Arkiv för december, 2016

Exit – Kent: ”En timme en minut” – tankar efter slutet

Posted in Hyllningar, musik with tags , , , , , , , , on 29 december, 2016 by japetus

”Jag har ett kontrakt med Gud, så jag gör som jag vill…”

Åter vid tangentbordet denna mellandag och det ska åter handla om Kent. För första gången ska jag skriva en Exit-betraktelse utan att föremålet faktiskt gått bort. Fast ändå är det ju just precis vad som hänt. Det är en märklig känsla. Jag har känt till Kent i 21 år, haft en relation till dem. Ganska stark. Och nu är det slut även med dem. Fast den här gången har jag vetat sedan söndagen den 13 mars i år att slutet var nära. Det var ju då Kent släppte bomben och drog igång den omsorgsfullt regisserade slutakten. Helt i linje med Kents ambitioner, seriositet och pretentioner. De förnekade sig inte utan blev sina seriösa ideal trogna till slutet.

Ännu ett avsked detta avskedsfulla år, om man kan säga så?

kent-dodsannons

Har just sett andra delen av Per Sinding Larsens slutdokumentär om Kent. Det lysande öppningscitatet är hämtat ur en låt jag hoppades på när jag satt där på Tele 2 Arena/Nya Söderstadion den 15 december för ett par veckor sedan. #jagvardär. Ett citat från en av de första Kent-låtar som verkligen berörde mig. En av många Kent-låtar som med en existentiell touch berört min livsnerv; det starkaste intryck musik kan ge mig. Och nu skulle jag få se min sista Kent-konsert den 15 december 2016. Jag såg den första av de tre avskedskonserterna i Stockholm. Nu har jag också tittat på båda avsnitten av Per Sinding Larsens dokumentär om Kents sista år och berörs. Det känns mycket att se allt detta och bombarderas med alla intryck från de senaste 26 åren. Väldigt konstigt hade det varit annars.

Den här typen av återblickande berättelser som fokuserar på jämnåriga personer med flera beröringspunkter i tidslinjen känns naturligtvis stark för mig att se. Jag är en ganska empatisk person och har oftast lätt för att känna med andra människor. Det är inte svårt för mig att förstå det mesta av vad killarna i bandet uttrycker om allt vad de upplevt under den 26 år långa resa de varit ute på tillsammans.  Och det är nästan plågsamt att höra hur plågad Jocke Berg är inför kändisskapet och vad det innebär att vara igenkänd. Mot bakgrund av det är inte svårt att förstå att han vill lägga av nu. Att det räcker.

Det var många aha-upplevelser i dokumentären. Tyckte bl a det var väldigt kul att höra Johan Rencks reaktion när han första gången fick höra namnet ”Kent”. Det var precis samma reaktion som jag själv fick sommaren 1995 när jag med en skeptisk min betraktade programbladet till det årets upplaga av Dalarocken och såg att ett band med detta i mitt tycke töntiga och lätt opassande namn skulle spela på mellanscenen: ”Va!? Vad är det här för nåt?”

Det är längesedan nu och jag har för längesedan accepterat namnet Kent som någonting självklart och allt annat än töntigt. Varumärket Kent har laddats med mycket seriositet, elegans och djup. Töntigheten blåste för mig i själva verket bort redan den där julikvällen i Hedemora 1995, även om recensenten i Södra Dalarnas Tidning var litet tveksam: ”Indiepop i svensk kostym stod Kent för på scen 2. Högtravande texter med trevliga gitarrer. Vore det inte för texterna om ensamma astronauter och vad det nu är så skulle Kent vara riktigt utmärkta…”.  

Jag tycker denna tidiga reaktion är belysande. Just denna reaktion inför högtravande texter och dito ambitioner har på något sätt hela tiden varit garantin för att Kent inte skulle bli folkliga på det sätt de aldrig velat. Att de nu valt att avsluta sin existens på detta oerhört välregisserade sätt är bara en logisk följd av deras konstnärliga uttryck och ambition. Naturligtvis ska det sluta på just detta sätt för Kent.

Dokumentären var effektfull på många sätt. Per Sinding Larsen har följt bandet de sista åren och dokumenterat litet på samma sätt som Erik Fichtelius gjorde med Göran Persson för några år sedan. (Kanske finns här fler likheter än man spontant tror?) Denna möjlighet har PSL förvaltat väl, bl a kunde han då dokumentera hardcore-fansens reaktioner på nyheten att Kent skulle sluta, när de efter att ha sett den suggestiva ”Då som nu för alltid”-videon får se dödsannonsen komma upp… Dramatik och starka känslomässiga reaktioner. En mycket stark upplevelse även för mig detta Dödens år, avskedsåret 2016. Då blev jag blöt i ögat igen.

Kent har lämnat djupa och bestående avtryck efter sig i den svenska musikhistorien och i tusen och tusen lyssnares minnen och sinnen. Det är fascinerande att i dokumentären höra hur flera fans – kända och okända – berättar om hur Kents texter känts specialskrivna för just dem. Att det funnits en låt som verkat specialskriven för just dem. Hmmm, gäller inte mig, tänkte jag spontant. Även om jag verkligen gillat många av deras texter. Men… Så slog det mig. Jo, det finns ju en sån låt för mig också. Verkligen. Jag fick gåshud när jag första gången hörde texten till ”Pärlor” från 2002.

Hur denna låt kan ha en så personlig betydelse för mig är för personligt att gå in på här och nu men om du träffar mig nån gång så fråga bara. Så ska jag berätta. Det är en fantastisk historia som tål att berättas och höras. Och om det osannolika skulle inträffa att jag nånsin kommer i samspråk med Jocke Berg så är detta en sak jag skulle vilja prata med honom. Vad var det för situation som han upplevt som är så kusligt snarlik det han berättar i låten som beskriver det fullkomligt unika som är som hämtat ur mitt liv? Kanske är detta kärnan av Jocke Bergs genialitet som textförfattare? Att han lyckas skriva texter som berör så oerhört starkt och personligt?

Genom Kents förvarning i mars fick lyssnarna tid att bearbeta. Det har säkert tagit sig många olika uttryck. Jag och vännen Toivo satt en fredagkväll hemma hos mig den 18 november och gick igenom alla Kents plattor. Vi hade själva fått välja favoritlåtar till varsin spellista som förberetts innan. En lika värdig som kärleksfullt nördig hyllning och markering av bandets betydelse inför slutet denna historiska sista höst. Detta avskedens år, dödsåret 2016.

kent-plattor-161118
Vardagsrumsbordet i samband med Kent-kvällen den 18 november i år

En av låtarna på min spellista var ”En timme en minut” från Kents andra platta ”Verkligen” från 1996. En låt ja lyssnat väldigt mycket på. Men då den kvällen hemma i soffan insåg jag plötsligt, 20 år senare, att jag hör tydliga referenser till åtminstone två andra låtar. Men vilka då… Det tog ett dygn innan dessa två polletter ramlade ned. Det handlar om avsnitt hämtade från ABBAs ”I have a dream” (1979) samt Jakob Hellmans ”Tåg” (1989), inga dåliga inspirationskällor.

Det här är nördigt viktigt och måste dokumenteras för framtiden.

 

Det är först och främst melodislingan i det karakteristiska riffet i början på ABBA-låten som återkommer i Kents ”En timme en minut”, här i form av pianot som hörs första gången vid 2:40 och sen återkommer.

Men det är också när Jocke sjunger ”Allting jag gjort ska göras om igen” vid 2:09 och det är väldigt likt melodin när Jakob Hellman sjunger ”Så du ser vår slutstation vårt mål, en del målar himlar andra kalla hål” i ”Tåg”. Denna kommentar är inte på något sätt nedvärderande, utan möjligen mest bara nördigt kärleksfull.

”Så du ser vår slutstation vårt mål, en del målar himlar andra kalla hål…” 

Och med klippet ovan är vi inne i den sista turnén. Vi närmar oss slutet och mina sista upplevelser av Kent. Nej jag fick inte höra min gamla favorit den kvällen den 15:e på Tele2, men den här versionen av ”En timme en minut” är från Kents turnépremiär den 23 september i höstas i Linköping. Vi landar mitt i publiken och bjuds på ett intryck av den makalösa visuella upplevelse det var att se denna sista turné. Vi bjuds även på en del riktigt sur körsång av delar av publiken, men det hör till.

Visuellt var denna sista spelning den 15 december inte bara bland utan det vackraste jag någonsin sett på en musikscen. Och jag har sett mycket i den vägen. Så vackert var det. Vem gjorde detta? Tydligen ett produktionsbolag som heter Indio. De borde hyllas för detta. Jag hoppas att det redan skett utan min vetskap. Jag ville publicera några av mina egna mobilkamera-foton från min sista kväll med Kent.

kent-161215-tredje

Bilderna ger ett intryck av det oerhört vackra visuella fyrverkeri vi bjöds på.

kent-161215-forsta

Kent bjöd på kaskader av ljus

kent-161215-andra

Utsikten mot publikhavet var också effektfull

kent-161215-fjarde

Ett eldhav

kent-161215-femte

Soleffekterna var också mäktiga, att se solen i rymden med de rörelser av eld och de protuberanser som kastas ut i rymden

Så kom jag till slutet på min resa med Kent. Ombytta i vitt gör bandet sitt tredje och sista extranummer,  den sista låten som förstås inte kan vara något annat än just ”Sista sången”. Ett mycket värdigt slut i det vita konfettiregnet.

kent-sista-sangen-tele2
Kent: ”Sista sången” på Tele2 den 17 december 2016

I den här filmen sammanfattas hela sista konserten väl och man får ett intryck av alla de storslagna visuella effekterna.

Ja det var en stark konsert och en värdigt fin dokumentär. Jag har alltid lätt för att bli både berörd och rörd av att se gamla filmer och bilder med jämnåriga från deras resor genom livet. Jag har gjort min parallellt och beröringspunkterna är flera. Därför blir jag också känslomässigt påverkad när det klickar till inom mig. Kent är ett av de band som verkligen lämnat ett djupt avtryck och bjudit på ett soundtrack till mitt liv.

Nu är vi mitt i livet och människor i vår ålder styr världen, som Jocke Berg så riktigt sa. Våra föräldrar har gått i pension. Det är vårt ansvar nu. Ja vi har alla ett kontrakt med Gud att göra vad vi vill med våra liv, det fria valet. Ungdomen är ganska långt borta, även om rockartister kan försöka hålla den myten levande längre än vad som emellanåt är värdigt. Men så icke Kent. Kent har nu gjort sin resa. Föreställningen är slut, över scenen har lamporna slocknat och konfettin sopats undan. Scenen är tom och redo för det nya.

Kvar finns den extraordinära låtskatt de givit oss. Då som nu för alltid…

 

Annonser

Exit – George Michael: en känslomässig barometer

Posted in musik with tags , , , , , on 26 december, 2016 by japetus

Den vit-och brunmålade VW-bussen av årsmodell 1977 har troget rullat nästan 3 500 km genom ett ännu delat Europa när vi, efter många öden och äventyr och efter viss dramatik, rundar den sista kröken längs kustvägen N-332 Det är sent på kvällen den 8 juli 1987 och vi har efter en dryg vecka nått hela vägen fram till Benidorm i Spanien. Den mytomspunna platsen glittrar löftesrikt i det varma medelhavsmörkret. Vilken resa! Stämningen i bilen är på topp och fyra nittonåringar och en artonåring skriker för full hals…

vw-buss-juli-1987-blogg
Den klassiska VW-bussen med undertecknad till höger i skjutdörren hemma på vändplan på Humlestigen i Älvsjö vid avresedagen 1 juli 1987 – ett stort äventyr låg framför oss (två sov i bilen, en sov i packline och två sov under bilen) Vi skulle bl a förbi Roskilde-festivalen, men slutmålet var Benidorm vid Costa Blanca i ”det soliga Spanien”

I den överdimensionerade bergsprängaren som kopplats till cigarettändaruttaget i bussen ljuder en triumfatorisk signal i form av Wham ”I’m your man”  Att vi ska bo på hotell Tropicana Gardens är bara helt genreriktigt och känns som hämtat ur en Wham-låt. Och det var också vad vi trodde. Minnesbilden är knivskarp.

Benidorm var sommaren 1987 en enda gigantisk kokande Stock-Aitken-Waterman gryta av nöjen, discon, pubar, klubbar, barer, stränder och därför den självklara destinationen för fem unga män som just tagit studenten och som ville ha en riktigt skoj sol- och badsemester. För visst var detta sommaren då den legendariska producent-trion från England var som störst på listorna, men det var för oss också en artist vid namn George Michael som stod för soundtracket till nöjena…

George Michael.. Ja… Nu igen. I natt såg jag de första nyheter som berättade att den store popstjärnan lämnat oss vid 53-års ålder. 53! Vad är det frågan om? Han har somnat in stilla i sitt hem läser jag. Stilla? Han var ju 53 år gammal, inte 83 år. Efter allt som redan hänt på den fronten detta musikens annus horribilis är jag redan känslomässigt utmattad. Jag har inte riktigt ork längre för att ta farväl av ännu en av skaparna av mitt stora musikaliska tonårssoundtrack.

För även om jag då kanske inte riktigt ville erkänna det så var jag väldigt förtjust i George Michaels och Whams musik. Jag hade förstås hört Wham redan 82-83 i samband med första plattan ”Fantastic”, men det var förstås hösten 1984 i och med andra plattan ”Make it big” och mega-singel-hittarna ”Wake me up before you go go” och ”Last Christmas” (plus den personliga favoriten ”Everything she wants”) som ingen längre kunde undgå George Michael. Inte jag heller.

geroge-michael
Georgios Kyriacos Panayiotou alias George Michael (1963-2016)

George Michael/Whams musik hörde jag och mötte jag i snart sagt alla sammanhang. Inte minst på Bagen som vid denna tid var en oerhört viktig kanal för musikaliska video-intryck – den enda! Minns att jag då tyckte han var makalöst smörig, litet för smörig för min balla och mer svart-vita musiksmak, men jag kunde inte undgå att bli känslomässigt berörd.

Tonåren var för mig en känslomässig bergochdalbana och när jag tittar tillbaka på speciellt de tre gymnasieåren 1984-1987 så tajmar de mycket väl med Whams peak och George Michaels påbörjade solokarriär. George Michaels musik finns där hela tiden som en känslomässig barometer. Det är upp och ned kryddat med mycket musik, jättemycket musik. Ganska mycket George Michael om jag ska vara ärlig. Glädjetoppar som med ”I’m your man” varvades med depp och besvikelser till ”Careless whisper”, ”A different corner” och alldeles särskilt ”Where did your heart go?”. Studentfirandet i april, maj, juni 1987 var också det en stor George Michael-kavalkad…

Ja det råder inga tvivel om att jag känt och upplevt mycket starka känslor till George Michaels musik. Mycket olycklig kärlek, men också de första riktigt genuint lyckliga kärleksupplevelserna. Jag skrev tidigare om min första flickvän M som gärna lyssnade på Leonard Cohen. Hon var också ett stort fan av George Michael, så våren 1988 bjöd också på mycket fina upplevelser till denna musik. Tänker då speciellt på magiska ”Father Figure”. Ett djupt känt tack för detta till er båda som nu är borta…

Efter tonåren minns jag alldeles särskilt när jag George Michael släppte den fantastiska Older-plattan från 1996. Den var också vältajmad för mig som då vid 28-årsålder upplevde att tonåren låg väldigt långt tillbaka i tiden i ett annat årtionde. Jag hade pluggat färdigt och hunnit jobba några år. Jag kände mig då för första gången just äldre, vuxen. Jag lyssnade väldigt mycket på Older och det fanns inte längre något som helst behov att inte låtsas om att jag älskade den här musiken. För det gjorde jag – och det gör jag.

George Michael var, tillsammans med Michael Jackson, Prince och Madonna en av de ikoniska 80-talsartisterna från MTVs guldålder. Hans alltför tidiga bortgång kommer naturligtvis som ännu en chock för musikvärlden detta fruktansvärda år som tar den ena ikonen efter den andra ifrån oss. För året 2016 är ju inte helt slut än och denna sorgliga nyheter hann nå oss i julhelgen med mindre än en vecka kvar…

gm-older-1996
George Michael, ”Older”, 1996

En sak till, att mucka från lumpen våren 1990 och få lyssna till ”Freedom ’90” var naturligtvis också det en mycket minnesvärd och mycket glad upplevelse. En mycket dansant upplevelse. För det måste jag också ha sagt. Jag har dansat mycket till George Michael. Väldigt mycket. Och här har vi videon med de dåtida supermodellerna Linda Evangelista, Naomi Campbell, Tatjana Patitz, Christy Turlington och Cindy Crawford. George Michael ville själ av olika anledningar inte vara med i videon, men han framförde den 2012 i samband med OS i London. Den gör mig så bubblande glad varje gång jag hör den och fötterna börjar röra på sig. Det lär de fortsätta göra så länge jag lever…

 

george-michael-1996
George Michael vid emottagandet av Best Male Artist award vid MTV Europe Awards i London, 14 November, 1996.

Och det är så här jag alltid kommer att minnas George Michael. Den elegante, snygge, coole artisten som jag tror åtminstone vid denna tid på 90-talet hade ett övervägande harmoniskt, lyckligt och mycket framgångsrikt liv. Han hade kommit ur garderoben och vågade till slut stå för den han var. Vackert så. Sen blev det värre. Efter de senaste 10-15-årens rubriker, som ofta innehållit tråkigheter kring droger och trista ertappanden på olyckliga platser känns det gott att tänka på allt det positiva som denne oerhört framgångsrike artist fått uppleva. Tjejernas favorit. Och många av killarnas.

george-m-1998
George Michael vid tiden för den ultimata samlingsplattan ”Ladies & Gentleman”, 1998

Vintersolståndet 2016 – ljusets vändpunkt

Posted in Natur och årstider with tags , on 21 december, 2016 by japetus

Så var det än en gång dags igen. Vi passerar en av checkpunkterna för Jordens resa runt Solen – Vintersolståndet.

Det känns som att jag gör de här fyra avstämningarna med allt tätare mellanrum. För kl 11:44 dag den 21 december vänder det igen och vi går mot ljusare tider. För mig är det alltid en psykologiskt viktig vändpunkt.

winter-solstice_2762959b
Vintersolstånd vid Stonehenge – årets kortaste dag, officiellt vinterns första dag och den dag då solen når som lägst på himlen

Jag brukar tänka på det som Jordens andetag. Inandning och utandning. Nu börjar en ny inandning. Så har det varit i oräkneliga år och så ska det vara i oräkneliga kommande år långt, långt efter att jag slutat andas.

För nu idag händer det igen, vi har vintersolståndet, årets mörkaste dag men också den tidpunkt då det hela vänder mot ljusare och ljusare dagar för oss i Sverige på norra halvklotet. Denna ljusets och mörkrets balanspunkt kl 11.44 är den exakta tidpunkt då solen orkar som lägst upp på vår vinterhimmel. Vi är nu mitt i det mörka halvåret, men börjar i o m denna passage åter resan mot det ljusa.

Vid norra halvklotets vintersolstånd lutar jordaxelns norra del bort från solen, vilket medför att det norra halvklotet då får sin kortaste dag och längsta natt. Norr om norra polcirkeln går då solen inte ens upp utan natt eller skymning råder även under den ljusaste delen av dygnet

vintersolstc3a5ndet

Ted Gärdestad lyfte ”Så mycket bättre”; en flodvåg av barndomsminnen sköljer över mig

Posted in musik, Tv-program with tags , , , , , , on 11 december, 2016 by japetus

Vajande högt gräs i motljus. Sommarblå himlar, nyckelpigor på grässtråna i gröna gräsmattor och glittrande vattenytor med guppande barkbåtar. Manchesterbyxor och collegetröjor, skrubbsår och smultron på strån. Långa frisyrer då örsnibbarna absolut inte fick synas. Bugg och Hubba Bubba bubbelgum, TOY tuggummi och läsken Car som jag inte fick dricka. Och Juicy Fruit man kunde böja som jag själv inte gillade…

till-minne-ted-garestad-malmo-konserthus-malmo-3167_56ca2df6ddf2b37a7462b845
Ted Arnbjörn Gärdestad (1956-1997)

Det är som att trycka på en knapp, så forsar en flodvåg fram av minnen. Ted Gärdestads musik formligen översköljer mig med starka barndomsminnen av ett längesedan försvunnet 70-tal.

Ted Gärdestad med ”Angela” i Stockholm 1976, en de Ted-låtar som för mig känns allra mest 70-tal och lågstadieår för mig

Spänningen och äventyret, doften av vår och blöt jord och lera. Mina leriga stövlar och nästa lika smutsiga jeans när jag helt utan mammas och pappas tillåtelse trots upprepade förmaningar åter smyger runt inne på byggområdet bland dumprar, hjullastare, kabelstumpar, letar märlor till slangbellan i Grästorp utanför Jönköping under en blåsig april-himmel med snabba moln 1973.

Känslan av att vara på väg mot något pirrigt och nytt, har lämnat det gamla och den första barndomen bakom mig. Vi flyttar från Jönköping till Stockholm en varm sommardag i augusti 1974. Pappa rattar vår motorstarka Ford Consul GT (säkra omkörningar), solreflexer i fönstren, doften av varm nylagd asfalt nånstans vid Vagnhärad och jag sitter i baksätet och leker med ett örngott som jag drar in och ut genom bilfönstret; det smattrar så spännande tycker jag. Sluta säger mamma och pappa, du kommer att tappa det. Nånstans mellan Södertälje och Stockholm händer det. Det vita örngottet med de små blåklockorna rycks ur min 6-åriga hand och försvinner för alltid. Tänkte på det skamset då och då länge efteråt.
ford-consul-gt-30-1973
Ford Consul GT 3,0 i tredörrarsversion med den ej nedhissningsbara (hyfsat) barnsäkra bakre sidorutan

Och soundtracket till allt detta, vid sidan av ABBA, Björn Skifs och ELO, väldigt mycket Ted Gärdestad. Jättemycket Ted Gärdestad. Så ursvenskt… För vad ska man säga om Ted Gärdestads musikskatt? En av de så beundrade 56-orna. Den aldrig överträffade rekordgenerationen. Det bästa. Det är så väldigt svenskt.

calle-1976
Calle i september 1976, klass 2d Herrängens skola, Älvsjö, Stockholm

Vad var detta för mig? Jag var ju aldrig nån egentlig Ted-fan som barn, men har blivit det mer och mer med åren. Teds musik är så integrerad, så synonym med min barndom på 70-talet. Det börjar åren innan skolan och fortsätter genom lekskolan på Hattmakarbacken i Mälarhöjden, lågstadiet med stränga fröken Majken som spelade orgel till psalmerna vi fick sjunga på mornarna, mellanstadiedisco, pärlplattor på Fritids. Väldigt mycket Herrängens Skola i Älvsjö inser jag. Allt detta representerar en stor trygghet. Allt det jag förknippar med denna för länge sedan förlorade värld. ”En annan tid, ett annat land”, jag minns dokumentären om Olof Palme som jag skrev om för några år sedan och i samma stund tänker jag förstås på Himlen är oskyldigt blå från sommaren 1975.


En ung och ännu ekorrpigg Ted hamrar på pianot i Toto ”Hold the line”-inspirerade ”Satellit” i Melodifestivalen 1979. Det är lördagen den 17 februari, jag har precis fyllt 11 år och sitter med mitt lördagsgodis, en uppbruten 200 g Marabou Schweizernöt i den bruna Arabia-skålen, hemma i mörkblommiga soffan i Älvsjö och tittar.

Allt detta är nu ett koncentrat av vad jag ännu mitt i livet minns och känner kring dessa år. Det är starka minnen, som lyckligtvis nästan alla är fina och rimmar väl med Kenneth Gärdestads eminenta text i just ”Himlen är oskyldigt blå”.

För visst var det ett genialiskt drag att i årets upplaga av ”Så mycket bättre” släppa det sista avsnittets duetter som inte tillförde något mer än det vi redan hört och sett och istället välja en annan och riktigt folkkär artist. På det här viset fick ju programmakarna in Ted Gärdestad i programmet med hela den klassiska låtskatt som är hans och brodern Kenneths.

Det blir också uppenbart i programmet vilken extra nerv det lägger på deltagarna när de får klart för sig att Kenneth Gärdestad är på väg och kommer att sitta med dem och lyssna på låtarna. Little Jinders reaktion är mycket stark och det är nästan litet rörande att se hennes uppenbara och äkta fascination för Ted Gärdestad. Det är charmiga och spontana reaktioner som jag tycker är sympatiska och de går samtidigt hand i hand med de mer negativt omogna reaktioner jag kommenterade i förra bloggen.

Den första av kvällens låtar jag verkligen fastnade för var Jill Johnsons version av den episka och av mig tidigare omnämnda ”Himlen är oskyldigt blå”. Det här tyckte jag var riktigt, riktigt bra. Jill bottnar verkligen i den här låten och uttrycker kanske även här liten av den sorg hon uppenbarligen bar inom sig under inspelningen av programmet.

Den glädje och det jag upplevde som ekorrpigga energi som präglar början på Teds karriär med tennisspelandet och de första plattorna, att han var så bra på allt han gav sig på, kom att förbytas till något helt annat med åren. Ett mörker av psykisk ohälsa. Kenneth beskriver 80-talet som den svåraste perioden när de hade sämst kontakt och inte gjorde någon musik. Det var när Ted fick kontakt med baghwan-rörelsen i USA, som nu kallas Osho, och blev sanyasin, lärjunge. Det framstod då som än mer obskyrt än vad det gör idag.

Kenneth använder just ordet obskyrt, men vill inte använda ordet sekt, vilket annars var den vanligaste kommentaren kring baghwan i Oregon. I dagsläget många år senare är det litet annorlunda. Jag känner många människor som provat Oshos meditationer och även levt i anslutning till hans ashram i Indien. Inte minst har jag själv provat några av Oshos meditationstekniker och har haft positiva upplevelser av dem, även om jag själv aldrig känt nåt behov av att kliva närmare den rörelsen än några smakprov här i Sverige. Det har normaliserats idag, men jag minns hur skumt och mystiskt man då på 80-talet relaterade till Teds val att flytta till ”baghwan-sekten”.

Kanske hade det med saken att göra när de absurda ryktena spreds i slutet på 80-talet att Ted skulle vara ”33-åringen” som var misstänkt för Palme-mordet. Tanken är så löjligt absurd och ändå verkade den på nåt sätt ha tagits på något sorts allvar. Ett bevis på de underliggande misstankar och tvivel som med åren kommit att kopplas till Teds person; ljusår från 70-talets ”Sol, vind och vatten”-energier. Djupt tragiskt och minst lika obehagligt. Klippen från Caramba med Jacob Dahlin som intervjuade Ted 1991 och Kenneths reaktioner i gårdagens program är starka och talande.

Jag tycker programmet igår fick en alldeles ny nerv och det berodde inte bara på bröderna Gärdestads magiska låtskatt som berört mig så mycket mer än någon av årets artister. Det blev ännu något bättre, men att gå så långt som den berömde nöjesjournalisten på Aftonbladet och kasta den typen av kategoriska uttalanden kring sig som hur värdelös säsongen i övrigt varit, det kan jag inte se någon anledning till. Det är bara onyanserat och kvällstidningsjournalistiskt skruvat.

Samtalet kring Teds sjukdom var mycket allvarligt och allt annat än glättigt. Det tycker jag var bra av TV4s produktionsbolag att man lät detta svåra ämne få plats. De tog inte berättelsen vidare till det djupt tragiska slutet, det ordet nämndes inte och behövdes inte heller. Istället blev det bra fokus på den sista starka plattan de gjorde, ”Äntligen på väg” från 1995. En platta där min personliga favorit återfinns. Jag tänker på en av de allra vackraste kärlekslåtar jag hört på svenska ”För kärlekens skull”, men den obegripligt vackra videon från magiska Huvudskär, ytterst i havsbandet av Stockholms södra skärgård. Från den plattan gjorde Tommy Nilsson en kraftfull version av nattsvarta ”I den stora sorgens famn” som helt tydligt gav Kenneth Gärdestad något extra. Tommy kunde uttrycka mer av Kenneths sorg och frustration än vad Ted av naturliga skäl kunde göra. Det var mycket starkt och djupt känt.

Jag tycker det var helt underbart bra att Ted Gärdestads musik och Kenneth Gärdestads fantastiska och vackra kärlekstexter – ofta häcklade av den elitistiska sönderpolitiserade progginfluerade journalistkåren på 70-talet – fick maximal upprättelse på bästa sändningstid 2016. Kanske är det först nu jag förstått Kenneth Gärdestads storhet som textförfattare? Jodå, klart att jag också fattar att Ted Gärdestads musik sedan länge är fullt upprättad och respekterad i en mer tolerant tid, men det här var oerhört viktigt, respektfullt och bra. Glädjen att se den här musikskatten – som också jag bär som en del av min identitet, mina minnen – föras vidare till nya generationer lyssnare känns sjungande gott i hela hjärtat.

Avslutningsvis, det blev en mäktig avslutning. Passande. Åter tyckte jag att Dannys uppriktighet kring sin inledande okunskap om Ted Gärdestad var ärlig och uppfriskande. Även om jag inte gillade hur han stuvade om harmonierna och melodin i versen så fick han verkligen till refrängen och gospellyft i avslutningen var magnifik. Som jag nämnde är ”För kärlekens skull” och min personliga Ted-favorit i kraft av alla de vackra minnen jag har till den. Minnen jag inte ska gå in på här utan bara konstatera att det blev en mycket fin avslutning på det bästa programmet i årets upplaga av programserien som fick extra känslor i kraft av Freddie Wadlings bortgång och Ted Gärdestads djupt berörande livsöde.

~  ~  ~

Den här bloggen vill ju gärna bjuda på mer än det allra vanligaste. Därför kryddar jag slutet med ett par fler Ted-låtar

Börjar med en låt från Melodifestivalen 1980 där Ted sjunger en av sina mindre kända hits, popreggaen ”Låt solen värma dig”, möjligen inspirerad av kärnkraftsomröstningen samma år, tillsammans med dåvarande flickvännen Annica Boller (som själv hade bandet Rock de luxe och senare gjorde den ännu så mycket bättre singeln ”St Paul de Vence” från 1984, mer om den en annan gång). Jag noterar att den här låten är starkt influerad av en annan av den tidens stora internationella hits, 10cc’s ”Dreadlock holiday”. Reggaen var väldigt stor vid den här tiden.

I det här live-klippet från de svarta västarnas 1993 sitter en 80-talsstylad Ted vid pianot precis innan sjukdomen och medicinerna fick honom att börja förändras. Det är en väldigt fin låt och dessutom ser vi en 23-årig Helen Sjöholm i kören plus ett par små solon. Mycket fint!

Magnus Carlsons fullträff i ”Så mycket bättre”

Posted in musik, Tv-program with tags , , on 4 december, 2016 by japetus

Äntligen fick han till det! Det var det här jag väntade på och anade att det skulle komma. Magnus Carlson är suverän på covers, men jag har inte riktigt tyckt att han fått till det hittills i ”Så mycket bättre”. Inte förrän nu när han gjorde Jill Johnsons ”Kärleken är” i sin egen engelska coverversion.

magnus-carlsson-eternal-love

Jag har haft så mycket kring mig de senaste veckorna att jag inte hunnit skriva om Little Jinders och Lisa Ekdahls program. Jag gillade dem båda. Mina  starkaste intryck från de programmen var annars Lisa Ekdahls enorma integritet, djupt rotade Beppe Wolgers-mysfaktor och uppenbara tankeskärpa samt Josefine Jinders dito snabba tanke, repliker och uttrycksförmåga, men också hennes disharmoni. Det märks att hon inte mådde så bra under inspelningarna.

Det var också intressant att se hur Jill Johnsons månande och uppmärksammande av husbandet i gårdagskvällens program tycktes provocera Little Jinder som uppenbarligen irriterade sig på ”smörandet”. Det gav ett missunnsamt och omoget intryck. Litet småaktigt. Hon hade redan glömt bort att Jill började dagen med att bjuda alla de andra deltagarna frukost på sängen, precis det de ville ha. Men det är ju sånt som gör ”bra tv” med litet dynamik gissar jag.

Dannys program har också passerat utan kommentar från min sida. Jag har aldrig lyssnat på Dannys musik, men jag gillar honom som person. Han ger intryck av att vara omtänksam, sympatisk, rak, öppen och odivig. Han har visat mycket känslor i programmet och verkat mogen och reflekterande. Litet av en svärmorsdröm. Nåt som var kul i Dannys program var annars när deltagarna fick göra en låt tillsammans och även spela den. Kul grepp!

Men åter till gårdagskvällens program och utropet som inledde bloggen. Jill Johnson framstår som en målmedveten tjej som sedan 14-årsåldern jobbat hårt för att slå igenom och göra karriär. Det är en attityd som utmanar jante och som kan irritera missunnsamma svenskar. Men Jill är en omtänksam och sympatisk person som månar om sina medmänniskor. Att hon ställt sig och hälsat på alla gästerna som skulle se hennes show är ett exempel på det.

Hursomhelst, Jills långa resa – hon har turnerat i 30 år trots att hon inte hunnit fylla 45 – har gett henne massor med rutin och, som hon själv berättade, med tiden även djupare insikter om livet. Det blev tydligt för henne att det kostade mentalt att köra på helt tanklöst.

Men nu ska det ju handla om att jag verkligen gillade Magnus Carlsons ”Eternal love”, alltså hans version av Jill Johnsons schlagerdänga ”Kärleken är”. Magnus är noga med att påpeka att han här bara gör ett kort besök i ”mello-land”, viktigt för honom att inte skada sin cred, men att han verkligen gjort allt han kunnat för att göra låten på sitt sätt. Och visst gör han det. Det är underbart snygga harmonier, storslaget och berörande vackert!

Visst kan man höra Elvis och Righteous Brothers, men jag hör förstås också direkt pianointrot från Agnetha Fältskogs ”Tack för en underbar vanlig dag”. Vilka arr och låtar Magnus Carlson nu än hämtat inspiration ifrån spelar mindre roll. Den är underbar och jag tar den med mig från den här omgången av serien.

Och lyssna på pianointrot här så förstår ni vad jag menar. Och så Agnetas kristallklara röst. Året var 1975; jag började första klass i Herrängens skola i Älvsjö och var en fanatisk ABBA-fan. Det kudne ha varit värre…