Idag är framtiden här – 21 oktober 2015

Dagens datum, den 21 oktober 2015, har med åren fått en närmast religiös status i populärkulturen. Fans över hela världen har länge, länge inväntat detta mytomspunna datum, denna till synes helt vanliga onsdag, som om det handlade om the 2nd coming, vår Frälsare Jesus Kristus återkomst.

”Snart kommer Marty!” Ropar flera av de galnaste fansen som samlats på en parkering utanför köpcentret Puente Hills Mall i Kalifornien där många av filmens nyckelscener utspelar sig. För vem vet, det kanske händer händer något? Marty och Doc kanske dyker upp i sin DeLorean ombyggd till tidsmaskin?

Michael J Fox i tillbaka till framtiden 2
Michael J Fox som Marty McFly i sina färgglada framtidskläder år 2015 som man tänkte sig framtiden när filmen gjordes 1989

För det är ju idag, onsdagen den 21 oktober 2015, som Marty McFly och hans vän ”den galne vetenskapsmannen” Doctor Emmet Brown tar språnget 30 år rakt in i framtiden med hjälp av sin fabulösa silverfärgade DeLorean DMC 12. Ja eller snarare, tog språnget för det gjorde de ju redan måndagen den 21 oktober 1985… Jag tänker förstås på filmen ”Tillbaka till framtiden 2″.

Och så landade de idag (kl 16.29 lokal kalifornisk tid) efter sin hisnande flygtur, denna tisdag på ett kaliforniskt fik med 1980-talstema. ”80-talsnostalgin är stor nu”, försäkrar uppfinnaren Doc, vilket så här i efterhand känns profetiskt träffsäkert av filmens skapare Robert Zemeckis. Annars var det mer blandat med träffsäkerheten i framtidsförutsägelserna som filmen bjöd. Så är det också erkänt svårt, supersvårt, att försöka förutsäga något om en 30 år avlägsen framtid.

De dubbla slipsarna, ut-och-invända byxfickor och extremt färgglada kläderna känner vi inte igen. Inte heller flyger vi runt i bilar eller på skateboards. Super-faxar känns inte heller särskilt nutida. Men det var faktiskt flera saker som blev mer rätt. Mest tydligt var det i fallet med stora widescreen platt-TV skärmar och intelligenta glasögon.

backtothefuturepart21-1024x575
Marty och uppfinnaren Doctor Emmet Brown (Christopher Lloyd) i filmens version av 2015

Jag var ju ingen stor fan av de här filmerna då, men vill ändå uppmärksamma denna dag i bloggen eftersom ämnet tidsresor mer intresserar mig desto mer. De som läst bloggarna jag skrev för ett år sedan då jag läste Stephen Kings ”11.22.63” vet vad jag talar om.

Jag kan tycka att det var sympatiskt att skapa den sådan här lyckligt färgglad och relativt harmonisk framtidsvision i en tid då dystopier annars var förhärskande. Jag tänker speciellt på Terminator-filmerna som ju målade upp en diametralt motsatt framtidsvision av undergång och katastrof. De filmerna tyckte jag typiskt nog bättre om. Jag var utpräglat pessimistisk och dyster vid den här tiden.

Roade mig med att plocka fram min gamla dagbok från hösten 1985… Den bjuder på ömsom rolig, ömsom sorglig läsning. Mest åt det deppiga hållet tyvärr. För så var det. Offer-rollen är massivt förhärskande. Jag visste inte bättre. Och ingen hade lärt mig att tänka positivt. Måndagen den 21 oktober 1985 är en mycket grå och händelselös dag, så obetydlig att den bara efterlämnat ett par ytterst vardagliga meningar i dagboken.

Dagboken berättar jordnära om vilken musik jag lyssnar, hur jag mår, hur mina vänner mår, vad vi hittar på efter skolan och på helgerna. Jodå, det är en del festande också. Berättelser om äventyrliga resor till det bejublade discot Rip Off som hösten 1985 hunnit byta namn till Be Stiff.

Persongalleriet är ytterst välbekant, flera av dem har jag faktiskt fortfarande kontakt med. Det är en bergochdalbaneresa hela den här hösten som t o m inbegriper planer på att byta skola för att slippa allt bråk, som jag märker att jag inte vill skriva rakt ut om i dagboken. Det är mest antydningar om det.

Det jag önskar här och nu är att jag kunnat skicka en hälsning tillbaka till den 17-årige Calle och berätta om hur oerhört mycket bättre allt skulle bli i framtiden. Att de där åren var en kort parentes. De år som då kändes som evigheter i sig. Tidsuppfattningen var ju så otroligt annorlunda i tonåren. För övrigt är ju inte heller hjärnan fullt färdigutvecklade förrän vid ca 25 år, vilket är en delförklaring till det tonårsdrama många upplever. Omdömet är ännu inte fullt utvecklat.

Nåväl, nån nostalgisk längtan att resa tillbaka till den verklighet dagböckerna beskriver har jag sannerligen inte. Om det inte hade varit för att peppa mig själv en aning kanske? Nu vet vi ju att den paradoxen att faktiskt få träffa sig själv är omöjlig. Om det på något sätt nu inte skulle vara det att själva tidsresan var omöjlig…

Men vad jag kan konstatera här som avslutning är ju att jag nu faktiskt gjort denna tidsresa – med speed of Life, inte DeLorean DMC 12. Jag har tagit mig dessa 30 år in i framtiden och är på det stora hela nöjd med resan och den nutid jag befinner mig i. Jag har gjort det för egen maskin. Vackert så.

tillbaka-till-framtiden-ii

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: