Arkiv för januari, 2016

30 år efter Challenger och Jean Michel Jarres sorgligaste musikstycke

Posted in Electronica, Historia, musik with tags , , , , on 31 januari, 2016 by japetus

Vårvintern 1986 rymde några mycket starka upplevelser som stannat i minnet. Detta är en sådan som jag inte hann skriva om i veckan som gick, men som jag ändå vill uppmärksamma nu innan månaden januari är slut. Det är 30 år sen nu och det handlar om några av de starkaste bilderna från mitt 80-tal.

Den 28 januari 1986 sköts den amerikanska rymdfärjan Challenger upp för sin tionde rymdfärd. Uppdragets hade beteckningen STS-51-L, och omfattade diverse vetenskapliga experiment. Först gick allt enligt planerna, men 73,2 sekunder efter uppskjutning hände det som inte fick hända. Plötsligt, i direktsändning, kunde man se hur himlen ovanför Kennedy Space Center fylldes av ett gigantiskt vitt rökmoln.

Challenger hade förstörts i en explosionsartad brand och alla de sju astronauterna som var ombord dödades. Åtminstone några av dem överlevde branden och färjans sönderfall, men omkom när den förstärkta del av rymdfärjan, ”cockpit”, som de befann sig i störtade i havet i över 300 kilometer i timmen.

692px-STS-51-L_svg
Loggan för STS-51-L, rymdfärjan Challengers tionde uppskjutning den 28 januari 1986

Vad var det som hade hänt? Jo en ventil i den stora bränsletanken hade en packning som inte tålde kyla tillräckligt bra och den 28 januari 1986 var inte bara kall i Stockholm, utan även i Florida. Det var -3,5 grader och det är ett köldrekord som står sig än idag. Normalt januariväder är +10 grader, men nu var det minusgrader och packningen krympte vilket gjorde att heta gaser började läcka ut och kom att antändas.

challenger-booster-rocket-breach
Challenger, stickflamman från bränsletanken ca 70 sek efter start

För mig är detta ett mycket starkt minne, något som berörde mig djupt. Jag blev väldigt illa berörd. Det var speciellt två skäl som påverkade mig. För denna uppskjutning, fem år in i rymdfärjornas existens och det 25:e uppdraget totalt sett, innebar att två mycket speciella saker skulle ske ombord, utöver de vetenskapliga experimenten.

Dels var det lärarinnan Christa McAuliffe, en ”civilist” ombord, som skulle ha hållit en lektion i rymden för sina elever. Dels var det astronauten Ronald ”Ron” McNair, som också var musiker, som skulle ha uruppfört och spelat in ett stycke av Jean Michel Jarre på saxofon i viktlöst tillstånd. Jarre och McNair var vänner.

Särskilt minns jag bilderna från uppskjutningen där man fick se besättningsmedlemmarnas familjer stå och titta på uppskjutningen. Det var så förfärligt. Deras glädje som sedan snabbt förbyttes i total förvirring och sedan chock och tårar. Det där skulle inte ha filmats kan jag tycka, men jag minns att det visades på nyheterna även i Sverige. Dessa klipp ligger uppe på FB nu 30 år senare, men det är förstås inget jag vill lyfta fram här.

Challenger-olyckan fick stora konsekvenser. Medan olycksfallsutredningen pågick stoppades färjorna i två och ett halvt år. Men det kom också att innebära att hela det amerikanska rymdprogrammet kom av sig. Den sortens drömmar eller föreställningar om att det skulle finnas permanenta rymdstationer i omlopp kring Jorden eller baser på månen vid millennieskiftet dog (åtminstone temporärt) med den exploderande färjan.

challenger-explosion
Det gigantiska vita rökmolnet på himlen då Challenger faller och bryts sönder, de två extra drivraketerna fortsätter herrelösa sin färd

Det var den sortens visioner man fram till denna katastrof hade kunnat läsa om i populärvetenskapliga sammanhang. Vilka jag gjort sedan det sena 70-talet. Jag var mycket fascinerad av rymden och science fiction redan som 10-åring.

Särskilt starkt minns jag allt detta genom den ack så vackra men outsägligt sorgliga platta som Jean Michel Jarre släppte i april 1986, några månader efter katastrofen – ”Rendez-Vous”. Det sjätte och sista spåret på LPn, ”Last Rendez-Vous”, kom Jarre att döpa om till  ”Ron’s piece” till minne av sin vän. Jarre har skrivit mycket mollstämd musik, men frågan är om inte denna platta är den allra sorgligaste? Inte så konstigt heller med tanke på de händelser som påverkat honom vid dess tillkomst. Plattan kom att dediceras till de omkomna astronauternas minne.

Och jag kom att lyssna väldigt mycket på denna Jarre-platta under de händelserika och avgörande år som följde…


Jean Michel Jarre: ”Last Rendez-Vous/Ron’s piece”, med ett bildspel till minne av Ron McNair, Christa McAuliffe och de övriga fem astronauter som försvann med Challenger

 

 

 

Exit – David Bowie, den vackraste fjärilen livet gav

Posted in Hyllningar, musik with tags on 11 januari, 2016 by japetus

Imorse grät jag för andra gången någonsin på jobbet. Första gången var när jag tog emot ett dödsbud angående en nära vän förra våren. Och så nu imorse då, när jag strax efter 8 läste nyheten jag inte vill ta till mig. Inte befatta mig med.

”Sometimes you will never know the true value of a moment until it becomes a memory…” Jag läste David Bowies hustru Imans tänkvärda tweet från igår och berördes djupt av det.

Bowie
David Robert Hayward (Jones) Bowie (1947-2016)

~  ~  ~
”She’ll come she’ll go. She’ll lay belief on you…”
~  ~  ~

När jag så kom hem från jobbet idag la jag mig bara pladask i soffan hemma i dunklet. Tände inga lampor. All belysning jag hade var adventsstjärnan i fönstret bakom mig. Ett svagt månskensaktigt ljus spred sig i vardagsrummet. Allt jag kunde höra var mina andetag och då och då, svagt, slamret från tunnelbanetågen på avstånd. Jag bara andades en stund.

Det här är någonting jag hade förväntat mig att få skriva om om ganska så många år. Inte nu idag. Men imorse kom så beskedet som gör att jag nu sitter här och söker ord. Fumlar. Tänker. Försöker ta in magnituden av det som hänt.

Alla dessa låtar, alla dessa texter… Alla dessa upplevelser förknippade med denna storslagna och extraordinära person. Alla dessa minnen av en artist som varit en självklar del av mitt liv så länge jag som snart fyller 48 år funnits och kan minnas. Alla dessa föreställningar och tankar kring en artist som varit så viktig för mig alltsedan 12-13 års åldern. Men som dykt upp i mitt medvetande långt tidigare som en mystiskt färgglad man, både fascinerande och litet skrämmande, på planscher i mina äldre kusiners tonårsrum. En myriad av intryck, ett universum av upplevelser, min livstid av tankar kring en artist som betytt så alldeles ovanligt mycket för mig.

~  ~  ~
”In this age of grand illusion, you walked into my life out of my dreams…”
~  ~  ~

Jag känner mig förvirrad här och nu inför det svåra i att försöka förstå och bearbeta vad det innebär att den här personen inte finns med oss fysiskt längre och kan fortsätta sitt skapande. Vilken konstnär! Vilken resa! David Bowies sagolika resa som alltså tog slut igår två dagar efter 69-årsdagen efter arton månaders kamp mot cancern.

Jag brukar ju under rubriken ”Exit” skriva om artister, skådespelare och kulturpersonligheter som gått bort och som verkligen berör mig. Nu ska jag skriva om den störste och mest inspirerande artist jag känner till.

~  ~  ~
”One of these nights I may just, jump down that rainbow way…”
~  ~  ~

Media översvämmas förstås idag av välförtjänta hyllningar av ”ikonen” och ”giganten” David Bowie som band ihop olika konstformer som musik, litteratur, konst, mode och film och på det sättet blev en total-artist. Englands premiärminister hyllar honom i nyhetsinslagen. Bowie var en gigant och en ikon.

Vi läser att Bowie var den första artist som visade för en hel generation att man kunde välja vem man vill vara, att hans förändringsresa svarade mot en hel generations frihetsbehov. Så var det.

Englands drottning erbjöd honom för en tid sedan att liksom Sir Paul och Sir Elton adlas, men vi fick aldrig någon ”Sir David” för David Robert Jones tackade nej. Det var han inte intresserad av. För David Bowie var också en mycket integritetsfull person som gjorde hela sin resa utifrån sina egna premisser. Och det gjorde honom mycket respekterad och älskad. Han förenade kommersiell och kritikerframgång. I perioder provocerade han omväxlande med att till synes rätta in sig i ledet igen, men alltid på sitt eget integritetsfulla sätt.

~  ~  ~
”Someone to claim us, someone to follow. Someone to shame us, some brave Apollo…”
~  ~  ~

Det här personliga reflekterande porträttet är förstås inte tid och plats att ens börja försöka redogöra för det gigantiska livsverk som är David Bowies totala kulturproduktion. Bowies exempellösa framgång. Jag nöjer mig med att konstatera att det han gjorde för musikhistorien mellan 1969 och 1980, egentligen Bowies 70-tal, från ”Space Oddity” till ”Scary Monsters”, är det mest enastående kreativa flow av makalös och ständig musikalisk förnyelse som musikhistorien känner. Nånstans mellan 130 och 140 miljoner plattor sålde han också mycket riktigt till slut. Ja fram till nu, för nu kommer han förstås att sälja ännu mycket mer.

Det enda jag kan jämföra med är Beatles 60-tal. Och det är ändå inte riktigt samma sak, bra på samma sätt. För här i Bowies fall handlade det så tydligt om att skapa trender och nya musikgenrer. Helt makalöst och fullkomligt unikt. Och så var det ju inte så att han bara gjorde ”bra grejer” för sig själv så att säga. Han blåste liv i andras karriärer med en fullkomligt manisk kreativitet. Jag tänker då främst på artister som Lou Reed och Iggy Pop.

MESSAGE FROM IGGY: ”David’s friendship was the light of my life. I never met such a brilliant person. He was the best there is.”
– Iggy Pop

Starka ord och vackra ord från en stark personlighet. Iggy Pop som för övrigt troligen inte skulle ha överlevt psykbrytet och drogkraschen efter Stooges i mitten på 70-talet om inte Bowie funnits där och brytt sig om honom. Att dessa två herrar blev så goda vänner och hjälpte varandra att där och då i Berlin nyktra till ur sitt gemensamma drogmissbruk är en av de riktigt kreativa lyckträffarna i musikhistorien.

~  ~  ~
”As they pulled you out of the oxygen tent, you asked for the latest party…”
~  ~  ~

Ziggy and Iggy
Två ikoner och samtidigt två uppenbart underbart ”sköna snubbar”; David Bowie och Iggy Pop turistar i Moskva 1976

Bowies samarbete med Brian Eno, som också tog sin början i Berlin, i Västberlin ett stenkast från muren, är en av de där andra gudabenådat kreativa lyckträffarna för musikhistorien. Oj, oj, oj… Det finns så mycket att säga om det här…

~  ~  ~
”‘Cause you can never really tell, when somebody wants something you want too…”
~  ~  ~

Jag har bara hunnit läsa litet av allt det som nu skrivs om David Bowie. Men jag tänker särskilt på Jonas Gardells och Thomas DiLevas kommentarer. Två kända Bowie-fans av rang. Ord som till mångt och mycket också är mina. Här handlar det om utanförskapet och sångerna och textraderna som hållit otaliga tonåringar uppe och klarat dem genom sina resor. Resor av det besvärligare slaget. Texterna och melodierna som uppmanade alla freaks, alla dem som upplevde sig som freaks, att ”trots allt fortsätta finnas och andas. Ett andetag i taget”.

~  ~  ~
And these children that you spit on, a
s they try to change their worlds, are immune to your consultations. They’re quite aware of what they’re going through…
~  ~  ~

Det är då megaklassikern ”Heroes” kommer in i bilden med sin hoppfulla, extatiska text om att ”Vi kan besegra dem för alltid och alltid!”. ”Vi kan vara hjältar”. Men för att fortsätta citera Gardell så nöjde sig Bowie ”inte med det utan höjde budet än mer och lovade det som där och då verkade helt omöjligt, lovade det helt omöjliga, det fullständigt onåbara, den slutgiltiga rentav löjliga drömmen: att vi skulle kunna få vara oss själva…”

Bowie heroes
Den kanske mest kända av alla bilder av Bowie, omslaget till ”Heroes”-plattan, 1977

Och det smartaste var att det inte handlade om en längre tid. Inte länge. Bara en dag. Inte mer. För det var ju det här som var så klokt eftersom det inte gick att ta till sig mer än så litet i taget. Men det lilla kunde göra en stor skillnad. Kanske hela skillnaden för personer som Gardell och DiLeva. Och en enorm skillnad för mig.

