Exit – Tom Wolgers: med stil, smak och elegans i ord och toner

”Du lever utanför
Du tittar på din värld
Du trivs nog bäst så här
– ett liv i exil…”

Han har ett så utsökt vackert och stämningsfullt sätt att uttrycka känslan av ensamhet. En betraktande känsla av väntan, vemod, skönhet och längtan. Det är så vilsamt, så stilla, så smakfullt. Det har många gånger slagit mig hur underbart poetiskt vackra texter han skriver. Och många gånger har jag skrivit om honom, hans texter och musik här i bloggen. För de har betytt och betyder så mycket för mig…

Tom Wolgers är nog mest känd som den oerhört skicklige musiker som med sitt flyhänta och ekvilibristiska klaviaturspelande lyfte Lustans Lakejer till sina högsta musikaliska höjder. Och i den rollen har jag uppskattat honom mycket. Men personligen måste jag ändå säga att det var den musik han skapade som soloartist som ändå berörde mig djupast. Och jo, jag kallar Mockba Music för Toms projekt som soloartist även om det formellt sett är en grupp. Men i praktiken var det ju inte det. 

Jag citerar mig själv ur bloggen för 10 år sedan när jag beskriver känslorna för just den ovan citerade låten ”(Ett liv i) Exil”:

”Ja den här låten symboliserar mycket starka vårkänslor för mig sedan mer än 25 år tillbaka, som det känns när man upplever det för första gången. En blåsig nyfiken känsla av uppvaknande, starka kontraster i kraftigt solsken med vinterns grus raspande under skosulorna, känslan av att vara på väg nånstans längre bort än dit stegen för. Igen. Precis samma känsla som på det som nu igår kom att visa sig bli årets första vårpromenad.”

Nyheten idag på eftermiddagen om Tom Wolgers plötsliga bortgång vid 61 års ålder kommer lika olustigt plötsligt som den känns fruktansvärt sorglig; alldeles för tidigt… Inte nu igen, etc.  Sjukdom läser jag. Cancer, igen. Igen. 

Tom Erik Wolgers (1959-2020)

Våren 1987 samarbetade Tom med fotografen Bruno Ehrs i den mycket smakfulla utställningen ”Stockholmssviten”. Här har jag mitt första personliga minne av ett kort möte med Tom på Moderna Muséet i samband med mitt studentfirande. Ett vackert och sympatiskt minne av denne så elegante och tjusige gentleman. 

Jag läser på Bukowskis hemsida i samband med att ett av fotona ur Stockholmssviten sålts:

Ur ”Stockholmssviten” på Moderna Muséet 1987

”Bruno Ehrs utförde utställningen Stockholmssviten tillsammans med tonsättaren Tom Wolgers. Ehrs arbetar gärna med motljus för att skapa en stämning i de enkla motiven med fasader, bropelare och betonggrunder. Bildskärpan är maximal. De flesta Stockholmsbilderna utfördes tidiga söndagsmorgnar, då staden ännu inte vaknat” 

 

Stilfullt omslag till Stockholmssviten

Ur Stockholmssviten, foto av Bruno Ehrs (Klicka för mycket större bild)

Ur Stockholmssviten, foto av Bruno Ehrs (klicka för större bild)

I sitt skapande som soloartist bjöd Tom Wolgers på en ytterst smakfull mix av drömska och suggestiva stämningar med poetiska och berörande vackert sparsmakade texter. Det här är något som berört mig innerligt och djupt. Jag smakar på några av titlarna från den smakfulla Mockba Music-plattan från 1984: ”Kniv mot hud”, ”Drömmen”, ”Den förlorade staden”, ”Att ha och inte ha” och ”Någon som du”…

Och när jag hör de suggestiva tonerna i outrot till just ”Ett liv i exil” (LP-versionen) kommer det alltid att vara vår för mig och livet är nära, berörande och på sin spets. Som det så ofta är i tonåren. Jag älskar och berörs så oerhört mycket av detta enkla men eleganta uttryck som ständigt återkommer i Toms musik. 

”Exil-maxin”, Mockba Music, 1983

Spotifys ”bonus-version” av den självbetitlade Mockba Music-plattan från 1984 

Jag sörjer Tom Wolgers. Han var en av mina stora svenska tonårsidoler. Nu är även han borta och det känns olustigt, vemodigt och sorgligt. På jobbet fick jag gå in på toan och snyta mig och grina en stund när jag fått denna så trista nyhet detta trista år. Jag kan ju inte säga att jag kände honom, för jag träffade honom bara ett fåtal gånger, men är tacksam för den FaceBook-kontakt vi hade de senaste/sista 10-12 åren som gav mig möjlighet att skriva direkt till honom och uttrycka hur mycket hans musik och texter betytt och betyder för mig. Det värmer idag. Jag vet att jag nådde fram till honom. Och det var så fint att läsa hans svar.

Och det var så trevligt att nästan varje dag vid läggdags få ta del av alla de vackra och smakfulla målningar som Tom delade med oss på FaceBook. I många års tid har jag rundat av mina dagar med att titta på dagens konstverk från Tom, sätta en ”like” eller ett hjärta och sen godnatt. 

Med ett leende noterar jag att jag upprepat ordet ”smakfullt” i just den här bloggen så många gånger att min gamle svensklärare Harry Kromstad, salig i åminnelse, skulle rynkat pannan, knackat med pennan i katedern och kallat det ”störande upprepning”. Men ändå inte. För det handlar ju just om Tom Wolgers. 

Tom satte toner till så många starka upplevelser i tonåren, de första upplevelserna, och texterna var så poetiskt berörande vackra. Toms musik och ord har följt mig genom livet och kommer att fortsätta göra det hela vägen i mål. För jag hörde ju redan där och då att handlade om mig. Det gör det fortfarande. Tacksamheten för allt det vackra Tom skapade, i ord och toner, stannar hos mig – för alltid!

”Det var längesen vi sågs
Jag har väntat lång, lång tid
Och nu möts vi än en gång
som inget har hänt.

Ja vi lever utanför
tittar på vår värld
Vi trivs nog bäst så här
– ett liv i exil…”

Annons