Arkiv för november, 2015

En episk touch när Sven-Bertil gör ”Himlen runt hörnet”

Posted in musik, Tv-program with tags , , , on 29 november, 2015 by japetus

Andreas Kleerup, Niklas Strömstedt och Lisa Nilsson är i tårar. Och det var jag också framför TVn. För när Sven-Bertil Taube som aldrig hört Lisa Nilssons monsterhit från 1992 – han bodde ju utomlands och var långt utanför målgruppen – tolkar ”Himlen runt hörnet” uppstår ett av de starkaste ögonblicken i programmets sexåriga historia.

taube_2

Sven-Bertil hade också, liksom den svenska publiken när det begav sig, fastnat för den här ”fina visan”. Han tog ut sina artistkollegor i den härligt skira gotländska försommargrönskan, juniljuset silades så sagolikt vackert mellan bladen och till tonerna av en stråkkvartett och ett piano framförde han Lisa Nilssons klassiker. Lisa hade han placerat på en särskild divan och hans hyllning träffade den coola svenska sångerskan rakt i hjärtat. Det var inte svårt att förstå att hon berördes så starkt av upplevelsen.

taube_3

Som den uttrycksfulle skådespelare han är reciterade Sven-Bertil verserna så det blev som ett litet skådespel med en episk och unik taubesk touch. Sen sjöng han refrängerna med sin varma röst. Här stod denne fantastiske svenske artist, denne levande legend, och fångade sina kollegor så totalt och fick skapa sådan musikalisk magi som gick rakt ut genom tv-skärmarna i hela vårt land.

Det vi igår fick bevittna var ett av de starkaste och mest gripande och berörande ögonblicken i ”Så mycket bättres” historia, en historia rik på starka och uttrycksfulla framträdanden. Symboliken när Sven-Bertil hyllar och så djupt berör sina yngre branschkollegor är mäktig och vacker. Ett stycke svensk musikhistoria skapades igår.

Just detta när det gamla möter och tolkar det nya och det nya möter och tolkar det gamla är kanske den allra bästa och mest intressanta dimensionen i denna programserie. Bästa exemplen på det i år är just när Sven-Bertil tolkar Lisa Nilsson så här och när Miriam Bryant tolkar Sven-Bertil/Lars Forssell. Då uppstår en alldeles särskild magi och dynamik som i ordets rätta bemärkelse är unik.

Vi vet inte hur många år Sven-Bertil har kvar nu (jo jag vet att ingen av oss egentligen vet det, men ni förstår hur jag menar) men helt klart är att han med sin medverkan i programmet bidrar till att sätta en elegant och mycket värdigt kreativ punkt på sin långa och framgångsrika karriär.

Det kommer mer om Lisa Nilsson i senare blogg. Jag kände att jag bara måste få dokumentera och kommentera just detta först.


Så alldeles förtrollande vackert när Sven Bertil gör ”Himlen runt hörnet” – det här hade garanterat även pappa Evert gillat!

”Ensam inte stark ” – Petra Marklund åter på svenska

Posted in musik with tags , , , on 28 november, 2015 by japetus

”En huvudroll i en bur…”,  när Petra Marklund i sommarens sista ”Allsång på Skansen” berättade att hon tänkte hoppa av det lika prestigefyllda som utsatta och uppbindande programledaruppdraget kändes det säkert ganska skönt.

Hon har i intervjuer berättat om hur pressande det uppdraget emellanåt känts, men nu lämnade hon Sollidenscenens programledarskap för gott och plötsligt stod dörren mot kommande friare somrar öppen. Nu kunde hon återgå till sin egen musikkarriär och med sig har hon alla de erfarenheter hon gjort efter två somrar som programledare i direktsändning med hela svenska folkets ögon på sig.

Och sin musikkarriärs fortsättning manifesterade hon nu tydligt när hon fredagen den 13 november när släppte nya plattan ”Ensam inte stark”.

Petra M ensam_inte_stark

Första intrycket är popklassiska svenska referenser av det starkare slaget. Här svävar ett eko av Eva Dahlgren och då tänker jag inte på en uppenbar titelreferens som ”Vem vänder vindarna” utan på arret i öppnings/titelspåret ”Ensam inte stark” som får mig att minnas Eva Dahlgrens klassiker ”Guldgrävarsång” (som är precis jämngammal med Petra från hösten ’84) men också storslagna och ödesmättade ”Hjärtats ödsliga slag”, duetten med Uno Svenningsson från ’87. Det är inga dåliga referenser.

Men än starkare är ekot av Kents Jocke Berg, vilket är högst naturligt då han varit med och skrivit låtarna. Här finns förutom de typiskt kentskt catchiga melodifigurerna de omisskännliga referenserna till 90-talet, om Stockholm som vaknar och 365 nätter utan sömn. Petras vackra röst har alltid haft lätt för att uttrycka det sorgsna och hon har haft ett vemod och mollstämda melodier med sig redan från September-tiden.

Och Jocke B garanterar ju att det blir än mer av den varan. Och fler riktigt bra texter, genomgående starka. Här finns en vemodigt röd tråd om sorg, besvikelser, ensamhet och brusten kärlek som går genom hela nya plattan som musikaliskt är en mix av listpop, 80-talssynt och r‘n’b. ”Ledsen disco”, ja det kan man också säga. ”Popelektroschlager”, ja kanske det också.

Det är helt enkelt en mycket melankoliskt vacker platta och det är kvaliteter jag alltid uppskattat i musik. Hela vägen tillbaka till tidiga tonår i ett tidigt 80-tal. Och det för mina tankar vidare till en litet fascinerande anakronism som plattan bjuder på. Petra har tillsammans med Linnea Henriksson (född 1986) skrivit låten ”Kidz”, där de minns just tidiga tonår, högstadieår, som de förflyttat till ’84 och ’86. Hmmm… Litet konstnärlig frihet, men det är en bra låt med nästan litet U2-gitarrkänsla i introt. Och det känns ju smickrande för en som faktiskt på riktigt var tonåring på 80-talet, att fler önskar att de varit det. Bara hör av er alla ni som undrar. Jag kan berätta precis om hur det var!

Recensenterna droppar litet olika referenser men jag kan bidra med en som alla andra missat. Visst är det 80-talssynth och i det här fallet låten ”Slowmotion” som har många likheter med riktigt fina gamla glömda syntpoppärlor som Alphavilles ”Fallen Angel” men framförallt ”Lies” som helt enkelt försvann bakom monsterhittarna på Forever Young-plattan ’84.

Det pratas i en och annan recension om att något saknas. Det enda som möjligen saknas är en hit lika stor som ”Händerna mot himlen” på förra plattan. I övrigt är denna nya platta bättre än den förra och Petra sjunger fortfarande mycket bättre och mer uttrycksfullt än Veronica Maggio, så det recensentförsöket till förminskande jämförelse faller platt.

Och låt oss nu genast avfärda det här tramset om att Petra på något sätt skulle var tvungen att ”tvätta bort” sin gamla September-identitet. Hon sjöng egentligen precis lika bra då, men i en mindre kreddig genre och den sortens trendängslighet ger jag inte mycket för. Det finns bättre och sämre artister i alla genrer och till syvende och sidst är det ju en ren smaksak. Det pretentiösa värderandet av skilda genrer och smaker vill jag inte ägna mig åt. Petra var en suverän och uttrycksfull sångerska redan på September-tiden. Punkt slut.

Petra Marklund
Petra Marklund (1984- )

Apropå September var det litet kul att notera blinkningen till debutsingeln ”La la la (never give it up)” när Petra på denna nya platta sjunger ”Jag vill ha la la love”. Jag tror också att det var rätt beslut att släppa singeln ”Det som händer i Göteborg (stannar i Göteborg)” som kom innan sommaren för de låtar som nu finns på plattan är alla bättre än den. Andra singeln ”Som man bäddar” är en betydligt bättre låt och funkar helt säkert bättre.

Så, ja… Jag kan förstå Petras beslut att lämna den prestigefyllda ”buren” på Sollidenscenen och istället satsa på sin egen musikkarriär. Med den här nya plattan har hon tagit ett steg vidare i rätt riktning och jag ser mycket fram mot att se henne live igen nu i början på nästa år. Det blir första gången sen 2010.

Petra M bardot
Petra ”Brigitte Bardot” Marklund årgång 2015.

”Alla sångerna” – eftertänksamt och vackert med Zzaj

Posted in musik with tags , , , , on 23 november, 2015 by japetus

Zzaj har figurerat här i bloggen ända från starten och för några veckor sedan kom så ett nytt efterlängtat livstecken från dem i form av singeln ”Alla sångerna” som släpptes fredagen 6 november. Det är fyra och ett halvt år sedan förra singeln ”Så länge vi andas”, så visst är det efterlängtat. Så här mycket gillade jag den och nu ser jag fram mot att tycka till om detta nya alster.

Zzaj alla sångerna
Zzaj: det vackert och smakfullt formgivna omslaget till ”Alla sångerna”, 2015

Den nya singeln är en eftertänksamt existentiellt reflekterande låt som tillkommit under mycket speciella omständigheter. Den är stämningsfull och vacker och den har ett sorgligt förspel.

Tidigt i juni 2014 kunde vi läsa om saxofonisten Mats Gunnarssons sorgliga och alltför tidiga bortgång genom en olyckshändelse. Mats Gunnarsson hade spelat med många artister genom åren, men för mig var han ändå fortfarande allra mest Zzajs saxofonist. Vet att han bodde nånstans i Gröndal för jag såg honom då och då genom åren eftersom jag ju själv bodde på Nybohov/Liljeholmen och rörde mig mycket i de krokarna.

”Alla sångerna” är en hyllning som bandet dedicerat till sin bortgångne vän och det som är mest speciellt med låten är kanske att man mixat in Mats vackra saxonfonspel från tidigare Zzaj-inspelningar. Låten ”Alla sångerna” i sig är helt ny, men Mats Gunnarsson medverkar också genom de tidigare sånger han medverkat i. Fint.

Att singeln dessutom är inspelad i klassiska Soundtrade studios i Solna där Zzaj spelade in sitt debutalbum länkar även det på ett symboliskt sätt till bandets historia. Bandet som nu förutom Anna Nederdal fortfarande består av Lars ”Billy Bolero” Hansson och trummisen Christian Callert. Vid den här inspelningen medverkade även Anders Lundström på keyboards och Lars Danielsson på bas.

På sin FB-sida berättar Zzaj att tanken var att ”göra en långsam men samtidigt stor låt”. Och det har de utan tvivel gjort för det här är som jag inledningsvis sa en mycket eftertänksam reflekterande låt. Och den är långsam och mycket värdig i tempot som ligger nånstans runt 64-65 bpm. Bara litet snabbare än sekundvisaren på klockan, eller en riktigt lugn vilopuls.

De flesta danslåtar ligger nånstans mellan 120 och 130 bpm så visst är detta långsamt. Det är som en riktigt lugn och stilla tryckare; som sista dansen en lördagkväll. Och det kan man ju säga att det också var tänkt att vara eftersom det är en hyllning till någon som rest hem. Och texten är vackert och stillsamt reflekterande kring det existentiella grundproblemet, detta att vi försvinner en efter en.

Zzaj 2015
Ja jag gillar verkligen den enkla smarta formgivningen

Timingen känns passande för mig som inom loppet av några månader detta år förlorat två älskade vänner som funnits så länge i mitt liv och betytt så mycket för mig. Två vänner som, liksom Mats Gunnarsson, lämnat den här världen alldeles, alldeles för tidigt. Detta är något som lämnat mig djupt sorgsen och fundersam. Sorgsna och tomma känslor och funderingar har kommit och gått i efterdyningarna till de två begravningar jag i år gått på.

Därför känner jag starkt för den här fina låten som jag gärna hade spelat för mina vänner Bill och Maria som nu finns på andra sidan. Jag vet att de gillat den. När jag tänker på hur oerhört mycket jag och Maria en gång lyssnade på Zzaj då när vi var ett par 1988-1990 känns det nästan overkligt. Det var ju i själva verket hon och jag som då satt under filten ”hemma i soffan med Zzaj och té” och myste till den här musiken så många höstkvällar.

Just det här mystemat med Zzaj och té i soffan som jag skrev om då den första blogghösten 2007 är festligt nog något som dykt upp i litet andra sammanhang genom åren. Mina formuleringar har lånats in av andra, vilket ju känns litet smickrande.

Men åter till låten nu. Förutom det lugna tempot och behagligt mjuka soundet är det förstås åter Anna Nederdals varma röst med sitt speciella vibrato som är Zzaj. Man kan säga att Anna är Zzaj på liknande sätt som Petra Marklund är September. En exceptionell kvinnlig sångerska som kommit att bli synonym med sitt band. Annas röst har jag skrivit mycket om tidigare så jag nöjer mig med att konstatera att den fortfarande är lika personlig och varm som alltid och omedelbart igenkänningsbar. Hon har en unik röst som ingen annan.

Liksom den här låten går i ett lugnt tempo så jobbar bandet Zzaj i ett mycket lugnt tempo då medlemmarna har mycket annat för sig. Ändå hoppas jag att de inom de närmsta åren ska ha jobbat sig fram till en ny fullängdsplatta. Hoppas kan man ju alltid…


Zzaj: ”Alla sångerna”, 2015

Nyanserade tankar om Kleerups dag i ”Så mycket bättre”

Posted in Electronica, musik, Tv-program with tags , on 22 november, 2015 by japetus

Så blev det då Andreas Kleerups dag till slut, något jag med stort intresse sett fram emot. Jag har gillat Kleerup från genombrottet 2007-08 och hans musik har dykt upp i bloggen med jämna mellanrum. Och han har ju, skulle man kunna säga, gett ett litet speciellt intryck genom hela årets upplaga av ”Så mycket bättre”. Skön och skum på samma gång, tänkte jag i ett tidigt skede. Skör och kraftigt intelligent är två andra intryck.

När han nu fick sin dag undvek han att prata om de värsta problemen, det vi i kvällspressen med kulmen för några år sedan kunnat läsa om knarkproblem, psykiska sammanbrott, hjärtstillestånd och självmordsförsök. Jag kan förstå att han vill lämna detta bakom sig och inte ha så mycket fokus på det längre. Han vill helt säkert gå vidare, även om han på nåt sätt ändå fortfarande vill manifestera detta genom sitt utseende. Men som jag sagt tidigare, det ska jag skita i.

Däremot berättade han om sina tics och tvångsföreställningar, tvångssyndrom (OCD), som man kunnat ana under hans medverkan i programmet. Han är speciell, ger ett litet udda intryck. Kan som jag nämnt tidigare liksom inte riktigt interagera särskilt socialt framgångsrikt med de andra i programmet. Är litet vid sidan om.

Det är också tyvärr litet svårt att höra vad han säger för han pratar så sluddrigt och talet skenar. Vi har sett honom sova på mornarna och struntat i att bistå kompisarna när det gällt att fixa frukost. Smitit från ansvar. Bilden av en strulig, trasig, skör och kaotisk person tonar fram.  Men vi kan stanna där när det gäller det.
kleerup21
Andreas Per Kleerup (1979- ) – den här mannen skulle kunna vara väldigt stilig om han inte jobbade så hårt på sin konstnärliga dekisframtoning

Vi har också fått bilden av en mycket musikaliskt begåvad person. Också mycket musikaliskt kunnig. Efter att ha sett litet mer av Kleerup här i programmet tonar en mer sympatisk bild fram. En bild av en mycket skör och ödmjuk person.  En mycket snäll person.

Jag har gillat Kleerup ända sedan han slog igenom 2007-2008 och han har figurerat i bloggen då och då genom åren.

Kanske var det också väldigt typiskt att vår käre Kleerup inte hittat på några egentliga andra aktiviteter annat än att ”softa och hänga” vid poolen. Bara ta det lugnt och inte göra nåt speciellt. Inget fel i det, bara så typiskt honom på nåt vis. Och det var ju hans dag.

Det var i alla fall väldigt fint att höra honom berätta om hur mycket han trivts på Fårö där han bott på Ingmar Bergmans gård genom ett stipendium och skrivit sin Aniara-musik. För just det, han har ju skrivit sin egen musik till Harry Martinssons klassiska rymdepos ”Aniara”. Det är en väldig spännvidd i den musik Kleerup skapat och jag gillar verkligen det jag hört och hör. Alltifrån den synthiga electronican på debutplattan över poprocken med bandet Me and my Army till Aniara-musiken.

Det var också väldigt fint att se honom bli så berörd av och uppskatta de andra artisternas versioner och hyllningar. Allt på hans eget speciella sätt.

Andreas Kleerup är en mycket kreddig artist som hyllats kraftigt av kritikerna – mycket välförtjänt – och man märker hur välvilligt inställda de är när de vill hitta/ikläda honom de rätta influenserna vid rätt tillfälle och t ex gärna lyfter fram kopplingarna till John Carpenters klassiska minimalistiska electronica i soundtracket till ”Flykten från New York” (1981) som Kleerup ska ha ”lyssnat på i början av 80-talet när han växte upp”. Tja han var 2-3 år gammal när Carpenters-platta var som hetast så det lyssnandet kom förstås långt senare. Vackert så. Och visst, det hörs att han gillar Carpenter för det går igen i väldigt mycket av den musik han gjort.

Det har också skrivits att Kleerup ”är överlägsen de andra deltagarna musikaliskt”. Nåja? Det beror väl på hur man värderar musikalisk begåvning? Han har ju även bevisat att han är den i särklass sämste sångare som medverkat i programmets historia. Men alla proffstyckare blir så förfärligt välvilliga när det gäller just Kleerup eftersom han har sån kredd. Han ska hissas och hyllas. Då heter det istället att rösten är skör och uttrycksfull osv, osv. Jag har varit inne på det tidigare.

Det är dags att nyansera sig och i den här bloggen tas som bekant inga sådana trendängsliga hänsyn, utan saker och ting kan avhandlas mera som de är. Kleerup sjunger uselt. Punkt slut. Men han är en exceptionellt begåvad kompositör och producent. Helt fantastisk!

Så här tyckte jag om låtarna:

Ison & Fille: ”With every heartbeat”
Jag älskade den här låten så väldigt mycket när den kom och tyckte väl kanske det var synd att det blev rapversion på just den. Ingen favorit för mig men den funkade någorlunda bra ändå med sin tungt drivna beat och att killarna återigen gjort ett stort jobb med att skriva sin synkade raptexter. Godkänt!

Niklas Strömstedt: ”Trenollsju”
Stabilt strömstedtskt försvenskad version om svartsjuka och oro mitt i natten, en situation som Niklas säkert har helt rätt i att många känner igen. Inte minst Kleerup som blev djupt berörd och först dolde sig bakom sin typiska solbrillor för att sedan till slut bryta ihop så inspelningen fick avbrytas en stund.