Arkiv för april, 2016

Bauhaus gör Ziggy Stardust full rättvisa – Gotham live

Posted in musik with tags , , , on 28 april, 2016 by japetus

Jag återkommer till Bowie med jämna mellanrum i bloggen och ni vet vad det beror på. Beskedet i januari tog mig hårt. Jag skrev bl a helt nyligen om den suveräna Ziggy Stardust-liven från Santa Monica i oktober 1972. Nu ska det handla om Ziggy Stardust igen, men i form av en cover – och en annan fantastisk konsert med ett band som kan göra Bowie rättvisa.

Det handlar om återförening av de legendariska postpunkarna/svartrockarna som ursprungligen bildats i Northampton 1978. Det var en utmärkt återförening. En av de bättre. En av de coolaste. Bauhaus!

grayscale-bauhaus-band-post-punk-gothic-rock-1680x1050-63178

För på Hammerstein Ballroom i New York hände det sig den 9-10 september 1998 att det legendariska svartrocksbandet återförenades på scen efter 14 år – och allt hade blivit till det bättre. Det var ett tightare och hårdare sound, bättre än på 80-talet som de själva säger i de intervjuer som varvas med låtarna i konserten som gavs ut som dubbelalbumet ”Gotham”, 1999. Det är mycket vampyrromantik varvat med Batman-vibbar. Allt är som det ska vara med andra ord.

Bauhaus Gotham

Jag tyckte det var helt fantastiskt. Att Bauhaus började spela igen innebar ju att mina rockfavvisar Love and Rockets så att säga fick tillbaka sin ursprunglige sångare. De tre balla gothkillarna fick så till slut återförenas med sin ännu ballare sångare. Och han är en fantastisk sångare, posören Peter Murphy; karismatisk och kraftfull och skör på samma gång. En enorm röst, cool och kraftfull, och ett eget rörelseschema och scenspråk på scen. För mig finns det bara en rockartist som är coolare på scen. Eller var, får jag säga, eftersom Bowie tyvärr inte finns med oss längre. Bowie som förstås var en av PeterMurphys och Bauhaus stora idoler. Troligen den störste.

Om Murphy sades det på 80-talet att han lät mer som Bowie än Bowie orkade göra då. Nu är Bowie borta och Peter Murphy/Bauhaus är en av dem som nu bäst kan göra arvet rättvisa. Han kan sjunga Bowies låtar, åtminstone rockdelen av den omfattande katalogen, och har karisma som räcker en bra bit. Peter Murphy är en riktig rockhjälte. Just det, på riktigt.

Peter Murphy Bauhaus 1998
Peter Murphy (1957- )

Bauhaus rymmer också gitarrposören den übercoole Daniel Ash med sina Bono-glasögon och så den omutbara och rytmsektionen bröderna Haskins David (bas) och Kevin (trummor). Det grymmaste, coolaste och mest ursprungliga svartrocksbandet. Långt innan begreppet ”Goth” eller benämningen gotare var känt.

Bauhaus

De spelar bättre nu säger de i intervjuerna mellan låtarna. Och det stämmer. Det är tight och hårt. Övergångarna är ofta alldeles glimrande. Tänker då särskilt på Övergången från Marc Bolans ”Telegram Sam” till Bauhaus största hit, den strålande covern på Bowies ”Ziggy Stardust”. Det är helt extatiskt, en fantastisk fin live-version inför en extremt engagerad publik. Helt och fullkomligt elektrifierande! 

Men de gör också många suveräna versioner på sina egna låtar, som t ex den supercoola postpunk-dängan ”Kick in the Eye”. Som jag dansade till den på Ritz! (Och får jag chansen gör jag det gärna igen)


Att allra sista låten sen blir Iggy Pops ”The Passenger” är en fin hyllning till de 70-tals glamrock och punk-hjältar som jag själv tycker så alldeles väldigt mycket om. Och skrivit så mycket om.

