår man. Wow!

Wigerdal Hörförståelse
Den flerfaldigt kultförklarade Mats Wigerdal (senare bl a i Ubangi med Orup och Cia Berg samt Global Infantilists med Mare Kandre) medverkade på slutet i bandet och kunde då lämna bakgrunden och trummorna i Kitchen and the Plastic Spoons och få bli gitarrhjälte längst fram

Och de frustrerade texterna är lätta för mig att relatera till. Det här låter som något jag kunde ha skrivit i tonåren.

”Hur jag än försöker så blir det fel
jag tänker bara på flickor 
ute skiner solen och förbannat vad jag längtar ut
tänk att få slippa sån här jävla skit

För du läser och du läser och du läser och du läser
och du blir en förläst jävel…”

Vänskapen mellan killarna i bandet skildras på ett mycket fint sätt. Det värmer att se dem sitta tillsammans och digga. Att höra dem tala om hur roligt de hade trots att det mesta de gjorde sågades och floppade. De framstår som väldigt reko och snälla, litet nördiga killar. Dessutom väldigt modiga. Man måste beundra dem för deras envishet.

”Idealen det var väl litet tonårsnaiva, för det var det där att inte vilja stelna i nånting, att inte vilja vara en karriärist som banar sig fram med vassa armbågar och trampar på andra, utan att vara den som vill skapa ett bra samhälle och vara en person som är omtyckt och som har sunda ideal…”

Ja det känns som att det kunde varit jag. Det där hade jag skrivit under på då och det är lika sant för mig idag, 22 år in i arbetslivet.

Efter att ha sett dokumentären kan jag inte säga annat än att jag hade älskat bandet om jag hör dem då. Jag gör det idag. Det kunde varit jag – ”en förläst jävel”.

Och dokumentären har ett riktigt fint happy end, trots det så uppenbart sorgliga faktum att bandets låtskrivare och centralfigur Anders Sjölander gick bort allt för tidigt i MS. Det fina slutet handlar inte bara om att det amerikanska indiebolaget Captured Tracks i New York nu vill ge ut en fullängdsplatta med Hörförståelse och att en ny generation lyssnare har börjat upptäcka deras 35 år gamla alster på nätet. Att misslyckas i sitt försök att bli rockstjärna kan ha andra värdefulla konsekvenser. En av killarna i bandet uttrycker det så vackert:

”Nej jag blev aldrig rockstjärna men jag fick många goda vänner när jag försökte…”


Hörförståelse framför sitt paradnummer och enda då utgivna alster, singeln ”Förläst jävel” på Långholmen 1982

Och här är dokumentären i dess helhet om du vågar titta…?

Anna Döbling kommer närmast Barbro Hörberg

Posted in musik with tags , , , on 18 september, 2015 by japetus

Det är måndagkväll den 14 september och jag befinner mig på genuina och familjära Hökis Visrum i strikt 50-talsstylade Hökarängen. Jag tänker att inramningen passar ganska bra med tanke på vad jag äntligen ska få se ikväll. Alldeles snart kommer nämligen Anna Döbling att göra entré på scen. Pianisten och ackompanjatören Per Rosenius sitter redan vid pianot och improviserar. Det råder en påtagligt mysig och familjär stämning i måndagkvällen.

Snart ska jag få se Anna Döblings föreställning ”Med ögon känsliga för allt – en berättelse om Barbro Hörberg”. I flera års tid har jag velat se Albin och Fredriks samt Anna Döblings föreställningar om Barbro Hörberg. Tänk att det nu till slut blir så att jag ser dem båda med bara ett par veckors mellanrum.

Med ögon känsliga för allt

Och när Anna gör entré tar hon scenen i besittning och börjar agera berättelsen om Barbro Hörbergs liv. Anna har själv skrivit det uttrycksfulla och initierade manuset som bygger på ett grundligt forskningsarbete i ämnet. Sen framför hon det själv på ett mycket övertygande sätt med en medvetet genomtänkt regi. Hon spelar litet gitarr och ackompanjeras elegant av Per Rosenius på piano. Här blandas djupaste allvar och sorg med komik och kvick humor. Den mix av känslor som var Barbro Hörbergs liv.

Förutom självklara Barbro-hits som ”Med ögon känsliga för grönt”, ”Sommarö” och ”Gamla älskade barn” får jag även höra några av mina personliga favoriter med Barbro: ”Vill du bli min soptipp”, ”Den enda sommaren” och ”Håll alla dörrar öppna”. Anna gör det bra och mycket övertygande. Det är som att jag verkligen känner att Anna ”förstått” Barbro.

Vi får höra en uttrycksfull, vacker, välspelad, välsjungen, välregisserad, empatisk,  djupt berörande och innerligt äkta föreställning. Anna fångar oss i publiken och jag och mina två nära vänner Helena och Gunilla sitter snart som trollbundna. Stämningen är starkt förtätad. Snart rörs vi alla tre till tårar. Det blev så starkt på så många plan och sätt.

Ibland kan livet kännas extra mycket. Som nu när vi/jag för andra gången på några månader har förlorat en kär vän i cancer. En oss närstående vän har nyligen ryckts bort mitt i livet på samma sätt som Barbro. Parallellerna är uppenbara.

Anna Döbling Per Rosenius
Per Rosenius vid pianot och Anna Döbling sjunger utan mick för lokalen är så liten och familjär att det inte behövs, Hökis Visrum 14 september

Så när vi hör Anna framföra Barbros låtar minns vi också vår kära vän Maria. Vi berörs djupt av Barbros livsresa och öde. Samtidigt som vi tänker på vår vän som så nyligen lämnat oss.

Därför;  när Anna sedan, efter publikens jubel, applåder och ovationer med krav på extranummer väljer att bland alla sina egna låtar köra just ”Maria som väntar”, ja då får jag ståpäls från topp till tå och konstaterar att detta är en helt magisk kväll… Jag får snyta och harkla mig rejält efter den här konserten. Jag är helt tagen. Behöver samla mig en stund innan jag byter några ord med Anna efteråt och tackar henne för den underbara föreställning vi just fått se.

~  ~  ~

Jag skulle sammanfattningsvis vilja säga så här. Det finns några stycken riktigt duktiga artister där ute som gör suveräna Barbro-covers. Och nu har jag sett några av dem. De jag hört är alla bra och på litet olika sätt. De övertygar alla. Och jag måste säga att Anna Döblings välspelade, initierade och empatiska föreställning för mig intar en särställning genom sitt djup, sitt briljanta manus och Annas förmåga att trollbinda publiken med sitt skådespeleri och sin närvaro.

Ja den här föreställningen kändes verkligen som en mycket lyckad och genomarbetad helhet. Förutom det suveräna grundmaterialet, visorna och texterna, uppskattade jag både arrangemangen, det musikaliska framförandet och Annas agerande och starka närvaro på scen. Och som ytterligare en kvalitetsaspekt märktes den medvetna och genomtänkta regin.

Anna kommer allra närmast Barbro. Det är min upplevelse.

”Stunder” – om Barbro Hörbergs musikaliska kvarlåtenskap i Bi Dahlborgs tolkning

Posted in musik with tags , , , , , on 5 september, 2015 by japetus

”Här är Barbros kvarlämnade material, se till att hon lever vidare!”

Det var Barbro Hörbergs man och änkling, Jan Stenvinkel, som en gång i tidigt 80-tal valde att, efter att ha hört Bi Dahlborg sjunga på Södra Teatern, ge henne de där kassarna och den röda skinnväskan med Barbros samtliga opublicerade texter, efterlämnade skisser och anteckningar. I materialet hittade Bi 13 sångtexter och flera monologer…

Oj, oj… Ja vi talar alltså här verkligen om ett stort antal, för publiken helt okända, alster signerade den legendariska, kultförklarade svenska vispoeten och vissångerskan Barbro Hörberg, som så sorgligt gick bort i förtid 1976 vid 43 års ålder. Här kan vi sannerligen tala om ett högintressant, efterlängtat och värdefullt kulturarv som jag kan tänka mig att många, många intressenter skulle vilja få ta del av.

Bi Dahlborg
Bi Dahlborg (1956- ) skådespelerska, sångerska och numera föreläsare, högskolelärare och ledarskapsutbildare

Liknelsen haltar på de flesta sätt, jag vet, men min tanke går faktiskt till författaren Stieg Larssons efterlämnade texter som lär ska finnas i en väl gömd bärbar PC nånstans. En text som en stor publik längtat efter och spekulerat kring. En efterfrågan så stor att ett förlag till slut kontrakterat en annan författare för att skriva vidare. Men här talar vi alltså om en äkta ursprunglig kulturell kvarlåtenskap som fritt överlämnats av familjen. Det hela är så fascinerande. Och annorlunda.

Och ja, jag kan förstå varför Jan Stenvinkel lämnade över materialet han inte själv kunde göra något med, för det första som slår mig när jag hör Bi Dahlborgs tolkningar är hur mycket hon låter som Barbro. Och det hörde förstås Jan direkt den där gången på Södra Teatern. Barbros och Bis röster liknar varandras, Bis röst är kanske litet ljusare och möjligen mer tekniskt skolad, men de låter lika på flera sätt. Det är den där värmen, men även fraseringar och betoningar som är så lika. Och sättet att prata och pratsjunga i låtarna.

Bi har i intervjuer berättat att hon blev både hedrad och förskräckt av denna oväntade gåva hon fick redan i 25-årsåldern. Ansvaret skrämde henne och materialet låg i många år och pockade. Det skulle dröja mer än 25 år innan tiden var mogen – när Bi Dahlborg i medelåldern kände sig mogen att ta sig an dessa texter, att hon själv först då bottnade i dem.

För 2008 kom så äntligen plattan ”Stunder” som innehåller 22 spår där sånger och prator/monologer blandas. En del av materialet har Bi fått färdigställa eftersom det bestod av textbitar som Barbro Hörberg aldrig hann skriva färdigt.

Stunder Bi Dahlborg
Plattan ”Stunder” ligger här på solvarmt trä i mitt vardagsrum denna vackra septembermorgon. Klicka för mycket större bild!

Skivan innehåller alltså 22 spår med 13 helt nya låtar. Monologerna mellan ­låtarna är skrivna av Barbro Hörberg, men delvis kompletterade av Bi Dahlborg och dramatikern Anders­ Bäckström. En av låtarna är en nyöversättning av den franska sångerskan Barbaras låt ”Nantes”. De flesta texterna är tonsatta av ingen mindre än kompositören, jazzmusikern och programledaren Berndt Egerbladh. Kompositörerna Jonny­ Wingstedt och Håkan Möller har skrivit fyra av sångerna.

Och så kom det sig för en vecka sedan att jag haft glädjen att få denna så speciella platta av Bi Dahlborg; Bi som finns på samma arbetsplats som jag. Vilken spännande överraskning när jag i min research för den här bloggen förstod att det faktiskt var just Bi som gjort skivan med Barbro Hörbergs opublicerade texter. Den här musiken finns tyvärr inte på Spotify, och ingenting av detta nya material finns heller på YouTube. Plattan jag nu håller i min hand är unik på flera sätt.

Och jag har nu haft några sällsamt spännande dagar när inlyssnandet i ”Stunder” pågått som bäst, ett helt nytt möte med Barbro Hörberg. Här i Bi Dahlborgs gestaltning.

