30 år efter Challenger och Jean Michel Jarres sorgligaste musikstycke

Vårvintern 1986 rymde några mycket starka upplevelser som stannat i minnet. Detta är en sådan som jag inte hann skriva om i veckan som gick, men som jag ändå vill uppmärksamma nu innan månaden januari är slut. Det är 30 år sen nu och det handlar om några av de starkaste bilderna från mitt 80-tal.

Den 28 januari 1986 sköts den amerikanska rymdfärjan Challenger upp för sin tionde rymdfärd. Uppdragets hade beteckningen STS-51-L, och omfattade diverse vetenskapliga experiment. Först gick allt enligt planerna, men 73,2 sekunder efter uppskjutning hände det som inte fick hända. Plötsligt, i direktsändning, kunde man se hur himlen ovanför Kennedy Space Center fylldes av ett gigantiskt vitt rökmoln.

Challenger hade förstörts i en explosionsartad brand och alla de sju astronauterna som var ombord dödades. Åtminstone några av dem överlevde branden och färjans sönderfall, men omkom när den förstärkta del av rymdfärjan, ”cockpit”, som de befann sig i störtade i havet i över 300 kilometer i timmen.

692px-STS-51-L_svg
Loggan för STS-51-L, rymdfärjan Challengers tionde uppskjutning den 28 januari 1986

Vad var det som hade hänt? Jo en ventil i den stora bränsletanken hade en packning som inte tålde kyla tillräckligt bra och den 28 januari 1986 var inte bara kall i Stockholm, utan även i Florida. Det var -3,5 grader och det är ett köldrekord som står sig än idag. Normalt januariväder är +10 grader, men nu var det minusgrader och packningen krympte vilket gjorde att heta gaser började läcka ut och kom att antändas.

challenger-booster-rocket-breach
Challenger, stickflamman från bränsletanken ca 70 sek efter start

För mig är detta ett mycket starkt minne, något som berörde mig djupt. Jag blev väldigt illa berörd. Det var speciellt två skäl som påverkade mig. För denna uppskjutning, fem år in i rymdfärjornas existens och det 25:e uppdraget totalt sett, innebar att två mycket speciella saker skulle ske ombord, utöver de vetenskapliga experimenten.

Dels var det lärarinnan Christa McAuliffe, en ”civilist” ombord, som skulle ha hållit en lektion i rymden för sina elever. Dels var det astronauten Ronald ”Ron” McNair, som också var musiker, som skulle ha uruppfört och spelat in ett stycke av Jean Michel Jarre på saxofon i viktlöst tillstånd. Jarre och McNair var vänner.

Särskilt minns jag bilderna från uppskjutningen där man fick se besättningsmedlemmarnas familjer stå och titta på uppskjutningen. Det var så förfärligt. Deras glädje som sedan snabbt förbyttes i total förvirring och sedan chock och tårar. Det där skulle inte ha filmats kan jag tycka, men jag minns att det visades på nyheterna även i Sverige. Dessa klipp ligger uppe på FB nu 30 år senare, men det är förstås inget jag vill lyfta fram här.

Challenger-olyckan fick stora konsekvenser. Medan olycksfallsutredningen pågick stoppades färjorna i två och ett halvt år. Men det kom också att innebära att hela det amerikanska rymdprogrammet kom av sig. Den sortens drömmar eller föreställningar om att det skulle finnas permanenta rymdstationer i omlopp kring Jorden eller baser på månen vid millennieskiftet dog (åtminstone temporärt) med den exploderande färjan.

challenger-explosion
Det gigantiska vita rökmolnet på himlen då Challenger faller och bryts sönder, de två extra drivraketerna fortsätter herrelösa sin färd

Det var den sortens visioner man fram till denna katastrof hade kunnat läsa om i populärvetenskapliga sammanhang. Vilka jag gjort sedan det sena 70-talet. Jag var mycket fascinerad av rymden och science fiction redan som 10-åring.

Särskilt starkt minns jag allt detta genom den ack så vackra men outsägligt sorgliga platta som Jean Michel Jarre släppte i april 1986, några månader efter katastrofen – ”Rendez-Vous”. Det sjätte och sista spåret på LPn, ”Last Rendez-Vous”, kom Jarre att döpa om till  ”Ron’s piece” till minne av sin vän. Jarre har skrivit mycket mollstämd musik, men frågan är om inte denna platta är den allra sorgligaste? Inte så konstigt heller med tanke på de händelser som påverkat honom vid dess tillkomst. Plattan kom att dediceras till de omkomna astronauternas minne.

Och jag kom att lyssna väldigt mycket på denna Jarre-platta under de händelserika och avgörande år som följde…


Jean Michel Jarre: ”Last Rendez-Vous/Ron’s piece”, med ett bildspel till minne av Ron McNair, Christa McAuliffe och de övriga fem astronauter som försvann med Challenger

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: