Exit Olle Ljungström – tidsfristen är slut

Jag befinner mig på  ett vackert, stämningsfullt och aningens inrökt wienerkafé i Sarajevo, Bosnien när jag nås av den obegripliga nyheten att nu även Olle Ljungström lämnat oss… Detta ”Annus Horribilis” som tar den ene efter den andre av mina största inspiratörer ifrån mig.

När jag i detta skrivande nu några dagar senare åter är hemma vid tangentbordet kan jag brodera ut den här texten.
Olle Ljungström 2013
Lars Olof Gustaf ”Olle” Ljungström (1961-2016) Foto: Anna-Lena Mattsson

Olle är utan tvekan den person som jag skrivit mest om i bloggen genom åren. Det har blivit väldigt många texter.

Han har funnits där för mig, kompromisslöst, ända sedan tidiga tonår och har betytt så oerhört mycket för mig, inspirerat mig så mycket. Att nu sammanfatta Olles levnadsår inom parentes här i bloggen känns helt absurt. Det gör ont. Och det är så j-la trist.

Det går knappast att överdriva Olles betydelse och massiva impact i mitt liv. Hur hans überfinurligt kreativa och fullkomligt oefterhärmliga texter på olika sätt hjälpt mig och inspirerat mig så många gånger på vägen genom livet. Ja så är det.

”Du var min stjärna,
dig fick jag låna,
en tid som då kändes lång…”

Samtidigt borde inte detta komma som en jättestor överraskning för mig. Jag har ju mycket väl vetat att Olle levde ett hårt liv och bränt sitt ljus i båda ändar. Ja det vet vi alla för det var han nästan smärtsamt ärlig med. Visst, jag visste att han var sjuk men hade verkligen inte förstått att det var så illa denna vår. Att det skulle bli  den sista.

Jag inser att jag skrivit så mycket om Olle här att det enda jag rekapitulerar nu är att jag första gången såg honom live i samband med Reeperbahns återföreningsspelning vid första Hultsfredsfestivalen i augusti 1986. Och att sista gången var på Södra Teatern i april 2013.

Olle på Storsjöyran 1994
Olle på Storsjöyran, sommaren 1994

Jag skulle önska att jag kunde säga att jag kände Olle Ljungström, men det kan jag inte. Jag träffade däremot på Olle ett antal gånger genom åren. Alltid i olika stockholmsmiljöer. Framförallt på krogen och i klubbmiljöer under åren ’87-’97. Däremot kan jag sannerligen säga att jag kände honom genom hans musikaliska alster och då framförallt hans texter.

”Gud uppfinn nåt nytt
Som gör det lätt att hålla ut
Nåt för dom som väntar
Dom som orkar vänta
Mer”

Genom åren har jag gång på gång återvänt till Olles texter, både från soloåren och tiden med Reeperbahn. Det är som att han strött ett helt universum av olika textfragment över mig, som gång på gång aktiveras inom mig. Jag har ända sedan tidiga tonår på olika sätt kunnat relatera till dem och hittat mening och inspiration i dem och genom dem. Inte sällan har jag hittat symboliska betydelser i dem som kommit att bli mycket värdefulla för mig. De är existentiella skatter vars betydelse jag personligen har svårt att överskatta!

Jag har lyssnat och läst Olles texter i snart 35 år och de fortsätter att fascinera och inspirera. Fler och fler guldkorn har med åren lagts till denna ytterst exklusiva samling som växer inom mig. I mitt hjärta. Nu försöker jag förstå att det inte kommer blir några fler texter. Nu kan vi summera Olles kulturskatt. För nu är Olles resa på Jorden slut.

”Alla hjärtan slår, timmarna går…”

Första gången jag träffade honom personligen och fick byta några ord var på Akademibokhandeln i Frescati där vi letade kurslitteratur i september 1987 när jag just påbörjat mina studier vid Stockholms universitet- det hade även Olle Ljungström. Vi pratade en stund och jag fick en chans att tacka för konserten i Hultsfred året innan. Han lyssnade vänligt och uppmärksamt och bekräftade med ett brett leende att han mindes banderollen! Jag var mycket stolt. Autografen från det tillfället klippte jag ur kollegieblocket och klistrade (!) egenhändigt fast på innerkonvolutet i mitt spelexemplar av vinylen till Reeperbahns ”Peep Show”. Där sitter den vackert kvar 29 år senare. Bara en sån sak.

Olle 2
Och så här ser den ut än idag, autografen Olle skrev inne på Akademibokhandeln i Frescati 1987.

”Vackra minnen klär bäst i rött…”

Nu letar jag efter en fin personlig minnesbild av Olle att avrunda med. Och jag hittar den ganska snabbt. Det här är på eftermiddagen lördagen den 9 augusti 1986 och jag står med vännerna Staffan och Anders under vår omnämnda gigantiska rödgula Reeperbahn-banderoll med autentiskt textat Peep-Show-typsnitt ensamma framför stora scenen i väntan på återföreningskonserten. Det här hade vi väntat länge på.

Snett bakom scenen ser vi en turnébuss, eller om det är en husvagn, minnet sviktar på denna punkt. Men vad som sedan hände minns jag tydligt. Ett par killar kliver ut ur sin improviserade loge. En av dem hoppar upp och får tag i en björkgren och svingar sig fram, Olle Ljungström! Sen stannar de och ser oss ute på gräsmattan framför scenen. De pekar och skrattar.

Många år senare träffade jag Danne Sundqvist som kunde berätta om glädjen när han och Olle sett killarna med banderollen framför scenen den där gången som tålmodigt väntade på konserten. De hade suttit och laddat innan spelningen och uppenbarligen känt viss oro inför konserten. Skulle det komma mycket folk? Var detta en så bra idé egentligen? Men det hade varit förlösande för dem med när de såg oss. Ett mycket fint minne.

Peep Show
Det genomlegendariska LP-konvolutet till ”Peep-Show”, ett rent konstverk. Notera den övernaturligt tjusiga svartvita bilden på Olle. Klicka för större bild!

Olle 1
Olle 21 år gammal, tidigt 1983

”Du har bett mig
att tänka efter
Du har bett mig
att veta bättre

När jag glömt min fråga
och bara minns ditt svar

Du äter tid ur min hand…”

Tidsfristen är slut…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: