Arkiv för juni, 2017

Håkan Hellströms rullande åska – men vem är det nu han liknar i sin långhåriga version?

Posted in Ironi, musik with tags , , , , , , , , , on 9 juni, 2017 by japetus

Nu ikväll händer det… Göteborgs stolthet, hela Sveriges Håkan Hellström har turnépremiär på Stadion i Stockholm. Ja ni läst rätt, inte på Ullevi i Göteborg. Detta gör mig en anings förvånad, men var lugna, det förklaras av att han avslutar turnén med två spelningar i Göteborg.


Håkan H på Ullevi 2016, ordningen återställd

Jag blev förtjust i Håkan första platta ”Känn ingen sorg för mig Göteborg” när den dök upp 2000. Det var flera av låtarna på den plattan som jag verkligen gillade. Håkan var då ett helt nytt fenomen för mig eftersom jag inte varit det minsta intresserad av Broder Daniel tidigare under 90-talet. Men Håkans platta gillade jag. Sen tappade jag bort honom i samban, men har gillat sympatiska framträdanden med Sven-Bertil och att han uppträtt i sjömanskostym. Det var då det. Nu är det ny styling som gäller sedan en tid.

Redan när jag såg de första bilderna på Håkan stylad i långt mellanmjölks-lockigt hår med svennebanan-vibbar från sent 70-tal eller möjligen tidigt 80-tal tyckte jag att han var så lik någon jag sett tidigare. För länge sedan. Men vem? Men vem? Kanske flera? Vintern har varit full av funderingar kring detta så viktiga ämne och lagom till idag har min tankemöda burit frukt.


Härligt långhårig Håkan H 2016

Så… Vem kan det vara? Jag tänkte först på gamla Fame i originalet. Serien var full av sköna killar med denna typ av sköna frisyrer. Danny Amatullo… ?

Nja, nog har han en skönt långhårig frilla men inte alls lockigt. Nej det måste vara nån annan. Vad var det han hette den sköne snubben som spelade piano… Bruno Martelli…

Jovisst, se där! Nu börjar det ta sig. Fame-Bruno hade mörka charmör-lockar och en härligt skön långhårig frisyr. Får mig att osökt associera vidare till.. Andreas Vollenweider som för en tid förtrollade publiken med sin elektriska harpa i början på 80-talet.


Jodå, väldigt långt och lockigt. Andreas har nästan för lockigt hår. Det är inte riktigt rätt. Men i mitten av 70-talet hittar vi någon som är mycket rätt. Då gjorde Håkans idol Bruce sin genombrottsplatta ”Born to run” och det är helt tydligt att den looken inspirerat Håkan. Detta är troligen den största visuella inspirationen.

Clarence Clemons och Bruce Springsteen, 1975

Och det måste finnas nån annan. Nån mer. Nån på närmare håll… Och visst gör det det. Pär Wiksten i Wannadies från Skellefteå körde den här härligt lockigt hårfagra looken på 90-talet när den kanske var som mest ute?

Och ja, visst finns det flera på nära håll. Mycket nära håll. Vi får ju inte glömma bort vår kära Farbror Barbro som liksom Pär Wiksten utmanade 90-talet med denna härliga frisyr…


Och här hemma i balla Stockholm hade vi en riktig hjälte, han var ”kung i innegänget” när det begav sig i det sena 70-talet och tidiga 80-talet. Han var programledare för det obetalbart underbart 70-talsbetitlade underhållningsprogrammet ”Häftig fredag”, var jätteball och framträdde i melodifestivalen 1979 med sin pärla ”Nattens sång”. Jo nu vet minnesgoda läsare vem jag menar. Det handlar förstås om Pontus Platin som är så uppenbart lik Håkan H… Titta själva.

Härligt långhårig Pontus P, 1979

Brukar ju även sägas att Håkan inte kan sjunga, möjligen har de det gemensamt? För i det klassiska klippet med uppspelte Pontus från Melodifestivalen 1979 har han ingen bra dag bakom micken… Verkligen inte alls.

En annan sak som gjorde mig förvånad var när jag i höstas såg att han skulle kalla turnén ”Rullande åska”. Rullande åska… Var har jag hört det? Var fick han detta namn ifrån? Rolling Thunder var något så osexigt som en av USAs bombkampanjer i Vietnam 1965-1968, men det – ”Rolling Thunder Revue” var också namnet på Bob Dylans ”cirkus-turné” 1975-76 och det är naturligtvis  därifrån som Håkan hämtat idén till namnet. Ok, Dylan hade också den här sköna halvlånga frisyren vi den här tiden. Det är många artister som kvalar in i den ligan.

Clown-sminkad Dylan 1975 i Rolling Thunder Review då han turnerade med ett gäng kollegor

Och här så till sist, Håkan Hellströms aktuella turnéposter med det tvetydiga namnet – allt gott ikväll Håkan! Och så får vi se vilka kollegor du tar med dig på din nya turné…

 

 

 

Sexdagarskriget 5 juni 1967 – och världens mest olösbara problem

Posted in Historia, Personlig kommentar with tags , , , , on 5 juni, 2017 by japetus

Det var kl 07.45 på morgonen den 5 juni 1967 som attacken kom. Israel hotades av förintelse av sina grannländer och det tredje arab-israeliska kriget hade börjat. Fler krig i den serien skulle följa. Men det här var kriget som för 50 år sedan idag etablerade mycket av de grundproblem i regionen som är olösta och till synes olösliga än idag – ”Världens mest olösbara problem”, som Donald Trump helt nyligen självsäkert kommenterade: ”Middle East peace is not as difficult as people have thought…”

Well, well… Positivt självförtroende är förstås i sig en underbar egenskap. Och detta är ett gammalt problem. Ett mycket gammalt problem. Jag undrar om Donald Trump egentligen är så insatt i frågan? Kanske kan man säga att roten till det onda kom sig av händelser som utspelade sig för ca 2000 år sedan i Jerusalem? Eller så nöjer man sig med 70 år.

För 1948, hade Israel i det första arab-israeliska anfallits av fem arabländers arméer som till varje pris ville förhindra bildandet av den israelisk/judiska staten. Men den unga nationen hade överraskande nog slagit tillbaka de anfallande arméerna och mot alla odds överlevt. De var också starkt historiskt motiverade att överleva. 2000 år av exil, förtryck, förföljelser, övergrepp, hat, världens äldsta rasism/antisemitismen, misshandel och mord och till slut systematisk nazistisk utrotning hade givit dem oöverträffad motivation.


Efter Jerusalems förstörelse 70 e Kr förs den Sjuarmade ljusstaken i Titus triumftåg genom Roms gator – vart förbundsarken tog vägen vet alla vi som sett Indiana Jones III

1948 hade det judiska folket äntligen fått tillbaka sitt hemland. Diasporan var över, men inte hotet mot den unga staten Israels invånare. Det heliga landet hade under judarnas frånvaro blivit ett heligt land även för andra kulturer, för muslimer. De hade också ett intresse av att få leva där. Men förhandling var inte en option för dem 1948 och 1967. Arabländerna hade det uttryckliga och oförsonliga målet att förinta staten Israel. Förintelse, igen.

1967 hade trycket åter ökat till strax under kokpunkten. Nu hade Israel tre fronter och tre fiender som hotade vid varsin front:
Egypten – Sinaiöknen
Jordanien – Västbanken
Syrien – Golanhöjderna

Jag kan inte låta bli att tänka på Sveriges läge år 1700 då tre grannländer slutit ett anfallsförbund för att krossa Sverige. Att Sverige klarade detta berodde på samma grundförutsättningar som Israel skulle komma att visa. Kraftsamling, snabbhet och taktiskt professionell överlägsenhet och militär kompetens.

I maj 1967 hade Egyptens president Nasser (bla beroende på felaktig information från Sovjet om förestående israeliskt anfall) invaderat Sinaiöknen och drivit ut FN-styrkorna, som inte gjorde något motstånd. Han hade också spärrat Tiransundet vid Röda havet, vilket allvarligt hotade Israels försörjning. Över hela arabvärlden företogs massiva demonstrationer med krav på krig och Israels utplåning. I ett tal inför trupperna i Sinai förklarade den egyptiske överbefälhavaren Abdul Hakim Amer att hans land var redo för krig. Trycket var nu, som sagt, just under kokpunkten.

Israels försvarsledning med den ikoniske försvarsministern Moshe Dayan hade analyserat situationen och det var helt tydligt för dem att Israel aldrig skulle kunna överleva ett simultant krig med sina grannar. Det hade man inte resurser för. Och landet var bara 15-20 km brett på smalaste ställe, getingmidjan, så det fanns inget strategiskt djup. Israel skulle vara förlorat om man satt stilla och inväntade grannländernas anfall. Här behövdes en proaktiv strategi för nationens överlevnad.


Moshe Dayan (1915-1981), Israels legendariske försvarsminister vid tiden för Sexdagarskriget, här på omslaget av Newsweek, juni 1967  (klicka för större bild) Dayan förlorade sitt vänstra öga i en räd mot de tyskallierade Vichy-fransmännen i Palestina undra andra världskriget, juni 1941.

Israels överlevnadsstrategi gick nu ut på att istället slå till först och det var just vad man gjorde på morgonen den 5 juni 1967. Det israeliska flygvapnet hade övat länge inför dessa uppdrag, Operation Fokus, ”Moked” på hebreiska. De hade drillat så hårt att de nu kunde flyga fem uppdrag per dag istället för de två uppdrag per dag som tidigare ansetts möjligt. De visste exakt vilka flygbaser de skulle anfalla. Det visste också att tidpunkten 07.45 var den optimala för att slå till när egyptiernas beredskap skulle vara som sämst, responstiden som längst. De israeliska franskbyggda Mirage-planen kom in på 15-20 m höjd över Medelhavet och Sinaiöknen, så de syntes inte på radar. Större delen av det egyptiska flygvapnet slogs ut på marken, liksom flygfältens startbanor. Ett liknande öde drabbade även Syrien och Jordanien. Tack vare detta hade Israel luftherravälde under hela krigsförloppet.


Israeliska Mirage III över Sinaihalvön den 5 juni 1967

Senare samma dag den 5 juni gick tre israeliska pansardivisioner till anfall på tre täter mot sju egyptiska divisioner i Sinaiöknen. Israelerna gick bl a genom Gazaremsan och fortsatte sedan in i Sinaiöknen. Söder om detta väntade huvudanfall längs kusten gjordes också överraskande anfall genom öknen på vägar där stridsvagnar inte förväntades kunna ta sig fram. Israelerna som anföll längs kusten gick fram med högsta fart då överraskning var ett måste för att kunna bryta igenom. Att anfalla i numerärt underläge ska inte vara möjligt. Men efter hårda strider bröt de numerärt underlägsna israeliska pansardivisionerna – under ledning av generalerna Israel Tal, Ariel Sharon och Avraham Yoffe – igenom de egyptiska linjerna. De israeliska stridsvagnarna var även delvis mindre moderna än de nya sovjetiska T-55 och T-54 tanks som Egypten förde i fält. De israeliska Sherman-tanksen härrörde från Andra världskriget

På morgonen den 6 juni gav egyptiska överbefälhavaren Amer order om allmän reträtt i Sinai. Ett av de sämsta besluten i militärhistorien. Egypten hade förberett ett djupförsvar i öknen och kunde med bättre ledning och utbildning ha haft möjligheter att stoppa de israeliska anfallet. Men reträtten övergick nu istället i panik och vild flykt med fruktansvärda förluster, främst i Mitlapasset, som följd. Efter fyra dygn nådde de israeliska stridsvagnarna fram till Nilen och hotade nu Egypten. Hela Sinaihalvön var i Israels händer.


Israeliska M51 (Super)Sherman stridsvagnar avancerar genom Sinaiöknen på väg mot Nilen

Dokumentära klipp om israeliska flygvapnet under Sexdagarskriget

Längre norrut hade Jordanskt artilleri beskjutit Israeliskt territorium, men även här gick Israels armé till angrepp. Inom två dygn hade man tagit Västbanken och nått fram till Jordanfloden, som inte bara hade stor symbolisk betydelse för Israel utan rent praktiskt även för vattenförsörjningen. Allra mest symboliskt var när general Mordechai ”Motta” Gurs fallskärmsjägare intog Jerusalems gamla stad och nådde fram till Tempelberget och Klagomuren. Det israeliska folket fick höra meddelandet på hebreiska : הר הבית בידינו‎‎. ”The Temple Mount is in our hands!”

Mordechai Gurs meddelande var oerhört känslosamt för det innebar att Israel efter 2000 år tagit tillbaka det man uppfattade som sin huvudstad och sin allra heligaste plats – Klagomuren som är det sista som återstår av Salomos tempel som romarna stormade och förstörde år 70 e Kr. Tio år senare var det också Gur som planlade och ledde Entebbe-räden då israeliska fallskärmsjägare flögs in för att rädda den civila gisslan som Ugandas diktator Idi Amin hotade att avrätta.


En av de mest berömda bilderna från Sexdagarskriget – israeliska fallskärmsjägare vid Klagomuren i Jerusalem, juni 1967

Upptagning från den dramatiska radioutsändningen då Klagomuren återtogs av israelerna

Längst i norr utkämpades de hårdaste striderna  i den kuperade terrängen på de strategiskt viktiga Golanhöjderna. Härifrån hade Syrien kunnat beskjuta norra Israel och därför var det av största vikt för Israel att kontrollera detta område. Israeliskt infanteri stormade berget och efter hårda strider drog sig de syriska styrkorna österut på morgonen den 10 juni. Efter att Golan var i Israels händer godtog även de FN:s krav på eldupphör den 10 juni klockan 16:30. Den förlorande sidan i kriget hade förstås snabbt godkänt FN:s krav för att stoppa israelerna när de inte själva lyckats med sitt anfall och sedan inte heller med sitt försvar.

Sexdagarskriget kom att påverka regionen oerhört starkt. Det var en mycket stor och helt avgörande seger för Israel. Hade Israel förlorat detta krig hade man inte överlevt som nation. Israel framstod nu istället som en lokal stormakt och dess självförtroende steg i denna strid som kom att uppfattas som David mot Goliat, åtminstone av israelerna själva. Liknelsen har sina poänger, men är inte riktigt rättvis mot arabländerna vars arméer må ha varit numerärt överlägsna men illa ledda och dåligt utbildade. Raka motsatsen till de israeliska motståndarna. Israel tog Sinaihalvön, Gazaremsan, Västbanken och Golanhöjderna, vilket innebar att en miljon araber hamnade under Israels kontroll. Kriget innebar också en ny flyktingvåg från Västbanken till Jordanien. Senare har Israel annekterat den östra delen av Jerusalem. Israels ockupation av Västbanken och annektering av Östra Jerusalem samt uppförda bosättningar på ockuperat område är fortfarande 50 år senare ett av de största hindren för fred.

Den israeliska erövringen av östra Jerusalem innebar att flera för judendomen heliga platser blev tillgängliga för judar, däribland Klagomuren. I fredsförslag som förespråkar en återgång till det läge som rådde före detta krig, brukar gränserna före kriget kallas 1967 års gränser.

Vi får se vad Donald Trumps självsäkra utspel om fred i Mellanöstern är värda?


Kartan ovan visar Israels enorma terrängvinster efter Sexdagarskriget. Sinaiökningen släppte man dock vid fredsöverenskommelsen i Camp David 1977

Nedan en utmärkt dokumentär om detta historiska skede