Arkiv för oktober, 2015

Respektfullt – Sven-Bertils dag i Så mycket bättre

Posted in musik, Tv-program with tags , , , on 25 oktober, 2015 by japetus

Och så var det dags för hela Sveriges grand old man och elegante gentleman att ha sin dag i Så mycket bättre. Något jag länge sett fram emot.

Sven-Bertil Taubes karriär sträcker sig över sex decennier och han är en såväl legendarisk som ikonisk svensk artist. Som arvtagare till och förste uttolkare av pappa Everts visor är han väldigt mycket av det gamla klassiska Sverige förkroppsligat. Mycket av det som varit en populärkulturell och trygg ryggrad för oss som minns 1900-talets Sverige med sommarvisor, skolavslutningar, allsång på fester, midsommar, skärgård, segelbåtar, semester och allmänt svenskt sommarmys.

Ja så tycker jag faktiskt man kan säga för Evert Taubes musik är så djupt rotad i den svenska folksjälen att den sitter där som en gulblå tatuering vare sig vi gillar den, älskar den eller inte bryr oss. Något vi alla känner igen och har en personlig relation till. Alla har hört de visorna. Alla.

Själv har jag ju inte bara sett Sven-Bertil live på Grönan många gånger, utan även spelat många, många av pappa Everts visor under de nästan 15 år jag spelade i orkester på 80- och 90-talen. Det är något väldigt nära och tryggt för mig i den här musiken. Något så nära och uppenbarligen så viktigt att det var det jag på nåt undermedvetet sätt tog fasta på och hittade hem till när jag låg mycket svårt sjuk i feberdvala i Hanoi i vårvintras.

Nåväl denna inflygning om den lätt vördnadsbjudande och respektfullt respektingivande artisten Sven-Bertil och hans pappas musikaliska skatt. Nu till programmet!

svenbt
Sven-Bertil Gunnar Evert Taube (1934- )

Redan i vinjettbilderna från ett sommarskönt Gotland till ackompanjemang av Evert Taubes musik får jag de första antydningarna till känslomässig gåshud. Det är väldigt starka känslor för mig att se allt detta vackra och höra den musik som känns grundmurat sommarsvensk.

Och det är tydligt att de andra artisterna, föga förvånande, har en särskild respekt för och omtanke om den gamle Sven-Bertil som nu är nästan blind och får lita till sin ledsyn, en hjälpande labrador och vänliga artistkollegor för att ta sig fram fysiskt i programmet. Särskilt Isons omtanke om Sven-Bertil är rörande att se.

Kollegorna i det vackra vita huset på Gotland överträffade varandra med superlativer om hur mycket han betytt för dem. Och även om Miriam Bryant som inte hade så stark relation till honom innan programmet, mest var imponerad av att han var så gammal och levt så länge så uttryckte hon det på sitt sätt med välmenande beundran.

Och dagens huvudperson är just så där artig, välformulerad, respektfull och ödmjuk som han verkligen verkar vara. En gentleman. Han har också mycket välformulerade reaktioner på kollegornas versioner av hans låtrepertoar. Och här har vi då låtarna de valde…

Niklas Strömstedt –
vänlige Niklas är en person som uppenbarligen och av naturliga skäl är ordentligt inlyssnad på Sven-Bertils låtskatt och han väljer en av klassikerna, en pärla från samlingen ”Ballader i det blå”, 1948: ”Nocturne” – eller ”Sov på min arm”, som den också kallas. Jag tycker att han gör den på ett godkänt på sitt strömstedtska sätt. Litet pop och litet country. Kanske litet tråkigt på nåt sätt, men bara väldigt litet. Niklas är ett välsjungande proffs och han levererar. Alltid.

Kleerup –
tycks mer eller mindre hela tiden befinna sig litet vid sidan om, i sin egen värld. Han är inte så kommunikativ och man får en känsla av att han både mentalt och fysiskt håller sig litet vid sidan av de andra. Han ger ett blygt och skört intryck. Programmet började med bevis på det då han sov rejält länge och inte medverkade i de övriga artisternas gemensamma frukostfixande till Sven-Bertil. Han är litet egen, men mycket mjuk och snäll i framtoningen.

Egensinnig är han också då han intresserar sig för Sven-Bertils gamla föreställning ”Pajas för en dag” från 1958. För att inte tala om hans obetalbara äventyr i optimistjollen, ett balansbefriat kapsejsarnummer på högsta nivå. Ja Kleerup är litet festlig och han bjuder på en lång och uppenbarligen djupt känd motivering till varför han valt just den låt han valt att framföra, för att den har något att säga till alla människor. Och när han sjunger ”Så länge skutan kan gå” från samlingen med samma namn från 1963 gör han det på sitt raspiga, lätt ohörbart pratande sätt. Han kan helt enkelt inte sjunga, men bygger upp en stark stämning ändå i låten med maskindunket. Jag gillar arret och det gjorde även Sven-Bertil som valde att få avsluta tillsammans med Kleerup i denna låt.

Jenny Berggren –
inledde med en gripande, väl framförd och genomtänkt historia om det sista avskedet från fadern och berättade sen att hon valt en av de största Taube-klassikerna, en visa som sjungits på tusen och åter tusen bröllop och begravningar i vårt land: ”Så skimrande var aldrig havet”, även den från samlingen ”Ballader i det blå”, 1948. Jag tycker åter att hon gör en ganska bra version här. Det börjar bra och hon sjunger rent och tydligt även om rösten inte är så stor. Det måste den inte vara för att det ska bli vackert. Och det blir vackert. Sen tar hon sig friheter i arrangemanget mot slutet av låten som inte är hundra. Men godkänt!

Lisa Nilsson –
sociala, kvicka och underfundigt charmiga Lisa har koll på Taube förstår man. Förstås. Och hade uppenbarligen rejäla problem att välja låt. Hon bad vänner om hjälp och flera av dem tipsade om samma låt. Det beställningsverk som Evert skrev till Hasse & Tages film ”Äppelkriget”, 1971. Det handlar om en av de mest kända och möjligen aningens sönderspelade låtarna – ”Änglamark”. En fantastisk låt, med en text och ett tänk som var långt före sin tid. Bara det att jag hört den så alldeles väldigt många gånger. OCH den är väldigt vackert. Och Lisa Nilsson gjorde den försiktigt och vackert utan att vara särskilt långt ifrån originalet. Det är nog bara jämnåriga Helen Sjöholm som skulle kunna göra det här lika bra som Lisa gör det.  Det är så vackert!

Ison & Fille –
hade nog inte så stor koll på Evert Taubes produktion och gjorde det då möjligen enkelt för sig genom att lyssna på senaste Sven-Bertil-plattan, den kritikerrosade ”Hommage” från 2014.  Men om jag tyckte att det funkade si och så i första programmet för herrarna måste jag säga att de imponerade denna gång. De hade valt Olle Adolphsons låt ”Nu har jag fått den jag vill ha” och varvat Sven-Bertils sång med sin egna rappade partier. Det funkade som sagt utmärkt, det här hade berört killarna och jag fick en stark känsla av att Sven-Bertil också gillade den så annorlunda versionen. Lyckligtvis hade våra omtänksamma hiphoppare ordnat utskrifter av sina nyskrivna rappade partier så att kvällens huvudperson kunde få ta del av dem senare. Omtänksamt. Jag gillar Ison & Fille!

Miriam Bryant –
sticker ut på många sätt med sitt oerhört spontana och frispråkiga sätt. Hon bjuder kollegorna och tittarna på många sköna skratt och har en prestigelös och härlig personlighet som det är svårt att inte gilla. Och när Kleerup inte stiger upp i tid tvekar hon inte att ge återkoppling till honom; raka rör. Miriam är tuff. Och när det talas om älskog i den av Strömstedt valda ”Nocturne” talar hon förstås klarspråk kring vad det handlar om… Man förstår också att hon nog inte heller botaniserat på djupet i Evert Taubes produktion innan programmet, att hon inte hade någon speciell relation till Sven-Bertil innan de träffades. Men det är tydligt i programmet att den yngsta och den äldsta deltagaren verkligen gillar varandra. Det är rart. Och det är ett smakfullt val när hon väljer den starka visan ”Ett sista glas”, en irländsk folkvisa med text av Lars Forssell.

Det blev en mycket uttrycksfull och stark version av denna melodi som också så uppenbart betyder något speciellt för Sven-Bertil. Det här versionen kommer säkert att funka bra på Spotify. Kanske det bästa framförandet ikväll. Ja det var det, inget snack om saken.  ”Den speglar något av mitt liv”, erkände Sven-Bertil, ”handlar om dumheter man gjort och saker man ångrat. Det är mycket känslor i den.” Stark och värdig avslutning på kvällen!

miriam4
Miriam Bryant (1991- )

Jag tycker det sammantaget blev en bra kväll för Sven-Bertil. Kanske blev det i mitt tycke litet för många säkra kort. Några av de allra mest kända visorna och ingen av mina personliga favoriter. Men, men… Jag är övertygad om att det här kommer betyda mycket för spridandet av Taubes musikskatt. Kan tänka mig att TV4 fick fina tittarsiffror denna kväll. Bara en sån sak som att min mamma som inte brukar titta på programmet verkligen gjorde det ikväll. Förstås.

Jag väljer att avrunda bloggen om Sven-Bertils kväll med några riktigt fina rader som pappa Evert får står för. I ett brev till sin son i januari 1969 skriver Evert efter att ha sett ett tv-program där far och son medverkade tillsammans:

”Du har aldrig gjort mig lyckligare och hela svenska folket har glatt sig åt att få se oss båda tillsammans. Om du visste hur stolt jag är! […] När jag hörde Dig framföra ‘Så skimrande var aldrig havet’ kunde jag inte undgå att få en tår i ögat, ty där satt jag och hörde min älskade son framföra en sång som kommer så djupt ur mitt hjärta och om detta förunnats en, ja då har man inte levat förgäves även om livet kan vara besvärligt ibland, tvärtom, då skall man vara nöjd och glad och tacksam och stolt.”[

Fattas bara Evert! Din son har på ett fullkomligt fantastiskt utmärkt sätt förvaltat din låtskatt och fört den vidare in i det nya årtusendet…

Och vilken låt jag skulle ha valt? Hmm… Ja, jag tror det hade blivit ”Pierina”, ”Karl-Alfred och Ellinor” eller ”Västanvind”…
Eller ”Skärgårdsfrun” eller ”Tango i Nizza” eller ”Linnea”… Oj, det finns så mycket vackert att välja bland! Visor som jag har en personlig relation till.

   

     

Annonser

Om rädsla och Darth Vader i Trollhättan

Posted in Personlig kommentar with tags , , , on 25 oktober, 2015 by japetus

Det har hänt fruktansvärda saker i Sverige i veckan och jag har blivit mycket illa berörd. Jag har läst om rent sinnessjuka våldshandlingar utförda av en gärningsman befriad från all empati. Jag har också läst om storslaget hjältemod mitt i tragedin.

De obehagliga tankarna hänger kvar och jag har också fått någon slags dejavu-upplevelse kring detta. Det här känns svårt att skriva om, men jag kände att jag ändå inte ville rygga för ämnet. Detta är ju ingen feelgood-blogg som alltid ryggar för de svåra ämnen. Det var alltså något jag kom att tänka på efter det svåra som hänt i Trollhättan.

Jag kom att tänka på en fruktansvärd filmscen. En nyckelscen i ”Revenge of the Sith”, den sista och bästa av de tre senaste Star Wars-filmerna. När Anakin Skywalkers transformering från good guy till bad guy bekräftas, hur han slukas upp av mörkret, rädslan och hatet och går in med sitt lasersvärd och dödar barnen i jedi-skolan. Han bär ännu inte sin svarta hjälm och sina svarta kläder, men han kommer från rädsla som vuxit sig till utanförskap och blint hat.

Man får naturligtvis inte se när det förfärliga sker, men vi förstår att det är det han gör. Det är fasansfullt, en mardröm. Hur kunde han göra det? Men det är ju bara på film, tänkte jag. Det var ju inte på riktigt.

DarthAnakin
Anakin Skywalker – Darth Vader i Star Wars

Låter det här på något sätt bekant? Jag misstänker att det gör det. För några dagar sedan klev en lika tragisk som bisarr Darth Vader-kopia in på en skola i Trollhättan, beväpnad med svärd, och gick till attack mot barnen. Det hände. Och vi har tidigare sett vad som hände i Norge i mycket större skala tidigare.

Anton Lundin Darth Vader
Anton Lundin – Darth Vader i Trollhättan

Att jag blev fruktansvärt illa berörd av den gångna torsdagens händelser i Trollhättan är bara förnamnet. Att en människa kan bli så alienerad, förvirrad, empatistörd och rädd att han till slut känner att han måste gå till attack på det här sättet. För det är ju rädsla som finns i botten under denna obegripliga händelse. Och som jag vidare har förstått baseras i grunden alla våra handlingar på en av två känslor: rädsla eller kärlek. Vi kommer alltid från någon av dessa känslor när vi gör våra val. Oftast handlar det lyckligtvis om mer vardagliga handlingar med mer obetydligt negativa konsekvenser. Men nu… Ja…

Tankarna har kommit och gått. Att skriva om det som känns svårt har alltid varit min speciella kanal för att bearbeta det som känts mycket. Naturligtvis handlar det om att försöka förstå vad som hänt. Att få någon sorts grepp om det obegripliga och svåra.

Och det har varit fler tankar kring rädslan och vad den kan få för konsekvenser. I augusti besökte jag förintelselägret Auschwitz utanför Krakow i Polen. Kanske den yttersta mänskliga konsekvensen av rädsla? En fullkomligt fasansfullt obegriplig plats, men i högsta grad en verklig realitet.

Det råder inga tvivel om att det var samma grundkänsla som motiverade lägervakterna i Auschwitz, Anton Lundin i Trollhättan som filmens Anakin Skywalker i Star Wars. Med rädslan som drivkraft är det möjligt.

Den här stackars ynklige tragiske killen som kände att en attack mot skolbarn, mörkhyade skolbarn, var det bästa han kunde göra av sitt liv har kommit så långt från alla samhälleliga normer, all empati och all människokärlek som det går att komma. Vi kan ännu bara spekulera i vilka upplevelser som drivit honom in i de förvirrade funderingar av ensamhet, otrygghet och utanförskap som kunnat generera en rädsla av den här magnituden?

Då han uppenbarligen själv till slut valde att gå till attack mot poliser med skjutvapen verkar han ju i praktiken ha siktat på ett s k utökat självmord.  Vi kommer aldrig få höra hans förklaring till detta. Men jag gissar att husrannsakan kommer ge tillräckliga svar.  Högerextremismen och rasismen hade fått sitt grepp om den rädde unge mannen och till slut var tragedin ett faktum.

I en sådan här stund går tankarna förstås främst till de familjer som förlorat nära och kära. Nästa tanke är hoppet om att denna vansinneshandling ändå ska slå tillbaka mot den rädsla och de vidriga intoleranta åsikter som den fötts ur. Det påminner också oss alla om att tänka till om vilka krafter inom oss som vi ger näring i denna svåra tid för vårt land. Vi kan alla göra positiv skillnad i det lilla runtomkring oss.

Idag är framtiden här – 21 oktober 2015

Posted in Film with tags , , , on 21 oktober, 2015 by japetus

Dagens datum, den 21 oktober 2015, har med åren fått en närmast religiös status i populärkulturen. Fans över hela världen har länge, länge inväntat detta mytomspunna datum, denna till synes helt vanliga onsdag, som om det handlade om the 2nd coming, vår Frälsare Jesus Kristus återkomst.

”Snart kommer Marty!” Ropar flera av de galnaste fansen som samlats på en parkering utanför köpcentret Puente Hills Mall i Kalifornien där många av filmens nyckelscener utspelar sig. För vem vet, det kanske händer händer något? Marty och Doc kanske dyker upp i sin DeLorean ombyggd till tidsmaskin?

Michael J Fox i tillbaka till framtiden 2
Michael J Fox som Marty McFly i sina färgglada framtidskläder år 2015 som man tänkte sig framtiden när filmen gjordes 1989

För det är ju idag, onsdagen den 21 oktober 2015, som Marty McFly och hans vän ”den galne vetenskapsmannen” Doctor Emmet Brown tar språnget 30 år rakt in i framtiden med hjälp av sin fabulösa silverfärgade DeLorean DMC 12. Ja eller snarare, tog språnget för det gjorde de ju redan måndagen den 21 oktober 1985… Jag tänker förstås på filmen ”Tillbaka till framtiden 2″.

Och så landade de idag (kl 16.29 lokal kalifornisk tid) efter sin hisnande flygtur, denna tisdag på ett kaliforniskt fik med 1980-talstema. ”80-talsnostalgin är stor nu”, försäkrar uppfinnaren Doc, vilket så här i efterhand känns profetiskt träffsäkert av filmens skapare Robert Zemeckis. Annars var det mer blandat med träffsäkerheten i framtidsförutsägelserna som filmen bjöd. Så är det också erkänt svårt, supersvårt, att försöka förutsäga något om en 30 år avlägsen framtid.

De dubbla slipsarna, ut-och-invända byxfickor och extremt färgglada kläderna känner vi inte igen. Inte heller flyger vi runt i bilar eller på skateboards. Super-faxar känns inte heller särskilt nutida. Men det var faktiskt flera saker som blev mer rätt. Mest tydligt var det i fallet med stora widescreen platt-TV skärmar och intelligenta glasögon.

backtothefuturepart21-1024x575
Marty och uppfinnaren Doctor Emmet Brown (Christopher Lloyd) i filmens version av 2015

Jag var ju ingen stor fan av de här filmerna då, men vill ändå uppmärksamma denna dag i bloggen eftersom ämnet tidsresor mer intresserar mig desto mer. De som läst bloggarna jag skrev för ett år sedan då jag läste Stephen Kings ”11.22.63” vet vad jag talar om.

Jag kan tycka att det var sympatiskt att skapa den sådan här lyckligt färgglad och relativt harmonisk framtidsvision i en tid då dystopier annars var förhärskande. Jag tänker speciellt på Terminator-filmerna som ju målade upp en diametralt motsatt framtidsvision av undergång och katastrof. De filmerna tyckte jag typiskt nog bättre om. Jag var utpräglat pessimistisk och dyster vid den här tiden.

Roade mig med att plocka fram min gamla dagbok från hösten 1985… Den bjuder på ömsom rolig, ömsom sorglig läsning. Mest åt det deppiga hållet tyvärr. För så var det. Offer-rollen är massivt förhärskande. Jag visste inte bättre. Och ingen hade lärt mig att tänka positivt. Måndagen den 21 oktober 1985 är en mycket grå och händelselös dag, så obetydlig att den bara efterlämnat ett par ytterst vardagliga meningar i dagboken.

Dagboken berättar jordnära om vilken musik jag lyssnar, hur jag mår, hur mina vänner mår, vad vi hittar på efter skolan och på helgerna. Jodå, det är en del festande också. Berättelser om äventyrliga resor till det bejublade discot Rip Off som hösten 1985 hunnit byta namn till Be Stiff.

Persongalleriet är ytterst välbekant, flera av dem har jag faktiskt fortfarande kontakt med. Det är en bergochdalbaneresa hela den här hösten som t o m inbegriper planer på att byta skola för att slippa allt bråk, som jag märker att jag inte vill skriva rakt ut om i dagboken. Det är mest antydningar om det.

Det jag önskar här och nu är att jag kunnat skicka en hälsning tillbaka till den 17-årige Calle och berätta om hur oerhört mycket bättre allt skulle bli i framtiden. Att de där åren var en kort parentes. De år som då kändes som evigheter i sig. Tidsuppfattningen var ju så otroligt annorlunda i tonåren. För övrigt är ju inte heller hjärnan fullt färdigutvecklade förrän vid ca 25 år, vilket är en delförklaring till det tonårsdrama många upplever. Omdömet är ännu inte fullt utvecklat.

Nåväl, nån nostalgisk längtan att resa tillbaka till den verklighet dagböckerna beskriver har jag sannerligen inte. Om det inte hade varit för att peppa mig själv en aning kanske? Nu vet vi ju att den paradoxen att faktiskt få träffa sig själv är omöjlig. Om det på något sätt nu inte skulle vara det att själva tidsresan var omöjlig…

Men vad jag kan konstatera här som avslutning är ju att jag nu faktiskt gjort denna tidsresa – med speed of Life, inte DeLorean DMC 12. Jag har tagit mig dessa 30 år in i framtiden och är på det stora hela nöjd med resan och den nutid jag befinner mig i. Jag har gjort det för egen maskin. Vackert så.

tillbaka-till-framtiden-ii

Strömstedt först ut i ”Så mycket bättre”

Posted in musik, Tv-program with tags , on 18 oktober, 2015 by japetus

Den vänlige, verbale och korrekte Niklas Strömstedt var först ut i årets upplaga av ”Så mycket bättre”. TV4 brukar ju öppna med nån av de objektivt största namnen i årets upplaga så jag gissade det skulle bli Niklas, Sven-Bertil eller Lisa Nilsson.

Det blev en bra början för programmet. Och troligen var det precis som Niklas tänkt sig att utklädningsövningen skulle bli en bra isbrytare för årets gäng. För så tycktes det bli. Alla i gruppen hade verkligen satsat och gjort så gott de kunde i detta moment. Niklas själv var en strålande transvestit som Lisa Nilsson och en särskild respekt går till gängets nestor och farfar, Sven-Bertil, som övertygade i rollen som den yngsta – Miriam Bryant.

Det märktes att han snabbt snappat upp litet rappa göteborgska miriamska kommentarer som han levererade bakom sminket. Sven-Bertil är ju utbildad på Dramatens scenskola, så han är ju i allra högsta grad en skådis.

Niklas S Så mycket bättre
Bo Anders Niklas Strömstedt (1958- )

Det var väldigt roligt att se Ison som Sven-Bertil. En mycket lyckad crossover av Niklas där att låta utmaningen gå över åldersgränser, klassklyftor och genrer på det viset. Kul att Ison fick känna på en så totalt annorlunda personlighet, att spela den 80-årige svenske vis- och skådespelarlegendaren med finkultur ut i fingerspetsarna och adelspåbrå. Uppenbarligen tyckte han det var ganska ”skönt”. Det var också fint att se Ison hjälpa den nu nästan blinde Sven-Bertil i promenaderna till måltiderna. Det värmde.

Men för att säga något om dagens huvudperson. Jag hade ju sett föreställningen ”Strömstedt & Freud” så jag kände ju till hur stökigt Niklas S haft det i barndomen. Journalistpappan Bo gjorde stor karriär och var en väldigt frånvarande pappa. Med olustiga konsekvenser för barnen Strömstedt.

Det var mycket sorgligt och illa berörande att se bilderna med den unge Niklas på drift uppe på taken i Hagsätra centrum ackompanjerad av brajj, alkohol och sniffande av bensin direkt ur moppetanken. Det sistnämnda känns på något sätt som det allra värsta och mest osunt tragiska. Något jag minns det snackades om att en och annan klasskompis gjorde i tidiga tonåren för 35 år sen. Hemskt.

Men det här är länge sen, 50 år sen nu, och Niklas har jobbat med sig själv, gått länge i terapi och kan nu bjuda på detta på ett mycket moget och hedrande sätt. Han berättade nog så öppenhjärtligt om sina faser i uppväxten och de mentalt styrda strategier han försökte köra efter. Men vilka han nu reviderat och fått en sundare ordning på. Starkt. Stor respekt för det!

Det var kul att höra litet om Strömstedts tid som pianist i Lundells band 1980-1985. Litet för litet dock. Det tyckte både jag och Lisa Nilsson. Här hade vi velat höra mer. Särskilt från ”Vassa eggen turnén” hösten 85, rumlandet och den klassiska spelningen på Scandinavium på nyårsafton. Lundell var i värsta sitt värsta skilsmässokaos. Men Niklas är en respektfull person, så han lämnade naturligtvis inte ut något om det. Förstås.

Och så det där med tönten och Lasse Anrells gamla artikel från samma tid ca 1980. Men jag måste ju säga att jag kan ha viss förståelse för Anrells uppfattning om Strömstedts första singel och hans framtoning vid denna tid. Något Niklas själv har distans till. Han gillar uppenbarligen verkligen inte den där första låten.

Mer bisarrt var det däremot att höra att killarna i Triad hade nobbat samtliga de tre låtar som Niklas ville bidra med i bandet. Samtliga dessa tre låtar skulle Niklas själv ge ut senare och få några av sina största framgångar med. Jag tänker då särskilt på ”Om” och ”Sista morgonen”. Med facit på hand var det kanske bäst ändå för Niklas att dessa låtar i slutänden blev hans egna framgångar. Men det är intressant att se hur svårt det kan vara för uppenbart musikaliskt begåvade människor att bedöma vad som faktiskt är en riktigt bra låt och blivande succé.

Så mycket bättre
Så mycket bättre 2015 – hela gänget på plats framför Pensionat Grå Gåsen i Burgsvik

Ska ge en kommentar till hur jag uppfattade de låtar som artisterna valde ur Niklas Strömstedts låtskatt. För jag måste säga att jag, när jag tänker tillbaka, har uppskattat många av hans alster. Ofta har jag tänkt på hur bra allmänmänskliga texter han skriver. Låtarna har ofta varit väldigt melodiösa och lätta för mig att komma ihåg. Ett bevis så gott som något på att Niklas Strömstedt är en väldigt duktig låtskrivare.

Jag inser också att många av Strömstedts låtar har berört mig och kommit att figurera i mina egna relationer. Den om den numera så berömda fågeln var inblandad i den första efter den vackra sommaren 1988. Och den som Sven-Bertil valde att sjunga får mig att minnas den andra och hur det var att resa fram och tillbaka mellan Stockholm och Leningrad för kärleks skull för all dessa år sedan.  Men nog om det nu.


Sven-Bertil Taube: Förlorad igen

Jag kan förstå att han valde den här. Den låter väldigt mycket ”visa” och har nåt franskt och Lars Forsselskt över sig. Ödesmättat och storslaget. Det här är framförallt en väldigt vacker låt som jag också har en ganska stark personlig relation till. Inte så långt från originalet kanske, men jag tycker att han gör den bra och sjunger den nog så berättande fint, särskilt med tanke på att han faktiskt är 80 år gammal. Sven-Bertil har kvar tillräckligt mycket av sin röst för att kunna göra låten rättvisa. Jag gillade också det han sa när han motiverade sitt val. Hur detta var känslan av att vara väldigt ung och förälskad. Det var starkt att höra den gamle mannen tala om det. Som en gång var.


Ison & Fille: Tänd ett ljus

Rapparnas versioner är ju oftast dem som blir mest annorlunda. Så blev det även här. Den här låten gillade jag inte alls när den kom julen 1987. Jag var ju väldigt ball då och tyckte det här var töntigt, plågsamt smörigt och inställsamt. Det var inte min musik då. Men nu är det klart att jag förstått hur oerhört stor den här låten är. Miriam Bryants ärliga och spontana reaktion var obetalbar. Och det hedrar Niklas Strömstedt att han var så noggrann med att påpeka att det var han OCH Lasse Lindbom som skrev den. Det var en annorlunda ingång i låten att höra Ison tala om sin upplevelse av den som barn och hur han hade det då. Det var starkt. Sen gillar jag personligen inte det här hiphop-arret av låten, men jag tycker ändå de gjorde det bra och med inlevelse.


Jenny Berggren: Om (Come)

En litet speciell och till engelska översatt version med både irländska- och countryinfluenser. Ok, det här är ju en helt fantastiskt stark låt med en mycket poetisk text på svenska. Här finns några av de finaste rader Strömstedt skrivit. Jag får gåshud varje gång jag hör honom sjunga de enkla men ack så existentiellt starka rader som får mig att minnas hur det känns att verkligen älska en annan människa. Jodå, jag har också upplevt det…

”Vi är kvar

Vi är tiden som går
Du och jag…”

Att ”vi” i mitt fall inte längre är kvar förtar inte storheten i upplevelsen. Upplevelsen av den svenska texten. Jag tycker därför tyvärr inte att det tillförde något positivt att göra den på engelska. Jenny B är ingen stor sångerska, men jag tycker ändå hon var väldigt uttrycksfull och hon lyckades därför beröra mig ändå. Det här är en av de låtar som fått sämst betyg av proffstyckarna i media och det känns bara så förväntat eftersom Jenny en gång var med i Ace of Base och därmed i princip har minst kredd av alla artisterna i denna upplaga av programmet. Återkommer till detta när det handlar om Kleerup nedan.


Miriam Bryant: Sista morgonen (one last time)

Och så kommer den, låten som faktiskt är så vacker och för mig kändes så plågsamt profetisk hösten 1988 när vi satt i en liten lägenhet på tredje våningen vid Odenplan och drack te. Låten som kom att bli så sönderspelad i mina öron. Därför funkade det bättre för mig att höra den med ny engelsk text. Miriam har en personlig och spännande röst. Den funkar liksom både i de coolare partierna då hon sjunger mörkare och när hon tar i, sjunger i de ljusare registren och man hör vilken pipa hon har. Några rader behöll hon på svenska (charmig göteborgska) och valde även helt följdriktigt konsekvent att flytta bilturen från Lidingö till Hisingen. Det här tyckte jag var en riktigt bra coverversion. Kan tänka mig att den blir en hit!