Det handlar om känslan att dela sin smärta och att faktiskt vara ok. Ja t o m underbar. Exotiska ord. Att allt jag behövde göra är att ta hans hand. Detta att vara annorlunda, inte nödvändigtvis gay, men annorlunda och ändå få känna sig ok. Att få känna sig cool på sitt eget möjligen litet udda vis. Det var vad Bowie var för mig. Och det fortsatte han att vara långt efter mina tonår. Världens coolaste man som jag bloggade om här för många år sedan nu.

~  ~  ~
”Oh no love! You’re not alone! You’re watching yourself but you’re too unfair. You got your head all tangled up but if i could only make you care…”
~  ~  ~

Och liksom Jonas Gardell, Thomas DiLeva, Ola Salo, Meja och miljoner andra fans världen över sörjer jag nu David Bowie. Han som liksom alltid funnits där. Han vars karriär började ungefär när jag föddes. Han som jag tänkt mig alltid skulle finnas där. Jag som tänkt mig att skriva den här bloggen som alldeles nybliven pensionär tvingades nu istället skriva den några år före 50.

Hans musik har, för att citera mig själv vid några tidigare tillfällen, blivit en tatuering i min själ. Det här ÄR musik som varit, är och kommer att vara ett soundtrack till mitt liv. Det här är musik jag levt mitt liv till. Gråtit, grubblat, skrattat, funderat, dansat, älskat, festat och LEVT till.

~  ~  ~
Somewhere, someone’s calling me when the chips are down. Somewhere there’s a morning sky bluer than her eyes. Somewhere there’s an ocean innocent and wild…
~  ~  ~

Historierna om de missöden, otur och förhinder som gjorde att jag missade konserterna i  Göteborg 1983 och Stockholm 1990 är klassiker i mitt liv. Döm därför om min glädje när jag till slut, vid 28 års ålder 1996 fick se honom live till slut. Outside-turnén var inte den mest lättsmälta kreationen i denne überintelligente mans produktion, men extranumren…

När Bowie verkligen till slut står där uppe på scenen några meter ifrån mig och sjunger ”Moonage Daydream” från Ziggy-plattan 1972 träffar han mig mitt i mitt hjärtas existentiella musikaliska epicentrum och jag exploderar i extas och tårar. Som på bilder från de gamla konserterna. Det är en av de starkaste, om inte den starkaste, känslomässiga upplevelser jag haft på en konsert. Utan tvekan en religiös upplevelse (som jag återkommer till och utvecklar nedan). Och jag har haft många stora konsertupplevelser genom åren.


David Bowie: ”Moonage Daydream”, live, 1997 – som det såg ut och lät när jag till slut fick se mannen, myten, legenden live

~  ~  ~
”Keep your ‘lectric eye on me babe. Put your ray gun to my head. Press your space face close to mine, love…”
~  ~  ~


David Bowie: ”Moonage Daydream”, live, 1973 – som det såg ut på den legendariska sista Ziggy Stardust-spelningen på Hammersmith Odeon, London. Kolla den underbart inlevelsefulla tjejen från 0:45 till 1:00 så kommer ni närmare min känslomässiga konsertupplevelse

~  ~  ~
News guy wept when he told us, Earth was really dying. Cried so much that his face was wet. Then I knew he was not lying.”
~  ~  ~

Jag ligger här i soffan och hör tunnelbanetågen komma och gå på avstånd. Andetagen och tankarna fortsätter komma och gå. Och de är många när det gäller den här så alldeles speciella artisten. Jag tänker på den ur Paul Trynkas biografi ”Starman” av Jan Gradvall idag citerade bilden från de gamla sönderbombade kvarteren vid Stansfield Road i Brixton, London där Bowie växte upp kort efter andra världskriget. Jag tänker på fjärilarna. Den symboliska bilden av fjärilen, metaforen för David Bowies liv.

Dessa bombkratrar fylldes av vatten och blev barnens lekplatser. En granne och skolkamrat till David Bowie berättar i Trynkas bok att kratrarna på sommaren fylldes av grodyngel och vattenödlor. Men även gav upphov till fjärilar. Och hela Brixton fylldes en sommar plötsligt av mer fjärilar än vad som någonsin skådats. Vackra färgglada fjärilar som flög runt i de grå sönderbombade kvarteren.

