The Freak… Freddie Wadlings tomma stol men starka närvaro i ”Så mycket bättre”

Det talas om artister som inte lyckas kommersiellt, men som inspirerar många andra som senare blir stora och betydligt mer framgångsrika. Velvet Underground är ett lysande exempel. The Pixies ett annat. I Sverige var Freddie Wadling en sådan artist. En kultartist, med oerhört mycket cred. Därför var det underbart fint att han gavs chansen att få upptäckas av en större publik i o m att han bjöds in till ”Så mycket bättre” 2016. Det har med rätta kallats ”en kulturgärning”.

Tyvärr ville nu inte ödet att Freddie skulle få uppleva den framgången. Han gick bort en vecka innan programmet skulle spelas in och för första gången i programmets historia fick huvudpersons stol vid bordets kortsida stå tom i avsaknad av programmets huvudperson. Så såg det ut i lördagens avsnitt av ”Så mycket bättre”. Men så närvarande han ändå var…

Det var väldigt fint att Freddies historia fick berättas. Vilken resa. Trots att Freddie inte var med lyckades man ge en fin bild av den djupt säregne och egensinnige sångaren. TV4 hade hunnit göra en intervju med Freddie i våras och flera artister och vänner medverkade. Vi fick även se många klipp från tidigare intervjuer och scenframträdanden.

Det var plågsamt att höra om de förhållanden som Freddie växte upp under. Att höra om en frånvarande mamma som jobbade för mycket, en mormor som överbeskyddade honom så han inte fick leka med andra barn och en fruktansvärd mobbning i skolan på 50-talet. Freddie beskrev själv upplevelsen som tredje världskriget. Och det fick honom också att sluta prata i sju år. SJU ÅR! Mellan åtta och femton var han tyst, i en medveten protest mot omvärlden. En reträtt in i tystnaden. Obegripligt hemskt. Katatoniskt.

Kanske inte så konstigt att han såg sig själv som en freak och identifierade sig med skräckfigurer, skräckfilmer och det aparta. Att han identifierade sig med Frankensteins monster. Det oönskade. Det som göms i mörkret, som ingen vill ha. Gripande.

Det är lätt att förstå att musiken blev en kreativ ventil för ilska och ensamhet. Freddie hittade snabbt rätt i punken som bejakade det personliga uttrycket och energin snarare än perfektionismen, för att uttrycka det milt. Men nu var det ju så att Freddie kunde något som de flesta sångare i punkbanden inte kunde. Han kunde ju verkligen sjunga. Och här hittade Freddie Wadling rätt i band som Perverts och Liket lever, även om uppskattningen för hans sång kom senare.

freddie-cortex-freaks
Postpunk-Freddie i Freaksvideon med Cortex från 1983

Vi fick i programmet sedan följa Freddies musikaliska resa från punk över postpunk (Cortex) till indiepop (Blue for Two) och vidare till den breda mix av psalmer, visor, pop och rock han sjöng under de sista 15-20 åren av sitt liv. Jag tycker det var väldigt fint att Freddies historia fick berättas på bästa sändningstid inför två miljoner tittare. Fascinerande. Och väldigt rättvist. Och samtidigt oerhört frustrerande att han skulle behöva gå bort veckan innan programmet spelades in. Kanske var det ändå nånstans en dramatik som Freddie skulle ha gillat, he sure went with a bang!

freddie-punk
Punk-Freddie när det begav sig i slutet på 70-talet

När det kommer till veckans tolkningar var det uppenbart att de flesta av artisterna inte hade någon egentlig relation till Freddies musik innan de fick höra att han skulle vara med i programmet. Kanske inte så konstigt eftersom de flesta av dem är utpräglad mainstream, medan Freddie i det längsta fanns där borta i mörkret långt ute på kult-kanten. Men att dissa artisternas versioner bara för att de inte hade haft tillräcklig koll på Freddie innan kan ju passa ett trendängsligt pretto till kvällstidningsjournalist som isåfall analogt borde dissas eftersom han knappt var född eller blöjfri när Freddie gjorde många av sina klassiska musikaliska 80-talsprestationer.

Det måste vara ok att inte ha haft ”rätt koll” i alla avseenden från tidernas begynnelse. Det spelar ingen roll när man är född eller vad man ev haft koll eller inte haft koll på. Det finns alltid nån fantastisk spelning eller fantastisk artist man är för ung för att ha upptäckt i tid, förstått sig på i tid, etc.  Annars blir det bara ett omöjligt mischmasch till cirkelresonemang.

Därför vill jag säga att jag tycker att Danny Saucedo gjorde nåt bra denna vecka när han som enda medverkande valde en av Freddies låtar från ”Blue for Two”-epoken på 80-talet, ”Ships” från den självbetitlade debutplattan 1986. Klart att jag tyckte det var kul. Jag som köpte den plattan när den kom och såg dem live flera gånger, första gången på Hultsfred ’86. Den där gången när det snackades så mycket om ”sångaren som hade cancer och skulle dö närsomhelst”. Och så såg han också ut. Minns att jag var chockad och orolig för att han såg så sjuk ut. Det var mitt första intryck som 18-åring av Freddie och det var en stark upplevelse att se honom live. Vilken röst! Och vid den här tiden var han fortfarande lång och smal och stod upp när han sjöng.

Men nu tillbaka till Dannys version av ”Ships”. Vilken omställning. Det är verkligen en egen cover. Det är Dannys uppdaterade dansanta version av denna gamla majestätiska maskinhymn. Här har Danny inte stympat nån refräng, utan låter det melodiösa ordlösa partiet i refrängen vara kvar. Texten förstod jag mig inte alls på, men tycker ändå det var en kul cover på Dannys sätt.


Nu gjorde också Tommy Nilsson – utan att ha en personlig koppling till Freddie – en personlig duett med koppling till den besvärliga relationen till äldsta dottern där han kallade in Little Jinder och placerade sig långt från sina vanliga svulstiga duetter. Fint tyckte jag.


Magnus Carlson, själv nära vän till Freddie, väl inlyssnad på Freddies katalog valde en av de riktigt gamla godingarna från punk-eran, ”Levande begravd” med Liket lever. Magnus hade själv en tidig tid som punkare och man förstår att han tidigt upptäckte Freddie. Nu gjorde han sin version av låten och då blev det förstås en 60-talsversion med obligatorisk tamburin. Kanske inte en fullträff? Men godkänd.


Nån som däremot fick till en fullträff denna vecka var Little Jinder. Hon kunde inte bara visa upp en lika stark som uppenbar koppling till Freddie med sin Cortex-tatuering, utan framförallt en mycket inlevelsefull version på svenska av just Cortex klassiker ”(We are) The Freaks” från 1983. Vacker postpunk av ädlaste årgång som här blev litet italofierad av en tjej född fem år senare. Fascinerande och bra. Och festligt med kopplingen till Freddies kompis Olle Ljungström när hon sjunger att hon är ett freak som spelar vanlig. Väldigt, väldigt synd att vi inte fick se Freddies reaktion. DEN reaktionen hade jag velat se och höra!


Jill Johnson sa precis som Danny direkt hur det var. Hon hade inte relation till Freddie innan programmet. Här gjorde hon så till slut en riktigt countryversion, som inte berörde mig så mycket. Country är inte min grej. Men jag har respekt för att det är hennes och hon gör det bra. ”Walk” är ju en klockren country-titel för övrigt.


Och så Lisa Ekdahl som alltid tycks komma litet vid sidan av. Hon gör sin egna jazziga pratsjungande vis-versioner av låtarna. Nu var det en alldeles ovanligt stark text den här gången, som hon förtjänstfullt förklarade i sin inledning. Och visst gör hon, som Danny försiktigt uttryckte för att inte skapa kvällstidningsrubriker, ett mycket sensuellt framträdande. Hon är litet som en naturväsen. Stark utstrålning. Det blir liksom inga stora hits, men hon gör sin grej väldigt bra.

 

Och så till sist… ”Ships” i den episka, majestätiska originalversionen med Blue for Two, här förstärkta med Titiyo och Scotti Preston i kören (vid 1.17 i klippet om ni inte tror mig) och dåvarande Sator Codex suveräna gitarrist Chips K.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: