V2 var först ut i rymden – Robert Harris nya roman fascinerar

Den svartvita V2-raketen som skjutits upp från ett skogsområde i Scheveningen i Haags förorter, alldeles vid den holländska kusten, har ca 3 minuter efter start nått 93 km höjd över Nordsjön och en svindlande toppfart av dryga 5 000 km/h, tre gånger ljudhastigheten. Lastad med 1 ton sprängämne i nosen är raketens mål det som tyskarna uppfattade som Londons mittpunkt: Charing Cross Station, men allt inom ca 8 km radie räknades som en fullträff. 

Till skillnad från vanliga flygbomber, artillerigranater eller den tidigare kända och betydligt långsammare V1-raketen kunde V2 varken ses eller höras. De som överlevt en V2-explosion beskrev det som en förändring i lufttrycket, en ångestkänsla av tryckförändring ögonblicket innan nedslaget och explosionen. Och det kom två explosioner. Först en ljudbang och sen det fruktansvärda dånet då den 4 ton tunga raketen med 1 ton högexplosiv amatol i nosen exploderar. Bara 5 minuter efter uppskjutningen från Holland har raketen slagit ned och detonerat någonstans i London. 

Jag har precis läst ut Robert Harris nya roman ”V2” som släpptes i september i år där berättelsen utspelar sig under V2-offensiven mot London hösten 1944. Det är den sista desperata satsningen då Nazityskland plöjer ned enorma resurser i sina högteknologiska V-vapen, Vergeltung/Vedergällning, i krigets slutskede när allt redan är förlorat. 

Det är också berättelsen om den dödliga raket som var början på rymdåldern. Det första av människan tillverkade föremål som faktiskt lämnade atmosfären och färdades ut i rymden. Detta historiska ögonblick hade skett redan den 3 oktober 1942 vid en testskjutning från Peenemünde under ledning av den legendariske tyske ingenjören Wernher von Braun, som var hjärnan bakom det tyska raketprogrammet. 

Harris är i denna sin 14:e roman lika inläst i ämnet som han alltid brukar vara och WW2 är ju ett område han sedan tidigare redan är kraftigt påläst på. Han berättar denna fascinerande historia med sin sedvanliga känsla för övertygande suggestiv realism och dramatiskt spänningsbyggande. 

Film som visar V2-uppskjutning under Wernher von Brauns överinseende

Berättelsens två fiktiva huvudpersoner återfinns på varsin sida om frontlinjen. Den ene är den tyske vetenskapsmannen Rudi Graf som tillsammans med sin chef von Braun alltsedan det tidiga 30-talet vigt sitt liv åt att utveckla dessa raketer och den andra är en brittisk WAAF (”Flyglotta”, fast egentligen officer) Kay Caton-Walsh som tillhör den del av RAF vars uppgift är att mot alla odds och minimala tidsutrymmen lokalisera och slå ut V2-baserna. Att stoppa raketen i luften var nämligen omöjligt. 

Genom Grafs ögon får vi följa den tekniskt komplicerade och oberäkneliga processen som det innebar att ta emot, hantera, programmera och avskjuta dessa monsterraketer. Harris återskapar med sin vanliga precision de miljöer i det ockuperade Holland där Graf sliter dygnet runt med tekniken kring avfyrandet av V2-raketerna. Hans dröm har sedan pojkåren varit att nå Månen och det är vad han, tillsammans med den genialiske och karismatiske vännen och chefen von Braun, ägnat sitt liv åt. I ett senare skede ”kidnappas” deras projekt av Wehrmacht och senare SS då den blir en del av den Nazityska krigsansträngningen. Att spränga sina medmänniskor i bitar, vilket han nu i november 1944 ägnar sig åt, var inte vad Rudi Graf drömde om och han blir alltmer desillusionerad. 

Kay Caton-Walsh tillhör RAFs flygfotoanalytiker och överlever i bokens inledning en av de ca 1 400 V2-raketer som avsköts mot London. Här firar Harris suggestiva berättande nya triumfer när han återskapar den kusliga känsla som dessa fruktansvärda ostoppbara raketer skapar i London. Kriget är ju i princip redan vunnet – och så nu plötsligt detta vidriga nya inslag i det dagliga livet. RAF är också hårt pressade att försöka göra något åt dessa skrämmande raketer; Kay får då chansen att flygas över till Belgien och ingå i det team som genom radarövervakning och matematiska beräkningar under stor tidspress finner ett sätt att räkna fram raketernas exakta avfyrningsplatser så att RAFs attackflyg sen får en möjlighet att slå ut dem. 

Genomskärning av den 14 m långa V2-raketen och storleksjämförelse med människa (Klicka för mycket större bild)

V2-raketen var det första av människor skapade föremål som passerade Karmanlinjen och gjorde det första om än korta besöket i rymden (Klicka för större bild) 

Och utan att på något sätt förstöra spänningen i berättelsen, eftersom det är ett välkänt historiskt faktum, kan jag inte annat än förundras över hur märkligt allt blev till slut. Geniet Wernher von Braun och hans tyska rakettekniker kom att snabbt fångas upp av amerikanerna när Nazityskland förlorat kriget våren efter den misslyckade V2-offensiven.

Denna superteknologiska tyska spjutspets kunde lyckligtvis inte vinna kriget åt Hitler, men den gav von Braun & co en biljett direkt till White Sands Missile Range i New Mexico där de fick nyckelrollen först i US Army’s missilprogram och sen i NASAs rymdprojekt. Von Braun blev med tiden väldigt populär i USA genom populärvetenskapliga filmer om rymden i samarbete med Walt Disney (!) och fick 1960 av JFK uppdraget att leda USAs rymdprojekt med framtagandet av den bärraket som 1969 skulle fullbordades då den mäktiga Saturn V lyfte Apollo 11s tre astronauter mot Månen. 

Wernher von Braun (1912-1977) i sitt arbetsrum på NASA i USA 1969

Wernher von Braun fick alltså till slut förverkliga sin livsdröm att med ”sin raket” sätta den första människan på Månen. Ett märkligt öde för den kontroversielle man vars V2-raket var grunden för USAs triumfartat framgångsrika Apollo-projekt. V2 som massproducerats av slavarbetare från koncentrationslägren i Tredje Riket och till denna dag är det enda vapen vars utveckling och produktion krävt fler dödsoffer än vad vad det sedan skördade i slutskedet av det fruktansvärda krig det lyckligtvis inte kunde bidra till att vinna. 

Wernher von Braun och John F Kennedy 1963 (Klicka för större bild)

Det är en fascinerande intressant historia som Robert Harris berättar. V2 är, trots några riktigt spännande och överraskande twistar på slutet, inte en av Harris allra bästa böcker. Men när man siktar så högt som han alltid gör är resultatet ändå alltid en alldeles utmärkt läsvärd bok. 

Annons