~  ~  ~
In our madness we burnt one hundred days. Time takes time to pass and I still hold some ashes to me, an occasional dream…
~  ~  ~

Det går precis som Gradvall säger knappast att hitta en tydligare symbolisk bild av Bowies egen förvandling och klassresa från Brixtons slitna arbetarkvarter till livet som fullständigt förverkligad och hyllad superstjärna i New York med 140 miljoner sålda skivor, gift med världens vackraste kvinna. Han fick prinsessan och hela kungariket…

Och nog är det svårt att tänka sig ett finare och mer konstnärligt storslaget sätt att avsluta. Att fylla 69 och släppa ännu en riktigt bra platta. Låten ”Lazarus” med video regisserad av ”Stakka” Bo Johan Renck kan också nu efter Bowies bortgång förstås som hans eget avsked till oss lyssnare.

~  ~  ~
”Look up here, I’m in heaven. I’ve got scars that can’t be seen. This way or no way, you know, I’ll be free. Just like that bluebird. Now ain’t that just like me…”
~  ~  ~

Det är ett grandiost välregisserat avslut värdigt denne store artist och konstnär. Också en storslagen dramatik i sagan om Bowies allra sista scen som på nåt sätt passar så väl in på mannen som skapat så många rubriker och redan 1973 chockade publiken med att sista spelningen på Ziggy-turnén var den sista spelning han nånsin skulle göra…

Det är dunkelt i vardagsrummet där jag ligger i min soffa och andas och tänker. Plötsligt ser jag stjärnan i fönstret spegla sig i glaset till en av tavlorna på vägen. En stjärna… Star… Starman… Rock’n’roll star… New Killer star… Blackstar… Cirkeln sluter sig nu sakta där jag nu svävar viktlös i min vardagsrumssoffa.

Stars look very different today Bowie

Stjärnan är också symbolen för Bowie som figurerat nu på slutet på hans webb och FB-sida. Den svarta stjärnan från Blackstar-plattan. Denna stjärna… Denne extraordinärt begåvade stjärna som genom sin musik, sina ord, sina visuella bilder och sina många olika personas givit mig en livstid av extraordinära upplevelser och insikter. De kommer alltid att finnas hos mig. De kommer alltid att vara närvarande.

Och är i detta meditativa viktlösa tillstånd snuddar jag vid kärnan av det Bowie är för mig. Det är nu det blir riktigt personligt. Det handlar om de för mig centrala existentiella bitarna i mitt livspussel, tankarna kring ”Japetus Öga”, världsrymden, evigheten, livet efter detta, filmen/romanen ”2001 – A Space Odyssey” från mitt födelseår 1968, Bowies Space Oddity, Bowies Moonage Daydream. Kärnan i min vilja till personlig utveckling, att våga kliva utanför komfortzonen, att våga ta språnget in i det okända (”My God it’s full of stars”) .

” … 

Att ensam orädd och med lättat sinne våga språnget genom Stjärnporten.

Att falla fritt mot morgonen. 
Att falla.
 

Falla –
och bli borta.

…”
Japetus Öga, 1993

Att tro mig själv kapabel att göra det omöjliga. Bowie visade mig att det var möjligt. Bowie är en del av kärnan i min djupaste identitet, min upplevelse av mig själv, det som är jag…

Space odyssey
”2001 – A Space Odyssey”, 1968, filmens höjdpunkt då astronauten David Bowman ser in i monoliten/”Japetus Öga” och tar språnget in i evigheten, nästa dimension, Nangijala…

Och nu har Bowie också tagit detta språng. Nu finns den energi som nyss var David Robert Hayward Jones/Major Tom nånstans där ute i evigheten. Den evighet, den världsrymd, det världsallt han så ofta berörde i sina texter.

~  ~  ~
”Planet Earth is blue and there’s nothing I can do…”
~  ~  ~

stargate-1
”Through the Star Gate…” (Nyckelscen ur ”2001 – A Space Odyssey”, 1968)

~  ~  ~
”Do you remember a guy that’s been in such an early song?  I’ve heard a rumor from Ground Control. Oh no, don’t say it’s true…”
~  ~  ~

Nu… Detta nu, detta ständigt närvarande nu. Nu och alltid. Allt det som alltid kommer att finnas hos mig. En sån här gång kan jag inte avsluta på något annat sätt än på nobelpris-nivå. Den musikaliska nivå som Bowie befann sig på. Ett av mig länge älskat citat som ständigt finner nya betydelser och tar sig nya innebörder.

”Time present and time past are both perhaps present in time future.
And time future contained in time past.

If all time is eternally present all time is unredeemable.
What might have been is an abstraction, remaining a perpetual possibility
only in a world of speculation.

What might have been and what has been point to one end, which is always present…”
T. S. Eliot: ”Four Quartets”, 1943

Eller varför inte nöja sig med att avsluta svenskt och utsökt bo setterlindskt existentiellt, smakfullt, klokt och tidlöst vackert.

”Säg inte
att ingenting blir kvar
av den vackraste fjärilen livet gav.

Säg inte
att vingarnas färg bleknar bort
och försvinner i vinden som stoft, som stoft.

Om fjärilens kropp måste gömmas i grav,
är ändå den svindlande
flykten kvar.”

Bo Setterlind: Till fjärilens minne 

~  ~  ~
”I’m happy, hope you’re happy too…”
~  ~  ~

”The Force awakens” – en repig och dammig Star Wars, en bättre Star Wars

Posted in Film with tags , , , on 7 januari, 2016 by japetus

Det var en efterlängtad premiär den 16 december. Och sen såg jag filmen igen just innan jul. Sen kom julhelgen. En loj jul- och en nyårshelg kom och gick. Liksom många tankar. Det har tagit tid, mycket tid. Denna svinkalla söndag blir det äntligen något skrivet. Om Star Wars förstås.

Det var verkligen kul att se en sådan här film på premiären. Gensvaret från publiken var starkt för på Rigoletto den här kvällen satt förstås en väldig massa hardcore fans och nördar. Varje referens till de gamla filmerna möttes av applåder. Varje gång någon av den kända gamla karaktärerna dök upp utbröt jubel.

Och det stod snart klart att den nya filmen var ett par snäpp bättre än de senaste. Precis som jag hört innan kan jag nu bekräfta – för er som läser detta och till äventyrs inte sett filmen och noterat detta själv – att Star Wars VII ”The Force awakens” utan tvekan är en återgång till känslan från de tre första filmerna.

Det handlar om att man inte jobbat fullt så mycket med datoranimationer, utan istället jobbat med modeller och riktiga skådespelare. Det ger en repigare, skitigare och dammigare känsla. En mer äkta känsla. De ursprungliga karaktärernas medverkan ger också en annan känsla till filmen. En starkare och mer genuin känsla för här handlar det ju om mycket välkända nu legendariska filmkaraktärer.

Men de två nya unga huvudpersonerna var utmärkta val och kändes både trovärdiga och intressanta. Rey, en skrotsamlande tjej från öknen och Finn, en deserterande stormtrooper som trots hjärntvätten inser hur fel det han gör är, får nog och hoppar av. Deras möte och tilltagande vänskap var väl fångat och skildrat.

Filmen fortsätter också att bygga sin egen version av det grekiska dramat då familjemedlemmar vänds mot varandra med överraskande men hyfsat trovärdiga bakgrundsförklaringar. Intressant.

Force awakens

Jag ska inte lämna några avgörande spoilers här utöver den minimala att Han Solos och Prinsessan Leias återförening var något som berörde mig starkt. Dessa två ursprungliga karaktärer som nu är med igen, helt naturligt åldrade. 35 år längre in i sina fiktiva liv, men helt övertygande. Starkt.

Han Solo Leia Organa
General Organa a k a Prinsessan Leia (Carrie Fisher) och rymdcowboyen Han Solo (Harrison Ford)

En annan av de nya karaktärerna som var välspelade i sina kluvenhet var Adam Drivers svartmaskerade Kylo Ren, Darth Vaders arvtagare. Jag fick nån sorts märklig Marilyn Manson-vibb av honom. Obehaglig, stark och skör på samma gång. Eventuellt inte tillräckligt ondskefull enligt Vatikanen. Men då måste jag säga att de har en väldigt endimensionell och daterad bild av ondska.

Kylo Ren
Adam Driver som Kylo Ren

Jag gillade också att det var mer fokus på äventyret och mindre på politiken i denna film. Kanske kom också humorn bättre fram i filmen. Det är också en mörk film. En mycket gripande film. J.J. Abrams som regisserat filmen har gjort ett bra jobb, får klart godkänt då han lyckats hålla Star Wars-fanan så högt att även vi gamla fans är helt med på noterna. Jag kände mig påtagligt berörd både en och två gånger, ett gott betyg.

Och apropå att vara med på noterna, det enda jag verkligen saknade var väl en av de mest klassiska filmmusikaliska teman jag känner – Imperial March eller Darth Vaders theme. Och han är ju död som vi alla vet så det var ingen spoiler. Se den här filmen om du är det minsta intresserad av SF-genren.