Andreas Kleerup: Imorgon är en annan dag
Ett oväntat val tyckte jag också, att välja den här melodifestivalsdängan. Ingen favorit för mig. Men det blir intressant när Kleerup gör om den, gör den till sin. Och får den att handla om något problematiskt som ligger närmare honom och hans utmaningar i livet. Det var ett lätt igenkännligt Kleerupskt arrangemang. Han har också fått bra recensioner för detta och det är här det känns litet förutsägbart. Kleerup är en artist med mycket kredd. Han är uppskriven. När han egentligen inte kan sjunga är det ett ”skört och finstämt” arrangemang. För det är ju så, Kleerup är ingen god sångare. Men det Jenny B aldrig skulle komma undan med svävar Kleerup fram med i sin kreddiga medvind. Nu tycker jag också att det här var stämningsfullt, vemodigt och starkt. Kleerup är bra på vemod och mollstämda arrangemang. Det gillar jag starkt hos honom. Jag gillar däremot inte det förutsägbara i kritiken. Det är en orättvis touch på det som jag reagerar på.

Lisa Nilsson: Vart du än går
Och här kommer en version som verkligen gick hem framförd av en mycket respekterad artist jag också gillar starkt. Det är en väldigt vacker låt och trots att jag inte har egna barn är jag tillräckligt empatisk för att åtminstone kunna ana de känslor som fick Niklas att skriva denna här melodin. Starka känslor som också fick Lisa att välja den och göra den på det suveränt proffsiga sätt man kunde ana att hon skulle göra. Och vilken röst hon har! Jag visste ju det. Det här gissar jag kommer bli en hit!

~  ~  ~

Rundar av mina tankar kring Niklas Strömstedts dag i programmet med några rader ur den i mitt tycke oerhört fina ”Gå på jorden från” skilsmässoplattan ”Långt liv i lycka”, 1997. Ja Niklas anser ju inte att det är en skilsmässoplatta, men vi i publiken gjorde det. Här återfinns de starka raderna som andas så mycket självinsikt.

”Jag vet att jag gjort
Många fel
Och visst har jag använt min kropp och min själ
Men reporna och ärren får vi ta
Jag kommer aldrig kunna fly från min historia…”

Så mycket bättre 2015 – min analys

Posted in musik, Tv-program with tags , , , , , on 15 oktober, 2015 by japetus

Nu på lördag 17 oktober drar det ihop sig till premiär för årets upplaga av ”Så mycket bättre” på TV4. Det är nu den sjätte säsongen och detta uppmärksammas som vanligt i bloggen. Först och främst genom den traditionsenliga analysen av säsongens aktuella artister. Här kommer den!

Kan börja min kommentar till årets upplaga med att jag denna gång faktiskt kände igen samtliga artisters namn. Lisa Nilsson, Niklas Strömstedt, Sven-Bertil Taube, Andreas Kleerup, Miriam Bryant, Ison & Fille och Jenny Berggren. En personlig seger i den utdragna reträttstriden mot förgubbningen! Fast det beror kanske mest på att årets artister till övervägande del faktiskt varit med ett tag.

Så mycket bättre 2015

Sven-Bertil Taube – en i alla avseenden legendarisk vissångare, skådespelare, gentleman och hela Sveriges grand old man. Genom detta genialiska drag får programmet tillgång till Evert Taubes visskatt och alla de många olika artisters låtar som Sven-Bertil spelat in genom åren. Som det stora fan av Sven-Bertil jag är har jag alla LP-skivor som han gjorde från början av 60-talet till mitten av 80-talet. Här finns i princip alla de klassiska inspelningarna av pappa Everts visor. Jag tycker fortfarande att ingen kunnat göra Evert sådan rättvisa som sonen. Jag har också sett honom live vid många tillfällen under de senaste 30 åren och är väldigt förtjust i hans genuint sympatiska och vänliga framtoning.

Och jag gillar ju också det han gjort på teaterscener och i filmens värld. Tänker då speciellt på fantastiska ”Art” med Sven Wolter och Johan Rabaeus som jag såg när de spelade den på Folkan 1998, men även på filmer som ”Jerusalem” 1996, ”Män som hatar kvinnor” 2009 och ”En enkel till Antibes” 2011. Och så förstås kultrollen som tyske kapten von Neustadt i den internationella storfilmen ”The Eagle has landed” med Michael Caine, Robert Duvall och Donald Sutherland 1976.
Det är ett mycket lyckat kap för TV4 att få med Sven-Bertil och det ska bli väldigt trevligt att se denne gentleman medverka i programmet! Vilka låtar ska han välja att tolka?

En personlig favorit med Sven-Bertil, från ”12 visor av Evert Taube”-plattan, 1972

Niklas Strömstedt – även här är jag ordentligt inlyssnad. Jag har några av Strömstedts soloplattor och båda GES-plattorna. Det här är musik som gått en hel del hemma hos mig och i mina lurar i slutet av 80-talet och under hela 90-talet. Och jag vet ju att han på 80-talet spelade och turnerade med Ulf Lundell. Strömstedt är en skicklig låtskrivare och en duktig sångare. Nu även framgångsrik programledare i TV. Jag har gillat mycket av det Strömstedt gjort och kanske särskilt den smarta, personliga och intressanta scenshowen ”Strömstedt & Freud” där han tillsammans med psykologen Per Naroskin på ett självutlämnande sätt gav sina låtar ny innebörd och nytt liv. Det är ett uppenbart säkert och lyckat val att få Niklas Strömstedt med i programmet då han är en mycket välkänd och omtyckt artist och dessutom en mycket väl verserad och sympatisk sådan.

En personlig favorit med Niklas, från ”Långt liv i lycka”-plattan, 1997

Lisa Nilsson – en artist jag bitvis följt noga ända från början. Ja de första två plattorna har jag inte så bra koll på, men det var förstås när hon började jobba med Mauro Scocco och Johan Ekelund 1992 som jag började intressera mig mer för henne. Vilket för övrigt hela svenska folket gjorde och ”Himlen runt hörnet” blev en sådan makalös succé. Jag är även väldigt förtjust i hennes ”Viva”-platta från 2000. Den berörde mig personligt och djupt där jag befann mig i livet då den sommaren och hösten.

