Arkiv för januari, 2018

Om ett besök i Auschwitz-Birkenau

Posted in Fundersamt, Historia with tags , , , , on 27 januari, 2018 by japetus

Det är den 13 augusti 2015, en strålande varm sommardag i södra Polen några mil utanför Krakow. Jag tittar upp mot den ödesmättade och beryktade skylten med den groteska devisen ovanför porten till denna så historiskt onda plats. Nollpunkten. Mörkrets hjärta. Jag andas tungt och långsamt. Beslutsamt. Efter att ha läst så många böcker och sett så många filmer om det ofattbara som en gång hände här ska jag slutligen besöka denna plats. Möta det som finns kvar av den totala ondska som manifesterats genom denna plats. Och kanske på något sätt göra den begriplig, mer begriplig? Jag står utanför porten till Auschwitz.

Idag är det den 27 januari 2018, en grådaskig morgon som nu blivit till en strålande vacker om än vintergrön dag i Stockholm. Det är Förintelsens minnesdag och det är därför jag nu slutligen skriver om detta så svåra och viktiga ämne. Nu är tiden inne att skriva om detta…


”Arbeit macht frei” – Porten till Auschwitz I, det äldsta och första lägret i området som givit komplexet dess namn (klicka för större bild)

Jag har kommit hit tillsammans med mina arbetskamrater från Institutionen för historia och samtidsstudier vid Södertörns högskola. Det känns redan på morgonen när vi börjar bussresan från Krakow att det är en speciell dag. Vi är alla tysta och samlade inför dagens utflykt till denna plats. När vi kliver ur bussarna utanför komplexet känns det ändå bra att vara här i sällskap med mina kunniga och kloka arbetskamrater. Vi är ett gott stöd för varandra.

Det första som slår mig är hur stort detta komplex är och då tänker jag egentligen inte på själva Auschwitz, Auschwitz I det ursprungliga koncentrationslägret och administrativa centrat, utan framförallt förintelselägret Birkenau, eller Auschwitz II. Det är en obegriplig plats på så många sätt, bl a obegripligt stor. Vi har en kunnig och engagerad guide som för oss genom området och vi lyssnar omväxlande på honom och på de förinspelade bitar som vi genom hörlurarna får ta del av. Det är mycket som känns obegripligt starkt. Återkommer ständigt till det. Kontrasten mellan det vackra högsommarvädret och den fullkomliga iskylan i denna plats är också stark.

Det har tagit tid att kunna skriva om detta, nästan två och ett halvt år, för det var en mycket stark och omtumlande upplevelse. Oerhört obehaglig på många sätt. Jag hade funderingar när jag gick in i lägret om jag skulle fotografera över huvud taget? Det finns mycket inne i lägret som det skulle kännas ovärdigt att fotografera. Det måste ses och upplevas på plats. Bland de foton jag till slut tog har jag gallrat fram endast fyra som jag valt att lägga upp här i bloggen. Jag har valt att inte lägga upp någon av de drönar-översikter jag hittat över området, det får inte kännas effektsökande på något sätt, utan jag valde att bara lägga upp en kartbild över det stora komplexet. Det får räcka i det här fallet.

Vi besöker först koncentrationslägret Auschwitz I och sedan förintelselägret Auschwitz II (Birkenau). Jag upplever verkligen att guidningen är bra, saklig och professionell. Ämnet är så ofantligt svårt i sig att det känns extra viktigt att det presenteras värdigt och korrekt. Så sker verkligen.



Dubbla elstängsel inne i Auschwitz I (klicka för större bild)

Vi passerar de platser där medmänniskor förnedrats, plågats torterats, lidit, avrättats och mördats. Jag möter många ansikten som möter min blick från fotografier. Förlorade och utplånade människor. Här har två miljoner människor funnit sitt fruktansvärda slut och mördats under industriella former. Det känns bitvis obegripligt tungt. Och det är svårt att skriva om det nu för det är så hemskt. På flera av platserna känns det också helt orimligt att fotografera. Vi småpratar litet i gruppen med låga röster i vissa rum, i andra rum blir vi bara tysta och stumma. Då och då stannar jag upp och bara tänker på att fortsätta andas djupt. Några av oss gråter. Jag är en av dem. Guiden är proffsig och hanterar situationen väl.


Auschwitz II, Birkenau; den andra och mycket större delen av lägret där järnvägsvagnarna rullade in genom den beryktade portalbyggnaden jag sett i så många filmer (klicka för större bild)

På några av de värsta platserna stannar jag och blundar och andas och bara tänker att jag vill tvätta bort allt det onda. Energin är stark och i tankarna pendlar jag mellan ett raseri mot de som gjorde detta onda då och de förintelseförnekare som finns i vår värld idag och en djup sorg och tomhet inför alla de fantastiska medmänniskor som här gått förlorade… Jag försöker ta in magnituden av det som här inträffat. Det är litet som att försöka ta in insikten av att universum är oändligt och aldrig tar slut. Med andra ord omöjligt att få grepp om. Det går bara att snudda vid det då och då. Och då bränner det till. Men jag känner också en stark beslutsamhet att skriva om detta, att berätta om detta och påminna om att det hänt och att det aldrig någonsin får hända igen.


En övergiven och tom godsvagn på Birkenaus enorma perrong, i alla avseenden en ändstation för mänskligheten (klicka för större bild)

Har jag lyckats göra Auschwitz begripligt, mer begripligt? Jo, det har jag ändå. Samtidigt som det är en central känsla att detta är en helt obegriplig plats. Synerna har etsat sig fast. Jag tog inga foton på högarna med skor, drivorna med glasögon och säckarna med människohår som talade sitt tysta och fasansfulla språk. Det hade känts helt ovärdigt för mig. Det var också några saker jag såg förknippade med barn som jag inte ens vill skriva om här för det gjorde så fasansfullt ont. Jag måste nästan skrika bara jag snuddar vid tanken på det. Det får varje besökare själv möta.

Det går inte att värja sig mot dessa fasansfulla intryck. För detta är en fasansfull plats att besöka. Och en mycket viktig plats att besöka. Jag kan inte säga att jag är glad att jag besökt den. Det ordet går inte att använda i samma mening. Men när jag nu lyfter blicken från dataskärmen och tittar ut mot den strålande vackra januaridagen kan jag inte säga annat än att det är bra och viktigt att jag besökt Auschwitz – och att jag nu skrivit om det. För om detta må vi berätta!

Den 27 januari är alltså Förintelsens minnesdag och det är det av en positiv anledning, för det var den 27 januari 1945 som fångarna i Auschwitz befriades. Och kanske är det ändå en händelse som ser ut som en vackert hoppfull tanke att jag ska gå på ett barndop idag – nothing by chance…

Annonser

Exit – Johannes Brost, ett brett leende som består

Posted in Hyllningar, Personlig kommentar with tags , , , on 6 januari, 2018 by japetus

Igår nåddes jag av den sorgliga och för mig oväntade nyheten att Johannes Brost lämnat oss. Cancer. Igen. Jag hade missat sommarens skriverier om detta, men tänkte på att när jag nu under julen såg honom i ”Fröken Frimans krig” var han ovanligt smal. Han har ju alltid varit en mer långlagd person, men nu såg han mager ut. Jag tänkte att, han blir väl äldre han med och en del går ju ner i vikt då. Men också framförallt att det verkligen passade att just Johannes Brost spelade charmören Sievert Lindholm och att det var fint att rollkaraktären, efter misstankar om skojeri och sol och vår, till slut visade sig ha rent mjöl i påsen, en riktig gentleman, så det fick bli ett happy end. Jag tyckte han var väldigt bra i den rollen – som blev hans sista. Det var mitt senaste och blev mitt sista intryck av Johannes Brost.


Johannes Brost (1946-2018)

Min första kontakt med honom var i julkalendern ”Stjärnhuset” 1981 då han var lärlingen Astro som lyssnade på Mytha/Sif Ruuds fantastiska berättelser från den grekiska mytologin. Astro var en varm och nyfiken karaktär och detta sympatiska första intryck kom att bestå genom alla år.

Jag träffade aldrig Johannes Brost, men i det sena 80-talet när jag vid ett fåtal tillfällen var på Café Opera såg jag honom där. En skrattande och gestikulerande man med ett glatt gäng kompisar omkring sig i baren är min minnesbild. Minns också dåtida skriverier om hans och Tommy Körbergs bravader i krogsvängen. Det råder inga tvivel om att de hade väldigt roligt på många sätt. Johannes Brost framstod då för mig som den glade gamängen och charmören med det stora leendet – varggrinet – och genom en del skandalrubriker litet som en skojare. Men en skojare med ett varmt och gott hjärta. Han kände ju även Mick Jagger och jag kan verkligen tänka mig att de haft kul ihop då Johannes helt säkert kunnat vara en bra nöjes-ciceron i Sverige alltsedan 60-talet.

Men sen gick åren och min bild av Johannes Brost förändrades mot en ännu snällare och mer mångfacetterad. Joker i Rederiet 1992-2002 kunde jag förstås inte undgå, men eftersom jag inte följde den serien så har jag ingen närmare relation till den. Däremot tyckte jag det var intressant att se honom i Ulf Malmros ”Bröllopsfotografen” 2009 som förmögen överklassman, en roll jag minns att jag hajade till för. Att jag tyckte det var både kul och oväntat att han gjorde den så bra. ”Avalon” från 2011 i regi av Axel Petersén har jag inte sett, men ser fram mot att se den. Det här var förstås en stor framgång för Johannes som fick en guldbagge för sin rollprestation.

Min personliga favorit med Johannes Brost är annars utan tvivel rollen som kriminalkommissarien vid SÄPO, Åke Persson, i Leif GW Perssons ”En pilgrims död” 2013, dvs filmatiseringen av romanen ”Faller fritt som i en dröm” där Lars Martin Johansson och hans kriminalteam till slut löser Palmemordet. Läsare av bloggen vet att detta intresserar mig djupt och att jag därför skrivit om det.


Johannes Brost som kriminalkommissarie Åke Persson

Brost är helt suverän som den tystlåtne, fårade, gråe och sammanbitne gamle polisen, en gång SÄPO-chefen Erik Bergs, Kjell Bergqvist, lojale högra hand. Här spelar han en mycket garvad polis, en enkel man som tvingats stå ut med förolämpningar och kräkningar från Jonas Karlssons mästerligt spelade vidriga rollkaraktär överintendenten Claes Waltin. Den snobbige överklasskillen och psykopaten Waltin öser sitt förakt över och kränker gång på gång den mindre förfinade polisen Persson som stoiskt sammanbiten låter det rinna av honom. Waltin anar inte hur förslagen Persson är och att det bakom den tysta, fårade fasaden döljer sig en mycket handlingskraftig man. För det är lyckligtvis Persson som skrattar sist. På alla sätt. Först och främst i och med att hans omdömesgilla och professionella rättrådighet gör att SÄPO-chefen Berg ser till att den fifflande överintendenten och manipulerande psykopaten Waltin får sparken. Persson hjälper Berg att städa upp.

Sen är det också Johannes Brosts tuffa rollkaraktär kommissarie Persson som hjälper Rolf Lassgårds Lars Martin Johansson att till slut skipa rättvisa – och åter städa upp – då Persson med stor handlingskraft och slughet lämnar sin pensionerade tillvaro och använder sig av sin professionella kompetens som säkerhetspolis för att till slut skicka mördaren till de sälla jaktmarkerna med den odödliga sista kommentaren: ”Varma hälsningar från folkhemmet… Säg hej till publiken!”

Johannes Brost som kriminalkommissarie Åke Persson i en personlig favoritscen ur SVTs En pilgrims död – ”mission accomplished”

En annan härlig och betydligt fridsammare favoritscen är när Rolf Lassgårds Lars-Martin Johansson besöker Johannes Brosts Åke Persson i Perssons vardagliga lilla förortslägenhet i Stockholm där pensionären Persson bjuder den höge polischefen på en rejäl folkhemslunch bestående av stekt falukorv med ”hemstampat” potatismos och knäckebröd, senap och ett glas mjölk. Lars-Martin har gjort stor karriär men är i grunden en enkel och rejäl man. Precis som kommissarie Persson. De trivs ihop. Det är en väldigt fin och välspelad scen med de två övre medelålders männens karga kollegiala jargong och uttryck med det grabbiga sättet att uttrycka sig och att de verkligen gillar varandra. Fint.

Johannes Brost kom med tiden att bli en oerhört omtyckt och genuint folklig skådespelare. Jag fick intrycket att han inte värderade de finare rollerna mer än de enklare. Han verkade kunna behålla sin barnsligt nyfikna blick och det stora varma varggrinet till leende. Det är en sorglig nyhet för mig att nu veta att även Johannes Brost rest hem. En efter en lämnar de nu livets scen, de karaktärer som funnits där under hela mitt nu snart 50-åriga liv. Det är en del av de grundläggande villkoren för livsresan och en del av förberedelsen för den egna slutscenen.
Tack Johannes Brost för inspiration, allvar och skratt på vägen!