Stunder - innehåll
Och här ser ni denna exklusiva skivas innehåll, klicka för läsbar bild! Kännare av Barbro H kommer att känna igen några av låtarna/monologerna, men fascinerande nog får vi här möta ett stort antal tidigare okända men tämligen omisskännliga Barbro-titlar. De kända titlarna vävs in i det nyfunna materialet på ett både psykologiskt och pedagogiskt förklarande sätt. Musiken är mycket jazz, visa och litet bossanova. Sällsamt, fascinerande och vackert!

Och vad kan jag då säga om detta… Ja till skillnad från vad jag hört om David Lagercrantz nya Millennium-text tycker jag att det här faktiskt fungerar bra. Jag har redan kommenterat att jag fascinerats av hur lika röster de har Bi och Barbro. Sångtexterna är kraftfulla i all sin enkelhet. Då som nu berör de med känsla ­livets små och stora stunder.

Här möter jag en mängd typiskt Babroska finurliga klokheter och tänkvärdheter. Och förstås den typiska humorn. Att Barbro varit borta så länge och att jag kan få höra något nytt som så omisskännligt bär hennes ton och känsla tycker jag är smått makalöst. Det är ett kärt återhörande. Bi kommenterar själv låtarna så här:

”–Barbro Hörberg balanserar alltid på en knivsegg, men hon håller sig innanför gränsen så att det inte blir banalt. Jag märker att texterna berör på djupet inte bara hos äldre lyssnare utan även hos unga människor som besöker våra kabaréer”.

Och det kan jag förstå. Jag kan hålla med. Det är också min upplevelse. Det berör mig starkt nu i september 2015 att höra dessa 40 år gamla texter som fick nytt liv för sju år sedan.  Det är, om något, ett tecken på starkt kvalitet.

”Hur länge måste en lycka räcka?”, frågar sig Barbro. ”Hur länge måste en lycka räcka för att ha rätt att kallas stor?” Och hon fortsätter. ”Den lyckan var stor så länge den varade. Och den blev inte mindre för att den en gång tog slut. Men lyckor blir inte större för att man försöker dra ut på dem…”

För mig som nu lever som singel med flera relationer bakom mig är det lätt att känna igen mig i Barbros nygamla texter. Här och där i dessa nya texter kommer några nya fullträffar som får mig att haja till. Inte minst den starka och kloka texten ”Skilsmässan” som särskilt får mig att tänka på min senaste relation som jag lämnade för nu ett år sedan. Det är sorgligt och träffsäkert. Och litet vemodigt. Det svenska vemodet. Det svenska allvaret. Det är tänkvärt och typiskt Barbro Hörberg.

”Men tomrummet efter dig ska inte fyllas i med annat. I tomrummet efter dig har alla klockorna stannat. I bakvattnet efter dig där ska jag njuta av friden. Fast jag misstänker redan nu att det blir tråkigt med tiden…” Det här skulle jag ha hört för precis ett år sedan när jag var ”nyskild” tänker jag. Men det går lika bra att höra det här nu. Det är allmängiltigt och berör alla som någonsin sett tillbaka på en gammal, avslutad relation.

”En härlig sommar blir inte sämre bara för att den en gång tar slut. Och blommorna har väl rätt att blomma fast de en gång ska ha blommat ut…”

Ja Barbro. Visst är det hon. Det här känner jag igen, så väl. Det är hon.

”Jag tycker om det tydliga. Det är kanske det jag kallar stunder. Sen spelar det faktiskt ingen roll om de är fruktansvärda eller underbara. När de händer då är man oftast aningslös och oförberedd på vad som ska hända. Stunder som förändrar ens liv innan man hinner vända…”

Mmmm… Ja det här är verkligen Barbro. En Barbro jag så väl känner igen. Humanisten Barbro Hörberg som på sitt ”utlämnande, ogarderade sätt” berättar om hur det kan kännas att leva. Om ensamhet, övergivenhet, men också om vilket äventyr livet är och hur vackert det är att leva. Det är en sällsam och fascinerande känsla att få höra dessa nygamla, men tidlösa visor. Och jag tycker att Bi Dahlborg lyckats förvalta materialet fullt tillräckligt bra.

Och det krävs naturligtvis också mod att ens våga sig på att förvalta en så stor konstnärs kvarlåtenskap. Jag är glad att Bi hade det modet och tålamodet att hitta rätt tillfälle att ge dessa alster liv. Och det var väldigt trevligt att få prata med dig om detta. Ställa litet frågor, få svar på undringar. Varmt tack för det Bi och för denna vackra nygamla skapelse!

Jag förstår att det kändes skönt för Bi att till slut bli klar med gestaltandet av texterna. Att hon verkligen gjorde något av materialet hon fått av Barbros änkeman så många år tidigare. En lång rad av sökträffar i tidningar från främst åren 2006-2008 visar att Bi turnerat flitigt i Sverige med showen ”Kabaré Hörberg” som även spelats på Klara Soppteater vid några tillfällen i november 2008.

Kabaré Hörberg 2008
Kabaré Hörberg 2008 – ”en kabaré kring Barbro Hörbergs opublicerade material med skådespelerskan och sångerskan Bi Dahlborg”

Jag har kommenterat det tidigare här, att min känsla är att Barbro Hörberg under de senaste sju till åtta åren verkligen börjat få den uppskattning och uppmärksamhet hon så väl förtjänar. Jag skrev om det nyss i veckan efter att ha varit på Klara Soppteater. Tänker åter på samlingsplattan från hösten 2007, tolkningarna med Albin och Fredrik, Anna Döbling och nu alltså även Bi Dahlborgs jag så äntligen fått höra.

Så ja. Det råder inget tvivel om att Barbro Hörberg fortfarande berör. Och att hon nu fått väldigt mycket uppmärksamhet, vilket gläder mig något enormt. Här slirar nu bloggen iväg från plattan Stunder i mer allmän Barbro Hörberg-riktning. Här kommer några exempel på sånt som gläder mig i detta ämne.

Jag tänker förstås åter på Benjamin Wolffs K-Special-dokumentär på SVT från 2014. Se klipp här på SVT:s hemsida. Och så här fint skrev till exempel den av mig i Ratata-sammanhanget tidigare citerade Kjell Häglund TV-dags

”Det finns inga människor – annat än åldrade eller arkiverade – som har den här tonen längre. Det är en ton av ett svenskt sommarfolkligt progressivt, populärkonstnärligt 1960- och 70-tal. Av enkelhet och poesi på en gång; barn och konst; ångest och lycka; stan och skärgårn. Den enda jag kan jämföra med rakt av är Beppe Wolgers.”

och Karin Thunberg som själv en gång intervjuade Barbro skriver så här i SvD.

”Själv minns jag hennes uppmuntran. Hur hon glatt plirande såg mig som var ung och nervös och knappt visste vad jag skulle fråga när jag äntligen fick en intervju. Barbro Hörberg visste, svarade på frågorna som jag aldrig ställde. Ville efteråt veta om mig och mitt liv.”

Och så här låter det i Alex och Sigges podcast (cirka 22 minuter från slutet). Killarna pratar fritt, litet rörigt men ganska intressant kring Barbro om det svenska vemodet och den tid hon var en del av:
”Man kan ta svensken out of the allvar, men inte allvaret out of the svensken. Vi flydde från melankolin och vemodet och allvaret…”

Se här även klipp från Jan Gradvall i  DI Weekend, klicka för läsbar bild!
gradvall-e1396879987536

och Jan-Olov Andersson i Aftonbladet, klicka för stor och läsbar bild!
Aftonbladet226

Det blir mycket upprepningar, men jag väljer ändå att låta dessa snapshots från mitt researcharbete ligga kvar här nedan…

~  ~  ~

”Kabaré Hörberg” Sveriges Radio, nov 2008

Sångerskan och skådespelaren Bi Dahlborg är aktuell (nov 2008) med Kabaré Hörberg – en föreställning kring Barbro Hörbergs opublicerade material. Den spelas just nu på Klara Soppteater i Stockholm. Med tonsättningar av bland andra Berndt Egerbladh. Föreställningen har också blivit till skivan ”Stunder” – där Bi Dahlborg sjunger Barbro Hörberg. Där medverkar också musikerna Stefan Blomqvist, Christian Paulin och Erik Söderlind.

~  ~  ~

”Stunder” DN maj 1996

Bi Dahlborg, som nästa vecka uppträder med hennes visor i en föreställning som hon kallar ”Stunder”, säger så här om Barbro Hörberg:

– Hon var en humanist med humor som försvarade människans rätt till snedsteg. Hon kunde tala om kärlek, frihet och om vardagen utan att bli patetisk.

Dessutom hade Barbro Hörberg ett stort engagemang i barn- och kvinnofrågor och medverkade i olika radio- och TV-program där hon talade om både det som var lätt och om det som var svårt – om kärlek, fördomar och ensamhet. Efter två års cancersjukdom dog hon på valborgsmässoafton 1976.

I föreställningen, som är utformad som en serie kvinnoporträtt, presenteras bland annat fem nya tonsättningar som Berndt Egerbladh gjort och även delvis ”nya” verk där Bi Dahlborg sökt fylla i en del ofullbordade monologer. Hon uppträder tillsammans med pianisten Håkan Möller som svarat för de musikaliska.

~  ~  ~

”Stunder” SvD april 2008

Barbro Hörberg är mest känd för sin låt Ögon känsliga för grönt. Men den bortgångna sångerskan lämnade efter sig flera outgivna sångtexter. Nu har skådespelerskan Bi Dahlborg gett ut den nya skivan Stunder. Av Per Gullbrand 19 apr, 2008

 Upprinnelsen till skivan ligger många år tillbaka när Bi Dahlborg jobbade på Södra teatern i Stockholm.

–Jag hade satt upp en egen före­ställning som handlade om en samling kvinnoporträtt. Flera av Barbro Hörbergs sånger var med i den föreställningen. En kväll satt Barbro Hörbergs änkling, konstnären Jan Stenvinkel, i publiken, berättar Bi Dahlborg.

Nästa kväll kom Jan Stenvinkel tillbaka och tittade på föreställningen igen. Efter föreställningen gav han Bi Dahlborg en röd skinnväska och några papperskassar med de enkla orden: ”Här är Barbros efterlämnade mate­rial, se till att hon lever vidare!”

–Jag lovade Jan Stenvinkel att skivan skulle gå i jazzens anda. I materialet hittade jag 13 sångtexter och flera monologer.

Hon har samlat en rad namnkunniga musiker vid skapandet av skivan Stunder. De flesta texterna är tonsatta av den fram­lidne kompositören och programledaren Berndt Egerbladh. Kompositörerna Jonny­ Wingstedt och Håkan Möller har tonsatt fyra av sångerna.

Tonsättningarna är inspirerade av tidigare utgivna låtar med Barbro Hörberg. Sångtexterna är kraftfulla i all sin enkelhet. Då som nu berör de med känsla ­livets små och stora stunder.

–Barbro Hörberg balanserar alltid på en knivsegg, men hon håller sig innanför gränsen så att det inte blir banalt. Jag märker att texterna berör på djupet inte bara hos äldre lyssnare utan även hos unga människor som besöker våra kabaréer, säger Bi Dahlborg.

Barbro Hörberg gick bort i cancer 1976, 42 år gammal. Under sin karriär skrev hon flera kända ­låtar och medverkade i flera tv-program och teateruppsättningar. Under flera år levde Barbro Hörberg i Frankrike där hon hämtade mycket inspiration. Bi Dahlborg, med drygt 30 års erfarenhet som skådespelare på scener som Folkteatern i Gävle, Riksteatern och Östgötateatern, beskriver Barbro Hörberg som den ”franska visans svenska musa”.

–En av låtarna är en nyöversättning av den franska sångerskan Barbaras låt Nantes.

Den nyproducerade skivan Stunder innehåller 22 spår med 13 helt nya låtar. Monologerna mellan ­låtarna är skrivna av Barbro Hörberg, Bi Dahlborg och Anders­ Bäckström. Bi Dahlborg kommer tillsammans med duon Erik Söder­lind, gitarr och Christian Paulin, bas, att genomföra en ­turné i Sverige under sommaren och hösten 2008.

~  ~  ~

”Kabaré Stunder” Kristianstadbladet, oktober 2004
Bi Dahlborg bygger broar mellan låtarna genom att med små medel gestalta små berättelser. Eller stunder som hon kallar dem. Därav namnet på uppsättningen. Stunder som hon samlar. 52 stycken ska hon få för att en gång i framtiden lägga patiens med dem. Det är inte bara stunder av lycka som samlas, utan allt från svek, ensamhet och flera känslofärder på den krokiga kärleksstigen.

”Cabaré Stunder” är en småmysig föreställning. Inget som jag skulle tvinga folk till under pistolhot kanske, men lite så där småtrevlig.

Bi Dahlborg väver ihop sånger på ett naturligt sätt, men har väl inget spektakulärt att berätta och inget revolutionerande berättande. Men det är inget som man måste kräva. Berättelser ur livet kan räcka en bra bit. Vilket det gjorde för flera av de andra som kommit till Aoseum denna kväll.

~  ~  ~

”Cabaré Hörberg”, HelaGotland.se, november 2007
Låten ”Med ögon känsliga för grönt” gjorde Barbro Hörberg till en folkkär artist. Det är över 30 år sedan hon gick bort, men sångerna lever vidare.
I kväll bjuder Slite teaterförening på Cabaré Hörberg, men Bi Dahlborg på scen. För några år sedan gjorde Bi Dahlborg en föreställning på Södra Teatern i Stockholm, en samling kvinnoporträtt kring Barbro Hörbergs sånger.
Vid ett tillfälle kom konstnären Jan Stenvinkel, Barbro Hörbergs man och såg föreställningen.
Efteråt berättade han att Barbro hade tänkt att göra en liknande kabaré men hon hann inte slutföra sin idé. Nästa kväll dök Jan Stenvinkel upp igen och ställde en väska och några kassar hos Bi med orden:
– Här är Barbros efterlämnade material, se till att hon lever vidare.
För några år sedan tog Bi tag i materialet och hittade elva sångtexter som inte blivit tonsatta, ett antal idéer som inte var klara och så började hon sätta samman texterna.
Berndt Egerbladh, Håkan Möller och Jonny Wingstedt började tonsätta och dramatikern Anders Bäckström hjälpte henne med mellantexter.
Föreställningen har sedan dess spelats en hel del på Mosebacke etablissement, olika teaterföreningar i Sverige, hos olika föreningar och företag.
Förutom Bi Dahlborg medverkar även Erik Söderlind (gitarr), och Christian Paulin (bas).

Albin och Fredrik hör bara Barbro Hörberg på Klara Soppteater idag

Posted in musik with tags , , , on 1 september, 2015 by japetus

Äntligen! Så kom det sig att jag idag, till slut, fick se Albin Flinkas och Fredrik Meyers kritikerrosade föreställning ”Albin och Fredrik hör bara Barbro Hörberg”. En föreställning de spelat av och till i fem år. Oftast som duo, men vid speciella tillfällen även i längre version och då med Barbro ”Lill-Babs” Svensson och Rikard Wolff.

Idag var det i det ursprungliga duo-formatet på ”Klara Soppteater” i Kulturhuset i en knapp timslång föreställning. En mycket stark, gripande och vacker föreställning. Albin och Fredrik är utmärkta sångare och det är fascinerande att höra deras versioner av Barbros låtar. Riktigt tjusigt med stämsången. Det hela är också visuellt både smakfullt och kraftfullt presenterat.

Albin och Fredrik hör bara Barbro hörberg
Albin Flinkas i strålkastarljuset på Klara Soppteater tidigare idag

Albin och Fredrik varvar några av Barbros visor, 13 stycken i detta format, med den parallella berättelsen om hur de skrivit showen, vilka personer som hjälpt dem och de problem de stött på i arbetet. Barbro framstår som en hemlig person eftersom det finns så pass litet dokumentation kring henne. Det finns ju t ex inte någon biografi – än. Barbro Hörbergs sommarpratarprogram från 1973 har typiskt nog raderats, ”pga dåtida platsbrist i arkivet” fick jag till svar när kontaktade SVT för ett par år sedan. Det känns sannerligen som en smärre kulturell tragedi. Det hade varit fantastiskt att få höra det programmet. Ett understatement.

Föreställningen blir en resa mellan olika sinnesstämningar, men mest i vemodigt moll ändå skulle jag säga. Jag både skrattar och rörs till tårar medan Albin och Fredrik sjunger och berättar. Emellanåt visar de några rörliga klipp med Barbro och vi får höra litet ljudintryck. Det känns mycket suggestivt och är väldigt gripande. Albin och Fredrik är inte bara utmärkta sångare och pianister, de är ju även skådespelare gudbevars! Och det märks när de så inlevelsefullt presenterar detta vackra material på ett så inkännande och respektfullt sätt. Utmärkt bra!

Att sitta där i det stämningsfulla salongsmörkret och få se och höra denna vackra föreställning i sällskap med min i första Barbro-bloggen omnämnda barndomsvän Helena, som för mer än 29 år sedan introducerade mig till Barbro Hörbergs visskatt gör det hela extra starkt och meningsfullt. Det tillför ytterligare en dimension.

Efteråt får jag en möjlighet att byta några ord med Albin och Fredrik, dessa två gentlemän. Det är mycket trevligt. Fredrik och jag (och Helena) gick en gång på samma tonårsdisco på Birger Jarlsgatan i Stockholm, men det är en helt annan historia. Annars är det peciellt en sak jag talar med Albin om. Om en annan artist som tolkat Barbro Hörberg och även haft tillgång till tidigare outgivna alster. Och det kommer nästa blogg att handla om…

Albin och Fredrik hör bara Barbro hörberg 2
Fredrik Meyer och Albin Flinkas på Kulturhuset idag – gripande och engagerande musikunderhållning!

~  ~  ~

Jag har ju skrivit en del om Barbro Hörberg tidigare och även kommenterat Albin och Fredriks show och framträdande på ”Allsång på Skansen” i augusti 2011. Det gläder mig så att de uppmärksammats för denna sin viktiga kulturgärning. För det är ju som de säger i föreställningen att Barbro Hörberg inte fått den uppmärksamhet hon förtjänat, vilket jag själv också noterade i min första Barbro-blogg i januari 2008.


Albin och Fredrik på Allsång på Skansen i augusti 2011

Men jag kan glädjande nog konstatera att det hunnit börja hända en hel del sedan jag skrev den där första bloggen. Barbro har verkligen börjat uppmärksammas igen. Jag kan uppleva att nystarten började hösten 2007 med den av Lasse Lindbom producerade utmärkta samlingsplatta där nutida svenska artister tolkade Barbros visor. Sen har många artister börjat uppmärksamma Barbro Hörbergs visskatt. Utöver Albin och Fredriks tolkningar, tänker jag då främst även på Anna Döblings uttrycksfulla dito som jag uppskattat mycket.

Våren 2014 var det så TV-premiär för Benjamin Wolffs hyllade dokumentär om Barbro Hörberg, som repriserades i juni i år. Den hjälpte utan tvekan till att föra ut Barbros sånger till många nya lyssnare. Här hör vi Rikard Wolff introducera denna dokumentär och beröra sitt och Barbros stora intresse för fransk vistradition.

Jag ber att inom kort få återkomma på detta tema. Jag har nämligen något mer och på sätt vis helt nytt att berätta om!