Nyanserade tankar om Kleerups dag i ”Så mycket bättre”

Så blev det då Andreas Kleerups dag till slut, något jag med stort intresse sett fram emot. Jag har gillat Kleerup från genombrottet 2007-08 och hans musik har dykt upp i bloggen med jämna mellanrum. Och han har ju, skulle man kunna säga, gett ett litet speciellt intryck genom hela årets upplaga av ”Så mycket bättre”. Skön och skum på samma gång, tänkte jag i ett tidigt skede. Skör och kraftigt intelligent är två andra intryck.

När han nu fick sin dag undvek han att prata om de värsta problemen, det vi i kvällspressen med kulmen för några år sedan kunnat läsa om knarkproblem, psykiska sammanbrott, hjärtstillestånd och självmordsförsök. Jag kan förstå att han vill lämna detta bakom sig och inte ha så mycket fokus på det längre. Han vill helt säkert gå vidare, även om han på nåt sätt ändå fortfarande vill manifestera detta genom sitt utseende. Men som jag sagt tidigare, det ska jag skita i.

Däremot berättade han om sina tics och tvångsföreställningar, tvångssyndrom (OCD), som man kunnat ana under hans medverkan i programmet. Han är speciell, ger ett litet udda intryck. Kan som jag nämnt tidigare liksom inte riktigt interagera särskilt socialt framgångsrikt med de andra i programmet. Är litet vid sidan om.

Det är också tyvärr litet svårt att höra vad han säger för han pratar så sluddrigt och talet skenar. Vi har sett honom sova på mornarna och struntat i att bistå kompisarna när det gällt att fixa frukost. Smitit från ansvar. Bilden av en strulig, trasig, skör och kaotisk person tonar fram.  Men vi kan stanna där när det gäller det.
kleerup21
Andreas Per Kleerup (1979- ) – den här mannen skulle kunna vara väldigt stilig om han inte jobbade så hårt på sin konstnärliga dekisframtoning

Vi har också fått bilden av en mycket musikaliskt begåvad person. Också mycket musikaliskt kunnig. Efter att ha sett litet mer av Kleerup här i programmet tonar en mer sympatisk bild fram. En bild av en mycket skör och ödmjuk person.  En mycket snäll person.

Jag har gillat Kleerup ända sedan han slog igenom 2007-2008 och han har figurerat i bloggen då och då genom åren.

Kanske var det också väldigt typiskt att vår käre Kleerup inte hittat på några egentliga andra aktiviteter annat än att ”softa och hänga” vid poolen. Bara ta det lugnt och inte göra nåt speciellt. Inget fel i det, bara så typiskt honom på nåt vis. Och det var ju hans dag.

Det var i alla fall väldigt fint att höra honom berätta om hur mycket han trivts på Fårö där han bott på Ingmar Bergmans gård genom ett stipendium och skrivit sin Aniara-musik. För just det, han har ju skrivit sin egen musik till Harry Martinssons klassiska rymdepos ”Aniara”. Det är en väldig spännvidd i den musik Kleerup skapat och jag gillar verkligen det jag hört och hör. Alltifrån den synthiga electronican på debutplattan över poprocken med bandet Me and my Army till Aniara-musiken.

Det var också väldigt fint att se honom bli så berörd av och uppskatta de andra artisternas versioner och hyllningar. Allt på hans eget speciella sätt.

Andreas Kleerup är en mycket kreddig artist som hyllats kraftigt av kritikerna – mycket välförtjänt – och man märker hur välvilligt inställda de är när de vill hitta/ikläda honom de rätta influenserna vid rätt tillfälle och t ex gärna lyfter fram kopplingarna till John Carpenters klassiska minimalistiska electronica i soundtracket till ”Flykten från New York” (1981) som Kleerup ska ha ”lyssnat på i början av 80-talet när han växte upp”. Tja han var 2-3 år gammal när Carpenters-platta var som hetast så det lyssnandet kom förstås långt senare. Vackert så. Och visst, det hörs att han gillar Carpenter för det går igen i väldigt mycket av den musik han gjort.

Det har också skrivits att Kleerup ”är överlägsen de andra deltagarna musikaliskt”. Nåja? Det beror väl på hur man värderar musikalisk begåvning? Han har ju även bevisat att han är den i särklass sämste sångare som medverkat i programmets historia. Men alla proffstyckare blir så förfärligt välvilliga när det gäller just Kleerup eftersom han har sån kredd. Han ska hissas och hyllas. Då heter det istället att rösten är skör och uttrycksfull osv, osv. Jag har varit inne på det tidigare.

Det är dags att nyansera sig och i den här bloggen tas som bekant inga sådana trendängsliga hänsyn, utan saker och ting kan avhandlas mera som de är. Kleerup sjunger uselt. Punkt slut. Men han är en exceptionellt begåvad kompositör och producent. Helt fantastisk!

Så här tyckte jag om låtarna:

Ison & Fille: ”With every heartbeat”
Jag älskade den här låten så väldigt mycket när den kom och tyckte väl kanske det var synd att det blev rapversion på just den. Ingen favorit för mig men den funkade någorlunda bra ändå med sin tungt drivna beat och att killarna återigen gjort ett stort jobb med att skriva sin synkade raptexter. Godkänt!

Niklas Strömstedt: ”Trenollsju”
Stabilt strömstedtskt försvenskad version om svartsjuka och oro mitt i natten, en situation som Niklas säkert har helt rätt i att många känner igen. Inte minst Kleerup som blev djupt berörd och först dolde sig bakom sin typiska solbrillor för att sedan till slut bryta ihop så inspelningen fick avbrytas en stund.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: