Exit – Leonard Cohen, om romantik och starka doftminnen från det förra årtusendet

”… att han försvinner nu när världen tycks så mörk och enfaldig…”

Så kom ännu ett av de många tunga avskedsbesked som detta – annus horribilis – år bjuder på. Ännu en ikonisk artist har lämnat oss och jag hade redan sedan tidigare svårt att relatera till det som händer. Att förhålla mig till denna existentiella acceleration som tar den ena efter den andra legendariska artisten ifrån oss övergår just nu mitt själsliga balanssinne. Jag vacklar. Ännu en artist som självklart funnits där i mitt liv så länge jag kan minnas. Som en alldeles särskild trygghet. I ur och skur. I livets skiftande skeden och årstider.

leonard-cohen
Leonard Norman Cohen (1934-2016)

Det var där i mitten på 80-talet som jag fick nys om Mr Cohen. Det var när plattan ”Various positions” kom (1984) och jag hörde ”Dance me to the end of love” som han gjorde ett första avtryck. På samma platta fanns ju också hans brottarhit ”Hallelujah”. Men just Hallelujah – egentligen en alldeles storslaget vacker låt – blev dock aldrig någon favorit för mig helt enkelt för att den känns så sönderspelad genom alla de otaliga covers jag hört. Vid den här tiden var jag dock verkligen inte mottaglig eller mogen för Cohens musik. Jag noterade honom, men berördes inte nämnvärt.

Men de minnen jag förknippar starkast med Leonard Cohen är från det sena 80-talet när han släpper plattan ”I’m your man” som även bjöd på låtarna ”First we take Manhattan”, ”Ain’t no cure for love” och ”Take this waltz”. Plattan kom i februari 1988, just som jag fyllde 20, och ett par månader senare hände något lika efterlängtat som omtumlande – jag träffar min första flickvän, M.

Våren 1988 kom sedan att kännetecknas av körda tentor och intensivt romantiska upplevelser mellan hägg och syrén, oftast med utgångspunkt i Ms lilla lägenhet på Västmannagatan 43 alldeles nära Odenplan eller ute i Stora Skuggan vid Frescati dit vi ofta rymde från föreläsningarna i Södra Husen. Det var en fantastiskt vacker vår i det gamla årtusendet när Cohens nya platta ofta snurrade i bakgrunden. Det var mest M som gillade honom, men här började även jag fatta Mr Cohens storhet.

Det är därför Leonard Cohen i slutet av 80-talet som jag minns bäst och som bär mina starkaste minnesbilder av honom och hans musik. Hans varma personliga röst är omisskännlig, liksom de starka doftminnen av Ms parfym jag förknippar med Cohens musik. Och det är väl en nära nog perfekt symbios mellan livet och musiken, just så som jag tror att Mr Cohen gärna sett att det skulle vara…

Jag har naturligtvis aldrig ångrat mina prioriteringar; de var 20-årigt klockrent kloka. Körda tentor kan tas om igen, men den första kärleken går inte i repris. Inte livet hellre för den delen. Att både M och Mr Cohen nu har lämnat den här världen känns fullkomligt overkligt och just nu väldigt vemodigt och smärtsamt denna märkliga iskalla vinternovemberkväll 2016, 28 år senare i livet.

Leonard Cohens ”Take this waltz” från 1988.

”There’s a shoulder where Death comes to cry
There’s a lobby with nine hundred windows
There’s a tree where the doves go to die
There’s a piece that was torn from the morning
And it hangs in the Gallery of Frost

I, I-I-I
Take this waltz, take this waltz
Take its broken waist in your hand…”
Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: