Final i 2015 års ”Så mycket bättre” – finstämt och sympatiskt

Så har årets upplaga av Sveriges bästa musikunderhållning på TV nåt sitt slut med den sedvanliga duettkvällen.

Jag måste säga att årets upplaga av ”Så mycket bättre” nått nya feelgood-höjder. Det känns som att det varit extra vänligt och fint denna säsong, som om årets artister varit extra sympatiska och omtänksamma. Extra mycket feelgood. Allt från Isons omtanke om Sven-Bertil över Niklas Strömstedts genuint vänliga approach, vidare till Lisa Nilssons kvicka inkluderande humor och Kleerups blyga och lätt försagda hyllningar till Miriam Bryants och Sven-Bertils vänskap. Det har varit väldigt fint och genuint hjärtevärmande att se höstens program. Och mycket musikaliskt.

Sven-Bertil och Miriam Bryant
Feelgood av högsta klass – Sven-Bertil överlämnar en av sina målningar som present till Miriam Bryant

Så mycket bättre fortsätter att vara en behaglig motvikt till mycket av den negativa förnedrings-TV vi fått så mycket av på senare år. Och att som Aftonbladets arrogante och empatistörde skribent såga programserien, krystat kalla det just ”förnedrings-TV” och jämföra dess underhållningsvärde med att titta på mikrovågsugnen är så fullkomligt tondött ironiskt cyniskt och poänglöst att jag äcklas. Och känner medlidande över en person som antingen måste ljuga för att spela sin typecastade pretto-roll som media-hipster eller verkligen bara är just precis så här empatistörd.

En ”analys” som kokar ned till att Kleerup är den ende musikaliskt begåvade i sällskapet och den ende som gjort intressanta tolkningar – nåja Miriam Bryant kunde han, trendängslig som han är, också möjligen ha något positivt att säga om – är bra exempel på våldsamt onyanserad kvällstidningsjournalistik på den nivå som en gång fick Ingmar Bergman att kalla tidningen för ”samhällets kloakutsläpp”. Nej det här programmet görs ju inte för skitnödiga till Stockholm nyligen inflyttade media-hipsters, kvasiskribenter och skruvade pseudo-nollåttor utan för en bredare och mindre förstoppad målgrupp. Nog om det.

Jag tror inte att någon normalt funtad tittare kunna undgå att beröras och kanske även röras av de möten och tolkningar vi fått ta del av. Jovisst, jag kan hålla med om att TV4 klippt ned samtalen vid bordet litet för mycket, mer än tidigare år, och att det ibland känts som att klingandet i glasen kommit just som de varit på gång att hitta en intressant tråd. Förra året fick fortfarande samtalen större utrymme, vilket då funkade extra bra med spirituella personer som Love Antell och Ola Salo vid bordet.

Men att kamerorna stängs av då och då av respekt för artisternas integritet och att de inte vill bli för personliga inför TV-publiken är inte det minsta konstigt eller något som man kan kritisera eller klandra produktionsteamet för.

Och musiken har varit minst lika bra i år som tidigare år. Det är klart att det blir speciellt när de får med en sån levande legend och storslagen musikpersonlighet som Sven-Bertil i programmet. Det var väldigt lyckat att de fick med honom innan det blev försent. Nu fick han vara med och ge programmet en touch av sin värdighet, gentlemannamässighet, skådespeleri och musikalitet. Likaså att Andreas Kleerup blivit så pass stabil att han kunnat vara med i programmet. Kanske var det också dessa två herrars insatser med sina duettkompisar som gjorde störst intryck och berörde mig mest så här på slutet.

För nu fick jag ju till slut höra min Kleerup-favorit och tidigare omskrivna pärla. Det här är ett stycke underbart vacker musik som berört mig djupt och har en alldeles särskild plats i mitt hjärta. Att få höra Lisa Nilsson och Kleerup göra den gjorde mig därför väldigt, väldigt glad. Det här hade jag hoppats på från den stund jag visste att de båda skulle vara med i årets program. Visst, det var kanske inte så långt från originalet, men att kalla det för karaoke är förstås bara trams. Det är ju så vackert…

Och så fick vi se Sven-Bertil och Miriam Bryant göra Evert Taubes ”Som stjärnor små” från 1955 med det korrekta dig och mig-uttalet. Det var innerligt vackert och rörande att se och höra. Det här är bara så fint.

Jag har också förstått att TV4 planerar att göra minst en säsong till, kanske blir det tio till slut? Det hoppas jag för detta är fortfarande den mest intressanta programidé för musikunderhållning på TV som jag känner till.

…och jag har blivit riktigt förtjust i den oförställde och oefterhärmlige Kleerup!

Annonser

3 svar to “Final i 2015 års ”Så mycket bättre” – finstämt och sympatiskt”

  1. ”Spot on” – kunde inte ha skrivit det bättre själv!

  2. Gracias . Fantástico cosas

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: