Arkiv för 14 maj, 2017

En annorlunda segrare i årets ESC – vinsttippade italienska gorillan fick stryk av portugisiska vaggvisan

Posted in musik with tags , on 14 maj, 2017 by japetus

Det snackades mycket om Italien och gorillan inför årets ESC. En härlig hårig gorilla skulle breakdansa på scen och Italien skulle genom Francesco Gabbani få sin revansch i melodifestivalen. De har inte vunnit sen 1990.  Men den spröde och fladdrigt uttrycksfulle portugisen Salvador Sobral kom emellan med en godnattvisa. Och det fanns en högre rättvisa i det, för Portugal har aldrig vunnit tidigare. Och det blev en helt överlägsen seger. Det var ungefär lika överlägset som när Norges Alexander Rybak vann 2009 med ”Fairytale” eller Loreen med ”Euphoria” 2012.


Den uttrycksfulle Salvador Sobral segrade i ESC 2017 med ”Amar Pelos Dois” – (Kärlek nog för två)

Att unge Salvador är hjärtsjuk tillförde en extra nerv. Han kunde inte vara med på alla repetitioner, fick spara sig till det stora framträdandet. Skulle han palla med trycket vid omröstningen? Lyckligtvis gjorde han ju det. Låten stack verkligen ut i årets startfält. Min första tanke var att det lät som filmmusik från 50-talet. En jazz-standard. Kanske fanns det ett uns av ”Moon River” och ”Over the Rainbow” över låten som nån journalist skrev. Det kändes verkligen som en stark motreaktion mot alla superproducerade och häftiga visuella nummer. Jag tyckte det var en väldigt fin och stillsam låt som berörde.

Salvador gjorde först också ett helt stillsamt och sympatiskt intryck. Jag blev dock litet besviken när han i segerintervjun talade om en seger för ”riktig musik”, ett onödigt pretto-dissande som bara osade självgod distansering och överlägsen attityd.

Risken finns nu förstås att nästa års festival kommer att fyllas av en uppsjö av sådana här mycket lugna låtar. Det riskerar då att bli en riktigt sömning tillställning, så vi får hoppas och tro att den musikaliska mångfalden inte ska gå förlorad.

För visst fanns det mångfald i år. Det var mycket som kändes konstigt och udda. ”Konstigt” var ordet som kom upp gång på gång i diskussionen i tv-soffan igårkväll. Ett hästhuvud. Den tidigare omnämnda dansande italienska gorillan. Rumäniens galna joddlande rap och Kroatiens narcissistiskt självgoda ego-duett. Moldaviens saxofonstruttande var kanske inte konstigt. Utan mest struttigt.

Svenske Robin Bengtsson gjorde med sina proffsiga och hyllade dansare en klart godkänd insats och slutade på en hedrande femteplats, precis som Frans förra året. Jag noterade att årets svenska bidrag lånat synthbas-introt från gamla brottarhitten ”(I’ve had) The Time of my Life” ur gamla dansfilmen Dirty Dancing från 1987. Sverige framstår verkligen som den musikaliska stormakt vi nu varit sedan 90-talet. Svenska låtskrivare låg som vanligt bakom en stor del av årets bidrag.

Sveriges facit är verkligen imponerande. Tredjeplats 2011. Vinst 2012. En tredjeplats 2014. Vinst 2015. En femteplats 2016. Och så nu en femteplats till 2017. Det är verkligen inget man kan räkna med i dagens version av tävlingen där överraskande många stora nationer kan landa på 0 poäng. Sveriges professionella arrangörskap sticker också ut. Det är många ljusår av professionalitet mellan våra svenska programledare och de ukrainska amatörerna. Men jag vill sänka dem, utan snarare konstatera att Petra Mede och Måns Zelmerlöw sticker ut nåt enormt i positiv riktning.

Och det är kul tycker jag att intresset för tävlingen ökar. I USA visades ESC nu för andra året i rad och i Kina för tredje gången.

Och så till sist –  årets lågvattenmärke; tramset när förra årets vinnare Jamala skulle uppträda och en partysnubbe med australiensisk flagga dyker upp och hinner moona och visa rumpan i några sekunder inför 200 miljoner tittare innan rutinerade svenske studiomannen Henrik von Zweigbergk, stor som en björn, lyckas slita ned honom från scenen. I nästa ögonblick är säkerhetsvakterna där, buntar ihop och släpar bort missgärningsmannen. Förövaren till detta låga dåd visade sig vara infödd ukrainare, så ingen skugga faller på Australien.

Och nej, jag ger inte denne löjlige exhibitionist äran att få synas i min blogg. Den äran går istället till den ursprungliga musikaliska gorillan…


Yello: ”You gotta say yes to another excess”, 1983 – den mest trovärdiga gorillan i musikhistorien. Jag återkommer gärna till denna ur-gorilla i alla möjliga sammanhang. Nu även detta.

Annonser