Extrema 1793: ”Bellman noir” – det var inte bättre förr

Den är extrem den här boken. Den väcker starka känslor. Grotesk, vidrig, fantastisk, äcklig, vedervärdig, bladvändare, skoningslös, grym, märkvärdigt välskriven, sadistisk, fascinerande, otroligt spännande, smart, märkvärdigt bra… Omdömena är många. Jag har förstått att det inte är alla som börjat läsa den som förmått läsa den till slutet.

Jag läste Niklas Natt och Dags debutroman ”1793” under min semester och sitter nu här på den sista dagen i denna historiskt varma semestermånad och ska skriva några rader om denna märkvärdiga roman. Det är klibbigt varmt idag och jag känner mig både litet trött och svettig. Ja vädret denna sommar är lika extremt som boken är extrem och den har berört mig både illa och väl.

Detta är alltså en historisk deckare som utspelar sig under år 1793. Inte ett omedelbart ”känt” år i Sveriges historia, faktiskt är det ett år som är en del av något (som nästan ingen minns idag) som kommit att kallas ”Reuterholms regim” eller ”Reuterholms diktatur”. Kungen Gustav III blev som vi vet skjuten på maskeradbalen 1792 och dör efter 10 plågsamma dygn med tilltagande infektioner. Dåtidens läkekonst kunde inte rädda honom.

Kronprinsen, den unge Gustav Adolf, är omyndig och Sverige styrs därför under perioden 1792-1796 av en förmyndare, den mördade kungens bror hertig Karl. Men hertigen är inte riktigt vuxen denna stora uppgift. Han har andra intressen, är obeslutsam på gränsen till det sjukliga och litar istället till den kapable och durkdrivne Reuterholm, friherren Gustav Adolf Reuterholm (1756-1813). Reuterholm kommer att skapa en ny diktatur efter den era, den gustavianska tid som det sägs ska ha legat ett skimmer över, dessa Gustavs dagar som nu definitivt i o m Reuterholm är slut. Mannen i fråga är i historien verkligen ihågkommen och beskriven som en intrigant och reaktionär mörkerman. Ett porträtt som dock mest tecknats av hans fiender, får jag ändå säga för balansens skull.

Och 1793 finns alltså denne Reuterholm bakom Hertig Karl som en mörk skugga, en grå eminens som fattar alla beslut, avgör alla tillsättningar, sköter utrikespolitiken, kontrollerar en växande åsiktspolis som öppnar brev och har hemliga spioner och informatörer i vart och vartannat kvarter. Gustav IIIs diktatur hade åtminstone det sympatiska draget att kungen var intresserad av och var en stor gynnare av kultur och upplysning. Detta kom nu att förändras dramatiskt. Reuterholms regim uppfattas som mycket reaktionär. Det är också en tid av stor oro och förvirring, stor förändring i världen, en politiskt kaotisk tid. Några år tider har Franska Revolutionen ägt rum och under den tid då boken utspelar sig råder det som kom att kallas ”Skräckväldet” i Frankrike och i Paris går giljotinen varm. Både kungen och drottningen avrättas 1793.

Men åter till boken 1793. Berättelsen består av fyra delar, en för varje årstid, och vi får uppleva ett  gammalt och till stora delar försvunnet Stockholm som mycket väl beskrivs. Många namn som vi inte använder längre figurerar i berättelsen och jag fick slå litet på nätet för att förstå var vi befinner oss. Jag fick då bl a lära mig att t ex Kattrumpstullen sedan länge heter Roslagstull. Det stinkande träsket Fatburen där romanens mordoffer hittas, eller snarare torson av det stympade liket, känner vi idag som Södra Stationsområdet. Redan i början av boken blir berättelsen väldigt naturalistisk. Extremt naturalistisk. Här beskrivs vidriga detaljer, stanker, lyten, snusk, spyor, avföring och allmänt elände. Författaren vägrar att vända bort blicken från smutsen, fylleriet, snusket, cynismen, fattigdomen och sjukdomarna som är allestädes närvarande i 1793-års Stockholm.

Jag har även läst om några av Jan Guillous böcker i ”Coq Rouge”-sviten denna sommar och påmints om de där ofta förekommande naturalistiska beskrivningarna av mord och detaljer kring hur dessa mord gått till. Minns att det ibland äcklade mig då när jag första gången läste dessa böcker på 90-talet. Fortfarande kan det vara vidrigt, men det är ingenting mot de ytterst detaljerade beskrivningar av allt bisarrt som figurerar i boken 1793. Som jag började, detta är en extrem bok, en extrem berättelse. Några gånger tycker jag helt enkelt att författaren blir övertydlig, att han tar det hela ett steg för långt. Det blir litet för mycket av äckel och vidrigheter och jag vill säga: ”stopp det räcker, point taken, vi fattar!”.

Jag har länge fascinerats av Bellmans Stockholm; musiken, kläderna, uttrycken, livsglädjen, intensiteten. Men att läsa denna roman ger förstås ett helt annat intryck. ”Bellman-noir” har den välfunnet kallats. Vi kan definitivt konstatera att det inte var bättre förr. Något som boken verkligen inpräntar i läsaren är vilket elände vi hade vid denna tid. Och därmed också vilken tacksamhet vi kan känna över det så oerhört mycket mer sympatiska samhälle vi har idag. Låt vara att vi verkligen har våra utmaningar i dagens Sverige, men det är naturligtvis ingenting mot det koncentrat av bisarr grymhet och fullkomligt nyckfull orättvisa som så besvärande ofta var dåtidens signum.

Trots obehaget jag nu beskrivit vill jag verkligen säga att det är en mycket välskriven bok. Historieskildringen är helt briljant och det är tydligt hur exceptionellt väl inläst författare är i dåtidens seder och bruk. Det är också en mycket spännande berättelse, bitvis en bladvändare som någon recensent uttryckt. Och de två huvudpersonerna är båda nog så intressanta och kompletterande personligheter. Ett udda och omaka par, den lungsotsplågade skarptänkte upplysningsmannen Cecil Winge och den alkoholiserade och stympade men kraftfulle krigsveteranen Mickel Cardell, som inofficiellt får i uppdrag av stadens polischef att försöka ta reda på vad som hänt. Dessa två förenas i en hårdnackad kamp för gräva fram sanningen om det avskyvärda fyndet av vattenliket i Fatburen: torson av en man som visar sig ha stympats bit för bit under en lång tid innan han slutligen tillåtits att dö. Ja det där är nog bland det vidrigaste form av mord jag någonsin läst. Det är så fullständigt sinnessjukt, empati-dött och gränslöst.

Men mitt i allt elände kommer några korta glimtar och omtanke och kärleksfullhet som formligen bländar i det tröstlösa mörker, bildligt och bokstavligt, som annars oftast råder i berättelsen. Dessa glimtar av hopp och ljus hör dock till undantagen och förtydligar den hopplöshet som den oprivilegierade majoriteten av befolkningen har att förhålla sig till.

Som ni kan förstå blev jag väldigt berörd av den här berättelsen. Kanske mest illa berörd. Men jag uppskattade verkligen det utmärkta språket och den fascinerande tidsbeskrivningen. Det är mästerligt skrivet och oerhört spännande.

Jag kan inte hitta någon bättre sens moral än att konstatera att det som kom ur denna tids misär och totala elände var så väldigt mycket bättre. Vår demokrati. Vår yttrandefrihet,  vår människosyn och våra mänskliga rättigheter. Vi kan konstatera att vi har kommit långt, och så mycket till det bättre, från det samhälle som beskrivs i denna välskrivna historiska deckare. Läs den! Men kanske inte just innan maten…

…och jag ser med spänning och intresse fram emot Niklas Natt och Dags uppföljare till denna utmärkta debut! Och tänk om de skulle försöka sig på att filma detta? En utmaning på många sätt.

Annons