Lisa Nilsson är en ovanligt duktig och uttrycksfull sångerska, inte minst på scen. Jag minns särskilt den av min dåvarande arbetsgivare Scandinavia Online Passagen iscensatta Karavan-turnén sommaren 2000 då Lisa turnerade med Thomas DiLeva och Staffan Hellstrand. Jag jobbade med det projektet den sommaren och såg nästan alla spelningarna. Thomas och Staffan fick se sig helt överglänsta på scen av den otroliga energi och fokus som Lisa hade. Ingen skugga över killarna för Lisa var så exceptionellt stark på scen. Hon formligen brann!

Det var också intressant att se henne tillsammans med Jocke Berg tidigare i våras och göra det som jag tror för eftervärlden kommer att framstå som 2015 års klart viktigaste och bästa låt, ”Innan vi faller”, vilket jag noterade här i bloggen. En mycket intressant och ny konstellation. Valet av Lisa Nilsson är ett av de mer självklara i programserien och jag är övertygad om att hon kommer kunna göra vackra och berörande versioner av de andras låtar.

En personlig favorit med Lisa från ”Viva”-plattan, 2000

Andreas Kleerup – minns hur jag reagerade och när jag såg de första bilderna på Kleerup och hörde låtarna jag gillade så mycket. Varför vill karln se ut som en knarkare? Han har fortsatt att odla knarkar-looken och jag är fortsatt mycket imponerad av hans suveräna låtar. Det har även en stor publik varit, ja imponerad av låtarna alltså. Kleerup är en mycket framgångsrik producent och låtskrivare och hur han vill se ut och presentera sig för omvärlden är naturligtvis nåt jag ska skita fullständigt i. Han har varit öppen med sina drogproblem och kämpar uppenbarligen med detta. Det finns också en sorts paradoxal ärlighet i det kongruenta draget att se ut som en knarkare när man faktiskt är en som jag på nåt basalt sätt kan känna respekt och sympati för. Framförallt hoppas jag nu ändå att drogerna är en del av hans förflutna och att det framöver ska kunna vara fokus på låtskrivande och produktion. Det är förstås genombrottsplattan från 2008 jag har bäst koll på, den med alla de duktiga kvinnliga sångerskorna. Det är ett bra val att få in Kleerup i programmet för att få tillgång till hans framgångsrika hitlåtar, men om han själv egentligen kan sjunga är i skrivande stund mer oklart för mig. Det visar sig.

En personlig favorit med Kleerup, från första självbetitlade plattan, 2008

Miriam Bryant – är tämligen okänd för mig. Namnet är bekant men inte mer. Jag vet att hon turnerat med Kent som körsångerska och att hon skrivit litet egna låtar som funkat bra på topplistorna. Hon sjunger bra har jag förstått och det är tydligt att hon kommer in i samma genremässiga ruta som tidigare Petra Marklund, Amanda Jenssen och Agnes. Tror jag. Det ska bli väldigt intressant att höra vad hon kommer göra i programmet.

Ison (Glasgow) och Fille (Felipe Leiva Wänger) – välbekanta namn jag inte har nån direkt relation till. Vet att de är från Bredäng respektive Vårberg. Såg Ison några gånger i X-factor och noterade att han är rapp i käften, humoristisk och snabb i pallet. Bra egenskaper för en bra rappare. Detta är helt i linje med programmets idé att ha olika genrer representerade. Ordningen som bröts förra året är återställd. Rapparna är tillbaka.

Jenny Berggren – vet jag förstås mycket väl vem det är, men har ingen stark relation till den tidigare Ace of Base-medlemmen eller bandet hon var med i. I själva verket var jag ytterst negativt inställd till allt som hade med Ace of Base att göra när det begav sig på 90-talet. Det här var inte alls ”min musik” och kändes snabbt väldigt sönderspelat och trist. Men jag tror det kommer att kännas roligare nu med den långa paus som varit och jag tänker att det här är säkert ett smart val eftersom Jennys medverkan innebär att detta oerhört kommersiellt framgångsrika bands alla storsäljande monsterhits blir tillgängliga. Jag tror hon sjunger hyfsat bra också.

Så mycket bättre 2015

Sammanfattande kommentar: Jaha, ja jag tycker det ser ut att kunna bli en intressant och bred palett av olika musikaliska genrer i årets upplaga av detta så framgångsrika program. Åldersmässigt är gruppen sympatiskt kraftigt utspridd från 24 till 80 år. Jag tror jag kommer tycka det blir en bra säsong. Och i år tyckte jag först att det verkade som att man fått med alla de genrer som vanligtvis brukar vara representerade. Men… Jag ser ju nu här i summeringen att rocken helt saknas. Det finns ingen riktigt rockartist med i år. Det är synd tycker jag. Mer synd än förra året då rappare saknades är min personliga uppfattning.

Jag tänker ändå att TV4 kan vara lugna inför årets upplaga av framgångsprojektet, tittarsiffrorna håller nog i sig och det ska bli genuint spännande att se vilken/vilka artister som sticker ut i år. Det här är ju framförallt möjligheten för de mindre kända artisterna att ta ett steg mot folkligheten.


En rapport från inspelningen av programmet i somras

Trailern till ”Så mycket bättre” 2015

Den berömda Nobel-dörren öppnas – för första gången av en kvinna

Posted in Hyllningar, Litteratur with tags , , , on 9 oktober, 2015 by japetus

Allt är som det brukar vara. Den så välkända guldinfattade dörren är stängd och utanför avspärrningen böljar kamerahavet nyfiket fram och tillbaka. Den förväntansfulla folkmassan i nobelhusets börssal väntar på det årliga tillkännagivandet. Men något ”äntligen” från Fylking lär det inte bli i år heller. Det var mer på Horace tid.

För när dörren öppnas denna gång är det för första gången en kvinna som träder fram och levererar en professionell, värdig och elegant flerspråkig presentation av årets nobelpristagare i litteratur; Svetlana Aleksijevitj – en författare jag själv hört mycket om. Detta gjorde Sara Danius med den äran – precis som väntat. Jag har ju haft glädjen att höra henne tala tidigare.

Sara Danius
Dörren öppnas och… Sara Danius tillkännager årets nobelpristagare i litteratur år 2015

Första gången var hösten 2008 då Sara Danius höll installationstalet för årets nyinstallerade professorer vid den högskola där jag arbetar. Det var ett extraordinärt tal. Kanske det bästa jag någonsin hört. Ja så var det faktiskt. Jag minns att jag satt där helt fascinerad över talarens förmåga att fånga sin publik. Jag blev djupt berörd och kände mig sällsamt stolt över att få jobba på en arbetsplats där det finns arbetskamrater som så kan beröra och inspirera. Och ge tillvaron en känsla av djupare mening.

Danius 1

Några dagar senare ringde min jobbtelefon och plötsligt hörde jag den där speciella rösten igen. Jag fick några frågor i tjänsten som jag med glädje besvarade. Jag passade lyckligtvis också på att tacka för det fantastiskt inspirerande talet. Jag är så glad att jag gjorde det. Jag tror hon kanske blev litet överraskad. Det var många som var rörande överens om att talet hon hållit varit makalöst bra. Men möjligen var det inte så många som uttryckte det direkt till henne på det kraftfulla och raka sätt som jag nu gjorde. På mitt sätt.

Jag inser att jag här upplevde en av de bestående kulturella höjdpunkterna i mitt liv. Något jag kommer återkomma till och påminna om när tillfälle ges. Så länge jag lever. Sara Danius installationstal den 12 december 2008 har sällat sig till den hedrande exklusiva lilla skara av unika kulturupplevelser som berört mig så starkt att jag alltid ska minnas dem. Upplevelser av skilda slag och i skilda tonlägen.

Här återfinns även Adolphson-Falks legendariska och våldsamt bejublade engångsframträdande på Sollidenscenen den 7 juni 1985, liksom Cornelis Vreeswijks dito sista stora publika spelning på Roskildefestivalen i det blå tältet 4 juli 1987. Spelningen fick avbrytas p g a publiktrycket och de våldsamma ovationerna; tältet hotade rasa samman.

Men i detta minnenas rum av starka kulturupplevelser återfinns även den kompakta stillheten den oerhört finstämda höstkväll 1996 då Lars Gustafsson läste sina så vackra  (och av mig så ofta citerade dikter) ur samlingen ”Variationer över ett tema av Silfverstolpe”.  Magi!

Danius 2
Sara Danius (1962- ), professor i estetik 2008, professor i litteraturvetenskap 2013

Men åter till Sara Danius. När kulturyttringarna är som bäst berör de mig på djupet och för alltid. Det kändes därför helt logiskt för mig när jag hörde nyheten att Sara Danius valts in i Svenska Akademien. Det här var något som ”made total sense to me”. Jag visste ju av egen erfarenhet hur väl den här personen behärskade det svenska språket och hur djupt hon kunde beröra med det.

Jag tycker därför det är så alldeles väldigt fint och rätt att det är just Sara Danius som nuförtiden kliver ut och kommer att kliva ut genom den berömda dörren i oktober varje år.  Mitt minne sträcker sig så pass långt bak att jag har svaga minnen av ständige sekreteraren Gierow, men definitivt tydligare av Gyllensten. Och sedan efter herrarna Allén, Engdahl och Englund är det nu Sara Danius tur.

Jag är genuint glad över denna persons välförtjänta framgång och att hon nu finns där i det uppburna sammanhanget. För så lekman jag är har jag själv verkligen upplevt att Sara Danius är exceptionellt duktig på att så vackert hantera språket och skapa stämningar som berör. På djupet.

Rock med systrarna Schultz – återförenade på scen

Posted in musik with tags , , on 5 oktober, 2015 by japetus

Irma Schultz – som alldeles nyligen fyllt fint och jämnt – har gjort mycket som soloartist genom åren, alltsedan första solosingeln ”Tillbaks till mig” som jag köpte när den kom 1988. Men då hade hon ju redan i många år varit ett känt namn för mig och många andra musikintresserade i Sverige.

Och när det började, med Zzang Tumb, Reeperbahn, Imperiet och sedermera Docenterna, så var det alltid systrarna Schultz tillsammans på scen. Ja egentligen började ju den gemensamma sången redan hemma vid Mariatorget i Stockholm för systrarna Idde och Irma när 60-tal blev 70-tal.

Och när det började på scen var det mer rock än de visor som Irma på senare år haft sitt fokus på. För mig är det något speciellt när dessa systrar står på scen tillsammans. Men det händer inte så ofta nuförtiden. Senaste gången jag själv såg det var i samband med första Ritz Reunion-spelningen på Debaser Medis i mars 2009. Det var ett magiskt undantag jag skrivit lyriskt om här.

Systrarna Schultz i nutid
Systrarna Irma och Idde Schultz i nutid. Foto Isak Edh

Men så häromdan fick jag se ett klipp som verkligen gjorde mig glad. Det är en av Irmas nyare låtar ”Stereo”, som också är en av de få rocklåtar hon gjort i det nya årtusendet. Ja hon har väl egentligen alltid varit ”pop” som soloartist, men det här är ett undantag med mer energi och intensitet. Jag är väldigt förtjust i den här låten.

Så döm då om min glädje när kameran zoomar ut och jag ser vem det är som står bredvid Irma… För det är ju ingen mindre än storasyster Idde – som kanske alltid varit mer rock än Irma. Eller åtminstone blivit det med tiden. De har litet olika uttryck och kanske är Idde litet tuffare än den något vänare Irma helt enkelt. Men tillsammans har de en alldeles speciell energi.

Såja, ordningen är återställd. Balansen återupprättad. Tack för det!


Systrarna Schultz tillsammans på scen i samband med Göta Kanal Rock i Trollhättan, 19 augusti 2011. Nu rockar det mer än nånsin om systrarna Schultz tillsammans i svart på scen. Det är så coolt. Det här är riktigt ösigt tungt med gitarrmangel levererat av Sören ”Sulo” Karlsson från ”Diamond Dogs”


Och vid detta tillfälle räcker det inte med ett (1) klipp. I detta andra klipp, från 16 augusti 2011 i Motala under samma turné, syns mer av storasyster Idde och ljudet är aningen bättre. Jag blir bara så glad när jag deras leenden på scen igen. För båda dessa systrar har helt underbara leenden.

Tack för alla fantastiska konsertminnen från tonår till nutid!