Då som nu för alltid – Kents storslaget symboliska avsked

Iförd svarta jeans, svart t-shirt och röda converse-sneakers med en halvdrucken flaska pärlande Donelli Lambrusco (!) i vänsterhanden rör jag mig målmedvetet genom festivalområdets myller. Jag må vara behagligt salongsberusad, men jag har ingen cigg i högerhanden, för jag röker inte.

Det har just börjat skymma mot slutet av denna soliga och varma julidag på Dalarocken i Hedemora 1995 och jag och vännen Stefan har bestämt oss för att ta reda på vad det är som mullrar så från en av de mindre scenerna. Det låter intressant. Basgångarna fångar min nyfikenhet, får mig att tänka på Reeperbahn, Sveriges bästa rockband i min och många inbitnas värld och redan ’95 sedan länge saliga i åminnelse. Kan det vara det här nya bandet med det lätt töntiga namnet ”Kent”?

Jag minns känslan av nyfikenhet och glädje den dagen. Vid fyllda 27, med tio års erfarenhet från olika musikfestivaler kände jag mig redan som en av veteranerna. Jag vet det inte än, men jag befinner mig precis i slutet av en epok i mitt liv – festivalepoken. Inom bara ett år ska det som varit ett självklart inslag varje sommar i mitt liv inte längre vara det. Inte heller vet jag att jag är precis i början av Kent-epoken. Bandet med det töntiga namnet som mullrade så intressant i skymningen den julikvällen för 21 år sedan. Det var den första av många konserter.

Det var så det började…

~  ~  ~

Och nu i mars 2016, helt plötsligt, är jag, är vi alla vid slutet av den storslagna Kent-epoken.

För igårkväll, söndag 13 mars, gjorde ”Sveriges största rockband” Kent ett plötsligt och inte helt odramatiskt utspel. En suggestiv video hade lagts upp på webbplatsen kent.nu och åtföljdes av en dödsannons för bandet (17 maj 1990 – 17 dec 2016) samt följande pressmeddelande:

”Efter 26 år tillsammans, varav nästan två decennier som Sveriges största rockband, meddelar idag kent att 2016 blir deras sista år tillsammans. Detta meddelades natten till idag genom ett filmklipp regisserat av Adam Berg.”
Läs hela pressmeddelandet här: http://kent.nu/#ixzz42uaQoSWH

Kent går i graven i år och har uppenbarligen velat göra det på ett för dem typiskt storslaget, symboliskt  och pretentiöst sätt. I fallet Kent finns det från min sida inte på något sätt någon nedsättande attityd eller klang när jag använder ordet ”pretentiöst”. Bandet har alltid tagit sig själv på stort allvar och detta sätt att avsluta resan är helt i linje med deras ambitioner, pretentioner och formspråk.

Kvällspressen beskriver videon som mystisk och kryptisk och upplever sig ha svårt att förstå vad bandet menar. Det talas om en sminkad flicka som spelar trumma i olika Stockholmsmiljöer och klipp med karaktärer vi känner igen från skivomslagen, men vad detta kan betyda säger de sig inte ha en aning om. Titta nu själva på Kents storslagna avskedsvideo.

Oj…

Storslaget. Poetiskt. Vackert. Symboliskt. Effektfullt. Höga stilpoäng. Då som nu för alltid.

Jag tycker att detta är ett helt underbart vackert sätt att avsluta på och det verkar bara så märkligt att någon skulle kunna missförstå eller inte alls kunna förstå vad bandet vill säga med denna suggestiva video. För suggestiv är den. Men allt annat än kryptisk. Snarare är den övertydlig.

Kentvideo

Att det skulle vara svårt att förstå vad ett band som gjort en platta med titeln ”Du och jag döden”, som nu publicerat sin egen dödsannons och kröner sitt rekviem med den här ödesmättade videon, att det skulle vara svårt att förstå vad de menar, det undergår mitt förstånd. Det är en helt uppenbar symbolik att den dödskallesminkade flickan som spelar marschtrumma, snart får förstärkning och börjar marschera i täten, är just Döden som kommit för att hämta allt det som vi förknippar med Kent. Alla måste följa henne. Ingen kan undgå henne. Att detta är symboltungt och ödesmättat är bara förnamnet.

Riddaren: ”Vem är du?”
Döden: ”Jag är Döden.”
Riddaren: ”Kommer du för att hämta mig?”
Döden: ”Jag har redan länge gått vid din sida…”
(Ingmar Bergman: ”Det sjunde inseglet”, 1957)

Jetplanet från ”Isola” 1997, den vita tigern från ”Vapen och ammunition” 2003, kvinnan till häst från ”Tillbaka till samtiden” 2007, varghundarna från ”B-sidor 95-00” 2000, den eleganta kvinnan från videon till ”Dom andra”, 2002 samt förstås tonårsflickan från omslaget till ”Hagnesta Hill” 1999. De här karaktärerna från Kents universom känner även jag igen. Jag som inte är nån riktig hardcore Kent-fan, utan en mer lagom sådan. Jodå, de vitklädda fansen från den omtalade konserten på Stadion är också förstås med. Alla hämtas de nu av Döden och måste följa med på den sista marschen. De riktiga hardcore-fansen kan helt säkert hitta många fler referenser än så i den starkt symbolmättat vackra videon.

Tonårsflickan från Hagnesta Hill försöker fly undan, vill inte fångas upp och tvingas gå in i evigheten. Men… Vi vet ju alla spelets regler, en gång skall vi alla… Vi får se att även hon också snart måst rätta in sig i det oundvikliga ledet och  är med i den växande gruppen som marscherar mot slutet.

Till slut är det bara den vackra vita tigern kvar som försvinner in i mörkret i tunneln. Det är gripande och mycket tjusigt gjort. Så vackert och berörande.

Mina tankar går förstås åter till en av Kents stora förebilder, David Bowie, som helt nyligen regisserade sitt eget avsked och genom sina sista videos gjorde något liknande i större format och med fler dimensioner. Ingen skugga över Kent. Jag vet att de inspirerats av Bowie på flera sätt och slutet då Bowie backar in i skåpet och stänger dörrarna om sig i ”Lazarus”-videon har uppenbara paralleller med Kents avskedsvideo.

kent-foto-peter-gehrke-1200
Kent 2016: Joakim Berg, Martin Sköld, Sami Sirviö och Markus Mustonen  (Foto: Peter Gehrke)

Kent skriver själva på sin webbsida:

Vi ville denna gång undersöka vad som händer om vi skulle göra detta för sista gången.
Vad är det för känslor som då kommer fram?
För allt handlar om känslan.
Vi är väldigt väldigt nöjda med känslan den här gången.

Jag tycker detta är en väldigt intressant utgångspunkt. Detta att utforska känslan vid slutet. Något jag själv haft många tillfällen att själv utforska under framför allt det senaste året. Det fungerar uppenbarligen väldigt bra för mig har de då verkligen berört mig djupt med sin symboliska vackra video och sitt ovanligt grepp.

De vill också förtydliga att det inte handlar om att de tristess att de slutar.

Det här är inte slutet för att vi har tråkigt tillsammans eller för att vi inte vill något längre.
Det här är slutet för att de bästa av alla gårdagens och morgondagens fester har ett avsked i sig.
Vi ser oerhört mycket fram mot att möta er alla en sista gång på turnén i höst.
Det kommer bli skitkul!

Och visst finns det ett avsked i varje fest. Så kanske man kan säga? Jag funderar fortfarande över vad de menar med det.

Jag tycker också att det är litet kul att de ger en humoristisk känga till alla musikförståsigpåare som så länge förespått deras undergång.

Dessutom tror alla ändå att vi ska lägga ner inför varje platta.
Så det var lika bra att göra slag i saken.

Och jag tror inte kvällstidningarna behöver spekulera kring om detta är slutet för Kent? Om de ska göra en David Bowie a la Ziggy Stardust och återuppstå trots att det kommunicerats ut från scenen att detta var den sista konserten någonsin. Jag uppfattar det som självklart att det här är slutet för Kent. Kent är ett band. Ingen soloartist som David Bowie, som startade om med nya bandmedlemmar.

Den evigt kreative låtskrivaren Jocke Berg kommer naturligtvis att fortsätta skriva låtar till andra artister men kanske även låta höra av sig som soloartist? Det kommer att visa sig.

~  ~  ~

”De tar oss aldrig levande…” Ett klassiskt Kent-citat. Bandet har varit konsekvent från början till slut med sitt storslagna konstnärliga projekt. Nu har de dukat bordet, riggat scenen för en magnifik avslutning när de regisserar sin egen undergång.

Jag är övertygad om att denna sista platta och denna sista turné verkligen är det sista vi får se från rockbandet Kent. Allt det som var Kent, detta populärkulturella fenomen, samlas nu upp och försvinner in i evigheten. Och naturligtvis in i våra minnen, alla vi som gillat dem och kanske t o m älskat dem under de 21 år deras stjärna lyst så klart. Vi har alla våra minnen från denna enastående musikkarriär. Epoken Kent. De minnena stannar i våra hjärtan.

Då som nu för alltid.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: