Arkiv för december, 2015

Vintersolståndet 2015 – så vänder det igen

Posted in Natur och årstider on 21 december, 2015 by japetus

En ljusning i sikte… Morgonen var ovanligt ljus här i Stockholm och imorgon vid samma tid har det vänt. Igen.

Det känns som att jag gör de här fyra avstämningarna med allt tätare mellanrum. För kl 05:48 tidigt imorgon den 22 december vänder det igen och vi går mot ljusare tider. För mig är det alltid en psykologiskt viktig vändpunkt.

wintertree
Vintersolstånd i Norden – årets kortaste dag, officiellt vinterns första dag och den dag då solen når som lägst på himlen

Jag brukar tänka på det som Jordens andetag. Inandning och utandning. Nu börjar en ny inandning. Så har det varit i oräkneliga år och så ska det vara i oräkneliga kommande år långt, långt efter att jag slutat andas.

För imorgon bitti händer det igen, vi har vintersolståndet, årets mörkaste dag men också den tidpunkt då det hela vänder mot ljusare och ljusare dagar för oss i Sverige på norra halvklotet. Denna ljusets och mörkrets balanspunkt kl 05.48 är den exakta tidpunkt då solen orkar som lägst upp på vår vinterhimmel. Vi är nu mitt i det mörka halvåret, men börjar i o m denna passage åter resan mot det ljusa.

Vid norra halvklotets vintersolstånd lutar jordaxelns norra del bort från solen, vilket medför att det norra halvklotet då får sin kortaste dag och längsta natt. Norr om norra polcirkeln går då solen inte ens upp utan natt eller skymning råder även under den ljusaste delen av dygnet

Vintersolståndet
Ännu en skiss över Jordens resa runt solen med de fyra checkpunkterna

Annonser

Star Wars VII- tillbaka till ursprunget

Posted in Film with tags , , , on 15 december, 2015 by japetus

Ja nu är det nära. Imorgon kväll är det stor svensk/europeisk filmpremiär för en av årets i särklass mest omtalade filmer – Star Wars VII ”The Force awakens”.

Om man ska lita på spontana reaktioner från gårdagens amerikanska världspremiär så verkar regissören J.J. Abrams verkar ha lyckats med sitt uppdrag, att återupprätta Star Wars inför kritiska fans. Jag läser om omedelbara positiva reaktioner och fansen verkar dra en suck av lättnad att den nya filmen åter är mer som Star Wars ska vara. Som de gamla filmerna. Inte som de tre mellanfilmerna som ju fick ett mer blandat mottagande.

För denna sjunde film är som ni säkert vet en fortsättning på de tre filmer vi känner som de första. Detta är en sequel inte en prequel och har beskrivits som en återgång till det gamla, inte bara för att de gamla skådespelarna återvänder  sympatiskt och korrekt åldrade, inget sminkande är nödvändigt, utan också för hur filmen berättas.

Och mer exakt vad det innebär kommer jag att få se imorgon kväll…

…för det är fortfarande sant intill denna dag att ingen film jag någonsin sett har haft en sådan enorm påverkan och betydelse för mig som den ursprungliga Star Wars-filmen från 1977 – eller ”Stjärnornas Krig” som vi lika ofta brukade säga – hade för mig när jag såg den första gången. Det är i dagarna 38 år sedan men minnesbilden av hur denna episka klassiker fullständigt svepte med sig den SF-intresserade och fantasifulle 9-åringen är fortfarande kristallklar.

Calle Star Wars A new hope 1977
Calle: Star Wars ”A new hope”, 1977

Den filmen – George Lucas chansning och mästerverk – satte en helt ny standard och liknade inget jag sett tidigare. Det var ett paradigmskifte. En saga som utspelade sig ”A long time ago in a galaxy far, far away….”.

Star_Wars_Episode_VII_The_Force_Awakens

Så hade också de tre ursprungliga stjärnorna Harrison Ford, Mark Hamill och Carrie Fisher mötts av dånande ovationer i samband med gårdagens premiär. Jag ser mycket fram mot att få se dem.

Jag måste säga att det är väldigt längesen jag var så här begeistrad inför en filmpremiär. Inte sedan Sagan om Ringen-filmerna för 10-15 år sedan har det känts på det här sättet. Den här recensionen ser jag fram mot att få skriva…

Trailern till filmen ser ut så här:

Final i 2015 års ”Så mycket bättre” – finstämt och sympatiskt

Posted in musik, Tv-program with tags , , , , , , on 6 december, 2015 by japetus

Så har årets upplaga av Sveriges bästa musikunderhållning på TV nåt sitt slut med den sedvanliga duettkvällen.

Jag måste säga att årets upplaga av ”Så mycket bättre” nått nya feelgood-höjder. Det känns som att det varit extra vänligt och fint denna säsong, som om årets artister varit extra sympatiska och omtänksamma. Extra mycket feelgood. Allt från Isons omtanke om Sven-Bertil över Niklas Strömstedts genuint vänliga approach, vidare till Lisa Nilssons kvicka inkluderande humor och Kleerups blyga och lätt försagda hyllningar till Miriam Bryants och Sven-Bertils vänskap. Det har varit väldigt fint och genuint hjärtevärmande att se höstens program. Och mycket musikaliskt.

Sven-Bertil och Miriam Bryant
Feelgood av högsta klass – Sven-Bertil överlämnar en av sina målningar som present till Miriam Bryant

Så mycket bättre fortsätter att vara en behaglig motvikt till mycket av den negativa förnedrings-TV vi fått så mycket av på senare år. Och att som Aftonbladets arrogante och empatistörde skribent såga programserien, krystat kalla det just ”förnedrings-TV” och jämföra dess underhållningsvärde med att titta på mikrovågsugnen är så fullkomligt tondött ironiskt cyniskt och poänglöst att jag äcklas. Och känner medlidande över en person som antingen måste ljuga för att spela sin typecastade pretto-roll som media-hipster eller verkligen bara är just precis så här empatistörd.

En ”analys” som kokar ned till att Kleerup är den ende musikaliskt begåvade i sällskapet och den ende som gjort intressanta tolkningar – nåja Miriam Bryant kunde han, trendängslig som han är, också möjligen ha något positivt att säga om – är bra exempel på våldsamt onyanserad kvällstidningsjournalistik på den nivå som en gång fick Ingmar Bergman att kalla tidningen för ”samhällets kloakutsläpp”. Nej det här programmet görs ju inte för skitnödiga till Stockholm nyligen inflyttade media-hipsters, kvasiskribenter och skruvade pseudo-nollåttor utan för en bredare och mindre förstoppad målgrupp. Nog om det.

Jag tror inte att någon normalt funtad tittare kunna undgå att beröras och kanske även röras av de möten och tolkningar vi fått ta del av. Jovisst, jag kan hålla med om att TV4 klippt ned samtalen vid bordet litet för mycket, mer än tidigare år, och att det ibland känts som att klingandet i glasen kommit just som de varit på gång att hitta en intressant tråd. Förra året fick fortfarande samtalen större utrymme, vilket då funkade extra bra med spirituella personer som Love Antell och Ola Salo vid bordet.

Men att kamerorna stängs av då och då av respekt för artisternas integritet och att de inte vill bli för personliga inför TV-publiken är inte det minsta konstigt eller något som man kan kritisera eller klandra produktionsteamet för.

Och musiken har varit minst lika bra i år som tidigare år. Det är klart att det blir speciellt när de får med en sån levande legend och storslagen musikpersonlighet som Sven-Bertil i programmet. Det var väldigt lyckat att de fick med honom innan det blev försent. Nu fick han vara med och ge programmet en touch av sin värdighet, gentlemannamässighet, skådespeleri och musikalitet. Likaså att Andreas Kleerup blivit så pass stabil att han kunnat vara med i programmet. Kanske var det också dessa två herrars insatser med sina duettkompisar som gjorde störst intryck och berörde mig mest så här på slutet.

För nu fick jag ju till slut höra min Kleerup-favorit och tidigare omskrivna pärla. Det här är ett stycke underbart vacker musik som berört mig djupt och har en alldeles särskild plats i mitt hjärta. Att få höra Lisa Nilsson och Kleerup göra den gjorde mig därför väldigt, väldigt glad. Det här hade jag hoppats på från den stund jag visste att de båda skulle vara med i årets program. Visst, det var kanske inte så långt från originalet, men att kalla det för karaoke är förstås bara trams. Det är ju så vackert…

Och så fick vi se Sven-Bertil och Miriam Bryant göra Evert Taubes ”Som stjärnor små” från 1955 med det korrekta dig och mig-uttalet. Det var innerligt vackert och rörande att se och höra. Det här är bara så fint.

Jag har också förstått att TV4 planerar att göra minst en säsong till, kanske blir det tio till slut? Det hoppas jag för detta är fortfarande den mest intressanta programidé för musikunderhållning på TV som jag känner till.

…och jag har blivit riktigt förtjust i den oförställde och oefterhärmlige Kleerup!