Arkiv för mars, 2016

Vårdagjämning 2016 – och våren tvekar, igen

Posted in Electronica, musik, Natur och årstider with tags , , , , on 20 mars, 2016 by japetus

Klockan 05.30, tidigt imorse medan jag ännu sov hände det sig igen. Vi fick vårdagjämning i Sverige.

Vårdagjämningen, på engelska ”vernal equinox”, är inte alltså inte en hel dag utan en tidpunkt, egentligen ett ögonblick när jorden passerar en speciell punkt på sin bana runt solen och solen står rakt över ekvatorn. Solen fördelar då sitt ljus helt jämlikt mellan de två halvkloten. Det är en helt och fullkomligt rättvis balanspunkt av den högre dimensionen.

Det är då natt och dag väger jämnt och vi på norra halvklotet åter inträder i det ljusare halvåret. Så har alltså nu åter skett och vi står på tröskeln till något som för mig alltid känts inspirerande, upplyftande och energigivande.

Vårdagjämning 2016

Men det jag ser när jag tittar ut från min fönster är ingenting som får vårkänslorna att spira. Nej det har faktiskt kommit litet snö under natten, vitt i det gröna gräset på lekplatsen. Detta oönskade vita har blivit kvar eftersom Stockholm bjuder på ruggigt, mulet och rått väder med 3 tvekande plusgrader. Våren tvekar idag. Som den gör titt som tätt. Efter några solstrålande tidiga vårdagar i veckan som gick har någon nu dragit i bromsen.

Vi får se när den släpper! För när den gör det, då återkommer jag här igen på detta tema.

Och så brukar jag ju skriva något om Jean Michel Jarre också eftersom han en gång gjorde en legendarisk platta med just namnet ”Equinox”, som jag utförligt bloggat om redan 2008, se nedan. Jarre kommer tillbaka till Sverige i höst igen och spelar på Hovet den 29 oktober. Det kanske blir min fjärde Jarre-spelning?

electronicacover
Jean Michel Jarre år 2016, en tidsresa genom electronicans olika årtionden


Här berättar Jarre själv om sitt nya koncept, att samla likasinnade i den kreativa processen att skapa en ny platta. Projektet löper i själva verket över två plattor. Den första kom i höstas och den andra kommer i år. Vince Clark, Moby, Armin van Buuren och Edgar Froese (från Tangerine Dream) är några av dem han jobbat med.

Apropå konsertbiljetter. Nej, jag fick inte tag i några ståplatser till Kents sista spelning den 17 december. Inte sittplatser heller. Vi får se om det kanske blir till att köpa svart istället?


Tidigare bloggar om vårdagjämningen:

Vårdagjämningen 2008, en pedagogisk förklaring vad som menas med vårdagjämning och tankar kring Jean-Michel Jarres “Equinoxe”:
https://japetus.wordpress.com/2008/03/20/natt-och-dag-i-balans-igen-equinoxe-med-jean-michel-jarre/

Vårdagjämningen 2009:
https://japetus.wordpress.com/2009/03/20/vardagjamning-igen/

Vårdagjämningen 2010:
https://japetus.wordpress.com/2010/03/20/vardagjamning-idag/

Vårdagjämningen 2011:
https://japetus.wordpress.com/2011/03/21/vardagjamning-2011-dag-och-natt-i-balans-intradet-i-det-ljusa-halvaret/

Vårdagjämningen 2012:
https://japetus.wordpress.com/2012/03/20/vardagjamning-2012-ater-in-i-det-ljusa-halvaret/

Vårdagjämningen 2013:
https://japetus.wordpress.com/2013/03/20/vardagjamning-2013-ljuset-kommer-men-iskylan-bestar/

Vårdagjämningen 2014:
https://japetus.wordpress.com/2014/03/20/vardagjamning-2014-och-ett-besok-pa-chichen-itza/

Vårdagjämningen 2015:
https://japetus.wordpress.com/2015/03/20/vardagjamning-2015-med-partiell-solformorkelse/

Annonser

Då som nu för alltid – Kents storslaget symboliska avsked

Posted in musik with tags , , , , on 14 mars, 2016 by japetus

Iförd svarta jeans, svart t-shirt och röda converse-sneakers med en halvdrucken flaska pärlande Donelli Lambrusco (!) i vänsterhanden rör jag mig målmedvetet genom festivalområdets myller. Jag må vara behagligt salongsberusad, men jag har ingen cigg i högerhanden, för jag röker inte.

Det har just börjat skymma mot slutet av denna soliga och varma julidag på Dalarocken i Hedemora 1995 och jag och vännen Stefan har bestämt oss för att ta reda på vad det är som mullrar så från en av de mindre scenerna. Det låter intressant. Basgångarna fångar min nyfikenhet, får mig att tänka på Reeperbahn, Sveriges bästa rockband i min och många inbitnas värld och redan ’95 sedan länge saliga i åminnelse. Kan det vara det här nya bandet med det lätt töntiga namnet ”Kent”?

Jag minns känslan av nyfikenhet och glädje den dagen. Vid fyllda 27, med tio års erfarenhet från olika musikfestivaler kände jag mig redan som en av veteranerna. Jag vet det inte än, men jag befinner mig precis i slutet av en epok i mitt liv – festivalepoken. Inom bara ett år ska det som varit ett självklart inslag varje sommar i mitt liv inte längre vara det. Inte heller vet jag att jag är precis i början av Kent-epoken. Bandet med det töntiga namnet som mullrade så intressant i skymningen den julikvällen för 21 år sedan. Det var den första av många konserter.

Det var så det började…

~  ~  ~

Och nu i mars 2016, helt plötsligt, är jag, är vi alla vid slutet av den storslagna Kent-epoken.

För igårkväll, söndag 13 mars, gjorde ”Sveriges största rockband” Kent ett plötsligt och inte helt odramatiskt utspel. En suggestiv video hade lagts upp på webbplatsen kent.nu och åtföljdes av en dödsannons för bandet (17 maj 1990 – 17 dec 2016) samt följande pressmeddelande:

”Efter 26 år tillsammans, varav nästan två decennier som Sveriges största rockband, meddelar idag kent att 2016 blir deras sista år tillsammans. Detta meddelades natten till idag genom ett filmklipp regisserat av Adam Berg.”
Läs hela pressmeddelandet här: http://kent.nu/#ixzz42uaQoSWH

Kent går i graven i år och har uppenbarligen velat göra det på ett för dem typiskt storslaget, symboliskt  och pretentiöst sätt. I fallet Kent finns det från min sida inte på något sätt någon nedsättande attityd eller klang när jag använder ordet ”pretentiöst”. Bandet har alltid tagit sig själv på stort allvar och detta sätt att avsluta resan är helt i linje med deras ambitioner, pretentioner och formspråk.

Kvällspressen beskriver videon som mystisk och kryptisk och upplever sig ha svårt att förstå vad bandet menar. Det talas om en sminkad flicka som spelar trumma i olika Stockholmsmiljöer och klipp med karaktärer vi känner igen från skivomslagen, men vad detta kan betyda säger de sig inte ha en aning om. Titta nu själva på Kents storslagna avskedsvideo.

Oj…

Storslaget. Poetiskt. Vackert. Symboliskt. Effektfullt. Höga stilpoäng. Då som nu för alltid.

Jag tycker att detta är ett helt underbart vackert sätt att avsluta på och det verkar bara så märkligt att någon skulle kunna missförstå eller inte alls kunna förstå vad bandet vill säga med denna suggestiva video. För suggestiv är den. Men allt annat än kryptisk. Snarare är den övertydlig.

Kentvideo

Att det skulle vara svårt att förstå vad ett band som gjort en platta med titeln ”Du och jag döden”, som nu publicerat sin egen dödsannons och kröner sitt rekviem med den här ödesmättade videon, att det skulle vara svårt att förstå vad de menar, det undergår mitt förstånd. Det är en helt uppenbar symbolik att den dödskallesminkade flickan som spelar marschtrumma, snart får förstärkning och börjar marschera i täten, är just Döden som kommit för att hämta allt det som vi förknippar med Kent. Alla måste följa henne. Ingen kan undgå henne. Att detta är symboltungt och ödesmättat är bara förnamnet.

Riddaren: ”Vem är du?”
Döden: ”Jag är Döden.”
Riddaren: ”Kommer du för att hämta mig?”
Döden: ”Jag har redan länge gått vid din sida…”
(Ingmar Bergman: ”Det sjunde inseglet”, 1957)

Jetplanet från ”Isola” 1997, den vita tigern från ”Vapen och ammunition” 2003, kvinnan till häst från ”Tillbaka till samtiden” 2007, varghundarna från ”B-sidor 95-00” 2000, den eleganta kvinnan från videon till ”Dom andra”, 2002 samt förstås tonårsflickan från omslaget till ”Hagnesta Hill” 1999. De här karaktärerna från Kents universom känner även jag igen. Jag som inte är nån riktig hardcore Kent-fan, utan en mer lagom sådan. Jodå, de vitklädda fansen från den omtalade konserten på Stadion är också förstås med. Alla hämtas de nu av Döden och måste följa med på den sista marschen. De riktiga hardcore-fansen kan helt säkert hitta många fler referenser än så i den starkt symbolmättat vackra videon.

Tonårsflickan från Hagnesta Hill försöker fly undan, vill inte fångas upp och tvingas gå in i evigheten. Men… Vi vet ju alla spelets regler, en gång skall vi alla… Vi får se att även hon också snart måst rätta in sig i det oundvikliga ledet och  är med i den växande gruppen som marscherar mot slutet.

Till slut är det bara den vackra vita tigern kvar som försvinner in i mörkret i tunneln. Det är gripande och mycket tjusigt gjort. Så vackert och berörande.

Mina tankar går förstås åter till en av Kents stora förebilder, David Bowie, som helt nyligen regisserade sitt eget avsked och genom sina sista videos gjorde något liknande i större format och med fler dimensioner. Ingen skugga över Kent. Jag vet att de inspirerats av Bowie på flera sätt och slutet då Bowie backar in i skåpet och stänger dörrarna om sig i ”Lazarus”-videon har uppenbara paralleller med Kents avskedsvideo.

kent-foto-peter-gehrke-1200
Kent 2016: Joakim Berg, Martin Sköld, Sami Sirviö och Markus Mustonen  (Foto: Peter Gehrke)

Kent skriver själva på sin webbsida:

Vi ville denna gång undersöka vad som händer om vi skulle göra detta för sista gången.
Vad är det för känslor som då kommer fram?
För allt handlar om känslan.
Vi är väldigt väldigt nöjda med känslan den här gången.

Jag tycker detta är en väldigt intressant utgångspunkt. Detta att utforska känslan vid slutet. Något jag själv haft många tillfällen att själv utforska under framför allt det senaste året. Det fungerar uppenbarligen väldigt bra för mig har de då verkligen berört mig djupt med sin symboliska vackra video och sitt ovanligt grepp.

De vill också förtydliga att det inte handlar om att de tristess att de slutar.

Det här är inte slutet för att vi har tråkigt tillsammans eller för att vi inte vill något längre.
Det här är slutet för att de bästa av alla gårdagens och morgondagens fester har ett avsked i sig.
Vi ser oerhört mycket fram mot att möta er alla en sista gång på turnén i höst.
Det kommer bli skitkul!

Och visst finns det ett avsked i varje fest. Så kanske man kan säga? Jag funderar fortfarande över vad de menar med det.

Jag tycker också att det är litet kul att de ger en humoristisk känga till alla musikförståsigpåare som så länge förespått deras undergång.

Dessutom tror alla ändå att vi ska lägga ner inför varje platta.
Så det var lika bra att göra slag i saken.

Och jag tror inte kvällstidningarna behöver spekulera kring om detta är slutet för Kent? Om de ska göra en David Bowie a la Ziggy Stardust och återuppstå trots att det kommunicerats ut från scenen att detta var den sista konserten någonsin. Jag uppfattar det som självklart att det här är slutet för Kent. Kent är ett band. Ingen soloartist som David Bowie, som startade om med nya bandmedlemmar.

Den evigt kreative låtskrivaren Jocke Berg kommer naturligtvis att fortsätta skriva låtar till andra artister men kanske även låta höra av sig som soloartist? Det kommer att visa sig.

~  ~  ~

”De tar oss aldrig levande…” Ett klassiskt Kent-citat. Bandet har varit konsekvent från början till slut med sitt storslagna konstnärliga projekt. Nu har de dukat bordet, riggat scenen för en magnifik avslutning när de regisserar sin egen undergång.

Jag är övertygad om att denna sista platta och denna sista turné verkligen är det sista vi får se från rockbandet Kent. Allt det som var Kent, detta populärkulturella fenomen, samlas nu upp och försvinner in i evigheten. Och naturligtvis in i våra minnen, alla vi som gillat dem och kanske t o m älskat dem under de 21 år deras stjärna lyst så klart. Vi har alla våra minnen från denna enastående musikkarriär. Epoken Kent. De minnena stannar i våra hjärtan.

Då som nu för alltid.

 

Om Churchill och järnridån – talet i Fulton, Missouri mars 1946

Posted in Historia with tags , , , on 6 mars, 2016 by japetus

Mars 1946. Världshistoriens största konflikt, Andra världskriget, är avgjort och vunnet av de allierade sedan knappt ett år. Tredje Riket är besegrat, Hitlerväldet krossat, men krigets store moraliske segrare, Winston Churchill, har förlorat det första efterkrigsvalet och i enlighet med demokratins spelregler återgått till sin mer blygsamma fredstida roll som parti- och oppositionsledare.

Likaså är den andre store allierade krigstida ledaren, USAs president Franklin D Roosevelt borta från makten sedan snart ett år. Av andra skäl. Han hade avlidit i april 1945, sedan länge försvagad av sjukdom, vilket var ett av skälen till att den tredje stora allierade nationen och dess ledare, Sovjetunionens Josef Stalin i så stor utsträckning kunde få sin vilja igenom i krigets slutskede. Roosevelt litade på Stalin, något som skulle visa sig vara ett misstag. Ett misstag av tragiskt stora dimensioner.

En som inte litade på den totalitäre sovjetiske diktatorn var Winston Churchill. Tidigare än de allra flesta andra av världens makthavare läste han den sovjetiska agendan och anade vad som var på gång. Att en ny världsordning hade uppstått efter krigsslutet och att världspolitiken var på väg in i en ny era, med nya skiljelinjer. Det hade då för 70 år sedan, i mars 1946, inte blivit tydligt för allmänheten i västvärlden att den stora krigstida alliansen var på väg att rämna och ersättas av en ny konflikt – det kalla kriget. Ett kallt krig vars skiljelinje och brännpunkt skulle komma att bli Järnridån.

Men Churchill hade sett detta nya skede komma och ville göra västvärlden i allmänhet och USA i synnerhet medvetna om den nya situationen. Därför höll han ett av sina mest berömda tal den 5 mars 1946 på Wetminster College i Fulton, Missouri. Churchill underströk inledningsvis i sitt tal att han besökte Fulton som privatperson utan officiella uppdrag: ”I speak only for myself”. Men hans mottagande var storslaget och han betraktades fortfarande som den store statsman han var. Världen lyssnade på honom.

Och i sitt tal på universitetet målade den förre brittiske premiärministern upp bilden av ett hotfullt och expansionistiskt Sovjet­unionen som förtrycker sitt eget folk. Fruktan och rädsla råder i öst. Churchill varnade för Stalin och betonade vikten av att säkra trygghet, välfärd, frihet och framsteg i alla länder. Och han yttrade sedan de berömda orden: ”From Stettin in the Baltic to Trieste in the Adriatic, an iron curtain has descended across the Continent” (”Från Stettin vid Östersjön till Trieste vid Adriatiska havet har en järnridå sänkts tvärs över kontinenten”).

Den slagkraftiga metaforen om järnridån var ett effektivt bildspråk som alla kunde förstå. Nu hade Europa delats i två hälfter och en ny era hade börjat.

Churchill Fulton Missouri
Winston Churchill håller sitt berömda tal på Westminster College i Fulton, Missouri, 5 mars 1946

Begreppet järnridå var inte nytt. Det var inte ett ord som Churchill uppfunnit. Även om han inte var metaforens upphovsman och skapare använde han den vid rätt tid och på rätt plats. Den fångade en kulturell och geopolitisk verklighet, som efter andra världskriget nu började få synliga konturer.

En järnridå hade redan under mellankrigstiden gått vid den sovjetiska gränsen. Ryssland hade i flera av­seenden varit främmande i det europeiska. Att det nu hade ersatts av Sovjetunionen betydde till synes inte den stora skillnaden i Paris, London och Washington. Men från 1945 och ett par år framöver flyttade Sovjetunionen fram sina positioner. En rad centraleuropeiska stater uppslukades av det sovjetiska imperiet. Därmed flyttades järnridån närmare det Västeuropas kärnland och blev mer synlig. Hotet hade nu kommit så mycket närmare.

Churchill läste skickligt av tidsandan och tajmingen för talet var perfekt. Med segern över Nazityskland blott­lades ett totalitärt systems förtryck och brutalitet. Det blev därmed lättare att få syn på totalitära system i andra förklädnader och likhetstecken mellan nazism och kommunism blev självklara för många. Bildspråket som Churchill använde för att beskriva det politiska världsläget var dessutom oerhört målande. Bilden av järnridån visade den nya konfliktens brännpunkt i den nya efterkrigstiden.

I sitt berömda tal i Fulton visade Churchill åter prov på politisk klarsynthet och sin starka förmåga att läsa situationer och inte låta sig duperas av totalitära ledares manipulationer, lögner och maktspel. Han hade varit klarsynt under 30-talet då han som oppositionspoliker motsatte sig den officiella brittiska appeasement-politiken och tidigt förstod vad Hitler vad kapabel till. Han gav åter prov på denna klarsynthet under världskrigets slutskede då Stalin med charm, list och brutal kraft verkade för att flytta fram sin diktaturs gränser så långt möjligt.

Churchill förstod att det inte var någon demokratisk framtid som väntade de nationer som ”befriats” av Stalins Röda armé. De nationer som hade hamnat bakom den järnridå som Churchill för första gången medvetandegjorde då för 70 år sedan.
Se ett klipp ur talet i filmen här nedan.