Hela konserten här:

0:00:01 Double Dare,
0:03:45 In the Flat Field,
0:08:00 A God in an Alcove,
0:12:26 Kick in the Eye,
0:16:16 Hollow Hills,
0:22:00 In Fear of Fear,
0:26:04 Boys,
0:30:00 She’s in Parties,
0:33:31 The Passion of Lovers,
0:36:59 Dark Entries,
0:41:32 All we ever Wanted,
0:45:42 Spirit,
0:50:12 Bela Lugosi’s Dead,
0:57:56 Telegram Sam(T.Rex),
1:00:09 Ziggy Stardust(David Bowie),
1:03:24 The Passenger(Iggy Pop)

 

Annonser

Möte mellan dåtid, nutid och framtid – Ellinore Eriksson tolkar Barbro Hörberg

Posted in musik with tags , , on 17 april, 2016 by japetus

Det hände sig på Boulevardteatern på Södermalm i Stockholm en afton i april…

Ja det hände sig att jag igårkväll fick se ytterligare en musikföreställning med tolkningar av Barbro Hörbergs visskatt. Jag fick se Ellinore Eriksson spela sin föreställning ”Förr i världen var himmelen blå”.

Det är alltid speciellt, för Barbros visor har berört mig på ett alldeles speciellt och mycket personligt sätt. Det är en utmaning att tolka visorna, för Barbros låtmaterial är också väldigt personligt och utlämnande. Det är något som det krävs mod att närma sig och en speciell känsla för att uttrycka.

Men det här var speciellt på ett nytt sätt. De artister jag hittills sett och hört tolka Barbro Hörbergs visor har alla varit medelålders, dvs i min ålder eller betydligt äldre, i Barbros egen generation. Men igårkväll fick jag se en 22-åring ge sig på denna utmaning. Det har jag aldrig hört eller sett tidigare. Intressant, tänkte jag. Det här ska bli riktigt spännande, litet historiskt på sätt och vis. Och nu vill jag skriva om det. Se om jag kan göra den här speciella föreställningen rättvisa.

Ja det känns litet historiskt på mer än ett sätt. För det slår mig nu att det faktiskt i dagarna är precis 30 år sen jag själv första gången hörde och berördes av Barbro Hörberg, sen jag upptäckte henne och var mogen att börja ta till mig de här låtarna. Om några dagar är det valborg igen och det kommer då att vara 40 år sedan Barbro så sorgligt gick bort i förtid. Det är alltså ganska längesen nu som hon lämnade scenen. Och det kändes väldigt längesen redan för 18-åringen som då 1986 upptäckte Barbro med hjälp av en mycket god vän.

Inte konstigt då att det därför kändes fascinerande att sitta där igårkväll på Boulevardteatern och nyfiket se den personliga scenrekvisitan. Det rum som alldeles strax skulle bli inramningen till denna föreställning. Och vi såg väldigt bra för det fanns lediga platser på första raden för mig och min goda vän Gunilla vars födelsedag vi firade. Tillsammans hade vi tidigare sett Anna Döblings Hörberg-föreställning på Hökis visrum i höstas, nu skulle vi få se Ellinore Erikssons.

Och så kommer hon in på scen, en karismatisk och vacker ung tjej som gör en tidsresa och kliver rätt in i den stämningsfullt återskapade retromiljön med mycket 60- och 70-talsnostalgi. Rekvisitan är på pricken. Hon t o m startar med att lägga sig på scen och drar på sig de alltför tajta 70-talsjeansen och jag får en association till ”Tighta jeans förbannade jeans” med Magnus och Brasse. Skön humor. Så har Ellinore (född 1993) landat i det tidiga 70-talet. I den värld som är mina allra tidigaste barndomsminnen. Doftminnen, musikminnen, bildminnen. Starka minnen.

Ellinore Eriksson Barbro Hörberg2
Boulevardteaterns scen igårkväll, ett stämningsfullt återskapat barbrohörbergskt retro-rum (klicka för större bild)

Och det känns speciellt att se en så pass ung person ta detta stycke återskapade samtidshistoria i besittning på scen. Hon gör det med inlevelse, med sin starka närvaro och uttrycksfullhet. Egentligen är hon ju här och nu, 40 år senare, barnbarnet på besök hemma hos mormor. Samtidigt som hon inför våra ögon landat i det som var. I Barbros värld. Och blir en del av den världen, där och då.

Ja nog är det en ovanlig musikteaterföreställning. Och jag kan hålla med om att det är precis som jag läst i presentationen:
”I ett nostalgiskt scenrum står tolkningar av Hörbergs visor i fokus varvat med monologer, funderingar och reflektioner kring Barbros samtid, nutiden och hur det på något vis alltid flyter samman. Hur vi människor kommer förbli precis så mänskliga som vi är, vilken tid vi än befinner oss i.”

Ellinore gör de flesta av låtarna på gitarr och det är snabbt tydligt att hon är en duktig gitarrist. Hon spelar grymt bra oberoende av om hon står rakt upp och ned på scen, ligger i soffan, sitter på golvet eller hoppar upp och står i soffan. Det är ledigt och lätt för henne. Det märks att hon är rutinerad.

En av låtarna, ”Gråt i gräset”, gör hon vid pianot och det går lika bra det, för Ellinore är både gitarrist och pianist. Bra val tänker jag, som en gång för längesen valde det mindre förlåtande instrumentet klarinett… En annan fördel med piano och gitarr är ju att man kan sjunga till och det är något som Ellinore gör riktigt grymt bra. Hon har en väldigt fin och uttrycksfull röst. Tjejen sjunger helt enkelt jättebra. Och uttrycksfullt. Det räcker nämligen inte riktigt med att sjunga bra när man ska göra Barbros uttrycksfulla låtar. Det krävs mer. Det krävs själ och känsla.

Och det är en klurig föreställning. Det är tänkvärt. Ellinore väver ihop de flesta av Barbros mest kända låtar med några av de mest kända monologerna, eller pratorna, som jag tror Barbro själv kallade dem. Till det lägger hon några egna reflektioner. Hon jobbar med nu, då och sedan. Rör sig mellan dåtid och nutid och ännu längre tillbaka till det som var dåtid för Barbro.

I ”Hejsan Britta” excellerar Ellinore som snyggo-våp och vamp och spelar ut hela registret är hon trippar fram och tillbaka i högklackat över scenen. Här lägger hon också till några egna små repliker anpassade till nutid som ytterligare förstärker låtens budskap. Hon gör sin version och det är väldigt träffsäkert. Den karaktären, den bruden är tidlös. Hon har alltid funnits och kommer alltid att finnas.

Ellinores funderingar kring tiden och hur vi upplever den och relaterar till den blir som starkast när hon utifrån ”Förr i världen var himmelen blå” tar sig an den evigt klassiska föreställningen att det var bättre förr – ju förr dess bättre – som vi alla vet. Att människor i alla tider blickat bakåt och upplevt sin dåtid som något bättre. Men var det verkligen bättre förr? Ellinore tar flera språng bakåt i tiden. Till Barbros värld och vidare bakåt till den värld som människorna då upplevde som ”den gamla goda”.  Men vad hittar vi där, krig efter krig, konstaterar hon.

Detta ständiga nu som efter en tid romantiseras och plötsligt upplevs som bättre än det nu som är här och nu. Monologen är snabb, kvick och har ett mycket snyggt retoriskt grepp som jag gillar skarpt. Det är klurigt, finurligt och underfundigt när hon leder det logiska resonemanget till slutsatsen att nuet ändå alltid måste vara det bästa.

Det blir också komiska poänger genom varven tack vare Ellinores humoristiska timing. Bl a med en blomvas som tjänar som dricksglas. Men, som det alltid också är i Barbros visar, så pendlar föreställningen mellan sinnesstämningarna. Det blir också djupt gripande då Ellinore i ”Kände du kylan” uttrycker smärtan och sorgen inför insikten om den cancer som upphovsmannen Barbro förstår kommer att bli hennes död. Hon vågar också här möta de svåraste känslorna. Det gör så ont att se och lämnar en sorgklump i halsen. Starkt.

Ellinore Eriksson Barbro Hörberg

Ja det är väldigt speciellt att se en så ung tjej uttrycka alla dessa känslor i den här retromiljön på scenen. Det är klart att det blir en annan infallsvinkel när en yngre person spelar dessa låtar från 60-tal och 70-tal skrivna utifrån ett medelålders perspektiv. Det blir som en mix mellan dåtid och nutid, mellan olika skeden i livet. Och det är speciellt. Det är ovanligt. När Ellinore tolkar Barbro blir det som ett möte mellan dåtid och framtid. Att höra henne göra de här 70-talsmonologerna berör på ett särskilt sätt eftersom det just är ett möte mellan det nya och det gamla. Hon gör det med äkta känsla. Sin känsla. Ja det blir en alldeles speciell och för mig helt ny känsla när jag liksom ser det förflutna och framtiden flyta ihop på scen i Ellinores gestalt och uttryck. Hon är en mycket begåvad ung artist och det ska bli spännande att följa henne vidare på vägen.

Vi har lyckligtvis många utmärkta uttolkare av Barbro Hörberg. Det var speciellt att på Klara Soppteater i höstas höra Albin och Fredrik göra sin föreställning, första gången jag hörde män tolka Barbros låtar. Det var väldigt starkt och gripande att uppleva Anna Döblings musikföreställning om Barbros liv. Alla tillför de, liksom Ellinore Eriksson, någonting vackert och viktigt i sin tolkning av dessa underbara visor med sina tidlösa ämnen och funderingar.

Men det här var alltså första gången som jag ser en representant från den yngre generationen framföra Barbros låtar. Och Ellinore Eriksson gör det på ett tänkvärt magnifikt sätt. För det brukar ju annars som sagt vara medelålders människor i min ålder, eller äldre, som gör dessa tolkningar. Det är därför också vackert att liksom se återväxten tryggad. Här är det nån som kommer kunna föra dessa låtar vidare längre in i framtiden. Det är vackert… Mycket vackert!

 

 

 

 

David Bowie/Ziggy Stardust i Santa Monica 1972

Posted in musik with tags , , , on 7 april, 2016 by japetus

Jag läste ut Paul Trynkas Bowie-biografi ”Starman” vid den stora blå Atlantens strand för ett par veckor sedan. Den framstår som mycket välresearchad och initierad när den berättar om inspelningar, produktion och olika musikers medverkan. Alla turer, uppbrott och nystarter. Stark läsning. Bitvis riktigt gripande. Ibland också litet väl snaskigt med en del skvaller som jag kanske inte väntat mig att hitta i en sån bok. Men i det stora hela en mycket bra biografi.

Inser också att Bowie mycket väl kunde ha strukit med under åren ’74-’76 då hans liv var som mest osunt. Sorgen över den för tidiga bortgången kan mildras av insikten att han kunde försvunnit 40 år tidigare. Kanske en aning i alla fall. Sammanfattningsvis: vilken makalös artist. Vilken resa han gjorde. Han är och förblir nummer ett för mig. Här kan vi verkligen tala om en idol som varit med på hela min resa genom livet.

Det var verkligen en oerhört sorglig chock när denne legendariske artist så plötsligt lämnade oss. Det var en mycket stark upplevelse för mig att bearbeta, bl a genom att skriva ännu en text om mannen i fråga https://japetus.wordpress.com/2016/01/11/exit-david-bowie-den-vackraste-fjarilen-livet-gav/.

Lyssnar just nu mycket på Santa Monica-liven från oktober ’72. Det är både fascinerande och coolt att höra denne 25-åring som just är i full färd med att slå igenom. Vilken kraft. Vilken energi. Vilket tight band. Mick Ronson (gitarr), Trevor Bolder (bas) och Mick Woodmansey (trummor) har haft ett par intensiva år att spela ihop sig och med nytillskottet Mike Garson på piano anas de nya ekvilibristiska höjder som ska få blomma ut på kommande plattan Aladdin Sane. Men det ligger här ännu i framtiden. Här är allting bara ännu så fullkomligt möjligt…

Och framför allt; redan här har Bowie ett mycket avundsvärt låtmaterial med en kvalitet och av en dignitet som få artister lyckas skrapa ihop under en livstid.

Bowie santa monica
David Bowie i Santa Monica, 20 oktober 1972

Biljett Santa Monica
En konsertbiljett från denna klassiska afton

Inspelningen är från en konsert 20 oktober 1972 i Santa Monica, Kalifornien under Ziggy Stardust-turnén och kommer från en radiosändning av konserten. Detta var i många långa år en mycket eftertraktad klassisk bootleg. En nyutgåva släpptes till slut 2008 av EMI, med titeln ”Live Santa Monica ’72”. Ett av citaten från konserten sticker ut för att det är så uppenbart sant: ”It was like seeing music from the future…”.
smprog
Programblad; noterar att J Geils Band och Peter Frampton körde live ett par veckor innan Bowie

Länk till fördjupad info om konserten:
http://www.5years.com/sm72concert.htm

david-bowie2
David Bowie (Ziggy Stardust & the Spiders from Mars) amerikanska turné hösten 1972 (klicka för större bild)

Santa Monica live 1972 finns på Spotify:


Här nedan har vi också hela konserten med låtlistan noterad under, komplett med minutangivelse så det blir lätt att hitta till respektive låt:

Santa Monica ’72 Live
01 – Intro 0:00
02 – Hang on to yourself 0:13
03 – Ziggy stardust 3:00
04 – Changes 6:24
05 – The Supermen 9:58
06 – Life on Mars 12:53
07 – Five years 16:22
08 – Space oddity 21:42
09 – Andy Warhol 26:25
10 – My death 30:44
11 – The width of a circle 36:56
12 – Queen bitch 47:37
13 – Moonage daydream 50:34
14 – John, I’m only dancing 55:20
15 – Waiting for the man 58:14
16 – The Jean genie 1:04:28
17 – Suffragette city 1:08:52
18 – Rock ‘n’ roll suicide 1:12:40

Våroffer 2016!

Posted in Natur och årstider with tags , , , on 5 april, 2016 by japetus

Det har varit kort om tid, stressiga dagar som gjort att denna notering dröjt så länge. För det har nämligen redan hänt sig att jag mött våren.

Det blev egentligen aldrig någon riktig vinter i år, med tjäle i jorden och riktig snösmältning och droppande istappar. Nej det blev ingen riktig vinter. Så därför är det kanske inte så konstigt att den här noteringen också kom litet tidigare än vanligt.

Påskafton, lördag 26 mars, hade jag årets första subjektiva upplevelse av vår på ett njutbart sätt. Ute på Värmdö vid Stavsnäs tillsammans med en gammal god vän fick jag känna solvarmt trä för första gången utomhus i Sverige i år. Det är en upplevelse av vår för mig. Den första i år.

Rites of spring
English National Ballet uppför ”Våroffer” 2009

Då var åter dags för min årliga vårliga rit och jag lyssnar än en gång på Stravinskijs dramatiska musik medan jag skriver detta. Kopplingen till Våroffer är tydlig den första dagen våren verkligen känns. Och det finns speciell personlig koppling till Stravinskijs musik som jag beskrivit många gånger i mina tidigare bloggar på detta tema. Här nedan finns hela listan.

Årets officiella vårdatum blev alltså 26 mars.

Våroffer 2015, 6 april:
https://japetus.wordpress.com/2015/04/06/varoffer-2015/

Våroffer 2014, 14 mars:
https://japetus.wordpress.com/2014/03/14/varoffer-2014/

Våroffer 2013, 17 april:
https://japetus.wordpress.com/2013/04/17/varoffer-2013/

Våroffer 2012, 21 mars:
https://japetus.wordpress.com/2012/03/21/varoffer-2012/

Våroffer 2011, 10 april:
https://japetus.wordpress.com/2011/04/10/varoffer-2011/

Våroffer 2010, 3 april:
https://japetus.wordpress.com/2010/04/03/varoffer-3/

Våroffer 2009, 5 april:
https://japetus.wordpress.com/2009/04/05/varoffer-2/

Våroffer 2008, 30 mars:
https://japetus.wordpress.com/2008/03/31/varoffer/

Exit – Lars Gustafsson, ljusen släcks ett efter ett

Posted in Litteratur with tags , , , on 3 april, 2016 by japetus

Nej det här ville jag verkligen inte skriva om idag… Inte en sådan här text nu igen!

Idag vid lunchtid nåddes jag av den sorgliga nyheten att min störste nu levande litterära inspiratör plötsligt gått ur tiden. Lars Gustafssons poesi och prosa har följt mig genom livet alltsedan jag som tonåring i slutet av 80-talet kom i kontakt med mästerverket ”Bernard Foys tredje rockad”. Det blev min port in till den fantastiska värld som är Gustafsson-land. En värld jag sedan dess aldrig lämnat.

LG
Lars Erik Einar Gustafsson (1936-2016) Foto: Thomas Karlsson

Det känns nu bara så tomt att inte ha ännu en diktsamling eller roman att se fram emot. Att det nu skulle vara slut på alla de underfundigheter och skarpsinnigheter som denne store filosof och poet bjudit mig på. För jag är så tacksam för alla de magiska ord och förtrollande stämningar Herr Gustafsson bjudit på. Jag är så tacksam för all inspiration de senaste 30 åren och för att han gjorde min värld så mycket större! Den rikedomen stannar hos mig för alltid.

Ur Gustafsson-klassikern ”En biodlares död” kommer också den så uttrycksfullt målande existentiella bilden av livresan jag lånade till min rubrik.

 ”Ljusen släcks ett efter ett, cirkeln smalnar och det blir synligt vad det är, detta att vara en människa…”

För precis så är det. En efter en försvinner de. Alla de som betytt något – litet, lagom eller allt – för oss. Det verkar som att livet vill tala om något för mig nu med alla dessa dödsfall. Alla de som plötsligt försvinner. De som varit nära och betytt mycket, likaväl som de som varit mer avlägsna men betytt mycket.

Jag har lånat mycket av Gustafsson i mitt liv. Och Gustafsson har kommit och gått här i bloggen under årens lopp. Det har alltid varit så och jag tror att det kommer att fortsätta på det viset. Han har betytt så väldigt mycket för mig och mitt sätt att uttrycka mig, se, fånga och förstå det som är vackert och berör mig på djupet. Det är obegripligt stort för mig. Det är så mycket av det som Gustafsson skrivit som gått just på djupet. Så mycket som berört mig så personligt. Det känns just så väldigt personligt…  Jag har svårt att överblicka detta just nu och kommer därför att återvända till denna blogg och utveckla texten.

Just nu känns det bara så alldeles väldigt tomt och sorgligt att inse att det inte blir några fler uppläsningar, att Herr Gustafssons varma, trygga gammelmansröst har tystnat. Det känns nästan lätt klaustrofobiskt när jag sitter här och liksom famlar bland alla de starka intryck som denne store författare givit mig. Det känns litet tungt att andas. Nu på kvällen i denna sena timme sitter jag här vid skrivbordet med en massa böcker som jag bläddrar och läser i, tittar bland alla de många citaten som följt mig genom livet. Ja… Det är så mycket att jag inte kan greppa det här och nu. Men jag ger mig inte… Jag kommer att börja om igen. För att åter parafrasera min inspiratör.

 

Gustafssonland
Utsikt mot Gustafsson-land om hösten. Detta är en del av Sverige jag kommit att besöka flera gånger genom åren då jag rest i Gustafssons fotspår, även om jag själv inte tagit just denna bild. Fotot är taget från väster med blicken riktad mot östra sidan över sjön Åmänningen och i bakgrunden Ängelsberg. Foto: Lasse Pettersson
(Klicka för större bild)

”Timmar, vad var ni?
Besökare som aldrig ville stanna…”

För så är det också. Ingen av oss kan stoppa timmarna som bara kommer och går, timmarna som bara kommer och går. Liksom en ständig ström av besökare passerar de förbi oss. Hur många fler sådana möten har vi? Hur många fler timmar? Ingen vet.

Ja många timmar har jag bildligen och bokstavligen befunnit mig i Gustafsson-land. Denna fantastiskt vackra värld som jag bjöds in till och som jag så gärna och ofta uppehöll mig vid. Det var en stor trygghet för mig att läsa Gustafssons ord. Något stadigt att hålla i. Det känns att det skakar till i själen nu när jag vet att det inte kommer mer därifrån. För jag läste ju allt som kom från Herr Gustafsson. Vissa trygga återkommande teman av bilder ur naturen som etsat sig fast i mitt inre var så trygga att återvända till. Känslan var verkligen att han talade till mig, för jag berördes så.

Den djupt existentiella bilden av löjstimmet som i ena ögonblicket står där orörligt i det grunda vattnet vid strandkanten, för att i nästa ögonblick splittras och försvinna som blixtsnabba ljusreflexer då skuggan faller över dem använde Gustafsson första gången i den sagolikt vackra och gripande slutvinjetten till romanen ”En biodlares död” (1978). Bilden återkom sedan i den storslagna och sammanbindande diktsamlingen ”Variationer över ett tema av Silfverstolpe” (1996).

Här knyter han med sin osvikliga känsla för det vackra i naturen och ett ögonblick hämtat från barndomen samman tankarna kring livsmysteriet. Det är storslaget vackert.

Du stora västmanländska sommardag, vars stillhet barnet ej förstod och vars vidder barnet ej förskräckte, du fanns där före mig och du skall finnas längre än dessa lungors ebb och flod
medan den snabba tiden nu förrinner.

Vågens korta slag och vindens ljud
och dessa stim av små och snabba fiskar
som försvann när skuggan föll.

Av detta stoft var världen gjord,
min första värld av korta vågslag
över mycket gamla stenar.

Den stora västmanländska ensamhet
där sjöar låg som stora sorgsna ögon,

vad ville den
inunder snabba tunna moln?”