Respektfullt – Sven-Bertils dag i Så mycket bättre

Och så var det dags för hela Sveriges grand old man och elegante gentleman att ha sin dag i Så mycket bättre. Något jag länge sett fram emot.

Sven-Bertil Taubes karriär sträcker sig över sex decennier och han är en såväl legendarisk som ikonisk svensk artist. Som arvtagare till och förste uttolkare av pappa Everts visor är han väldigt mycket av det gamla klassiska Sverige förkroppsligat. Mycket av det som varit en populärkulturell och trygg ryggrad för oss som minns 1900-talets Sverige med sommarvisor, skolavslutningar, allsång på fester, midsommar, skärgård, segelbåtar, semester och allmänt svenskt sommarmys.

Ja så tycker jag faktiskt man kan säga för Evert Taubes musik är så djupt rotad i den svenska folksjälen att den sitter där som en gulblå tatuering vare sig vi gillar den, älskar den eller inte bryr oss. Något vi alla känner igen och har en personlig relation till. Alla har hört de visorna. Alla.

Själv har jag ju inte bara sett Sven-Bertil live på Grönan många gånger, utan även spelat många, många av pappa Everts visor under de nästan 15 år jag spelade i orkester på 80- och 90-talen. Det är något väldigt nära och tryggt för mig i den här musiken. Något så nära och uppenbarligen så viktigt att det var det jag på nåt undermedvetet sätt tog fasta på och hittade hem till när jag låg mycket svårt sjuk i feberdvala i Hanoi i vårvintras.

Nåväl denna inflygning om den lätt vördnadsbjudande och respektfullt respektingivande artisten Sven-Bertil och hans pappas musikaliska skatt. Nu till programmet!

svenbt
Sven-Bertil Gunnar Evert Taube (1934- )

Redan i vinjettbilderna från ett sommarskönt Gotland till ackompanjemang av Evert Taubes musik får jag de första antydningarna till känslomässig gåshud. Det är väldigt starka känslor för mig att se allt detta vackra och höra den musik som känns grundmurat sommarsvensk.

Och det är tydligt att de andra artisterna, föga förvånande, har en särskild respekt för och omtanke om den gamle Sven-Bertil som nu är nästan blind och får lita till sin ledsyn, en hjälpande labrador och vänliga artistkollegor för att ta sig fram fysiskt i programmet. Särskilt Isons omtanke om Sven-Bertil är rörande att se.

Kollegorna i det vackra vita huset på Gotland överträffade varandra med superlativer om hur mycket han betytt för dem. Och även om Miriam Bryant som inte hade så stark relation till honom innan programmet, mest var imponerad av att han var så gammal och levt så länge så uttryckte hon det på sitt sätt med välmenande beundran.

Och dagens huvudperson är just så där artig, välformulerad, respektfull och ödmjuk som han verkligen verkar vara. En gentleman. Han har också mycket välformulerade reaktioner på kollegornas versioner av hans låtrepertoar. Och här har vi då låtarna de valde…

Niklas Strömstedt –
vänlige Niklas är en person som uppenbarligen och av naturliga skäl är ordentligt inlyssnad på Sven-Bertils låtskatt och han väljer en av klassikerna, en pärla från samlingen ”Ballader i det blå”, 1948: ”Nocturne” – eller ”Sov på min arm”, som den också kallas. Jag tycker att han gör den på ett godkänt på sitt strömstedtska sätt. Litet pop och litet country. Kanske litet tråkigt på nåt sätt, men bara väldigt litet. Niklas är ett välsjungande proffs och han levererar. Alltid.

Kleerup –
tycks mer eller mindre hela tiden befinna sig litet vid sidan om, i sin egen värld. Han är inte så kommunikativ och man får en känsla av att han både mentalt och fysiskt håller sig litet vid sidan av de andra. Han ger ett blygt och skört intryck. Programmet började med bevis på det då han sov rejält länge och inte medverkade i de övriga artisternas gemensamma frukostfixande till Sven-Bertil. Han är litet egen, men mycket mjuk och snäll i framtoningen.

Egensinnig är han också då han intresserar sig för Sven-Bertils gamla föreställning ”Pajas för en dag” från 1958. För att inte tala om hans obetalbara äventyr i optimistjollen, ett balansbefriat kapsejsarnummer på högsta nivå. Ja Kleerup är litet festlig och han bjuder på en lång och uppenbarligen djupt känd motivering till varför han valt just den låt han valt att framföra, för att den har något att säga till alla människor. Och när han sjunger ”Så länge skutan kan gå” från samlingen med samma namn från 1963 gör han det på sitt raspiga, lätt ohörbart pratande sätt. Han kan helt enkelt inte sjunga, men bygger upp en stark stämning ändå i låten med maskindunket. Jag gillar arret och det gjorde även Sven-Bertil som valde att få avsluta tillsammans med Kleerup i denna låt.

Jenny Berggren –
inledde med en gripande, väl framförd och genomtänkt historia om det sista avskedet från fadern och berättade sen att hon valt en av de största Taube-klassikerna, en visa som sjungits på tusen och åter tusen bröllop och begravningar i vårt land: ”Så skimrande var aldrig havet”, även den från samlingen ”Ballader i det blå”, 1948. Jag tycker åter att hon gör en ganska bra version här. Det börjar bra och hon sjunger rent och tydligt även om rösten inte är så stor. Det måste den inte vara för att det ska bli vackert. Och det blir vackert. Sen tar hon sig friheter i arrangemanget mot slutet av låten som inte är hundra. Men godkänt!

Lisa Nilsson –
sociala, kvicka och underfundigt charmiga Lisa har koll på Taube förstår man. Förstås. Och hade uppenbarligen rejäla problem att välja låt. Hon bad vänner om hjälp och flera av dem tipsade om samma låt. Det beställningsverk som Evert skrev till Hasse & Tages film ”Äppelkriget”, 1971. Det handlar om en av de mest kända och möjligen aningens sönderspelade låtarna – ”Änglamark”. En fantastisk låt, med en text och ett tänk som var långt före sin tid. Bara det att jag hört den så alldeles väldigt många gånger. OCH den är väldigt vackert. Och Lisa Nilsson gjorde den försiktigt och vackert utan att vara särskilt långt ifrån originalet. Det är nog bara jämnåriga Helen Sjöholm som skulle kunna göra det här lika bra som Lisa gör det.  Det är så vackert!

Ison & Fille –
hade nog inte så stor koll på Evert Taubes produktion och gjorde det då möjligen enkelt för sig genom att lyssna på senaste Sven-Bertil-plattan, den kritikerrosade ”Hommage” från 2014.  Men om jag tyckte att det funkade si och så i första programmet för herrarna måste jag säga att de imponerade denna gång. De hade valt Olle Adolphsons låt ”Nu har jag fått den jag vill ha” och varvat Sven-Bertils sång med sin egna rappade partier. Det funkade som sagt utmärkt, det här hade berört killarna och jag fick en stark känsla av att Sven-Bertil också gillade den så annorlunda versionen. Lyckligtvis hade våra omtänksamma hiphoppare ordnat utskrifter av sina nyskrivna rappade partier så att kvällens huvudperson kunde få ta del av dem senare. Omtänksamt. Jag gillar Ison & Fille!

Miriam Bryant –
sticker ut på många sätt med sitt oerhört spontana och frispråkiga sätt. Hon bjuder kollegorna och tittarna på många sköna skratt och har en prestigelös och härlig personlighet som det är svårt att inte gilla. Och när Kleerup inte stiger upp i tid tvekar hon inte att ge återkoppling till honom; raka rör. Miriam är tuff. Och när det talas om älskog i den av Strömstedt valda ”Nocturne” talar hon förstås klarspråk kring vad det handlar om… Man förstår också att hon nog inte heller botaniserat på djupet i Evert Taubes produktion innan programmet, att hon inte hade någon speciell relation till Sven-Bertil innan de träffades. Men det är tydligt i programmet att den yngsta och den äldsta deltagaren verkligen gillar varandra. Det är rart. Och det är ett smakfullt val när hon väljer den starka visan ”Ett sista glas”, en irländsk folkvisa med text av Lars Forssell.

Det blev en mycket uttrycksfull och stark version av denna melodi som också så uppenbart betyder något speciellt för Sven-Bertil. Det här versionen kommer säkert att funka bra på Spotify. Kanske det bästa framförandet ikväll. Ja det var det, inget snack om saken.  ”Den speglar något av mitt liv”, erkände Sven-Bertil, ”handlar om dumheter man gjort och saker man ångrat. Det är mycket känslor i den.” Stark och värdig avslutning på kvällen!

miriam4
Miriam Bryant (1991- )

Jag tycker det sammantaget blev en bra kväll för Sven-Bertil. Kanske blev det i mitt tycke litet för många säkra kort. Några av de allra mest kända visorna och ingen av mina personliga favoriter. Men, men… Jag är övertygad om att det här kommer betyda mycket för spridandet av Taubes musikskatt. Kan tänka mig att TV4 fick fina tittarsiffror denna kväll. Bara en sån sak som att min mamma som inte brukar titta på programmet verkligen gjorde det ikväll. Förstås.

Jag väljer att avrunda bloggen om Sven-Bertils kväll med några riktigt fina rader som pappa Evert får står för. I ett brev till sin son i januari 1969 skriver Evert efter att ha sett ett tv-program där far och son medverkade tillsammans:

”Du har aldrig gjort mig lyckligare och hela svenska folket har glatt sig åt att få se oss båda tillsammans. Om du visste hur stolt jag är! […] När jag hörde Dig framföra ‘Så skimrande var aldrig havet’ kunde jag inte undgå att få en tår i ögat, ty där satt jag och hörde min älskade son framföra en sång som kommer så djupt ur mitt hjärta och om detta förunnats en, ja då har man inte levat förgäves även om livet kan vara besvärligt ibland, tvärtom, då skall man vara nöjd och glad och tacksam och stolt.”[

Fattas bara Evert! Din son har på ett fullkomligt fantastiskt utmärkt sätt förvaltat din låtskatt och fört den vidare in i det nya årtusendet…

Och vilken låt jag skulle ha valt? Hmm… Ja, jag tror det hade blivit ”Pierina”, ”Karl-Alfred och Ellinor” eller ”Västanvind”…
Eller ”Skärgårdsfrun” eller ”Tango i Nizza” eller ”Linnea”… Oj, det finns så mycket vackert att välja bland! Visor som jag har en personlig relation till.

   

     

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: